6 december 2015

Varför skrämmer personcentrerad vård mig?

Jag har inte läst jättemycket om personcentrerad vård, men de som engagerat sig i det verkar så väldigt kloka och sympatiska, de verkar vilja skapa en vård som motsvarar mycket av det jag önskar mig av vården. Mer mänsklighet, mindre trångsynt tänkande, och i största allmänhet en sundare syn på vad vårdrelationen är och kan vara.

Varför blir jag då ändå så rädd? Varför blundar jag som reflex när jag ser nån rubrik om hur det personcentrerade ska spridas, vägrar klicka? Varför vill jag inte ens veta detaljer om hur man ska göra för att försöka sprida det personcentrerade synsättet så det ska finnas typ överallt?

Jag tror det handlar om att jag inte förstår en del saker. Det kan vara för att jag inte läst tillräckligt mycket, inte är tillräckligt insatt. Jag har haft mycket annat för mig de senaste åren, jag har inte hunnit med att snöa in på det.

Jag förstår inte hur man tänker att det ska gå ihop med hur situationen är på många håll. Det är väl lätt hänt, att teorier och modeller funkar bra när vårdsituationerna är bra, så som de förväntas vara. Men när de inte är det.

Jag tänker tex på problemet med läkare, att det finns en sån brist, att det kanske inte finns någon fast anställd, att det kanske är stafettläkare så man träffar varje läkare en gång bara. Eller att man kan vara i en situation där man av andra anledningar inte får träffa samma behandlare under lång tid. Tex kanske man flyttas runt mellan olika mottagningar eller avdelningar, av en eller annan anledning. Det är inte en speciellt ovanlig situation, att man får byta ansvarig läkare gång på gång.

Hur blir det då med det personcentrerade? Om jag har 20 minuter med en helt ny person, hur ska vi då hinna gå igenom alla relevanta områden av mitt liv? Och även om vi skulle hinna det, förväntas jag göra det vid varje nytt möte då? Och vem ska samordna mellan de olika kontakterna? Min erfarenhet av samordning är att den i normalläget inte sker. Att det i normalläget är jag som måste samordna. Ju fler områden av mitt liv som ska blandas in, desto mer blir det att hålla ordning på. Ju fler saker där olika behandlare och myndighetspersoner ska ha åsikter, där det kan finnas insatser, tankar om vad som behövs, desto mer jobb för mig som patient.

Jag vet, ni som jobbar inom vård och myndigheter brukar inte se möten som jobb för patienter, brukar inte se åtgärder som jobb, inte erbjudanden, inget av det ni sysslar med, för det ni gör är att hjälpa. Och det brukar finnas en uppfattning om att hjälp är hjälpande, inte belastande.

Men kanske är det därför jag blundar. För att jag bara ser hur arbetsbördan för mig som patient växer. Ju mer som ska blandas in, desto mer jobb. Och jag orkar inte. Jag är så jävla trött. Jag orkar inte ens söka den vård som egentligen är nödvändig nu. Tex är det med samordningsansvaret för tungt. Och om det växer?

Det kanske inte är så, det kanske inte blir så, det kanske finns nån bra plan för hur man ska handskas med att hela personen ska rymmas, alltså en plan så det inte blir belastande för patienten att samordna alla behandlares goda ambitioner. Även om behandlarna inte finns där under lång tid, även om de har olika åsikter, tankar, även om de inte skriver tydligt i journalen, även om de inte har fungerande kommunikation i överlämningarna, även om allt inte fungerar helt ultimat. Det skulle ju vara bra, eftersom verkligheten ofta är så, eftersom allting rätt sällan fungerar helt ultimat.

En annan sak jag inte har greppat är det här om maktstrukturer. Tänker man att maktstrukturerna automatiskt ska falla om man introducerar personcentrerad vård? Jag tror inte det är så enkelt. Jo, om man på djupet lyckades introducera det så kanske det skulle förändra maktstrukturerna, men det är optimistiskt att tro att alla behandlare är pigga på ett raserande av maktförhållande, oavsett vilken modell man presenterar för dem. Det finns en skillnad där, mellan dem som är engagerade, med och utvecklar, och tänker alla de där fina och kloka tankarna, de som skriver artiklarna, och dem som står långt ifrån det, inte alls är engagerade eller egentligen har lust att ändra på nåt.

