7 december 2014

Om vi inte sätter ord på det så finns det inte?

Läser om dissociation igen. Denna gången utifrån en annan vinkel, i boken Hypnos, symboldrama och religion - religionspsykologiska studier kring "spontan religiositet", besatthet-exorcism och "inre helande" av Owe Wikström.

Han tar bland annat upp hur man kan se besatthet och exorcism som att den besatta personen med suggestioner får hjälp att skapa en alternativ personlighet, som får bära på sånt som tex ångestfyllda konflikter som personen försökt hålla ifrån sitt medvetande, och annat som vi inte vill kännas vid, känslor och drifter som inte får lov att finnas i vårt vardagliga jag, och som det ibland kan vara en väldig kamp att hålla därifrån (alltså det som Jung skulle kalla Skuggan). Wikström menar att man istället för att söka vägar för att integrera detta material och dessa delar av personen, så hjälper man hen att skapa en personlighetklyvning med en ond djävulspersonlighet, som man med stor kraft med de exorcistiska metoderna sen förvisar till det omedvetna. (Vilket ibland lyckas bra, och ibland sämre.) Han tolkar det som att man skapar en multipel personlighet, men jag skulle väl säga att det inte rör sig om en splittring på riktigt det sättet, jag kan inte tänka mig att djävulspersonligheten skulle uppfylla kriterierna för att räknas som ANP. Boken är från 1984 och det har hänt en del med hur man ser på dissociation sen dess, och jag förstår vad han menar, så ska inte uppehålla mig vid det.

Wikström skriver om hur man med hjälp av någons uppfattning om hur en person som är besatt av djävulen beter sig, ganska enkelt kan få någon att skapa en personlighet som beter sig enligt denna roll som liksom är serverad. Och det finns ju mycket att vinna på det, på att tolka det som befinner sig i skuggområdet av ens person, som något helt annat än en själv. Och han skriver om hur viktigt det är med den "kognitiva bestämningen", att man sätter ord på och tolkar det som händer, namnger och personifierar anden tex, och att det mycket är genom vilket sätt man tolkar känslorna och de fysiska uttrycken, som gör att det kan skapas en alternativ personlighet, en inre djävulsroll som man sen kan fördriva. En annan tolkning och ett annat bemötande skulle förmodligen inte lett till att man skapat en ny personlighet.

Jag tycker det är intressant, detta exempel på hur man medvetet kan skapa en splittring i en person, en ny personlighet, och använda den till de syften man vill. Och jag tror kanske inte att alla former av djävulsutdrivning kan passa in i tanken om att det är det som händer, men.. det var något med denna modellen och dessa teorierna som puttade mina tankar om dissociation lite åt ett nytt håll. Det är dock inget jag har hunnit formulera så mycket kring än, så håller mig i närheten av de gamla vanliga trakterna av mitt tänkande om dissociation nu.

Om vi ska släppa det där med djävulsutdrivning så är det nog ändå så, att man med "rätt" metoder (suggestioner, förväntningar, tolkningar, hur man väljer att definiera det som händer) kan skapa en splittring. Jag har inte tvivlat så mycket på det, att man kan skapa splittring. Och i psykiatrin finns ju (förhoppningsvis inte) några djävulsutdrivare, men det finns motsvarande sätt att med suggestioner, förväntningar och tolkningar "hjälpa" en person att dela upp sig i flera olika personligheter.

Problemet är bara att det ofta låter som att det är så det går till. Alltså att det är så det är, det det handlar om, med splittrade patienter. Att det rör sig om att de utsatts för destruktiv terapi. Och man verkar i stor utsträckning också föreställa sig att det bara handlar om ord. Det hänger inte riktigt ihop logiskt, men ofta verkar man se det så, som att det måste röra sig om destruktiv terapi, och sen när man konstaterat att det är så splittring kan skapas, hoppar man direkt till en tolkning som handlar om den kognitiva bestämningen. Som att människors splittringar inte fanns, utan bara ord som betyder att de gör det. Ord som egentligen bara är felaktiga definitioner av något annat. Eller av ingenting.

Ja. Man gör ofta logiska hopp och man förvandlar visst lätt det som handlar om att leva med flera delar, flera personligheter, till något som bara rör den kognitiva bestämningen. Orden. Definitionen. Och verkar tänka sig att denna kognitiva bestämning helt enkelt måste bero på att patienten utsatts för en felaktig och destruktiv tolkning. (Efter det logiska hoppet har splittringen slutat vara verklig, tror jag.) Antingen har det skett genom att hen haft en terapeut som gett hen en sån förståelse av sig själv, eller så har hen på egen hand letat upp berättelser om splittrade människor på nätet (eller i böcker) och själv skapat denna kognitiva bestämning.

Och då verkar den logiska följden vara att vilja tysta de ord som gör denna definition av sakernas tillstånd. Alltså att behandlaren med all makt och alla de medel hen har försöker göra så aktivt ignorerande åtgärder som möjligt, för att på det sättet då försöka få bort den kognitiva bestämningen, och då skulle problemet alltså helt försvinna, eftersom problemet med människor som är splittrade (efter det logiska hoppet) egentligen inte är att de är splittrade, utan det som hänt är att det skett en felaktiv kognitiv bestämning.

