7 juni 2015

Låt mig berätta om en av de modigaste jag känner (som vet hur det är när rädslan alltid är nära under huden och ändå vågar låta tilliten bryta igenom).

Jag har en katt. Hon var vildkatt förut. När de tog hand om henne skulle hon ha ungar, och när jag först träffade henne var hon så smal så man såg revbenen, helt uttröttad av ungarna och hon fräste när hon såg mig, sen gömde hon sig under en soffa. Men det fanns nåt där, i henne, i hennes blick och i hennes sätt att vara som jag föll för. Som en tillit som ändå gick att skymta, under allt det rädda.

Hon flyttade hit i augusti och vi har lärt känna varandra lite i taget. Lite i taget har hon gjort detta till ett hem, inte bara en plats där nån satte ner henne mot hennes vilja. Hon har hittat platser hon tycker om, och platser där hon känner sig skyddad. Efterhand har hon försiktigt börjat tro på att jag respekterar hennes behov av integritet. Lite i taget har jag vågat mig närmare, och hon vågat sig närmare.

Våra blickar möttes för längesen, och vi är bra på att blinka till varandra på det där sättet som betyder att det inte är farligt, jag vill dig inget illa. Vi måste blinka så ganska ofta, ibland många gånger på samma dag. För kanske ändå att det ändrats, kanske att världen är farlig igen nu. Eller jag. Man vet ju inte säkert. Man måste få kolla. Hon får kolla. Jag blinkar tillbaka så många gånger hon behöver det, och några till, för säkerhets skull.

Ibland tänker jag att jag önskar att dem jag mött i vården först tagit hand om en katt som hon, för hon är som jag. Inte helt, såklart, men ganska mycket. Och saker är tydligare med henne, det finns saker man inte gör mot en katt och tror att de ska fungera, som man kan få för sig att göra mot en rädd människa. Man säger inte hånfulla saker och tror att det ska resultera i att hon kommer fram om hon gömt sig längst in under sängen tex. Överhuvudtaget säger man inte hånfulla saker, för hon förstår inte dem, hon förstår bara tonfallet, och det är ett tonfall som signalerar fara.

Och om jag är stressad eller rädd så märker hon det och hennes värld blir otrygg för jag är så stor och har så mycket makt och hon är fast här med mig, så kanske ändå att det är bäst att gömma sig om jag inte är trygg. Även om jag bara skriver tenta och går runt i cirklar på mitt golv och inte alls utgör nåt hot, och även om inget av stressen eller rörelserna eller nåt alls handlar om henne. Hon vet ju inte det.

Sånt är lätt att glömma med en människa, men med en katt blir det så tydligt, för att alla ord och förklaringar är borta. Bara det andra finns kvar. Vikten av tonfall och lugn, trygghet och förutsägbarhet. Att närma sig försiktigt och ha tålamod om det ska kunna skapas förtroende, och att låta det ta tid.

Också annat som är lätt att glömma med en människa blir så tydligt med en katt. Hon hade ont i tassen nyligen, efter några dagar betedde hon sig som att det var bättre igen, och inte förrän veterinären varit här och vi fått hjälp, inte förrän jag såg lättnaden som blev med smärtlindring och sen när det nog slutat göra ont, så insåg jag hur ont hon måste ha haft, att hon bara försökte bete sig som att det inte var någon fara. Med en människa kan man bli arg och tycka att hon luras och ljuger och inte försöker, inte är delaktig i behandlingen och tar sitt ansvar om hon inte berättar. Med en katt blir det så tydligt. För varför skulle hon visa att hon har ont? Vem har hon haft som hjälpt, vem ropar en vildkatt på när smärtan kommer? Ingen. Hon gömmer den, för att visa sin smärta är att visa sin sårbarhet och sårbarhet är farligt om ingen trygghet finns runt en.

Det är så. Det är helt logiskt.