Vad händer med personcentreringen om man placerar den i nuvarande maktstrukturer? Är det inte som upplagt för maktmissbruk? I och för sig är det redan ganska mycket så i psykiatrin att man förväntas lämna ut information om alla områden i sitt liv, för att sjukdomen eller symptomen ska kunna bedömas, för att behandlaren ska få en så helhetlig bild som möjligt. Måste man med personcentreringen låta alla peta i allting i ens liv, inte bara för att bedöma symptombilden, utan för att allt ska blandas in? Det är inte tänkt så, jag förstår ju det, det ska inte vara mot ens vilja, då faller hela tanken med personcentreringen. Men om man hamnar i en situation med en behandlare som är kvar i de maktstrukturer som säger att hen är den som vet, den som löser saker, den som sitter med kunskap, och jag är ett objekt som ska behandlas, ett problem som ska lösas. Och så har hen hört om hur viktigt det är att ta med mer, inte bara sjukdomssymptomen. Är det inte då risk att det blir en väldig gränslöshet i att behandlaren ska ha tillgång till allt, blanda sig i allt, att det inte ska finnas några gränser utan att jag ska vara helt öppen, lämna ut allt, att behandlaren tror sig kunna lösa allt i mitt liv? Och att man hamnar i ännu konstigare maktspel då, om det liv jag har eller vill ha inte överensstämmer med vad behandlaren tycker är vettig? Vem ska ha rätten att bestämma om mitt liv, utanför det sjuka? Låter sjukt att ens fråga det, men finns det en garanti för att ingen annan tycker att hen ska ha den rätten?

Ok, det är en tanke som bygger på ett extremfall. Men ett mildare fall då. Tänk om jag inte vill. Tänk om jag inte orkar med det personcentrerade, tänk om jag inte orkar med nån helhetsbild, nån grundläggande genomgång, att ge nån tillgång till en massa information om mig, diskutera allt i mitt liv med den personen, just den gången. Tänk om jag bara vill söka vård för en specifik sak och tycker att behandlaren ska hålla fingrarna borta från resten. Tänk om jag vill ha makt att bestämma det, och rätt till den integriteten. Skulle det vara ok? Och skulle det vara ok även om man inte river maktstrukturer, utan inför personcentrering i de rådande maktstrukturerna?

Jag sökte vård för ryggskott en gång. Det gjorde så sjukt ont. Det jag behövde då var vård för det akuta. Jag var inte mottaglig för nåt annat. Jag var väldigt utmattad som grundläge, det hade inte med ryggskottet att göra, och jag hade kanske en kvart med läkaren. Det var inte läge att orka förklara så mycket av min situation som helhet att han skulle kunna hjälpa mig att förstå hur jag kunde träna för att förebygga, utan att förvärra några andra av mina problem. Och det var inte alls läge att blanda in nåt av hur jag mådde psykiskt. Jag var sjukskriven då, hade varit det länge. Detta mötet var på vårdcentralen. Jag ville bara ha en bedömning av det som just då inte var hanterbart, och hjälp att komma ur det. Resten ville jag få lämna utanför. Lämna till en annan gång, när det fanns mer kraft, mer tid, andra förutsättningar. Ändå fick jag en handfull käcka råd om träning, och en snabb bedömning av att jag inte alls behövde vara sjukskriven, för jag var ju "ung och frisk". Det handlade inte om någon bedömning av de symptom som lett till sjukskrivningen, det var helt fördomsbaserat. Och träningsråden? De råd man kan ge på typ tre minuter är inte särskilt anpassade för att det kan finnas andra problem som inverkar. Hur skulle de kunna vara det? Det var inte hans fel att det inte fanns tid, men att så mycket blandades in, på ett så ytligt och nonchalant sätt.

Detta var innan personcentrering var nåt som låg på allas läppar. Men är det inte risk att det blir mycket så? Enstaka besök hos behandlare som inte har en chans att få en äkta uppfattning om nån helhet, och där det inte finns en möjlighet till kontinuitet. Patienter som ska vara beredda på en gränslöshet, att alla ska ha rätt att lägga sig i vad som helst i ens liv. Och att det blir lite på måfå, lite slumpartat vad man frågar om, annat än det som är aktuellt just den dagen, och att det ges råd, kanske standardråd, kanske ganska käcka. (Ska vi gissa på att rådet om att ta en promenad och inte grubbla för mycket kommer komma upp rätt ofta?)

