Om du bara anstränger dig så märker du att du inte alls har några problem.

En annan sak som jag tänkte på när jag läste Slutstation rättspsyk var synen att symptomen på en psykisk problematik är något man skulle kunna få bort lätt som en plätt, om man bara valde det. Alltså inte att man kan välja att söka hjälp, välja att försöka ta hand om sina problem, välja att kämpa emot. Utan bara så: man skulle kunna sluta. Som att det bara var nånslags barnsligt uttryck för att få uppmärksamhet, och inget mer. Inte djupare, svårare, inget man ska ta på allvar.

Det är alldeles för vanligt att vården inom psykiatrin fokuseras helt kring symptom och att få bort problem genom att få bort symptomen. Och ibland är det en vettig strategi, även om jag tycker att det finns för lite utrymme för behandlingar som handlar om att ta hand om det som ligger under, och inte bara kontrollera symptomen på det. Jag har inget emot KBT eller liknande behandlingsformer, men jag tror att det finns en risk i att reducera psykisk problematik till att vara enbart symptom. För om man tittar på symtomen som något som inte är en del av en helhet, utan det som är problemet, så är det lätt att tappa i förståelse.

Jag tror inte att det finns en enda orsak till att man skadar sig, eller svälter sig, eller för den delen hyperventilerar, hatar sig själv eller har tvångsbeteenden. Men det är något som är ett uttryck för något. Ibland inte något särskilt djupt, ibland något större. För att förstå vad det handlar om behöver man ta sig tid att på riktigt möta människan som bär på symptomen. Och det hinns sällan med. Men att ta bort tanken att symptomen är uttryck för något gör att de kan te sig helt obegripliga. Vad verkar egentligen begripligt om man tar det ur sitt sammanhang? Inte mycket faktiskt.

Att se på symptom som det som är problemet kan göra att man halkar in i tolkningen att det skulle vara lätt att sluta. För om det inte finns en orsak till att man tex svälter sig eller skadar sig, varför skulle man göra det? Det finns ju ingen mening alls då? I det sammanhanget borde det vara rimligt att bemöta människor med olika symptom på ett sätt som mest handlar om att uppfostra patienter till att sluta med sitt dumma beteende.

Det är nog verkligen undantagsfall att det är så illa som fallen som tas upp i Slutstation Rättspsyk, men mönstret finns där även i vanligare former av psykiatri, hos alltför många behandlare. Och alltför ofta är det där att ta bort sina symptom något som vård villkoras med. Som att man måste visa att man anstränger sig genom att klara av att ta bort åtminstone en del tecken på att man har problem, innan man kan få hjälp med att ta hand om problemen. Annars anses man inte vara behandlingsbar, motiverad, eller värd att lägga tid och energi på. Eller så anses det vara för riskabelt att behandla en.

Vad gäller traumatiserade patienter finns det ofta många och ofta allvarliga symptom, och det är vanligt att åtminstone några av dem är väldigt destruktiva. Det finns en vettighet i att börja med att försöka stabilisera, försöka hjälpa människor att först handskas med sina symptom och begränsa de mest destruktiva uttrycken. Men att kräva att någon klarar att helt sluta vara destruktiv, innan man kan få en chans att gå vidare till att bearbeta de saker som orsakar destruktiviteten, det är så avigt. Och alltför vanligt.

Jag tycker att det är viktigt att ge patienter ansvar, att inte behandla dem som om de var helt maktlösa inför sina symptom, det tror jag bara skulle vara destruktivt. Men man kan villkora vård med rimliga saker. Tex tycker jag det är rimligt att bestämma att man ska ringa en behandlare när man har självmordstankar, men inte rimligt att villkora vård med att man ska se till att få färre självmordstankar. Rimligt att begära att man ska visa att man är motiverad genom att komma på avtalade tider, att man gör hemuppgifter om man har såna. Och gärna att behandlare och patient gör en vårdplan tillsammans som man följer. Men inte rimligt att man anses vara ett hopplöst eller misslyckat fall om man inte visar tecken på att bli bättre av den behandlingen man får. Inte rimligt att ta bort chansen till annan hjälp om man inte förbättrats av den man fått. Och absolut inte ok att neka vård för det som är orsaken till symptomen, pga att man har kvar symptom.

För att översätta det till ett annat område inom vården: Det är helt rimligt att villkora behandling för lungcancer med att personen slutar att röka. Men att dra in vård om personen inte klarar att låta bli att hosta, det är så befängt att vi aldrig skulle få för oss det. Alltså inte inom somatisk vård, bara inom psykiatrin.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.