21 februari 2016

Trauman är ingenting. Del 2. (Sexuella övergrepp i psykiatrin.)

Skrev ett inlägg för några veckor sen som jag kallade Trauman är ingenting. Hade inte tänkt det som en början på en serie. På sitt sätt är det väl ett inlägg i ett av mina ständigt återkommande teman här, fast kände nu att jag behöver fortsätta från just det inlägget. Vidare, in i nåt.

Kaliber tog i veckan upp sexuella övergrepp i psykiatrin. Det handlar om tillfällen när patienter (ofta tvångsinlagda) blivit våldtagna av andra patienter, och också om blottande, tafsande och andra "mildare" former av övergrepp.

Det är såklart fruktansvärt tragiskt att den typen av saker kan ske på slutna avdelningar, framförallt när patienter är inlåsta där mot sin vilja, och alltså inte har en chans att ta sig därifrån. Det som skrämmer mig mest är ändå inte det, att det händer, utan hur psykiatrin systematiskt och gång på gång visar att trauman inte är nåt att ta på allvar eller bry sig om, inte ens när traumatiserande händelser sker inom de egna väggarna.

Hur man visar det? Exempel hämtade från Kaliber:
- man brister i sina rutiner så våldtäkter kan ske
- man har inte personal tillgänglig så att någon hör om en utsatt skriker på hjälp
- man förminskar de "mildare" formerna av övergrepp, tar inte dem på allvar
- man flyttar ansvaret över till offret, genom att tex säga att hen ska flytta sig om hen blir tafsad på
- man erbjuder ingen traumainriktad vård för offer ens om det handlat om så grova övergrepp som våldtäkt
- man är inte så noga med att polisanmäla och verkar ha en diffus uppfattning om vad som gäller
- man är mån om att tysta ner det hela, resonerar som att det är för offrets skull
- man gör aldrig nånsin nåt för att framstå som att man tar offrens parti, i vilket fall inte i media

Jag tror jag ska skriva fler delar i den här serien av inlägg, det kommer nog bli lite mer nyanserat då, sånt som är mer komplext och liksom.. mer förståeligt att det kan bli fel, att man kan missa att förstå och liknande. Resten av detta inlägget kommer inte vara skrivet med en särskilt förstående eller mild inställning, helt enkelt för att detta är så tydligt över gränsen. Inget av detta borde ske, och om det nu händer, så borde inte vårdens sätt att handskas med det ens likna hur det kan vara nu. Så.. här kommer en liten lista med hur man borde göra istället för att vara så konsekvent i att inte ta trauman och risken för att nya trauman skapas på allvar. Denna gång helt inriktad på sexuella övergrepp, men jag återkommer som sagt.

