Om du bara slutar att vara du, så kommer du kunna må riktigt bra.

Innan jag fick kontakt med psykiatrin hade jag mått dåligt i ganska många år. Det var inte bra att jag inte sökt hjälp, jag hade behövt det. Men jag hade ju överlevt, och jag hade mina strategier för att klara det. De räckte inte hela vägen, när jag blev inlagd första gången var det för att det verkligen inte höll. Mina strategier var funktionella, men dels var de otillräckliga, och dels var de ganska ofta destruktiva. Jag behövde hjälp.

Den hjälp jag blev erbjuden var i första hand medicinering, och att jag kunde vara inlagd tills mitt läge var stabilare (och det var mindre risk att jag skulle ta livet av mig). Det var skönt att tro på att medicin kunde vara en lösning, och att få hjälp med att somna eller att få ångesten dämpad av tabletter var en lättnad. Tyvärr funkade de antidepressiva inte bra på mig, jag fick bara jättemycket biverkningar, ingen positiv effekt, vilket man löste med att höja dosen eller ändra preparat. Vilket gjorde att jag fick ännu mer biverkningar.

Biverkningarna var plågsamma, men det värsta med medicinerna var att min inre värld blev annorlunda. Ganska många av de strategier jag haft för att hantera mitt kaos slogs ut, och jag fick svårt att förstå mig på mig själv. Allting kändes suddigt och annorlunda inne i mig, och vad jag skulle göra för att handskas med det visste jag inte. Hur jag skulle göra för att handskas med mina problem visste jag inte heller. Tanken var ju att de antidepressiva skulle hjälpa mig med dem, men de medicinerna gjorde bara allt värre. Så den största effekten av medicineringen var att jag blev fråntagen mina strategier för att bemästra mitt kaos. De som fanns kvar och gick att nå trots allt var isolering, självmordsplanerande och självskadetendenser. Vilket jag skulle definiera som de sämsta av de strategier jag tidigare haft. Och så fick jag en ny strategi: att trubba av allting med lugnande mediciner.

Jag hade så mycket behövt någon att prata med. Och jag försökte prata. Problemet var bara att jag inte fick den sortens samtal jag behövt. Jag fick stödsamtal och läkarsamtal, när jag behövt terapi. Och istället för att hitta sätt att bära på min sorg, min smärta, på hemska saker jag upplevt, och istället för att jobba med min dåliga självkänsla och förstå varför jag trodde att jag inte fick lov att finnas, fick jag något annat. Jag blev ofta avbruten när jag försökte prata om det som var hemskt, jag fick inte någon plats till den sortens samtal. Och det är ju korrekt att inte ha bearbetande terapi med någon, om man inte har adekvat utbildning eller tidsmässigt utrymme för det. Fast kanske hade det kunnat finnas något bättre sätt att förmedla det till mig än att säga att jag kunde prata med dem "om det var något", och sen avbryta mig eller bara möta mig med tystnad om jag kom in på något som tolkades som för svårt.

Jag fick ganska mycket käcka tips och konkreta lösningar på vad jag skulle göra med det som plågade mig. Om jag kände mig tjock och ful kunde jag ju alltid gå med i viktväktarna, om jag hade en oändlig sorg över att jag inte längre kunde spela piano pga värk i mina händer skulle jag tänka positivt och komma ihåg att jag var ung och hade framtiden framför mig, och att det fanns en massa andra saker jag kunde fylla mitt liv med. Mina relationsproblem handlade nog mest om att jag var avundsjuk på en idealbild som jag målat upp, och som väldigt få relationer kunde leva upp till. Jag ska för rättvisans skull säga att jag också fick en del hjälp med ångesthantering, och att vissa personer var bra på att bara lyssna och finnas med mig i det som var hemskt, vilket ofta var det jag behövde.

Men jag fick också en hel del åsikter om vem jag var och vem jag borde vara serverade. För det funkade inte att vara jag, det gick inte att leva då, så jag borde ändra på mig.

Ganska många år senare ramlade jag över ett personlighetstest på nätet, som har sin grund i Jungs teorier om psykologiska typer. Väldigt enkelt kan man säga att det bygger på fyra olika motsatspar, och för varje par har man den ena sidan starkare i sin personlighet.

