1 februari 2015

Att skapa en tolkning där bara manipulation eller passivisering ses som möjliga förklaringar.

Ibland tänker jag att det finns problem som handlar om att det är öppet för olika tolkningar av vad psykisk problematik / psykisk sjukdom / psykisk ohälsa / saker psykiatrin bör behandla egentligen är. Det kan ju finnas nåt gott i det, öppenheten där olika tolkningsmodeller ger olika perspektiv som innehåller olika sorters förståelse, kan ligga till grund för olika former av hjälp, och bredda perspektiven så mycket mer än en enda modell nånsin skulle kunna göra. Jag är inte för likriktning, det är inte det. Jag tror det är gott med olika perspektiv. En del behöver medicinska modeller, och för deras problem passar de bäst. Andra behöver psykologiska modeller. För andra är det i det socialpsykologiska som nånslags klarhet går att hitta. Och för en del behövs lite av allt. Jag tycker det är bra, om det kan få vara så, om de olika perspektiven kan få finnas. Jag tycker att man snarare har en tendens åt att likrikta sig för mycket, och att det handlar om mode i vilken riktning likriktningen sker. Man kan vara så ivrig att slänga ut de gamla modellerna när de kommer nån ny som verkar bra. Det blir ett väldigt slängande hit och dit, och jag tror inte det är så lyckat. Jag tror mycket går förlorat i det, denna strävan efter "den sanna modellen", "den rätta lösningen" eller vad det nu är man tänker sig att det är.

Ändå. Öppenheten i definierandet är problematisk. För man kan använda den öppenheten på sätt som inte alls är till hjälp för patienterna. När jag läser om manipulation, när jag tänker på manipulativa patienter, när jag tänker på vården när den är som mest surrealistisk, då hamnar jag där. Inte bara, men bland annat där hamnar jag, med mina tankar. I detta som handlar om att det kan vara upp till varje person att göra sin egen definition av psykiatri, psykisk problematik, och också av mig och mina problem, och om de nu alls är problem.

Det är ju inte så väldigt svårt att använda några retoriska trick, maktmedel och en stor dos av teoretiserande, för att helt enkelt trolla bort problem. Man kan göra såhär, till exempel:

Steg ett. Man börjar med att bestämma sig för en strikt medicinsk modell, då sållar man bort alla teman som handlar om uppväxt, hur sammanhanget påverkar en, anknytning, andra psykologiska teman. Det blir irrelevant. Egentligen är orsakerna till tillståndet irrelevanta, även de orsaker som rör arv, gener, sånt. För det kan man ju inte påverka ändå. Så allt det där som handlar om orsak, det räknas bort. Det som är viktigt är att definiera symptom, och klassificera dem i olika diagnoser.

Steg ett är avklarat. Problematiken har förminskats till en samling symptom, snyggt och prydligt uppradade, klassificerade och etiketterade.

Ganska många sysslar med det steget, för enkelhetens skull. För det är så vården är uppbyggd, systemets ram vilar på detta, att utgå från dessa klassifikationer, denna medicinska modell. Kanske kan orsaker nån gång få plats, men det centrala är samlingen av symptom.

Men varför stanna där? Nästa steg kan vara att definiera symptomen som beteenden. Så. Steg två. Då sorterar man bort sånt som känslor, upplevelser, personliga tolkningar av det som händer som irrelevant. Det viktiga är hur man beter sig. Om man fokuserar på att bete sig normalt, kommer man må bra.

Mycket behandlingar nu är beteendeinriktade. Och det kan vara bra. Jag har gått i kbt, jag vet mycket väl hur mycket ens beteende påverkar tankarna och känslorna, och hur man kan påverka på alla håll mellan de tre, och att det kan ge resultat. Att bete sig på ett annat sätt kan onekligen få en att må på ett annat sätt. Det är i sig inget fel i det. Om man nu inte fokuserar på att det kanske inte är tillräckligt för alla, i alla lägen, alltid. Den likriktning som är nu ligger farligt nära det ganska ofta. Att tro att beteendeinriktade behandlingar är det rätta. I singular.

Det som blir riktigt problematiskt är när man hoppar över kbt-behandlingarna, där man sysslar med att hjälpa människor att hitta alternativa beteenden, och jobba med känslor och tankar också. För.. vi kan gå vidare till steg tre.

Steg tre är att definiera beteenden som något som är viljestyrt, och då mena att man alltid kan styra sitt beteende. Att det bara handlar om att bestämma sig, och att understryka att människor är ansvariga för sina handlingar. Vill man ha vård, så kan man låta bli att skada sig tex. Eller dissociera. Eller uppvisa något annat beteende som inte är önskvärt. Med den synen är det högst rimligt att skriva kontrakt som villkorar vård för självmordsbenägenhet med att man inte får uppvisa självmordsbeteende o dyl. Beteende är val, det handlar om att ta ansvar för sin situation, och då kan man välja ett annat beteende. Helt utan hjälp att hitta alternativen, bara med hjälp av sin vilja.

Det jag tycker är mycket märkligt i denna synen är varför man alls erbjuder vård för problematik som handlar om symptom som klassas som beteenden, som man klassar som nåt man kan styra över om man bara bestämmer sig för att försöka. Det verkar ju som bortslösade pengar utifrån den synen? Att lägga vårdresurser på nåt som bara handlar om att försöka uppfostra den som inte förstår vad som är rätt beteende.