  • Ha rutiner så det blir så tryggt som möjligt på avdelningarna. Ha något sätt så patienter kan larma om de blir utsatta, lita inte på att det alltid kommer finnas personal där det ska finnas personal. Räkna med att det kommer ske misstag när ni skapar era rutiner. För misstag sker. Ni är nämligen människor, då blir det misstag. Ta med det i beräkningen.
  • Ta alla former av övergrepp på allvar. Det är inte ok att tafsa, blotta sig, att någon utsätts för något alls. 
  • Om ni tänker "men de här förövarna är psykiskt sjuka, kanske i en psykos eller nåt, de kan inte ta ansvar för vad de gör" så har ni rätt, MEN ni missar det viktigaste: det är ni som har ansvaret för alla era patienter, det är ni som har ansvaret för vad som sker på avdelningarna. Där patienter inte kan ta ansvar för sitt beteende så är det ni som har ansvaret, det kan aldrig vara så att ansvaret inte är någons. Är en patient för sjuk för att ta ansvar, så flyttas ansvaret över till er!
  • Acceptera inte att någon i personalen inte tar övergrepp på allvar. Är det nån som inte gör det så är det läge för en utskällning. Efter noter. På chefens kontor. Jag är inte så mycket för utskällningar, men det här är inget att relativisera, inget att ta upp på nåt möte om värdegrunder och etik, det är helt uteslutet att acceptera det ens enstaka gånger från enstaka personer. Visa med hela handen att det är över en gräns och att det inte accepteras. 
  • Lägg aldrig nånsin ansvaret på den som blir utsatt. Man ska kunna vårdas på en avdelning utan att bli utsatt. Man ska kunna slappna av och kolla på tv i dagrummet. Man ska inte behöva vara rädd. Och om nåt händer när man slappnade av så är det inte ens eget fel. Som sagt: är det nån patient som inte kan göras ansvarig pga sjukdom, så är ansvaret personalens. Lägger ni över det på den utsatta så smiter ni själva, det låter i och för sig som nåt som ofta händer i psykiatrin, men det är inte i närheten av acceptabelt. 
  • Ta berättelser om övergrepp på allvar, både om de kommer från patienter och om de kommer från personal. Visa att ni lyssnar, ha som grundinställning att tro på att det hänt, tills motsatsen bevisats, istället för tvärtom.
  • Ha koll på er egen roll, och ha koll på regelverket. Psykiatrin ska inte utreda brott, det är polisens sak. Sker något så allvarligt som våldtäkt så kontakta polisen meddetsamma. Och ha information om rutiner lätt tillgängliga, ni kan väl ha en pärm eller nåt. Där kan det tex stå att sjukhuset kan göra en polisanmälan i såna fall som våldtäkt, så slipper ni hålla på och tjafsa om ifall det är möjligt i flera dar innan ni vänder er till polisen.
  • Ha koll på er egen roll, vad som är brott, och att bevis kan vara viktiga. Ge fan i att tvätta både gärningsmannens och offrens kläder innan polisen sagt att det är ok att göra det. Gör er inte heller av med något annat som kan vara bevis. Gör ingen bedömning själv, i sånt som ska vara del av en brottsutredning. Ni har inte den kompetensen, och ska inte ha den rollen. Det är att missbruka den makt ni har att gå in i roller som inte är era.
  • Gör avvikelserapporter och liknande enligt de system ni har. Mörka inte. Förminska inte. Ta ert ansvar, stå för att det inte höll, att ni är ansvariga för att någon skadades, kanske svårt. Det är ett sätt att ta det ansvar som är ert, ett första steg till att ge offret upprättelse.
  • Ta konsekvent offrets parti. I stort och smått. På avdelningen, i media, på alla sätt ni kan komma på. I stort sett alltid uttalar sig chefer lojalt med sina anställda i media, när patienter blivit utsatta för något i psykiatrin. Prata med de anställda på nåt möte eller så. Ta konsekvent offrets parti, speciellt i alla sammanhang där offret, hens anhöriga eller allmänheten kan ta del av vad ni sagt. Och utgå från att det som påstås ha hänt har hänt, tills motsatsen bevisats, istället för att som nu ofta utgå från att patienter har fel och personal rätt. (Jag tror dessutom att förtroendet för psykiatrin skulle öka om man började bete sig så, även om ni själva brukar vara mycket övertygade om motsatsen.)
  • Visa den utsatta att ni är på hens sida, och gör vad ni kan för att skapa trygghet. Ta händelsen på allvar, och ge hen möjlighet att bearbeta det som hänt. Tänk inte att det ordnar sig inom det normala vårdutbudet, kom ihåg att det är speciellt att bli utsatt i vården, och att väldigt få i personalen faktiskt har kompetens nog eller förståelse för att hjälpa någon med den typen av problem. Ni har i många år lärt varandra att slentrianmässigt vara lojala med varandra, och dessutom krävs det specialkompetens för att jobba med trauman på ett bra sätt, speciellt vid så komplexa fall som när någon utsatts i vården, i samma vård som ska hjälpa dem.
  • Vet att detta är en önskedröm, men: överväg att skapa ett vårdteam som är till just för att hjälpa människor som skadats i vården. För att skapa möjlighet att reparera de skador ni har ansvar för, för att visa att ni tar trauman på allvar, och kanske också för att skapa ett ökat förtroende för psykiatrins verksamhet.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 kommentarer:

  1. Mycket bra och rättmätigt argt och tydligt skrivet! INGEN borde kunna säga emot.
    Och skyller man på "brist på resurser/personal" - desto viktigare att handla rätt, anmäla, rapportera etc för att påvisa att resurser krävs!
    Bra jobbat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man borde vara extra mån om att rapportera om det är brist på personal, så förhållandena blir dokumenterade och man kan använda det för att hävda ökat behov av personal.

      Radera

Inlägg utvalda av slumpen