4 januari 2015

På vilka sätt är det egentligen ok att rehabilitera sig?

Nytt år, och jag återgår till det där att publicera ett inlägg i veckan, på söndagen. Men vill återknyta lite till serien med inlägg som var i jul.

För jag tycker att frågan om hur det är ok att rehabilitera sig glöms bort lite. Jag har tidigare, i serien om agentskap, tagit upp hur sånt som rör rehabilitering och åtgärder för att bli friskare, är något man ofta ser som något patienter ska få. Som ska organiseras av andra, tilldelas. Vara åtgärder. Och i det ogiltigförklarar man ju patienters egna förmåga att hitta saker som är bra för dem, och missar kanske att ta tillvara på det som ligger närmast och kunde vara enklast att använda (och möjligen också mest kraftfullt).

Det har skrivits mycket om förändringarna i sjukförsäkringssystemet, om hur många som hamnar i kläm, om utförsäkringar och försörjningsstöd. En sak jag mycket sällan hör om, är det här med att det faktiskt finns mindre utrymme för att själv göra saker man blir bättre av. Man kan ju alltid göra dem i smyg, det är ju inte som att försäkringskassan har spioner som följer en vart man går. Men i systemet har det hårdnat.

När jag hade aktivitetsersättning fick jag jobba några timmar i veckan utan att behöva be om lov. Jag tror det var fem timmar i veckan, jag fick ha dem till vad jag ville. Det var ok om jag tjänade pengar på det, och det var ok om jag inte gjorde det. Jag tror att det var samma regler när jag hade tidsbegränsad sjukersättning, men sanningen är ju att det var få gånger jag klarade att jobba nån timmar alls när jag hade aktivitetsersättning, och med den tidsbegränsade sjukersättningen orkade jag absolut inte nåt sånt. Jag var för sjuk. Sen avskaffade man den ersättningen, jag utförsäkrades. Fick efter ett tag möjlighet till sjukpenning istället. Innan det hade jag försörjningsstöd ett tag.

Med försörjningsstöd är min erfarenhet att i stort sett allting beror på vilken handläggare man har. Och med sjukpenning finns det inget sånt utrymme. Ingen plats för mig att göra det som är mitt. Jag frågade förra året om jag fick starta en liten affär på etsy, som inte skulle innebära några timmars jobb i veckan, utan några i månaden. Och förklarade varför det skulle vara rehabiliterande för mig. Det var inte tillåtet. Men jag kunde ju ändra och bara bli deltidssjukskriven om jag ville. (Nej, det ville jag inte, att deltidsjobba är en helt annan sak än att orka några timmar i månaden i rehabiliterande syfte.)

Det var inte en särskilt bra handläggare, inte alls mån om att hitta lösningar. Senare har jag frågat en annan handläggare om ifall det var ok att hålla en föreläsning mot betalning, det var en engångsgrej och jag visste inte om jag skulle orka, men kunde ju sluta tänka på det om det inte var ok. Den handläggaren var mycket bättre och verkligen mån om att hitta alla lösningar som finns. Och jag fick beskedet att det var ok, men att jag då måste ta paus från sjukpenningen det antal dagar som motsvarade jobbet för föreläsningen (inkl förberedelser då).

Jag orkade mycket sällan använda de där fem timmarna, men de var värdefulla. Den där platsen, känslan av att den fanns, att jag fick göra vad jag ville med den. Små saker som var valda utifrån mig, vad som kunde funka för mig, och i former som fungerade trots mitt sjuka. Att inte behöva få det godkänt, att inte nån annan skulle ha åsikter, värdera, lägga sig i. Att det fick vara mitt. Och att jag inte behövde orka en massa kringarbete, blanketter, ansökningar, det var inte nåt som stod emellan.

Det kan kanske låta som en dålig idé att alls få lov att jobba om man är sjuk, samtidigt är det ju en helt bärande värdering i samhället nu, att det är jobbande som ska ta en från sjukdomen. Aktivitetsersättning (som fortfarande finns och bara är för människor upp till 30) och tidsbegränsad sjukersättning var ersättningsformer som var utformade för långtidssjukskrivna. Har man länge varit sjuk och inte arbetat kan det vara en bra idé att få ha några timmar att prova saker på. Göra vad man vill, på sitt sätt. Jag tror verkligen att det utrymmet är en bra idé. Ett bra steg att ha, för dem som vill, innan man kan klara en mer organiserad rehabilitering.

Sjukpenning är en ersättning som är utformad för kortare sjukskrivningar, där vägen tillbaka antas vara relativt kort. Vilket såklart krockar med verkligheten när man trycker in långtidssjukskrivna i ersättningsformen.

Man kan få göra saker om man inte tjänar pengar på dem. Det där föredraget kunde jag fått hålla utan att fylla i några blanketter eller strula med ersättningsdagar, om jag bara inte ville ta betalt för det. Jag har svårt för det, det där som säger att eftersom jag är sjuk så ska det jobb jag kan klara att göra, göras gratis. Om det är samma jobb, varför ska jag då inte ha betalt för det jag klarar?