Och jag behöver inte veta allting först, hon behöver inte berätta för mig exakt vad det var som hände, jag behöver inte sitta här och ta rollen av en domare och försöka avgöra om det hon berättar är rimligt. Jag ser hur rädd hon är för händer och det räcker så. Jag tänker att någons händer gjort henne illa, och det är klart då att hon är rädd för mina. Och det är också klart att vi ska försöka ta oss förbi den där rädslan, att hon ska få en chans att se att mina händer inte är farliga, inte gör illa, inte är hemska. Vi försöker göra så händerna är förknippade med mat och trygghet, lugn och respekt av gränserna, och samtidigt närhet och beröring.

Ja. Jag tänker ibland att jag önskar att de tränat på en katt först. Eller kanske flera katter, för de har olika stilar i sin rädsla. Vissa fräser och klöser och kämpar för sitt liv meddetsamma, attackerar hellre än att fly. Andra har haft någon trygg människa men otryggt runt om, och kan vara mycket klängig och uppmärksamhetssökande. Andra är som min och gömmer sig i första hand, drar helst sig tillbaka med stora ögon och allting på spänn och börjar inte slåss förrän inget annat alternativ finns, och ingen flyktväg. Det finns nog andra typer med, jag har inte känt så många av de rädda katterna.

Men jag tänker ibland att det skulle vara bra att först möta någon katt som är rädd. Eller ett annat djur. För att det är saker som blir tydligare så, enklare att märka. Och sen tänker jag att det ju inte spelat någon roll om det var en katt eller jag, för de som inte är ute efter att lyssna kommer inte höra, de som blivit avtrubbade i sin empatiska förmåga kommer inte förstå varför katten är jobbig och inte bara visar tillit, katter ska ju visa tillit! Den som inte har något tålamod med rädsla kommer inte ha det med en katt heller. Och jag antar att det finns de som tycker att det är ok att skrika på eller sparka en katt som inte beter sig som man vill. Tex för att den är rädd. Och som tror att det är så man får ordning på den, får den att bete sig som man tycker att den ska.

Så kanske är det en meningslös tanke. Jag har ändå den, vill ändå säga, att om du träffar nån som verkar skadad och rädd, kanske kan du tänka då "hur skulle jag göra om det var en katt?". Kanske är något lättare att förstå då, de där sakerna som finns bortom orden. Kanske hjälper det, om du är en sån som är lite van vid djur, som kan se något annat om du bara ändrar sättet att se en smula, skalar bort tron på orden en stund och fokuserar på det andra.

Katten vågar mer och mer, hon vet att detta är hennes hem nu och visar att hon blir sur om jag tex flyttar på någon av hennes saker, som mattan hon brukar ligga på. Det är en form av trygghet, att tro att världen tillhör en, åtminstone en liten bit av den. Och annan trygghet växer också. Den till mig, inte bara till platsen. Hon vågar äta ut min hand, som om jag är ofarlig som en matskål, och jag har fått klappa henne för första gången. Det tog nästan nio månader, och hon är väldigt mjuk och mitt hjärta blir väldigt mjukt av den närheten, och närheten när hon nosar i min hand och tänker att kanske ändå att det finns någon mat som gömt sig och som hon missade. Det är ju orimligt, för hon kollade så noga, men kanske bäst att kolla en gång till, bara för säkerhets skull. Man vill ju inte missa någon mat.

Hon lär mig så mycket, också om mig själv. Och att hon inte är lika rädd mer är något av det finaste jag fått av någon, någonsin. Jag vill trycka "ofarlig som en matskål" på en medalj och bära den på bröstet vart jag än går. Det är en mycket fin utnämning, jag vill bära den med all stolthet jag har.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

4 kommentarer:

  1. Du skriver så underbart att jag blir tårögd varje gång.
    Och känner mig lite klokare - förhoppningsvis...
    Tack!

    SvaraRadera
  2. Jag har läst lite här o där i din blogg och blivit berörd många ggr. Men det här inlägget berörde mig ännu mer.
    Katten du beskriver skulle (nästan) kunna vara min katt. Hon har inte varit vildkatt, men varit med om svåra saker och sakta men säkert gjort sig hemmastadd och trygg här.
    Inte bara i psykiatrin utan i sjukvården som helhet borde de som möter oss som är små och rädda ha övat på en katt först.

    SvaraRadera