23 juli 2014

Om självmordsförsök.

För några veckor sen skrev jag ett inlägg om självmordsförsök. Visst skulle ni stå vid min sida, tårögda och stillsamt lättade över att jag överlevt? (Om självmordsförsök på film och i verkligheten.) Sen dess har jag grubblat en del, över vad jag önskat av vården efter det självmordsförsöket. Försökt formulera vad det var som blev så fel, och vad som istället varit bättre.

Ett tag gav jag upp att jag ens skulle kunna (och orka) formulera det. Men jag har läst lite fler texter på ämnet, och framförallt dessa rekommenderar jag:

Jag hittade nya tankar där, i mötet med dem, och tydligare konturer på en del saker. Det var något om bemötande, något om att vården måste vara både tillgänglig, utföras av människor med kompetens på området, och påbörjas meddetsamma. Och något om att det blir galet att fokusera på det tillstånd personen är när hen försöker ta livet av sig. Att det fokus som är sjukdomsfokuserat blir snett, för man gör just så, fokuserar på tillståndet när handlingen sker, som om det är att identifiera symptomen exakt då som är nyckeln för att förebygga självmord och hjälpa människor bort från självmordsförsök. Jag tror inte riktigt på det, att det är möjligt. Det finns heller inget stöd för att det går att förutse vem som ska ta livet av sig, även om det går att identifiera riskfaktorer, varningssignaler, och också saker som gör att man har större chans att klara sig.

Man vet att de allra flesta som gjort ett självmordsförsök inte dör av ett självmord senare. Man vet också att en stor majoritet av dem som dör av självmord tidigare har gjort självmordsförsök som de inte dött av. Statistiskt är de två av de tyngsta posterna när man försöker räkna ut vem som kommer ta livet av sig, så man kan hindra dem. Men det är ju svårt redan där, hur man ska räkna. För om någon gjort ett självmordsförsök, ska man då se det som stor chans att hen faktiskt kommer överleva och hitta ut ur det som är krisartat? Eller ska man se det som att det är mycket ökad risk att hen kommer ta livet av sig? Det är sant båda två. Statistiskt alltså.

Det är det där med ekvationerna igen. Att såna här saker inte går att ställa upp som siffror, det är inte problem som går att lösa på det sättet. Kanske borde man släppa hela det synsättet, det medicinska, det med fokus på symptom, diagnostisering osv. Kanske leder det bara vilse, och kanske finns det andra vägar som leder mer rätt?

Jag vet inte, det skulle vara förmätet av mig att försöka presentera en lösning på ett så stort och komplext problem. Jag tror mest av gammal vana att det finns mycket att vinna i att försöka möta människor i kris som människor, som bär på sina egna skäl, sin egen historia, som är unika och behöver bli mötta som de de är, där de är. Och att det finns mycket att förlora i att möta människor som ekvationer. Eftersom de nu inte är det.

Även om jag inte kan presentera ett alternativt sätt att möta självmordsproblematik på, så tänkte jag försöka mig på att formulera vad jag hade önskat av vården efter det självmordsförsöket jag gjorde. 

Det finns saker som gör tankarna problematiska. För att vissa av skälen till att det faktiskt blev ett självmordsförsök ligger i hur psykiatrin bemött mig och försökt hjälpa mig tidigare. Det var såklart inte bara psykiatrins fel att jag försökte dö, och det var inte heller så allvarliga fel att någon inblandad skulle riskera en tillsägning ens. Men ändå. I min version av vad som hände fanns det saker som psykiatrin gjort som hade stor betydelse i att det blev ett självmordsförsök.


När jag formulerat mina tankar om vad jag behövt och önskat efter självmordsförsöket så har jag valt att bortse från det. För att det blev för komplext att lyckas formulera något alls som kunde bli tydligt, om jag skulle ha med detta komplexa i att jag var utelämnad till hjälp hos dem som tidigare gjort mig illa och förvärrat saker för mig.

Mina idéer om vad som skulle ha varit bra hittar du i nästa inlägg, här: Vad jag hade önskat av vården efter att jag försökt dö.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Inlägg utvalda av slumpen