Allt jobb jag skulle ha gjort som handlade om etsyaffären (som inte blev av) är jag helt säker på att det varit ok att jag gjorde, om jag bara gjorde det i en organiserad rehabiliteringsåtgärd. Om jag orkat ta mig till en särskild lokal på särskilda tider, så kunde jag nog fått sitta och virka eller göra annat hantverk, och det skulle nog vara ok om det blev sålt med. Men i såna fall skulle ju rehabiliteringsstället få pengarna, och det skulle ingå att jag skulle vara tacksam för möjligheten till aktivitet. Det är nåt som skär sig där i mig. Att det liksom inte är ok med självbestämmande, egna initiativ, att ta tillvara på min förmåga att skapa aktivitet, rehabiliterande åtgärder, verkställa dem på ett sätt som är ok för mig, som stimulerar, hjälper mig vidare, tar mig närmare ett friskare liv.

(Jag hade aldrig klarat att ta mig till en lokal flera timmar i veckan, inte orkat virka och handskas med flera människor i samma rum samtidigt, allt det där som ingick i den hypotetiska rehabiliteringsåtgärden, jag klarade bara att göra saker på mitt sätt, helt utifrån mig. Det är fortfarande så. Jag klarar väldigt lite av det som anses normalt.)

Och även när det är saker man inte tjänar pengar på, så är det lite godtyckligt vad som är ok. Med jämna mellanrum hör jag om nån som fått sin sjukpenning indragen pga att de bloggat. Den här bloggen har varit en av de absolut viktigaste rehabiliterande åtgärderna jag har skapat till mig själv. Den har handlat om att träna koncentrationsförmåga, öva på att resonera. Att våga möta människors reaktioner, liksom förhålla mig till andra. Jag har tränat på hur man kan sprida budskap, hur sociala medier kan fungera i opinionsbildande syfte. Jag har förstått och lärt mig massor av saker. Och hela tiden har det varit ett bra sätt för mig att mäta hur långt ifrån studier jag är. Hur svårt det varit att formulera ett inlägg, hur trött jag blivit av det. Hur tungt det är att läsa artiklar på engelska. Sånt har jag använt för att värdera min arbetsförmåga.

Det har varit viktigt. Och också detta att göra nåt som känns meningsfullt, som att det spelar roll, som gör att jag känt det som att jag är en del av världen, sånt man brukar tillskriva arbete och aktiviteter man vill att sjukskrivna ska ha. Sånt har jag kunnat ge mig genom denna bloggen.

Och jag har inte tjänat några pengar alls på den. Det har aldrig varit en drivkraft. Det har aldrig funnits med i bilden. Tvärtom, jag vill inte ens ha annonser.

Det blir så absurt, detta att jag lyckats skapa en fungerande rehabiliteringsåtgärd. Och samtidigt med jämna mellanrum varit rädd för att bli påkommen. Att handläggare ska googla på mitt namn, och att det ska vara en oresonlig handläggare som tycker att bloggande är jobbande, och att jag då ska bli ifråntagen min ersättning.

Alltså: jag skulle kunna bli fråntagen min ersättning för att jag på egen hand jobbar medvetet med att rehabilitera mig.

Det är nåt som är sjukt där. Det är nåt som gått vilse. Det finns så många strukturer som faktiskt inte bara försvårar, utan också förbjuder människor att utöva agentskap. Agentskap, det som ska vara så bra, en av de viktigaste sakerna för tillfrisknande.

Jag tror inte att man är medveten om det, att det man gör är att aktivt syssla med att motarbeta agentskap och försöka få människor så passiviserade som möjligt. Det är bara så det blir. Och jag tror det kan bli så, på nåt bakvänt sätt, för att man tar för givet att sjukskrivna är passiviserade. Det ingår i bilden av sjukskrivna. Och det är som att reglerna är formade utifrån det. Passivitet som behöver brytas. Och så råkade man förbjuda aktivitet som bygger på agentskap, som bygger på egna idéer och egna sätt att rehabilitera sig. En egen vilja. Man råkade förbjuda det som handlar om att inte vara passiv. För att man tror att vi är passiva.

Jag tror det är förklaringen, i alla fall en del av den. Men det som har blivit, det har blivit sjukt. Utförsäkringar har inte kunnat hjälpa mig. Men de där timmarna när det var tillåtet för mig att göra vad jag ville, de hjälpte mig. Jag hade velat få ha dem kvar. Jag hade velat slippa den här rädslan. Den som handlar om att vara rädd för att bli av med min ersättning, för att jag gör allt jag kan för att rehabilitera mig.


(Och jag är inte sjukskriven längre, så problemet är ur världen. För min del. Men systemet är ju detsamma. Det finns andra som är kvar i det.)



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 kommentarer:

  1. Det är mycket med FK som är sjukt. Jag har faktiskt ibland varit orolig över at FK skulle ha skickat ut folk att spionera på mig... Men när jag blir stressad blir jag lite nojjig.

    När man bryter benet så får man rehabilitera sig. För att sedan bli lika funktionsduglig som innan man bröt benet. När psykisk sjukdom bryter ut så förväntas det att man kan rehabilitera sig tillbaka till friskhet. Men för mig och många andra går det aldrig komma tillbaka.

    Och då behöver man lugn och ro. Känna trygghet. Och då kommer osäkerheten med FK. Och så blir man änny sjukare. Även men sjukersättning idag känner jag och många andra fortfarande oro över att man kan förlora den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och för mig och många andra är det tveksamt om det finns ett "före" att komma tillbaka till..

      Förstår att den oron finns även vid sjukersättning.

      Radera