4 februari 2015

Världen gör så ont (och jag måste ju förstå att jag inte kan göra allting bra).

"Du ska inte göra mer än du orkar." "Du ska inte göra det om du mår dåligt av det." "Tänk på dig själv i första hand." 

Jag har ett problem. Världen plågar mig. Alltså inte sådär som att jag på ett rent teoretiskt plan kan känna mig bekymrad över världens tillstånd och utveckling. Nej, liksom. Jag kan ligga i fosterställning och hyperventilera för att jag verkligen inte står ut. Tex står jag inte ut med det här att det är helt ok att inte tro på dissociation, berättelser om övergrepp. Jag står inte ut med hur dålig vården är för traumatiserade, hur lite information det finns om hur man ska göra för att ens ha en chans att få vård. Jag står inte ut med att tänka på alla tvångsinläggningar, bältesläggningar, tvångsmedicineringar, självmordsförsök som retraumatiserar och skadar, istället för att hjälpa någon att bli tryggare, att läka, att se att det kan vara tryggt att finnas till och att människor inte vill en illa.

Jag vill inte kritisera nån särskild vårdform eller lägga ansvaret på enskilda behandlare. Det är strukturer. Det är tillståndet i allmänhet. Okunskapen, och att det är helt ok enligt systemet att stanna i okunskap. Maktstrukturer, hierarkier, allt det där. Som kan göra att man helt enkelt kan vägra att tro på någons berättelser om trauman, eller uttrycken för de skador de skapat. Som kan göra att man gör illa istället.

Vi är så många som görs illa istället, som gjorts illa, som kommer göras illa. Det är något pågående. Det går inte att slå upp det på en kvällstidninglöpsedel, svartmåla en särskild person, få bort hen, och sen har något förändrats. Hade det varit så enkelt så hade det ju varit skönt. Det är inte så enkelt.

Ingenting i världen är särskilt enkelt, verkar det som. Och det plågar mig på djupet att det är som det är. Att människor dör. Det kanske är för att jag vet att det lika gärna hade kunnat vara jag. Det blir som att var och en lika gärna skulle ha kunnat vara jag. Det blir som att bara se saker upprepas, och försöka skrika att det måste sluta, och så fortsätter det ändå. En del dör. Andra överlever. Som jag. Enligt systemet är det helt ok. Man säger saker om nollvisioner för självmord, fast egentligen gör man inte så mycket för att försöka förverkliga det. Egentligen tror man nog inte på det, att det ens är en vision man kan ha. Människor kommer alltid att ta livet av sig och det kan inte bli vårdens fel.

Och när man försöker göra nåt handlar det ofta om att öka de akuta insatserna. Ja, visst. Det är jättebra om det finns nånstans att vända sig när det är akut risk för självmord. Men för att man ska känna att det är möjligt att finnas till, så behövs det nog mer än så. Om man nu har en komplex problematik. Man behöver liksom hjälp på sikt. På allvar. Det verkar inte som att man har en parallell vision till denna teoretiska nollvision som rör att det ska finnas adekvat vård för alla som är svårt traumatiserade. Det hade ju varit rimligt, kan jag tycka. Men såklart enklare att luta sig mot att människor alltid kommer ta livet av sig, och visioner är ju bara visioner och inte verklighet, och kanske man inte måste förändra nåt ändå?

Jag har uppfattat att det är onormalt att bry sig om världen, annat än på ett rent teoretiskt plan, som man liksom kan ta upp nån gång ibland om man har tid över. Som om det var en tidning att bläddra lite förstrött i. Visst kan man bekymras, men man ska kunna lägga det åt sidan sen. Det är det normala. Att vara avtrubbad, oengagerad, att inte låta det nå en.

Psykiatrin sjukdomsförklarade detta att världen plågar mig, i stort sett meddetsamma. Samtidigt var det inget att behandla, det var liksom bara nåt jag skulle sluta med. Detta att tro att världens allmänna outhärdlighet hade nåt med mig att göra. Och att jag kunde ha ett ansvar i det, att försöka förändra något.

Jag tror fortfarande det, att jag har ett ansvar. Att jag kan göra något som gör skillnad. Och ibland känns det ok, ibland känns det som att det går, utan att det blir övermäktigt. Och ibland går det inte alls. Ibland är jag den där klumpen på min säng som inte klarar att andas, för att detta är en värld det inte känns som att det går att finnas i. För att jag inte orkar göra tillräckligt, inte orkar täcka upp för allt ingen annan gör. Inte ens på detta lilla område som handlar om dissociation och hur vården är bristfällig för de tillstånden. (Och det finns ju så mycket mer i världen, som inte är ok.)

