Att kasta upp en diagnos i luften, och sen låta den bli hängande där.

För några år sen (jag minns inte när) kollade jag på en tv-serie. Som jag minns det var den engelsk, men jag är inte säker, och jag minns inte vad den hette. Det handlade iaf om psykiatriska diagnoser, och att det inte var så enkelt att veta vem som egentligen hade psykiska problem och vem som inte hade det.

De hade tagit en grupp människor och låtit dem bo på en herrgård av något slag. Varje dag fick de göra olika uppgifter, som på olika sätt kunde vara jobbiga om man hade problem. Kanske hälften av dem hade en diagnos, hälften inte. Jag minns inte riktigt. Det fanns iaf bara en person med varje diagnos, och några som var utan. Förutom deltagarna fanns det några experter. Kanske tre. De följde deltagarna via tv-skärmar, såg vad de gjorde och hur de reagerade. Varje dag fick de möjlighet att ställa en fråga till en av deltagarna, för att de skulle ha möjlighet att utesluta eller bekräfta nåt. Och varje dag skulle de sen göra en gissning, sätta en diagnos på en deltagande. Eller om det var varje vecka, jag minns inte så noga. Men ni förstår ungefär. För att komplicera det lite mer hade de fått en extra diagnos, som ingen av deltagarna hade, men de visste inte vilken av diagnoserna det var.

Det var en bra serie, jag gillade den. Experterna var ödmjuka och resonerade på vettiga sätt, en av dem var öppen med att han haft en djup depression (tror jag det var) och att det inte går att dela in människor så, i vi och dom, experter och sjuka. Hela programmet gick liksom ut på att bevisa det. Att man inte kan se på folk vad de har för problem. Att inte ens väldigt kvalificerade experter alltid kan klara det, ens om de vet vilka diagnoser det finns människor där som har, och har chansen att studera dem i kritiska situationer.

Jag minns inte hur bra de lyckades, tror de lyckades placera några diagnoser rätt, inte alla. Det är en annan sak jag minns, som har fastnat. I ett av programmen funderade de på om en av deltagarna hade schizofreni. Det var en av diagnoserna på deras lista, och alla som var där visste ju att det kunde hända att experterna kunde tro att de hade en diagnos som de i själva verket inte hade.

Ändå. De tvekade och resonerade länge innan de kallade in kvinnan, frågade om hon kanske någon gång fått en diagnos av den typen. De pratade om det som en stor och allvarlig sak att ens säga en sån sak till en människa. Att det är en tung diagnos, som är förknippad med så mycket stigmatisering och annat. Att man är försiktig med sånt, inte vill slänga fram det sådär bara, som om det inte var någonting. För det är någonting. Till och med om man själv är helt frisk så är det någonting att tre experter kan tro att man är psykossjuk. Till och med om man frivilligt valt att vara med i ett sånt program. Det fanns liksom inget som kunde ta bort tyngden i det.

Jag blev lite trygg av dem. Och så oändligt ledsen.

I psykiatrin funderade de ett tag på om jag var schizofren. Jag vet faktiskt inte om någon sa det ordet högt, jag ska inte anklaga dem för något jag inte minns säkert. Men det var uppenbart ändå, att det var det de funderade på. Hur deras inställning till mig ändrades, hur det plötsligt blev allvarligt på ett annat sätt. Det märktes på testerna jag fick svara på, vad de frågade mig i samtal, hur de försökte ringa in mina problem. Och om det inte skulle räcka för att förmedla att de funderade på detta, så flyttades jag över till en psykosavdelning, och blev överflyttad till ett psykosteam i öppenvården.

Jag hallucinerade en del då. Eller. Jag hallucinerade på ett sätt som var helt outhärdligt och helt ohanterbart för mig. Det var det som var orsaken till att de funderade på schizofreni. Fast jag passade inte in i deras mallar så bra. (Jag har ju aldrig passat in i deras mallar, deras rutsystem är uppbyggt utifrån nåt annat än såna som mig.) Jag tyckte att rösterna, oväsendet, skriken, allt det nu var, hördes ute i rummet, men jag visste att det kom inifrån mitt huvud. Det var fel svar. Det skulle vara det ena. Inte båda. Jag visste precis vilka som var röster från riktiga människor som fanns i samma rum, och vilka som inte var verkliga. Det var också fel svar. Någonstans där gick schizofrenidiagnosen vilse, tror jag. Och de försökte undersöka om jag faktiskt hörde det jag sa att jag hörde, eller om jag bara inte fattade hur tankar lät. Sånt. Det var ju svårt för dem, eftersom allt de hade att gå på var det jag sa, men även om jag försökte svara ärligt svarade jag liksom inte rätt. Inte så att det passade in i deras modeller.