För all del så finns det nog människor som inte tror på dissociation som kan tänka sig att göra pedagogiskt mer smarta saker än att bara försöka tysta allt som handlar om splittring. Tex försöka hitta en alternativ tolkning och försöka få patienten att tro på att den tolkningen och den kognitiva bestämning som ingår i den är den korrekta.

Jag tror inte att det är utan betydelse hur man tänker kring sina symptom, tror att man formas mycket i sina upplevelser av den förståelse man har av dem, det är ju om inte annat tydligt i exemplet ovan som rör djävulsutdrivning. Inte kommer en som blivit befriad från någon ond ande tänka att det egentligen handlat om ett suggestivt och kraftfullt sätt att förvisa det som kändes förbjudet till det omedvetna, och om hen känner liknande känslor igen kommer hen förmodligen tänka att hen drabbats av en ond ande igen, eller att hen aldrig blev fullt ut befriad förra gången. (Hen kanske också lägger till sånt som att anklaga sig själv för att vara svag, inte klara att hålla ifrån sig det onda osv, man ska inte lockas att tro att en till synes enkel lösning är oproblematisk.)

Såklart formar det också mig hur jag tänker om mina dissociativa upplevelser och vad de berott på. Men det konstiga är att det bara verkar ses som ett problem vad gäller psykisk problematik, när det rör just dissociation. Som att det är där orden är en fara. Att någon färgar sina upplevelser av tex ångest, depression eller mani av den kunskap som finns, det verkar inte alls ses som något riskabelt, tvärtom har jag hört att psykoedukation ska vara ett viktigt led i tillfrisknande.

Om man inte är splittrad då.

Jag tror att det är en illusion, att splittring bara skulle bero på felaktiv kognitiv bestämning. Det tror jag såklart för att jag tror att verkliga splittringar finns. Tex för att jag själv haft såna upplevelser. Och jag tror det också för att jag mött så många människor på nätet som kämpat så mycket med att försöka förstå sig själv och sitt kaos, som ignorerats, behandlats som att det var något annat, inte blivit bättre eller mer begripliga för sig själva, och som blivit djupt lättade när de äntligen hittat någon annan som delat upplevelsen av att man kan vara flera inuti. Det är så många som trott att det bara var de som var så, att det var de som var hopplöst konstiga och avvikande. Jag skulle säga att det är ett väldigt vanligt tema, denna tro att man var den ende som drabbats av detta. Och lättnaden när man inser att så inte är fallet. Att man kan bli förstådd, hörd, och faktiskt också hjälpt.

Hela det blir ju obegripligt om man tänker sig att dissociation främst handlar om en kognitiv bestämning. Men ja.. eftersom det är fritt fram att tro eller inte tro när det gäller dissociation, så kan man ju misstro även detta, att det alls existerar.

I vilket fall vill jag avsluta detta något spretiga inlägg med att påminna om att många som är splittrade, som inte bara råkat ut för att någon tolkat dem fel, och som inte splittrats pga metoder i en tvivelaktig terapi, varit utsatta för mycket svåra saker, för det mesta när de varit mycket små. De har ofta levt många år med tystnaden, med olika sorters förbud att sätta ord på det de varit med om. Förbud mot att låta det finnas vid ytan, få låtsas om att det hänt och att det var verkligt, att låta någon annan finnas med dem i det. Den tystnaden kan vara mycket nedbrytande. Och det som kan hända när man väljer att utgå från att splittring av personligheten, och vad de andra delarna har behov av att berätta, är något man bör och ska ignorera, avvisa och inte låta finnas. Det kan vara att man återupprepar detta destruktiva, att man pålägger patienten en ensamhet igen, förstärker det som varit traumatiskt och det som gjort illa. Stänger dörrarna och möjligheterna att på allvar hitta vägar vidare, ut ur det.

Det är inte så enkelt, att man kan förvandla saker till en fråga om ord. Som att något inte finns, om vi förbjuder alla definitioner av det. Alla kognitiva bestämningar. Om vi ogiltigförklarar allt som handlar om att det är verkligt. Vi ändrar inte vad som faktiskt finns genom att göra så. Vi tar bara ifrån någon orden och möjligheterna att slippa ur en helt förgörande ensamhet. Vi kan riskera en annan människas liv så. Och garanterat riskera att en annan människa inte orkar kämpa så mycket att hen klarar att nå fram till någon, klarar att tro på sina ord.

Det finns, även om vi inte sätter ord på det, även om vi inte tillåter någon att sätta ord på det. Men att förbjuda och försöka ta ifrån någon ord som kan ge det konturer, att motverka och ignorera och på andra sätt trycka tillbaka någon in i tystnad. Det är så hemskt. För oavsett om någon har ord, så kan det hen upplever finnas. Men vi behöver orden för att nå någon annan. Och kanske kan man inte klara sig utan det, utan någon annan som möter en. Som hjälper en. Som ser en.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Inlägg utvalda av slumpen