Orden ni använder. Oförklarliga symptom.

Ja. Ok. Jag ska vara språknörd igen. Det kanske inte spelar lika stor roll för någon annan. Men för mig spelar det roll.

Det här med oförklarliga symptom. Varför kallar vi dem det? Jag tror att den korrekta definitionen är oförklarade symptom. Men det känns som att de oftare definieras som oförklarliga.

Och varför det spelar så stor roll? De är ju inte förklarade, symptomen, båda orden betyder det. (Och nästan likadant låter de, som om man inte tänker så noga på vad nån säger kan man ju missa skillnaden.)

Det spelar roll för att det ofta i definitionen att de är oförklarliga finns en värdering, att det skulle kunna vara så att personen simulerar, att det faktiskt inte finns nån orsak till symptomen. Att de inte går att förklara eftersom de inte beror på något annat än tex att patienten vill manipulera.

(Då har man lagt in en förklaring, trots att man sagt sig att det inte finns någon, det är ju en kullerbytta, men herregud, vad gör man inte för att få klassa patienter som manipulativa?)

Det spelar roll för att det i ordet oförklarade ryms en ödmjukhet. Oförklarade symptom är symptom vi inte hunnit förklara än. Kanske kan vi förstå dem lite längre fram, när vi forskat mer, när vi förstår mer. När vi har fler bitar av helheten. Vi har väldigt få bitar nu, faktiskt. Det finns mycket av hur hjärnan fungerar som vi inte har en aning om. Det är inte som att allting som går att förklara är förklarat. Det som är förklarat nu, är vad vi klarat att förklara hitintills.

Och dessutom: vem har sagt att allting som finns kommer gå att förklara? Ok, jag vet, det är en storslagen idé från upplysningstiden, det är fint att tro på vetenskap, jag förstår allt det där. Men ändå. Tänk om vi aldrig nånsin kommer nå dit, att lyckas förklara allt. Det är en möjlighet, att det alltid kommer finnas saker som ligger bortom vad vi vet, kan definiera, göra modeller för.

Finns de då inte?

Som patient med oförklarade symptom spelar det roll för mig vilket ord man väljer. Trots att de låter nästan likadant. För jag är trött på att bli klassad som hopplös, konstig, fel. Jag är trött på undertoner som handlar om att jag hittar på, överdriver, eller försöker manipulera. Jag är trött på de vanliga bemötanden man har i anslutning till dessa oförklarade symptom. Någon vård brukar det ju inte bli tal om, bara bemötanden. Jag längtar efter vård, men jag antar att jag gett upp det. Jag får förbli till stor del oförklarad, för jag passar ju inte så bra in i modellerna. Jag har förstått det.

Men även om jag gett upp förklaringarna och vården, så längtar jag efter ödmjukheten. Jag önskar mig behandlare som klarar att höra vad jag säger och tro på det jag berättar om, även om de inte har någon modell där symptomen passar in. Jag tycker om behandlare som är medvetna om att de inte vet allt, inte ens allt utifrån forskningsläget som det är nu.

Jag längtar efter behandlare som är så lite dömande som möjligt, och som bär på ödmjukhet inför alltings komplexitet. Och jag längtar efter ord som bär på den sortens innehåll, som förmedlar det budskapet. En ödmjukhet i grunden. Inte ett fördömande och nedvärderande.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.