14 juni 2015

Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

När jag startade denna bloggen för några år sen var min tanke att skriva om psykiatri. Om maktstrukturer, behandlingsmetoder, saker jag tycker är problematiska, uppfattar att behandlare helt enkelt missar, eller brister i systemet. Det var ett väl övervägt beslut att skriva om det, och också att ta avstamp i mina egna upplevelser. Berättelser från mitt liv har framförallt varit hämtade från tidigare perioder, det har varit sånt som inte längre är öppna sår. Det har gått att skriva åtminstone hyfsat balanserat, och jag har inte varit lika sårbar.

Så långt är det inte problematiskt, den sortens inlägg känner jag mig lugn med, de är av olika karaktär beroende på var jag befinner mig med mig själv och mina tankar, men inte heller det känns konstigt för mig. Det är ju en blogg.

Att skriva om dissociation har inte varit lika genomtänkt. Det är något som oftast bottnat i en desperation som föds när jag av olika anledningar konfronteras med hur värdelös vården är på att handskas med att dissociation alls existerar. Anledningarna kan vara situationer i mitt liv i nuet, handla om minnen eller tankar, handla om människor som jag bryr mig om som håller på att gå under i systemet, eller bara den allmänna vetskapen om hur läget är. Jag går sönder av det. Att det är så dåligt. Att det finns så lite kunskap. Att så många får vård som gör illa, som skadar, eller inte hjälper alls.

Det är inte något som ligger långt tillbaka i tiden, det är inte bearbetat, det är inte genomtänkt. Jag har ingen aning om hur jag ska handskas med vetskapen om att människor offras. Jag kan inte handskas med det mycket hårda och onda i världen, som gör att människor som skadats svårt skadas igen. Jag kan inte leva med att människor dör för att vården så ofta är så väldigt mån om att utgå från sitt eget system och förutfattade meningar, istället för att möta skadade människor där de är. Att kunskapsnivån är så låg. Att allt är som det är.

Så vad gör jag? Jag skriver. För det är det jag hittar som jag kan göra. Det är den platsen jag har, den möjligheten jag har att göra någon skillnad. Och det jag skrivit om dissociation här kan väl delas in i tre kategorier. Allmänt frustrerade skrik som handlar om att vården inte kan vara såhär, inlägg skrivna med en önskan att dämpa ensamheten för andra som också är dissociativa, och texter som mer handlar om att förklara något, utifrån saker jag läst. En del texter har väl varit en blandning.

Till skillnad från det som handlar mer allmänt om psykiatri har inläggen om dissociation skapat en massa frågor hos mig. Vem vill jag vara i detta, vem kan jag vara? Vad orkar jag och vad kan jag ge? (Skrev lite om det förut, tex här Världen gör så ont (och jag måste ju förstå att jag inte kan göra allting bra).)

En del av tvivlen och frågorna är för att jag inte tog besluten i förväg. Jag skrev för att jag var så frustrerad, och för att det gjorde så ont. Jag ångrar inte det. Men frågorna kommer nu istället, och de är svårare eftersom jag redan fått min röst hörd, innan jag bestämt vad jag vill, kan, orkar.

En del av tvivlen och frågorna kommer för att jag blivit en viktigare röst än jag önskar i saker som rör dissociation. Jag har blivit en representant för något. Är det bra? Är jag en bra representant? Jag vet inte det. Jag vet en massa saker om mig, och ganska mycket om dissociation. Jag har läst en massa och vet att jag kan skriva på ett sätt så det kan nå fram. Men resten, de där frågorna som handlar om ifall det är bra att just min röst hörs, att just jag blir ett exempel? Jag vet inte det. Jag känner mig ofta fel, jag läser många teorier och känner aldrig att jag passar in. Jag har definierat min splittring som DID när jag skrivit här, men jag vet mycket väl att jag är lindrigt skadad i förhållande till andra med DID, att jag befunnit mig vid gränsen mellan DDNOS och DID. Som med allt annat inom dissociation är man inte överens om definitionerna, och vilken sida av gränsen min splittring skulle placeras beror nog på vem som skulle göra bedömningen.

Och ja.. såklart skulle de allra flesta klassat mig som nåt helt annat, varken diagnostiserat det som DDNOS eller DID, för kunskapsnivån är så väldigt låg. Men om vi bortser från den detaljen.

Många har varit så mycket värre skadade än jag varit, och är det fortfarande. Många har varit med om så grymma saker att det är svårt att handskas med att det ens existerar, och har en splittring som är mycket mer komplex och svårare än den jag haft. Och många har utvecklat andra problem på vägen.