Jag upplevde det som att de definierade mig som obegriplig, sen flyttades jag till den där psykosavdelningen, och där var jag för rädd för att stanna, så där stannade jag inte så länge. Sen tillhörde jag ett psykosteam i många år. De var bra där, så jag gjorde inget för att slippa ifrån dem, även om jag nog egentligen hörde hemma hos allmänpsykiatrin egentligen.

Det var ingen som hjälpte mig att handskas med det där, att man haft allvarliga funderingar på om jag hade schizofreni. Det var ingen som lyckades förklara hallucinationerna för mig heller, inte på ett sätt så jag kunde förstå det, bli lugn av det, lyckas tömma det där på tyngd, att de trott att jag var schizofren. Några försökte. Det varierade lite vad de egentligen tänkte om det. Ibland var det att jag haft hallucinationer som en del av depressionen. Det kan bli så. Ibland var det psykos uns, som betyder att det är ”utan närmare specifikation”. Ibland var det nån som tyckte att jag inte var ett dugg psykotisk.

Långt senare lärde jag mig att den sortens hallucinationer som är som andra hallucinationer, men med skillnaden att man vet att det man hör (eller ser, eller vilken form det nu är) inte är verkligt, kallas pseudo-hallucinationer. Jag lärde mig att det är vanligt att dissociativa människor har såna. Det brukar vara ett tecken på dissociation, om man har det.

(Alltså. Ingen i psykiatrin lärde mig det. Jag hittade den informationen på en hemsida. Det var en lättnad, jag grät resten av kvällen eftersom det där som varit oändligt stort och tungt och obegripligt i mig äntligen löstes upp. Jag blev äntligen begriplig.)

Långt senare läste jag också min journal från denna tiden, och såg att strax före att jag började hallucinera hade en ambitiös läkare bestämt sig för att så unga människor som jag (jag var 21) inte skulle ha en massa lugnande mediciner och sömnmediciner, och sett till att ta bort allihop inom en vecka. Den enda medicin hon tyckte var bra och som jag inte fick sluta med var den antidepressiva medicin som jag och min öppenvårdsläkare var överens om förvärrade min ångest och mina sömnbesvär, och som vi bestämt att jag skulle vara inlagd för att byta ut mot något annat. Öppenvårdsläkaren hade inte haft mig som patient särskilt länge, men åtminstone följt mig ett halvår, slutenvårdsläkaren hade nog träffat mig en kvart innan hon definierade mig som för ung för ångestdämpning.

Den drastiska medicinändringen ledde till att jag nästan helt slutade sova, och hade ångestattacker som kunde vara i dygn. Strax efter det började mina hallucinationer.

Det fanns samband, det fanns sätt att förstå det, det fanns saker som var förklaringar, som kunde hjälpa mig när jag väl nådde dit, nådde dem.

Men då. Jag vet inte om de inte kunde se allvaret i att spekulera i en sån diagnos. Medicinskt insåg de allvaret, det märktes på dem, på hur tonen i deras röst blev annorlunda, hur frågorna ändrade karaktär, sånt. Men allvaret för mig. Att det påverkade mig, att det blev ännu en tyngd att släpa på. Jag vet inte om de såg det. Jag vet inte om de såg mig alls, bara symptomen.

Jag önskar fortfarande att jag fått ha en läkare då som var som en av de där experterna i det tv-programmet. Som förstod hur stor sak det är med en sån diagnos, även om den inte stämmer. Som sänker rösterna, tänker efter en extra gång, gör vad de kan för att mildra tyngden. Gör vad de kan för människan bakom.

Jag önskar att jag hade varit viktigare. Det av mig som fanns bakom symptomen. Det som grubblade, tvivlade, inte fattade någonting. Som försökte sluta tänka på det, tryckte ner det långt ner i ryggsäcken, inte försökte låtsas om hur trött jag blev av att ha också detta att släpa på.

Jag önskar att någon hjälpt mig att bära. Eller ännu hellre hjälpt mig att hitta ett sätt att förstå, och att kunna lägga det åt sidan, inte längre släpa det med mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.