Hur du än mår så mår du på fel sätt.

Och självfallet finns alltid paradoxen där. Klarar du inte att kontrollera dina symptom finns det risk att du därför inte får någon behandling. Klarar du att kontrollera dina symptom finns det risk att du inte får någon behandling, eftersom du inte uppvisar tillräckligt med tecken på att vara i behov av hjälp.

Systemet är så fyrkantigt. Hur du än mår så mår du på fel sätt. Det är nästan omöjligt att vara lagom sjuk, ha lagom mycket symptom av en lagom allvarlig sort. Vad du än gör kan du skuldbeläggas för det och det kan användas som argument för att inte ge dig hjälp.

Det är svårt att få vara en människa med problem i systemet som psykiatrin är. Systemet är uppbyggt kring något annat. Att vara en människa är som att vara en sten i maskineriet. Det hade funkat mycket bättre om vi lät bli, slutade ha den där jobbiga mänskligheten, slutade sabotera psykiatrins effektivitet.

Har vi inte tappat bort något viktigt på vägen? Vem ska ge människorna vård när de har psykiska problem, om psykiatrin mest handlar om att vara ett välsmort maskineri?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.