Jag vet att jag haft tur på vissa sätt, jag är så ofta tacksam för att det inte finns någon hotbild mot mig, för att jag inte har en sårbarhet för anorexi eller missbruk. Det var illa nog med perioden med för mycket benso och beroendet som blev, jag handskades inte helt bra med de medicinerna, och min kropp blir mycket lätt beroende, men jag blev aldrig missbrukare. Det hade kunnat bli så, med bara lite större sårbarhet. Jag är så glad att mitt självskadebeteende varit så lindrigt, att jag haft så bra impulskontroll, att jag aldrig blivit bältad eller riskerat att skickas till rättspsyk. Jag är så glad att jag är introvert nog för att gömma mig inne i mig själv istället för att agera ut saker, att det funnits skyddande mekanismer i mig som gjort att jag tex aldrig sålt mig. Jag är så tacksam för de saker jag fått, för de förmågor som aldrig krossades, för att mina delar hade såpass lätt att närma sig varandra och börja kommunicera, när vi väl började försöka.

Jag kanske är lyckligt lottad. Jag vet inte. Min tilläggsproblematik handlar om den här massiva tröttheten som är obegriplig i allas ögon och som handikappat mig på alla områden av mitt liv i många år nu, och som det är i stort sett omöjligt att få vård för. Är det en lättare sak än ett missbruk, en ätstörning? Kan man jämföra? Jag vet inte.

Jag vet i vilket fall att jag sitter med mina frågor om ifall jag är en bra representant, för jag var ju inte så väldigt splittrad ändå. Jag passar ju inte in i modellerna, teorierna, jag är aldrig som man ska.

Problemet är att jag aldrig ville bli en representant, jag vill fortfarande inte vara det. När jag skriver om psykiatri är det möjligt att slippa vara det, då kan jag representera mig själv, utgå från mina upplevelser, och skriva från mitt perspektiv. Men när jag skriver om dissociation blir det något större. För att det är så få som skriver, som blir hörda, som har ett sånt utrymme.

Det finns ett ansvar där som jag kanske inte orkar eller vill ha. Jag har aldrig sökt det. Jag skrev texter som var skrik av frustration och utsträckta händer till nån vars ensamhet jag trodde jag kunde minska. Och nu har jag det, ansvaret. Vad ska jag göra med det?

Just nu har jag lust att tystna. För att jag vill att andra ska höras istället. Men det är inte så det funkar. Det är ingen annan som automatiskt får plats för att min röst slutar höras. Kanske tvärtom. Jag vill ändå tro att mitt skrivande om dissociation ökad medvetenheten lite, att det kan leda till att fler blir sedda, tagna på allvar och hörda. Jag tror det är större chans att det blir så om jag inte tystnar. Att en röst kan ge utrymme för fler.

Och det finns ett ansvar här som är för stort för mig. Som jag inte klarar att bära, aldrig bett om, och faktiskt inte vill ha. Nu när jag hamnat med det försöker jag ta hand om det, men jag önskade aldrig det.

Jag vet att det blev en lång text nu, och att jag skriver den mest för min egen skull. Det är saker jag behöver låta finnas, inte bara i mitt huvud. Jag behöver att det finns här. Bland de andra inläggen.

Jag har tänkt mycket på detta vem jag kan, orkar och vill vara i förhållande till dissociation det senaste halvåret. Jag vet inte om jag är färdig än med tänkandet. Men jag har ett erbjudande idag.

Tillhör du dem som önskar att fler berättelser om dissociation fick finnas, blev hörda och tagna på allvar? Har du något du skulle vilja berätta om hur det kan vara att leva med dissociation? Om du vill skriva en text om det publicerar jag gärna den här, för jag skulle så gärna önska att fler bilder kom fram, och den enda berättelse jag kan berätta är min. Men jag kan ge dig lite plats om du vill.

Jag vill inte publicera skildringar av övergrepp eller våld, även om jag vet att det kan vara viktigt att sätta ord på det. Jag behöver att min blogg är fri från de delarna. Jag vill inte heller publicera några namn på personer som varit förövare. I övrigt är det i stort sett fritt fram.

Bara skriv. Och om du vill att det ska publiceras här på bloggen så maila mig:
regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com




Orkar du inte vänta tills det kanske dyker upp berättelser från andra så finns det en länklista här, med texter och böcker med olika perspektiv på dissociation. (Du kan också hitta listan via en av flikarna under bloggens rubrik.)


Text om att jag inte passar in i dissociationsteorierna:




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar