Det har jag aldrig träffat någon som är förut.

Efter mina första år inom psykiatrin, med mycket slutenvård och en hög dos kaos mådde jag bättre ett tag, och gick bla ett år på folkhögskola. Jag träffade många trevliga människor där, och såklart var vi helt nya för varandra. Efter ett tag insåg jag att det var tre saker jag berättade för folk som fick ungefär samma reaktioner. Jag brukade skoja om det, om att komma ut som dessa sakerna. Som homo. Som psykfall. Och som en som spelar nyckelharpa.

Det möttes mest av nånslags intresse eller nyfikenhet, alla tre sakerna. När jag kom ut som psykfall var det oftare en lite mer bekymrad ton, när jag kom ut som nyckelharpsspelare en odelat positiv ton. Men ungefär samma var det. Och den absolut vanligaste kommentaren var "Det har jag aldrig träffat någon som är förut".

Mitt standardsvar var "Det har du nog, men du har kanske inte vetat om det". För jag tror det är så det är. Vi är rätt många. Psykfallen, hbtq-personerna. Kanske inte lika många som spelar nyckelharpa, men en del finns det. Folk bär på rätt mycket saker som de av olika anledningar inte berättar om. Skam, rädsla, att man bara tror att andra är ointresserade, eller någon helt annan orsak. Vi tror att vi vet så mycket om människorna vi har runt oss, men min erfarenhet är att vi vet så mycket mindre än vi tror. Det finns så mycket dolt.

Nuförtiden spelar jag aldrig på min nyckelharpa, och det har tillkommit andra saker som folk reagerar på när jag berättar om dem. Den enda komma ut-process som varit komplex och komplicerad för mig var när jag kom ut som troende. Resten har gått förhållandevis jättebra. När jag kommer ut som psykfall får jag sällan höra något konstigt eller dumt. (Såna saker kan jag däremot höra i sammanhang där jag inte kommit ut). Förutom "Det har jag aldrig träffat någon som är förut"-kommentaren är det vanligaste som händer att någon säger saker som "Jag har också varit inlagd." "Jag har också varit djupt deprimerad." "Jag har också varit utsatt för hemska saker som skadat mig".

Jag tror på öppenhet. Som en väg till oensamhet. Mest för min egen skull, men kanske spelar det roll också för någon annan. Jag är inte så ensam som jag kan få för mig att tro. Du är inte heller så ensam som det kan verka. Du har nog träffat någon som bär på samma saker som du, som det du bär i tystnad. Du har bara inte vetat om det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.