Det låter harmlöst, vem har dött av ett käckt råd liksom? Och det är sant, kanske att man inte dör av det, men man kan bli rätt urholkad av dem, och det finns ett sånt förakt inbyggt i det, en sån makt. Som att jag inte kunnat tänka nåt själv, aldrig reflekterat, som att vad som helst som nån med legitimation kan tänka på ett fåtal minuter skulle kunna vara värdefullt för mig.

Jag fattar att det inte är personcentrerad vård, det jag beskriver. Att det inte är så det är tänkt. Men jag undrar om det inte är risk att det är så det blir, om äkta personcentrering är omöjlig. Om vården är så splittrad som den ofta är, om kontinuiteten inte finns. Om maktstrukturerna inte bryts ner. Är det inte risk att personcentreringen bryter ner ännu mer av det som kunnat värna min integritet, speciellt om man kombinerar det med tex gemensamma journaler som alla ska ha tillgång till?

Jag är rädd för gränslösheten. Ja. Kanske är det en av de saker jag är mest rädd för, när det gäller vården. Att så många har så höga tankar om sin egen förmåga att förstå allting och lösa det till mig på bara ett par minuter. Jag är rädd för att inte få ha någon makt över vem som ska släppas in var. Rädd för att det ska bli ännu svårare att få ha integritet.

Jag undrar om det finns inbyggt i systemet, i tankarna om personcentrering. Hur man ska göra för att det inte ska användas för maktmissbruk, hur man ska hindra att det används för att göra illa istället för att hjälpa. Jag önskar att sånt alltid fanns med i nya modeller, men jag tror tyvärr att man ofta utgår från att vården fungerar som den borde, att de vilar på en idealiserad bild. Och sen kan det bli lite hur som helst när modellerna och verkligheten möts.

Hur det blir med personcentrerad vård? Jag vet inte, det kanske blir jättebra. Jag hoppas det. Det verkar så klokt på många sätt. Jag vet ju inte, jag är för lite insatt, kanske finns det ingen anledning till oro och rädsla.

Och jag är rädd. Det kanske inte är tanken om personcentrerad vård som egentligen är det skrämmande. Det kanske är vården, det splittrade kaos av maktkamper den så ofta stått för i mitt liv, den energisugande röra där så lite som ska vara hjälp faktiskt hjälper. Kanske är det personcentrerade vägen ut ur det, vägen till nåt annat. Fast jag vet inte. Jag kanske inte klarar att tro på det förrän jag möter det på allvar. Inte förverkligat här och var bara, hos engagerade behandlare som man har kontinuerlig kontakt med, utan förverkligat som något som blir en bro som hindrar risk att drunkna i vårdkaoset, en väg som leder en framåt och inte vilse, något som gör att hjälpen oftare hjälper, och mer sällan villkoras med bördor som är för stor att bära.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

4 kommentarer:

  1. Jag har bara erfarenhet av personcentrerad omvårdnad med inriktning på de med demenssjukdomar. Att omvårdnaden ska utgå från patientens behov, intressen, förutsättningar etc. Då är det viktigt med en stabil relation och att man verkligen lär känna patienten. I dessa fall tror jag att det är jättebra är, men ett möte på 20 minuter på vårdcentralen kan nog aldrig bli personcentrerad vård. De rätta förutsättningarna saknas ju.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket av de modeller som används i psykiatrin uppfattar jag som att de är utformade utifrån att det ska finnas en trygg kontakt och kontinuitet, och tror att det mesta blir mycket bättre när det finns, oavsett modell. Och nej.. blir nog svårt att få det personcentrerat på riktigt utan kontinuitet. Frågan är vad som händer då. Jag vet inte. Tror personcentrerad vård kan bli mycket bra om det finns rätt förutsättningar och kloka lyhörda behandlare.

      Radera
  2. Jag har personcentrerad vård för min utmattningsdepression, ser det som en viktig del av läkningen. Min läkare och kurator arbetar nära, med mig i fokus, målet är att jag ska komma tillbaka med livskvalité, det går inte om vården inte är anpassad efter mig, mina förutsättningar, familj och intressen.

    Ett intressant ämne, utan tvekan. Som säkerligen kan debatteras ur alla vinklar och vrår.

    SvaraRadera