Jag vill inte tro att det är så vanligt att man ger sig på den punkten, med tanke på hur stort kbt är just nu är det väl rimligt att tro att de flesta uppfattat åtminstone något om vad den behandlingsformen går ut på. Och att man kan behöva hjälp även i beteendemässig problematik. Och att beteende är sammanflätat med tankar och känslor, och kanske också något av att det kan finnas orsaker till dem. Dessvärre möter man den synen ganska ofta om man läser om (svårt) självskadebeteende eller dissociation. Konstig slump, det där, att det är just när det handlar om problematik som vården i stort är rätt oförmögen att hjälpa människor med, som det förvandlas till nåt man skulle kunna styra med sin vilja, om man bara försökte.

Och dessvärre brukar de som går så långt som till steg tre i det här också gå till steg fyra.

Steg fyra är: definiera alla icke önskvärda beteenden som manipulationer. Tolka dem som (barnsliga) utspel som handlar om att försöka få något man inte behöver eller skulle bli hjälpt av att få.

Som bonus kan man också definiera hela personen och allt hen gör som manipulativt. Aldrig ge hen en chans att bli hörd, aldrig samarbeta med hen, aldrig diskutera med hen. Bara "vara tydlig", "sätta gränser", låta saker "få konsekvenser" och andra uppfostrande strategier.

När man har kommit så långt har liksom problematiken försvunnit. Den har ingen bakgrund, inga orsaker, och om den har det så är de irrelevanta. Det är en samling symptom, där man bestämmer sig för att bara de beteendemässiga är relevanta att bry sig om, sen definierar man beteenden som nåt man själv kan styra över.

Där finns det ju ingen problematik kvar att behandla. Så det man försöker behandla, eller uppfostra fram, detta som handlar om bristen på att vilja uppvisa friska beteenden. För det måste ju handla om brist på vilja? Det finns ju inga skäl till andra tolkningar, allt annat är ju borttrollat på vägen.

Och det enda logiska då, när det handlar om att se allt som en brist på vilja, är att tillämpa en tolkning som handlar om att det rör sig om att försöka manipulera sig till något man inte behöver. Det ligger väl rätt nära till hands också att tankarna kommer in på passivisering, speciellt om personen är sjukskriven. Passiviseringstanken är ju helt central i sjukförsäkringssystemet. Så. Kanske är bristen på vilja ett resultat av passivisering, och det man tolkar som manipulationer kan då ses som ett sätt att försöka skydda sin passivisering, för att det är en svår sak att ta sig ur passivisering.

Här kan läkare sitta med rynkade pannor och medkännande blickar, för detta är ju ett problem på riktigt, det är inte bara som patienten hittat på. Hen har tvingats till passivisering av ett system som inte förstått hur destruktivt det varit för hen, och nu är hen fast i det och mycket rädd och har mycket motstånd, och använder manipulationer för att slippa konfronteras med att det är möjligt att inte vara passiviserad.

Känner ni inte igen det? Jag gör. Ja, herregud. Men det är bara de läkare som är "medkännande" och "goda" som kostar på sig detta med rynkade pannor och liknande, de andra kan bli direkt elaka när de "avslöjat" att detta egentligen är problemet.

Avslöjat. Alltså då i betydelsen att man använt sitt tolkningsföreträde för att definiera vad i problemen som är av vikt, och systematiskt skalat bort allting, till ingenting återstår. Utom då detta som egentligen är uppvisande av ett obegripligt lidande, men då lätt kan förklaras med passivitet och manipulation.

Så kan man använda öppenheten i definitionerna av vad problem är, och vilka insatser man tycker är rimliga utgår ju från hur man definierar vad problemet är. Jag tycker det är problematiskt. Att man ens kan få för sig att använda den auktoritet man har som behandlare på det sättet. Jag tycker det är helt orimligt, på alla sätt.

Låt mig återkomma till min definition av det som klassas som manipulationer i psykiatrin, som jag skrev om i förra inlägget. Jag tror det handlar om "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik".

Och jag tror det är där vi ska möta problemet med patienter som manipulerar. Hos den som tycker att de gör det. Jag förnekar inte att det finns patienter som manipulerar, det finns det säkert. Men ibland är lösningen ändå inte där, hos patienten. Jag tror att allt av tyngd i det här handlar om synen på patienten. Kanske också om synen på problemen. Vilka definitioner man tillåter och ser som något ok. I vilket fall tror jag man borde vända blicken mot behandlarna i detta. Och faktiskt mest läkarna, för de har störst auktoritet och är de som mest sysslar med att legitimera denna sortens tolkningar av patienter. Jag tror det är där nycklarna för att komma vidare finns, om det nu är vidare vi vill? Det finns ju fördelar också med detta, att kunna förvandla problem till luft, en problematik till en jobbig människa som behöver skärpa sig. Det avlastar ju vården ett visst behandlingsansvar. Men ska vi vara nöjda så? Ska vi låta det vara så, att man kan spela ut systembrister och kunskapsbrister på patienter lite hur som helst, bara för att man har möjlighet?




Se även tidigare inlägg jag publicerat de senaste veckorna på samma tema:





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 kommentarer:

  1. Åhh - så bra beskrivet!
    Detta är ju för jävligt - men jag ser det ändå som en humoristisk sketch för mitt skadade inre. Hur läkaren i sin förvirrade "auktoritet" trollar bort allt hen inte vill förstå ...
    Och tänk vilka besparingar det blir i vård- & socialförsäkringssystemen!
    Att införa lite (mer) aga/straff för felaktigt beteende i förskola och skola kan ju inte bli så dyrt ...
    Tack för dina väl uttryckta tankar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, finns onekligen mycket att vinna på att trolla bort problemen, även om det försvårar just vård, som man ju kan tycka att vården borde syssla med..

      Radera