13 maj 2014

Dina problem är som en liten och precis lagom söt bakelse med snyggt spritsad grädde och en jordgubbe på toppen.

Jag tänker mycket på kommunikation. Det är väl för att jag är sån, intresserad av språket. Jag tror det också är för att det så ofta känns som att det är där det blir problem i kontakten med vården. I kommunikationen. Och i psykiatrin är det så grundläggande, att man blir förstådd, att kommunikationen funkar. Problemen kan inte definieras utifrån en röntgenbild eller ett blodprov. Visst, vissa yttre tecken finns det, men utan patientens berättelse om vad hen upplever blir det svårt att förstå vad hen är med om, och jag tror att det blir ännu svårare att förstå hur man ska kunna hjälpa, eller att få någon hjälp att nå fram.

Vissa saker kan ändå vara begripliga, åtminstone i efterhand, varför de blev fel. Jag bodde med en vän när jag slutat gymnasiet, när jag först hade kontakt med psykiatrin. Jag blev knäpp på att det så ofta tolkades som att vi var ihop, fast jag sa att vi bara var vänner. Som att jag skulle kunna berätta att jag var homo, och sen ändå förneka att det var en samborelation jag levde i. Jag förstod inte logiken i det, men det var så, det blev ofta tolkat som att vi var ihop, kanske med en undertext att det var en problematisk och komplicerad kärleksrelation eftersom jag nu inte öppet definierade den som den kärleksrelation de tänkte att det var.

Långt senare pratade jag med en vän om det, hen förklarade för mig att det kanske var rätt alternativt då, att vara vänner och bo ihop. Det var långt efter hippiekollektivens tid (som väl också var ovanliga sett till befolkningen i stort), och det var innan det var svårt att få lägenhet i Malmö. Bostadsmarknaden var helt ok då, vi kunde utan problem få ett förstahandskontrakt efter nån månads sökande, med en borgensman och att vi intygade att vi skulle ha studielån båda två. Att få en etta var såklart svårare då också, men inte alls omöjligt. Inte som nu. Jag tror det är vanligare nu, att man bor ihop som vänner, helt enkelt för att bostadsmarknaden hårdnat så väldigt.

Då var det ett val, inte en praktisk nödvändighet, och den där vännen antydde lite fint för mig att läkare ju tillhör en annan social grupp och än jag, att det nog inte var så vanligt att de bodde några vänner ihop, att det nog inte fanns i deras begreppsvärld, och att de därför tolkade utifrån sin bild av världen. Där vi gissade att de alternativ som fanns var att bo med föräldrar/familj, bo i studentkorridor, bo ensam, bo med partner (och eventuella barn).

Sånt är begripligt, att det kan bli fel pga att den som pratar och den som lyssnar tillhör olika sociala verkligheter, och att verkligheten ser olika ut när man befinner sig på olika platser. Att man tar olika saker för givet, och läser in olika saker i det som sägs. Det är ett problem jag tänker att man måste försöka vara medveten om ifall man jobbar i vården. Att det finns många olika sorters verkligheter, även i en och samma stad. Att det som är självklart för mig inte är det för dig. Att försöka hitta sätt att vara öppen och kunna se även det som är bortom horisonten i den verklighet man själv lever. Och jag förstår att det är svårt, men det är ändå grundläggande. Att hitta ett sätt att klara det. Och såklart kommer det bli fel ändå ibland, men kanske behöver man ha en öppenhet och medvetenhet om det också, att det kan bli fel pga hur man själv tolkar, vad man läser in.

Nåt annat är det som handlar om ord. Också de kan ha olika betydelse i olika grupper, också de hör hemma i en social verklighet. Det är en illusion att språket är gemensamt även om orden är desamma. Det är så olika vad som kan rymmas i dem.

Låt mig ta ett exempel. En av de saker som provocerat mig mest har varit när läkare sagt om något att det är "ett delikat problem". Jag har hört det som något positivt laddat, något litet sött och inte alls nåt fyllt av den tyngd och det kaos och den omöjlighet som det jag beskrev handlade om.

