3 maj 2015

Men mindfulness har ju inga biverkningar.

Hade inte tänkt skriva fler inlägg om mindfulness egentligen, men det ramlade in en historia i kommentarsfältet, och ville lyfta fram den, och också lyfta frågan om hur man ser på biverkningar.

"Nu har jag inte DID, även om jag har haft viss dissociativ problematik. Men något som rör sig lite i samma sfär är att jag när jag var yngre deltog i en hel del "andliga" övningar av repetitiv, transframkallande karaktär i ett sammanhang som blev rent skadligt för mig. Ändå gav jag mig på en mindfulnesskurs på min psykmottagning i höstas, "alla" säger ju att det är så bra för närapå allt. 

Redan när vi kom in och började sätta oss hörde jag den ena psykologen av två som höll i kursen prata med en kursdeltagare, så där lite överdrivet positivt om hur fantastiskt bra det var med mindfulness för det hade ju inga som helst biverkningar. För mig ringde en varningsklocka, jag tror att man ska vara försiktig med att uttala sig så kategoriskt om någon behandling. Vi körde ett par övningar typ kroppsscanning förutom lite prat. När jag hör en långsam, malande röst går jag in i trans på 30 sekunder sådär, och det är ingen mysig avslappning utan ett kvävande, kletigt tillstånd. Jag sade till kursledarna efteråt att det inte kändes bra, men de övertalade mig att prova igen, och det gick jag på eftersom jag inte vill vara en sån som ger upp. Veckan efter räckte det med att kursledaren öppnade munnen och hälsade oss välkomna så började jag snabbt gå in i trans bara av att höra samma röst. På slutet började jag så smått hallucinera. Jag försökte återigen säga till kursledarna att det här är nog inte alls bra, men de frågade inget om varför det var jobbigt utan hade bara en sån där käck attityd att det bara var en träningsfråga.

Tack och lov har jag en psykolog i familjen som jag ringde. Han är rätt öppen i sitt tankesätt, och även om han kan använda mindfulnessövningar i behandlingar ibland så är han inte insnöad. Hans råd var att lita på mina känslor, och absolut inte tvinga mig till något som blev destruktivt. Även om det var vad jag kände själv så var det en extra hjälp att någon jag litar på också tyckte det. Så jag lade ner det hela.

Jag lärde mig åtminstone att jag ska hålla mig undan behandlingar av liknande typ om jag inte har en individuell terapeut med god kunskap om personer med min speciella bakgrund (sannolikheten att hitta någon är minimal, men...) Och där kommer jag in på en del av det du skrev om, att ansvaret hamnar på mig själv, att det är jag som måste se upp, göra riskbedömningar, avbryta om det blir fel, för i vården är det mycket one size fits all."


Det finns kunskap om att meditation kan leda till hallucinationer. Det kan man läsa om tex här, men jag tror faktiskt att kunskapen om det är såpass spridd att det kan räknas som nåt som är allmänt känt. Däremot är inte tolkningen av hallucinationer nåt allmängiltigt, det kan vara olika i olika kulturer och sammanhang vad man tillskriver dem för mening. Ett exempel hittar man i den här texten:

"Theravada and Zen teachers usually will tell you to not attach significance to them. That's not exactly the same as ignoring them, because it may be that your neurons are trying to tell you something. But that "something" may be pretty mundane -- you're getting sleepy, or you need to adjust your posture.

There's an often-told Zen story about a new monk who sought out his teacher and said, 'Master! I was meditating just now and saw the Buddha!""Well, don't let him bother you," the Master replied. "Just keep meditating, and he'll go away.""

Riktigt så avslappnad syn på hallucinationer brukar man väl inte ha i psykiatrin, så varför tar man då inte risken för hallucinationer på allvar? Varför ser man det som att mindfulness inte har några biverkningar? Kanske helt enkelt för att man tror att man kopplat bort det helt från sitt sammanhang, och då på något magiskt sätt bara få med sig positiva effekter, inte nåt religiöst arv, nåt som handlar om människosynen som finns bakom, och inte heller nåt sånt där komplicerat, som risken för hallucinationer. Detta är såklart inte sant, mindfulness i den västerländska form som brukar användas inom vården har ju positiva effekter just för att man inte tömt den på riktigt allt innehåll, och med innehåll kommer nog även risker.

Nu blir det många citat i samma inlägg, men vissa inlägg behöver vara såna. Här från en text i läkartidningen:

"Generellt kan man tycka att det torde vara ganska harmlöst att träna sig i uppmärksamhet, och att det inte finns så mycket som kan gå fel i att koncentrera sig på hur ett russin ser ut när det betraktas, hur det känns när det vilar i handen och hur det smakar när man biter i det. Emellertid utgör mer formell och regelbunden meditation, där man sitter med slutna ögon och övar sin uppmärksamhet genom att följa exempelvis andetaget, en mer komplicerad övning som det inte alls är självklart att alla vare sig kan eller bör ägna sig åt – och speciellt inte intensiva perioder av meditativ träning på retreat. Det förekommer fall där meditatörer utvecklar depression eller psykos av intensivt mediterande, och det finns forskare som noterat att även mindfulness kan leda till negativa effekter i vissa fall."

