30 november 2014

Snälla. Låt bli att försöka rädda mig.

Vet du hur det är, när nån går in med fullt engagemang och verkligen verkligen vill rädda en, hjälpa en, göra så att allting blir bra?

Nån gång ibland kan det bli helt ok, men min erfarenhet är att det för det mesta är helt vedervärdigt hemskt. Min erfarenhet är att det är som att nån ställer sig och drar i ens arm och rycker och rycker och vill så gärna att man ska klara att flytta sig att det blir ett svek om jag inte kan. Inte kan bli räddad, hjälpt av att nån rycker i mig, försöker dra mig därifrån.

Läser Pebbles Karlsson Ambroses inlägg om Den kompetenta ”misslyckade” anhöriga och tänker på det igen. Hur innerligt mycket jag önskar mig att slippa att bli räddad. Och jag kan förstå anhörigperspektivet i det, den viljan och det engagemanget som har sin grund i kärlek, den otålighet som handlar om att det gör så jävla ont att se nån man tycker om må katastrofalt dåligt. Det finns nåt fint i det, såklart. Och såklart kan inte det att man vill någon väl alltid hitta rätt vägar. Det är inte som att jag klarat att visa vilka vägar som är rätt särskilt ofta.

Jag har bara varit med om det så många gånger. Att vara ett räddningsobjekt. Och det är nåt fint i det, när det är från nån som tycker om mig, men det är också som att det finns en tidsinställning. Nuförtiden hör jag nästan hur en klocka börjar ticka, räkna ner. Jag vet inte hur lång tid just denna personen som tagit på sig projektet att rädda mig orkar med det projektet, men jag vet att det nästan alltid brukar finnas en bortre gräns. Tiden tar slut. Det är svårt att veta när, hur lång tid det förväntas krävas för att jag ska kunna bli räddad. Och jag tror inte det är något som tänks ut medvetet. Men jag hör det ticka, hör hur något räknar ner, till punkten när det tar slut.

Till punkten när jag blir bromsklossen som sabbar projektet, räddningsprojektet som hade så mycket god vilja och som ville att allt skulle bli bra. När det inte går att orka med hur långsamt det går, hur många svackor det är, att det inte räcker att rycka i mig, hitta nya idéer, komma med nya förslag varje gång man hörs. När jag tycker att jag redan provat de flesta saker som föreslås och inte orkar göra det igen bara för att bevisa för just denna personen att jag försämras av det, istället för att bli bra. När jag behöver tid, för att snubbla, lyssna på mig själv, hinna med, inte rusa rakt in i en vägg (igen). När jag inte är så räddningsbar, när det går upp för den andre, att det är så. Att det är ett helt hopplöst projekt, att försöka rädda mig. Att det inte går. Inte så. Inte med engagemanget brinnande under huden, ryckande i mig, otåligt viljandes förändring.

Det händer nåt där. Med mig, med den som försöker rädda, med relationen. Vid punkten när det tar slut. När räddningsprojektet måste ges upp. Vad som händer är lite olika, beroende på var jag är med mig själv, och hur den andre är. Det blir sällan så bra. Det är inget jag önskar mina relationer, räddningsprojekten. Och det är inget jag önskar att vara i mina relationer, ett räddningsobjekt. Det kvittar hur mycket god vilja det finns, hur mycket hjälpande någon vill vara. Jag vill gärna ha hjälp, det är inte det, att det alltid är fel att hjälpa. Det är när nån kavlar upp ärmarna och vill ta tag i det på allvar. Då. När det inte längre handlar om att gå vid min sida och att kanske hjälpa mig med något jag själv tycker att jag behöver hjälp med. Då börjar något ticka, och jag vet att det kommer ta slut, att tiden är begränsad, att det finns en punkt vi närmar oss, och att det är stor risk att relationen aldrig mer kommer bli sig lik efter det, efter att tiden för räddningsprojektet tagit slut.

Det är hemskt. Jag tycker det, djupt och innerligt. Att det är hemskt när någon försöker rädda mig. Jag ville det ibland när jag var yngre, men det har varit så många gånger det inte fungerat, så många gånger det gjort illa, gjort värre, förstört relationer. Nu förknippar jag det bara med hemska saker.

Och det är kanske sin sak när det är något som sker från dem som älskar mig, dem som bryr sig sådär väldigt och som lider för att jag lider. Det är ju begripligt. Det är inte det att jag inte förstår det, jag bara önskar att det gick att hindra, att det aldrig mer skulle hända mellan mig och någon jag har någon form av nära relation med.

Det som är märkligast är när det händer inom vården, tycker jag. När nån verkligen verkligen vill rädda mig, och agerar på det. Det är lättare att ha överseende med det än med maktmissbruk av olika slag, såklart. För att det finns ett engagemang och en vilja inbyggt i det som vill mig väl. Men om man är professionell, då borde man kunna handskas med såna känslor istället för att agera på dem. Man borde veta skillnaden mellan behandling och räddningsprojekt. Att man för det mesta måste låta människor rädda sig själv, att det man ska göra är att hjälpa dem att klara det. Inte ta över. Det som verkligen har räddat mig är när någon mött mig där jag varit, och klarat att handskas med att saker tar tid. Som faktiskt inte sett mig som hopplös eller spelat ut det mot mig i nån form alls.

Det har varit så många räddningsprojekt, ibland från människor som har lärt känna mig och haft kontakt med mig över tid, och nog på ett sätt som liknar anhörigas plågats av min smärta när den varit outhärdlig (och för dem kanske jag låtsats om det, precis hur outhärdligt det är, jag kanske inte hjälpt dem genom att skydda dem).

Ganska ofta har det handlat om människor som efter en halvtimmes samtal verkar tro att de förstår precis vad jag behöver, och som verkar tycka att det är korkat att ingen hittat denna enkla lösning för räddning tidigare. De enkla lösningarnas räddningsprojekt är kanske lite en annan historia, men också de är så hemska.

Ibland läser jag nånstans om frustrerade människor som jobbar inom vården och som har en övermäktig situation med många patienter. Ibland säger de saker om hur patienterna kommer dit och tror att behandlarna ska lösa problemen till dem. Det kanske är vanligt, jag vet inte.

När jag var ny i psykiatrin trodde jag inte på enkla lösningar, inte på räddning i sån form. Det tog bara några månader att lära mig att det som erbjöds var olika former av räddningsprojekt. Jag försökte verkligen bli räddad. Jag försökte med mediciner, inläggning, elchocker, att intala mig att jag egentligen inte hade några problem. Jag försökte bygga upp en vardag som om problemen inte fanns och lära mig att bete mig normalt. Jag försökte följa tips och råd, jag slutade nästan helt lyssna på mig själv och min magkänsla, för den fick jag lära mig hade fel, för jag var ju sjuk. Det har gått åt helvete så många gånger, och andra gånger har det inte lett nånstans alls. Räddad? Jag blev aldrig det. Och det var aldrig jag som bad om att bli det, aldrig jag som önskade mig det av vården. Det var vad som erbjöds, och jag försökte klara det. Att delta i det. Och jag svek i det, jag klarade aldrig att bli räddad, och det har spelats ut mot mig så många gånger, som att det handlade om brist på vilja. Som att jag medvetet sabbade räddningsprojekten.

Det har aldrig varit så, aldrig handlat om att sabba. Men det gick aldrig. Och jag har försökt klara av att bli räddad så många gånger nu, jag har varit ett räddningsprojekt för så många behandlare, och jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill faktiskt aldrig mer behöva försöka klara av att bli räddad, för jag är ju uppenbarligen värdelös på det.

Jag vill ha hjälp. Jag vill bli mött där jag är. Jag vill att saker ska få ta sin tid, för min erfarenhet säger mig att om jag inte låter dem göra det, så slutar det med att de tar dubbelt så lång tid, och skapar ännu mer lidande på vägen. Jag tror inte att jag klarar mig ensam, det är inte så. Jag vill bara aldrig mer vara ett räddningsobjekt. Jag orkar verkligen inte det.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar