När din bild av världen bestämmer vilken bild du gör av min värld.

Har suttit och läst en del på twitters #homoriot de senaste dagarna. Det finns mycket att säga om hur det är att leva som hbtq-person, om att möta fördomar och strukturella förtryck, och inte minst att möta människor som förnekar att förtrycket ens existerar.

För det allra mesta har jag blivit ok bemött inom vården i det att jag är homo. Ibland märks det på folk att de inte är helt bekväma med att handskas med det, men så länge man åtminstone beter sig korrekt och inte spelar ut några fördomar mot mig kan jag leva med det.

Ibland har jag velat prata om att det är jobbigt att leva som homo. Att det kan vara svårare att träffa någon, att det sliter på en att det alltid tas för givet att man är hetero, sånt. Det finns saker som är komplicerade med ett liv som avviker från normen. Och jag är lyckligt lottad, det har inte varit särskilt komplicerat för mig. Det var inte svårt för mig att komma ut. Jag visste att min familj skulle tycka att det var ok redan innan jag sa något, jag hade en bekantskapskrets där jag var helt säker på att det var ok. Det var inget stort trauma för mig. Och har inte varit det senare heller. Men det kan vara lite småslitigt, att det där med att komma ut är en process som aldrig tar slut, att man måste orka handskas med fördomar och reaktioner.

Ofta när jag fört det på tal i samtal med vårdkontakter har det blivit hört som att jag inte är trygg med min sexualitet, att jag är osäker på vem jag är.

Jag har tänkt mycket på det de senaste dagarna. Speciellt när jag gått vidare och läst inläggen i #transriot. För ibland kan jag få för mig att prata om att det kan vara jobbigt att vara ensam tjej när det finns killar som tar hur mycket plats som helst. När man automatiskt blir nedvärderad eller objektifierad. För så är det ibland. Det vet ju de flesta.

Det är precis samma sak. Strukturer som påverkar en. Men jag har aldrig nånsin varit med om att det lett till ett ifrågasättande av om jag är trygg i min könsidentitet, om jag är osäker på vad jag egentligen är.

Detta är en fråga som är så mycket större än att bara handla om psykiatrin. Men vilka saker missas eller feltolkas pga att behandlare har en bild av hur man kan vara, var problemen ska finnas? Och när övertolkar man och läser in saker som inte finns där, pga att man har en bild av vilka saker som är problem, och på vilka sätt de kan vara det?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.