Motsatsparen är dessa:

• Extraversion (Uppmärksamhet och intresse främst riktat mot människor och ting i den yttre världen)
  ställs mot
  Introversion (Uppmärksamhet och intresse främst riktat mot idéer och koncept i den inre världen).
  
  
• Sinnesförnimmelse (Uppfattning av världen sker direkt via de fem sinnena. Det primära intresset ligger i det befintliga)
  ställs mot
  Intuition (Uppfattning av världen sker indirekt via det undermedvetna. Det primära intresset ligger i möjligheter).
  
  
• Tanke (Beslutsfattande grundas på logik och objektivitet)
  ställs mot
  Känsla (Beslutsfattande grundas på subjektivitet).
  
  
• Bedömning (Hantering av den yttre världen sker helst genom bedömning)
  ställs mot
  Perception (Hantering av den yttre världen sker helst genom perception).

(källa: wikipedia)

Om man ska tro på resultaten av detta test är jag snarare introvert än extrovert, går mer på intuition än sinnesförnimmelse, utgår mycket mer från känsla än från tanke, och mer på bedömning än perception. Det stämmer rätt bra med min egen bild av mig, så vi kan säga att det stämmer.

Jag kanske ska lägga till att det i testet inte ingår nånslags värdering av de olika sakerna. Det är varken sämre eller bättre att vara mer av det ena än av det andra. Teorierna bakom det utgår bara ifrån att av dessa fyra motsatspar har man den ena starkare i varje par, och hur sammansättningen är spelar in i hur man är som person, vad man tex har för svagheter och styrkor, vilka aktiviteter som passar en osv. Alltså ingen värdering, bara konstaterande av att människor är olika, och detta är ett sätt hur man kan dela upp det.

De där första åren inom psykiatrin fick jag som sagt en del utlåtande om vem jag var. Och jag tänker nu att jag så mycket behövt bekräftelse på att det är ok att vara jag. Att det till och med kan vara bra att vara precis som jag är. Att det finns styrkor inbyggda också i att vara den här sortens person, som jag är. Och att det finns sätt att balansera det. Även om man är introvert som person kan man behöva klara av situationer som passar bättre för extroverta, men det betyder inte att det är omöjligt att klara dem, bara att man behöver kämpa lite med det. Och liknande med det andra. Jag hade behövt hjälp att se mig, vem jag är, och hur jag skulle kunna hitta sätt att inte dras in helt i hanteringssätt som stärker mina drag på ett sätt att det blir destruktivt. Det är tex ok att gå på bedömning mer än perception, men när man är deprimerad kan man fastna i orimliga bedömningar pga sinnesstämningen, och då kan man lära sig att balansera det genom att aktivt försöka använda perception istället. Men jag hade också behövt hjälp att se att jag är ok.

Det jag fick hjälp med var att få förstärkning i uppfattningen att jag inte var ok. Och anledningen att jag tar upp detta testet är att det gjorde något tydligt för mig. För det jag fick höra kan sammanfattas som att lösningen på mina problem var att sluta vara så introvert, och sluta att gå på intuition, känsla och bedömning. Det var de andra personlighetsdragen som var de rätta. Det var så man skulle vara. Om jag fortsatte vara såhär, så skulle jag inte kunna ta mig ur mina problem. Om jag fortsatte att vara jag så var det kört, med andra ord. Men hur skulle jag kunna bli någon annan än jag är?

Jag önskar att man inom psykiatrin hade större tillit till att det kan hjälpa mer att bara finnas och lyssna och dela, än att gå in på områden man inte behärskar i samtalen. Också att gå in på drag i personligheten och bedömningar och värderingar av dem, är något som ligger utanför en skötares eller sjuksköterskas kompetens eller uppgifter. Och råd om hur problemen kan lösas är lätt att ta till om man vill hjälpa, men det är sällan den sortens råd funkar.

Dessutom är det en sak att bedöma någons personlighet eller servera lösningar på problem till sina medmänniskor sådär i allmänhet. Att som behandlare göra det till en patient betyder att någon i maktposition gör det till en som befinner sig i beroende. Om du i den ställningen säger något kan det ta så mycket värre, landa så mycket mer fel. Om du säger att det inte är ok att vara jag, kanske jag tror dig.



Vill du fördjupa dig i hur man kan samtala och hjälpa, utan att ge färdiga lösningar, kan jag rekommendera boken Att vara där du är av Bent Falk.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.