Läs den sista meningen en gång till. Det finns forskare som noterat att även mindfulness kan leda till negativa effekter. Men mindfulness har inga biverkningar? Det har dokumenterats av forskare, men det finns inte? En annan biverkning av mindfulness verkar vara att det kan bli svårare att skaffa nya vanor och få bort gamla ovanor, som man kan läsa om tex här. Tycker det också låter rimligt att klassa som en biverkning, och också det kommer från forskare.

Som med alla metoder spelar det också roll hur man använder metoderna, om man använder mindfulness på ett felaktigt sätt kan man ställa till saker ännu mer, en text som tar upp detta är 17 Ways Mindfulness Meditation Can Cause You Emotional Harm. Och när jag ändå är i farten kan jag ju också länka till Jenny Jägerfelds text Lukta på basilikan! om problemet med att förflytta strukturella problem till individer, och att de strukturella problemen faktiskt inte kan lösas hur mycket mindfulness man än utövar. De negativa konsekvenser som blir om man använder en metod felaktigt kanske inte kan klassas som biverkningar, men det måste väl vara en behandlares uppgift att ha koll på metodens begränsningar och risker, inte bara de positiva effekterna?

Jag vet att det låter som att jag är motståndare till mindfulness, när jag nu kritiserat metoden i så många inlägg. Men jag är inte det. Jag tycker det verkar vara en bra och lättillgänglig metod som kan hjälpa många personer på ett relativt billigt och enkelt sätt, och sån hjälp ska man inte förringa. Man ska inte heller upphöja metoderna till felfria mirakelmetoder. Även om de är billiga, hjälper många, och även om det finns evidens, finns det ingen anledning att sluta ha kvar sin professionella hållning, och i en professionell hållning måste det väl ingå att informera sig om begränsningar och risker, att ta patienters negativa upplevelser på allvar, och inte bara stirra sig blind på att det finns evidens som säger att metoden har god effekt.

Det är trots allt skillnad när en veckotidning hävdar att mindfulness kan hjälpa alla i allt, och när behandlare inom vården gör det. Inom vården ska man utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet, nåt sånt krav finns inte i veckotidningarna. Inte heller samma form av ansvar som behandlare bör ha för sina patienter.

Jag tycker det är problematiskt med evidens. Såklart inte bara, men det finns problem med att använda det systemet. (Har skrivit om det tidigare här och här.) Ett av problemen verkar vara att det inte finns krav på att undersöka de eventuellt negativa effekterna. God evidens betyder att en metod visat sig ha de positiva effekter man är ute efter vid en viss problematik. Gott så, men om man samtidigt löper risk att utveckla eller förvärra andra problem, då borde det väl också ha betydelse? Inte kan det ses som enbart bra om man får lägre ångestnivå, men samtidigt börjar hallucinera tex?

Saker är överlag mer komplexa än modeller är, och kanske är det dags att börja se evidens som en modell där allt det komplexa inte ryms? Kanske är det också dags att börja ta mindfulness på allvar, som en bra och viktig metod bland andra, som bär på sina fördelar och starka sidor, men också sina risker och begränsningar.

Och om nån nu trots allt inte fått nog av texter om och nyansering och olika perspektiv på det här med mindfulness och dess risker, så ska jag avsluta med en länk till ett videoklipp vi nyss såg på kursen jag går. Videon heter Mindfulness or Mindlessness och utgår från modern buddhistisk kritik av det här att koppla bort en liten bit av en lära från resten, och vad det kan skapa för negativa effekter.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

7 kommentarer:

  1. "One size fits all" =D

    För mig så är att fokusera på min andning ångestframkallande. Till och med om jag mår bra så får jag ångest om jag uppmärksammar min andning. Det här har under åren inom psykiatrin ställt till stora problem för mig, för man får ju rutinmässigt rådet att fokusera på att andas lugnt om man är i en situation som känns jobbig.
    Avslappningsövningar och mindfulnessövningar med andningsfokus är således inte alls bra för mig.

    Men förmodligen andas jag fel... Det är väl inte möjligt att psykiatrins mest använda råd till människor med ångest skulle kunna vara skadligt för vissa? ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är nog bara brist på träning, för det är egentligen en metod som skulle hjälpa dig, om du bara gjorde mer och gjorde rätt. Eller inte..

      Radera
  2. En lege og en psykolog har laget et gratis mindfulnesskurs. Kanskje jeg burde melde meg på bare for å sjekke om de sier noe om negative effekter?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, skulle vara intressant. Gissar att de inte tar upp det negativa, verkar mycket ovanligt.

      Radera
  3. I en bok om mindfulness skriven av Jack Kornfield diskuteras psykiatrin i väst lite kort. Det som nämns är att i österländsk meditation behandlas inte problem med självet som grundar sig i låg självkänsla, lågt självförtroende. Sådana problem existerar enligt författaren i hög drag i väst och bör därför behandlas av psykologin utvecklad i väst men inte av österländsk meditation. Boken heter "A path with heart". I mitt tycke finns det mycket intressant inom meditation, men tyvärr så är psykiatrins förståelse av meditation inte så hög som man hade kunnat önska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter intressant. Tycker absolut att det finns mycket både intressant och bra med meditation. Och det finns risk för negativa bieffekter också.

      Radera
  4. I de böcker jag läst tas en del negativa effekter upp. Väldigt spännande med meditations teori tycker jag.

    SvaraRadera