23 mars 2014

Konstiga tankar.

Det finns så många frågor som ställs av rutin. En del är helt begripliga för mig. Det handlar om att kartlägga måendet, symptomen, göra riskbedömningar i det tillstånd jag befinner mig i. Sånt. Jag förstår att det behövs, och det är oundvikligt att frågor som ställts för många gånger och som man svarat på för många gånger till slut känns som ihåliga upprepningar. Det är varken frågornas eller den som frågars fel. Möjligen situationens, den som gör att det snabbt måste gå att bedöma. Men också det förstår jag, att det har sina skäl, att det kanske måste vara så.

En del frågor är däremot obegripliga.

- Har du haft några konstiga tankar?

Jag har aldrig förstått vad den betyder, och det har heller aldrig känts som läge att fråga. Allt som sägs i ett sånt sjok av frågor bedöms, och jag antar att jag varit rädd att bli bedömd som psykotisk om jag ens ifrågasatt frågan, undrat vad som räknas som konstigt. För den kommer tillsammans med de andra frågorna på det psykotiska temat. Såna som är begripliga. Men denna. Vad betyder den? Jag har ingen aning, jag har ändå grubblat en del på det. Jag tänker på mycket konstiga saker, men jag tror inte det är det som menas, det enda jag förstår är att det betyder något annat än vanliga funderingar, vad de nu än kommer in på för ämne.

Ett tag fick jag svara på test ganska ofta. Några korta frågor som en skötare på avdelningen kunde ställa till mig, och som hon noggrant skrev ner svaren på. Andra som en psykolog kom med i högar av papper där jag skulle kryssa. Vissa var helt obegripliga. När de funderade på om jag var schizofren fick jag i en rad av frågor denna

- Vad är det för likhet mellan ett lejon och en elefant?

Jag minns det bara för att jag tyckte att hon sa dig först, inte lejon. Det brukar inte ses som nåt positivt att bli jämförd med en elefant, men jag ansträngde mig för att komma på ett svar som inte var helt självförtryckande. Nu var det ju inte det som var frågan. Jag minns inte om jag ens kom på ett svar att säga, men i vilket fall kunde det ju inte räknas, eftersom frågan var en annan. Vad är det för likhet mellan ett lejon och en elefant? Jag vet fortfarande inte vad ett rimligt svar är. Eller vad frågan går ut på. Kanske att se om jag alls lyckades hitta nåt som liknade. En svans, ett hjärta som slår, något gemensamt. Eller så var det man var ute efter att se om jag svarade nåt som inte alls var förankrat i verkligheten. Jag vet inte.

De där testen var aldrig till för att jag skulle förstå dem. Jag skulle svara, och de skulle genom svaren förstå mig. Hur det skulle gå till för dem att tolka svaren och komma fram till något var inget jag skulle bry mig om. Eftersom jag fortfarande tänker på det ibland kan man väl säga att det där att jag inte skulle bry mig om det var något som inte lyckades. Men tanken var så, tanken var hela tiden så då. Att jag skulle svara på allt de frågade, och inte bry mig om vem de var, om jag kunde lita på dem, vad de gjorde med mina ord, tankar, hur de såg på mina symptom, mina problem. Jag skulle aldrig vara insläppt i tolkningarna, förståelsen, behandlandet. Behandling var något att ta emot. Några tabletter som kom i en kopp ett par gånger om dagen. Min uppgift var att svälja utan motstånd.

Det var snarast så att det var bra om jag inte förstod vad som hände i bedömningarna, för så länge jag inte förstod något av det kunde jag inte heller manipulera resultaten. Jag vet att det finns tankar om att svaren påverkas om någon förstår vad man faktiskt undersöker. Jag vet inte om man tänkt på att svaren kan påverkas om allt som händer runt en är obegripligt, hela situationen, och att frågorna kan bli en förlängning av det.

Jag vet inte om man glömt det där med att tillit kan spela roll, om de inte märkte att jag svarade mer och kanske ärligare om nån bara visade att de hade tid och faktiskt brydde sig om vad jag sa. Om de inte förstod att det fanns saker som aldrig blev sagda när de var sådär obegripliga, att det fanns en motvilja mot att lägga allt i deras händer när jag inte förstod vad som skulle hända med det där. Och när motviljan möttes med maktspel, härskartekniker och försök att få ur mig saker genom utpressning. När jag hela tiden skulle veta att jag ingen var, inget, att det var en nåd att ens få vistas där, i deras närhet, de som tog vad jag berättade och inte förstod något alls av mig, men ändå hävdade att det bara var de som hade makten att hjälpa mig och att det var ett val att underordna mig deras makt eller bli helt utan hjälp.

Ur perspektivet att jag inte skulle förstå någonting, att det faktiskt var en tanke, att svaren skulle bli bättre då, mer oförfalskade (även om det är en tanke jag förhåller mig skeptisk till), måste jag säga att en del frågor var förvånansvärt begripliga.

- Brukade du göra djur illa eller döda dem när du var barn.

(Nej tack, jag vill inte bli klassad som psykopat.)

- Tror du att någon gömmer mikrofoner tex i tavelramar i ditt hem?

(Nej, jag har ingen lust att bli klassad som paranoid heller.)

Jag försökte svara ärligt, jag ville faktiskt ha hjälp, jag trodde att svaren på frågorna var en väg för dem att få en bild av mina problem. Så jag gjorde så gott jag kunde. Men det var svårt både när frågorna var för obegripliga och för uppenbara. Svårt att ta dem på allvar, svårt att förstå meningen med dem, svårt att engagera mig i likheten mellan ett lejon och en elefant. Och också svårt att inte själv försöka tänka ut vilken diagnos som nog faktiskt var rätt, och ge svar på de uppenbara frågorna så de pekade i den riktningen. I det fallet kunde de lika gärna beskrivit olika diagnoser för mig och frågat mig om jag tyckte att det stämde in på mig.

Men det är inte så man gör. Man frågar enligt mallarna, för det är dem man har. Och som patient får man spela med så gott man kan, svara så bra man orkar. För nånstans fattar man ju att det inte går att svara något ironiskt när man får frågan om man har konstiga tankar, även om det är det som ligger närmast till hands. Det är inte heller så svårt att förstå att man inte får driva med människor som är satta att utreda ens självmordsbenägenhet, och som samtidigt verkar vara rädda för att ta ordet självmord i sin mun, som helst säger mörka tankar, s-tankar eller vilken omskrivning som helst de kan komma på. Man försöker svara ärligt då, om man vill ha hjälp. Man försöker höra vad frågan egentligen handlar om, och svara på det, och när frågan är helt obegriplig får man göra så gott man kan.

För nånstans vet man att det är ett spel. Det som i början av kontakten med psykiatrin framstår som helt obegripligt visar sig snart vara ganska begripligt, men uppbyggt kring helt andra regler än i resten av verkligheten. Och man lär sig att det är kört att försöka ändra spelreglerna. Hur många gånger de än beskyller en för att vara manipulativ eller är arga för att man inte varit ärlig, hur många gånger de än försöker lägga över det som handlar om ett spel på en själv, så kan det inte ändra det. Det finns spelregler som inte går att förändra om man är patient. En av reglerna är att patienten är ansvarig för allt, även för att hela systemet bygger på ett spel som patienter inte får förändra. Det finns mallar, regler, färdiga frågor. Och det finns manualer, förutfattade meningar och annan kunskap som ligger till grund för att tolka svaren. Det är så det är, det är så det ska vara. Det får inte ifrågasättas eller ändras.

Om man ens uttrycker en sån önskan, om andra spelregler, så kommer det straffas med att det mesta man säger sjukdomsförklaras, räknas som symptom. Jag tror det är så paragraf ett i spelreglerna ser ut. Det är behandlare som vet, förstår, kan tolka saker och har rätt. Om patienter tror sig klara något av detta, så kan orsaken bara vara att hen saknar sjukdomsinsikt, eller att sjukdomen är så mycket värre än man tidigare trott.

Det måste ju vara ordning. Om frågorna är bra är mindre viktiga, men vem som har tolkningsföreträde är en helt grundläggande sak. En sån maktstruktur får man inte rucka på. Om man ens vill göra det? Ja, kanske är det sånt som kan räknas som att ha konstiga tankar.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

7 kommentarer:

  1. Tack!
    Jag jobbar inom psykiatrin och märker hur det system du beskriver drar i mig hela tiden. Då är det viktigt att bli påmind om ett annat perspektiv ibland.

    Sven

    SvaraRadera
  2. Tack för att ni läser!

    SvaraRadera
  3. Jag är fortsatt imponerad av hur klart du ser och hur väl du artikulerar.

    Harry

    SvaraRadera
  4. Uppskattar dina klara tankar och nickar igenkännande.
    Värme <3

    M

    SvaraRadera