Det tog år innan jag insåg att delikat har två olika definitioner:

  1. som smakar mycket gott
    Kakorna var riktigt delikata.
  2. ömtålig (bildl.), känslig, fin /gräns/, svårbalanserad
    Beakta den delikata gränsen mellan gåva och muta.


Det kan alltså vara så att läkaren menade att säga att det var ett problem som var svårt att lösa, där det var en hårfin skillnad mellan när det man gör är bra och när det är dåligt, hjälper eller gör illa. Kanske menade hen att bekräfta min känsla av det omöjliga i situationen. Och allt jag hörde var nåt annat, nåt som handlade om att mina problem var att likställa med kakor.

Just vad gäller ordet delikat vill jag nog avråda behandlare från att använda det, det är en dum chansning att hoppas på att patienterna hör det som man menar, det är ett ord som ofta är väldigt förknippat med kakor. Och vissa saker är det kanske lika bra att sortera bort, vissa saker kan innehålla så väldigt stor risk för feltolkningar.

Men i stort är det en komplicerad sak att förhålla sig till. Att de ord jag säger och som jag tror att någon annan förstår, kan betyda något helt annat för den personen, det kan bli hört som att jag sa nåt helt annat än det jag ville kommunicera. Det är ett problem som finns med i all kommunikation, kanske i mindre utsträckning när de man kommunicerar med befinner sig i samma sociala verklighet som en själv, och där det finns ett större samhörighet i språket.

I vården, och framförallt i psykiatrin, är det nåt som kan ställa till det rätt mycket. Man är beroende av språket och att förstå ordens innebörd, samtidigt kan man aldrig vara helt säker på om man förstår vad den andre menar med orden. Delikat problem, det där.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 kommentarer:

  1. Nu har jag inte blivit behandlad inom psykiatrin men väl inom primärvård, företagshälsa, stressklinik, smärtklinik och mödrahälsovården - och jag måste säga att problemet med kommunikation har varit en genomgående röd tråd. Inte vara kommunikationen mellan mig och den som utreder och behandlar utan i allra högsta grad personalen emellan för att inte tala om mellan den vård och de myndigheter som alla är en del av min sjukskrivningsprocess. Min egen erfarenhet av att jobba inom vården som leg. arbetsterapeut säger mej att kommunikationen med och tron på det patienten och de anhöriga beskriver är en förutsättning för att jag ska kunna göra ett bra jobb som har avsedd effekt - men jag har bittert fått erfara att detta inte är något alla inom vården lever efter.
    Nog talat sv mej! Kika gärna in på min blogg (http://www.livetsbilder.blogspot.com)
    /Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner igen mig i det. Tror att det blir speciellt inom psykiatrin för att det ibland finns en inställning att man inte ska lyssna på/tro på patienterna, att ge patienten tolkningsföreträde ses ibland som att "spela med" i sjukdomen eller liknande. Fast ja, när det gäller kommunikation på en mer grundläggande nivå är det ju nåt som är mer allmängiltigt. Och kanske att det inte uppmärksammas tillräckligt, eller tillskrivs tillräckligt stort värde i vården, att ha fungerande kommunikation.

      Läser redan din blogg sen ett tag :) Bara inte kommit loss och kommenterat nåt.

      Radera
    2. Tack för svar!
      Jag kan till viss del förstå problematiken om det gäller personer som lider av sjukdomar som sätter ner omdömet eller ger brist på insikt. Har även arbetat med patienter med brist på insikt själv. Men detta kan aldrig försvara ett respektlöst bemötande eller en bristande kommunikation. Det är väl tvärt om då man som personal måste tänka till extra och verkligen bemöda sig om att man kommunicerar tydligt och att personen förstått. Att inte sådana saker sätter ytterligare käppar i hjulet för en framgångsrik behandling. Jag tror att kommunikation och bemötande är oerhört viktiga faktorer - oavsett pstientkategori.

      Radera
    3. Håller med dig i stort. Ska vidareutveckla mina tankar en annan dag, lite för trött nu. Tack för dina ord. /L

      Radera