Jag vet att jag kan göra skillnad, spela roll, påverka. Jag tror på det. Och samtidigt kan jag inte. Inte så mycket som jag skulle önska. För jag bara är jag. Och jag är skadad och sårbar och väldigt trött. Vissa saker blir omöjliga att orka göra då, för att jag inte har kraften, eller för att jag är sårbar på ett sätt så vissa saker skulle bli alldeles för destruktiva för mig. Och även om det inte var så, med sårbarheten och tröttheten, så är jag bara jag. Jag är bara en person, det kan liksom inte hänga på mig. Om det gör det så är det ett tecken på att det inte kommer funka, för jag är ju bara en. Inte nåt enda i världen kan hänga på en person, för det kommer rasa då, eftersom en person aldrig är nog.

Det är nog svårare nu för att jag är i en ny fas av mitt liv. Jag börjar orka saker igen, jag gör val. Det är svårt att göra valen, vad som är viktigt, vad som faktiskt är och kan vara min uppgift, och vad jag kan klara. Men jag försöker. Jag inser att jag inte orkar så mycket alls på min fritid, för egentligen har jag inte någon fritid överhuvudtaget med någon kraft alls, så det går inte. Jag formulerar tankar och låter känslorna av vad som blir en för tung börda spela roll, bli tydliga i mig. Jag försöker se hur det är behandlares ansvar att utbilda och informera andra behandlare om hur man behandlar. Försöker se att det faktiskt borde vara behandlingsvärldens ansvar att informera om hur man hittar behandlingar. Försöker se vilka styrkor och kunskaper jag har, vilka förmågor och hur de bäst kan göra nytta. Försöker hitta vägar för att frigöra tid och kraft. Ta det på allvar, att det krävs tid och kraft.

Jag försöker se mig i allt det här. Och att det måste vara så att det finns saker som inte blir av, åtminstone inte genom att jag ska göra dem. Det finns människor som aldrig kommer bli övertygade om att dissociation är på allvar, inte av mig. Och det kommer finnas människor som dör av felaktig eller icke existerande vård. Jag kan inte ändra på det. Det kan inte vara mitt ansvar, eftersom det är omöjligt för mig att klara att ändra på det, det är bortom min makt, även om det nu finns en möjlighet att förändra det.

Jag måste se gränserna där. Skillnaden mellan vad som är möjligt, och vad som är möjligt för mig. Vad som är möjligt är en så mycket större sak än vad som är möjligt för mig, och jag måste släppa det. Måste antingen lita på att nån annan tar över där, eller leva med att det inte kommer bli, att det i praktiken inte är möjligt, eftersom det inte räcker med mig.

Och vad gäller det som är möjligt för mig får jag försöka göra så kloka val jag kan.

"Du ska inte göra mer än du orkar." Av alla råd tycker jag detta är det svåraste. Det jag inte orkar, mest av allt, är ju att handskas med vetskapen om allt som inte görs. Det jag inte orkar är att det inte finns nånstans att hänvisa folk när de mailar mig och frågar hur man får hjälp, när jag får lust att säga att de kanske kunde råna en bank så de har råd att skaffa privat terapi. Det jag inte orkar är smärtan i att veta vad det här systematiska blundandet för övergrepp och följderna av dem får för konsekvenser, och att det så ofta blir att de som en gång blivit offer igen och igen kommer skadas, skuldbeläggas, misstros, förnekas, avplockas sin mänsklighet.

Och det jag inte orkar är det plågsamma i att se hur mycket som skulle kunna göras, och hur lite som ändå görs.

Att göra något, det är en lätt sak i jämförelse med det. Samtidigt måste jag minnas: jag är bara jag. Jag måste hitta mina gränser, göra mina val. Och försöka lägga ansvaret för det som inte görs nån annanstans. Allt ansvar kan inte vara mitt. Jag är bara en person, har så lite kraft, så lite makt. Jag är bara jag. Jag kan spela roll. Det är viktigt. Men den roll jag kan spela är begränsad. Jag måste minnas också det.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

6 kommentarer:

  1. Du spelar roll!!

    SvaraRadera
  2. du kan inte förändra allt själv, ett sjukt system. du kan inte rädda alla, det är orimligt även om man såklart vill. men jag vill att du vet att du faktiskt har gjort något, det är inte något du tror du kan GÖRA. du har redan GJORT. jag känner mig inte totalt ensam eller galen som jag gjorde innan jag började läsa din blogg och följa dig på twitter. och jag vill tacka dig för det. jag får mer förståelse och många frågor jag sökt svar på men inte hittat har jag ofta hittat här. det betyder väldigt mycket. väldigt. du har gjort skillnad. jag har alltid vetat att det finns fler, att det inte bara är jag som är drabbad. men genom din blogg och din twitter ser jag att jag inte är helt ensam på ett helt annat sätt. och du kommer göra mer skillnad. bara genom bloggen gör du stor skillnad. många inom vården läser här. och förhoppningsvis tar dom till sig det du skriver om så klokt i alla inlägg. det blev lite rörigt här, svårt att formulera mig idag.
    men hur som helst. tack. jag vill att du ska veta det. du har gjort skillnad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för de orden! Och jag är glad att jag kunnat göra så stor skillnad för dig.

      Radera