Om vi för en stund återgår till det tidigare inlägget, där jag tog upp problemet med utbildningar där föreläsare utgår från att ingen med psykisk problematik finns i förläsningssalen, och att det kan finnas studenter som hamnar i ohållbara situationer just för att de har en problematik. Då kan man ju tänka sig att ett bra sätt att bryta stigmatiseringen helt enkelt är att studenten väljer öppenheten, väljer att räcka upp handen och inför hela klassen säga att det är bullshit med en sån inställning som utgår från att ingen i salen har såna problem, för hen har ju det.
Det skulle kunna vara effektfullt, både de andra studenterna och läraren skulle kunna få sig en tankeställare, för ingen hade ju kunnat tro att hen var sån. Man såg ju inte det på hen, de anade ju inte. Osv. Kanske skulle det öppna för en ny syn på människor med den sortens problematik, kunna förändra.
Men vilket är priset för den som är öppen? Och bryts verkligen stigmatiseringen? I ett sammanhang där man så tydligt delat in världen i vi och dom, och inte har med i tankarna att det kan finnas nån med problem i salen, där man pratar om "såna" som har problem, och gör övningar som utgår från att ingen där har det. Sitter inte stigmatiseringen djupare än att den kan luckras upp om man ifrågasätter den?
Är inte risken att den som väljer öppenhet är den som får bära på att "vara en sån" resten av utbildningen? Den som i detta indelande av vi och dom egentligen mest räknas som en av dom, även om hen ju klarar detta med utbildningen rätt bra ändå, faktiskt lika bra som alla andra. Är inte risken att ett sammanhang där en person kunde få vara som vem som helst, ha samma förväntningar på sig och inte någon fördomsfull bild att behöva förhålla sig till, faktiskt raseras, och att hen sen hela tiden aktivt måste orka förhålla sig till detta att bli sedd på, tolkad, bedömd på ett annat sätt?
Och även om jag tror mycket på att människor med psykiska problem också kan vara starka, kompetenta och klara saker, så kan de problem man har ta mycket kraft. Det kan vara en större ansträngning att klara en utbildning än det är för andra. Ska man då också orka detta, att ständigt behöva ta kampen, kämpa mot fördomar, stigmatisering, okunskap hos föreläsare och andra studenter?
Jag tycker det är orimligt. Jag tycker att var och en som orkar ta på sig den rollen och den kampen är en hjälte som gör något viktigt, jag tror att man kan förändra saker om många orkar ta såna kamper, att man lite i taget kan luckra upp och förändra det som så länge varit sjukt i vissa system. Verkligen. Jag beundrar öppenheten och kampen. Men jag tycker att det är orimligt att tänka att brytandet av stigmatisering ska gå till så, bygga på det, att det är det man ska utgå från, räkna med.
I detta exemplet är det kanske tydligare än i många andra sammanhang, för det ska finnas föreläsare där som har kunskap om psykisk ohälsa, det ska finnas studenter som är intresserade av att lära sig, det ska finnas goda förutsättningar om man faktiskt vill bryta stigmatiseringen. Förutsättningar som ligger någon annanstans än hos en viss student. Som inte bygger på att någon orkar göra sig utsatt, orkar kämpa, orkar bli gjord till en symbol.
Man kan jobba mot stigmatisering på andra sätt. Som jag föreslog i förra inlägget kan man tex ta in nån patient som inte är en del av studentgruppen, och låta hen ge handledning om vilken människosyn man förmedlar, och ta det ansvar man har, om man nu har den makt man har som lärare. Istället för att lämpa över det på enskilda individer som redan kanske har mycket att kämpa med.
På liknande sätt kan man jobba på andra håll där man förmedlar bilder av människor med psykiska problem. Media skulle kunna jobba så. Visst, det är fint när de ger utrymme för människor att vara öppna om sina problem, men om de parallellt med det konsekvent utmålar människor med problem som offer eller våldsverkare, bidrar man då till att minska stigmatiseringen? Kunde man inte göra på andra sätt för att det skulle bli mer effektivt?
Och politiker kan jobba rätt mycket på det. Jag hör om nya satsningar på att bryta stigmatiseringen av människor med psykisk ohälsa och jag blir bara så innerligt innerligt trött. För är det nåt som haft en kraftfull effekt på bilden av människor med problem, så är det ändringarna i sjukförsäkringen de senaste åren och de återkommande framställningarna av oss som arbetsovilliga, passiviserade och/eller bidragsberoende fuskare som lever på samhället. Visst, det är en annan bild än bilden av ett (passivt) offer eller av en våldsverkare. Men stigmatiserande är den. Jag har upplevt det som att synen på mig inom vården blivit mer stigmatiserande när fokus på att arbeta ha ökat.
Så.. man kunde ju jobba lite mer på det. Kolla på vilka negativa, stigmatiserande bilder man förmedlar, och ta ansvar för att försöka ändra på dem. En så massiv förändring som förra regeringen gjorde genom att måla upp oss som bidragsfuskare, är svår för en enskild människa att skapa, oavsett hur mycket öppenhet hen väljer. Hur mycket kamp hen orkar med.
Jag vet att det händer saker på området. Det avsätts trots allt pengar för att försöka bryta stigmatiseringen, den ökade öppenheten är nåt gott, och i psykiatrin jobbar man mer och mer med att försöka hitta former för att ta tillvara på den kunskap som patienter har. Jag tycker bara det finns en risk att man lägger för stort ansvar på enskilda individer, för stor vikt på öppenhet som kraften som ska bryta stigmatisering. Öppenhet innebär alltid risk för negativa effekter, speciellt när stigmatiseringen är så stor som den är. Och alla vill inte, orkar inte. Och det måste få vara ok, att inte orka den kampen. Man ska inte bli skuldbelagd om man inte väljer öppenhet, inte bli pålagd ansvar för att samhället är stigmatiserande. Man har nog negativa konsekvenser av stigmatiseringen ändå, utan att få ansvaret för den (och upphävandet av den) lagd på sig.
Och det finns andra saker man kan jobba med som kan ha större effekt än öppenheten. Vi får inte glömma dem, vi får inte göra så även med detta, ignorera var makten finns, och låta dem som har den slippa ta det ansvar det innebär, och istället lita på att öppenheten ska räcka.
(Du missade väl inte förra inlägget och chansen att få en bok helt gratis?)
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar