Också vi är möjligheter.

Satt och letade bland gamla texter, gamla tankar. Och hittade den här krönikan som jag skrev för tidningen Vårt Malmö förra året. Tyckte att den kunde höra hemma på denna bloggen också.

***

Jag är en av de där. En sån, du vet. Som det pratas om på nyheterna när det suckas om utanförskap. Utanförskapet av arbetslösa, sjukskrivna, bidragstagare. Vi som är lite bredvid det som räknas, inte ens viktiga att definiera annat än som utanför.

Vi är ganska många i Malmö som lever nånstans i skuggorna och jagas av saker som aldrig borde hänt. Vi, som får hopplöshetsstämplar i pannan av myndigheterna och möts av trött uppgivenhet. Malmö är möjligheternas stad, det har jag hört så många gånger. Men det är inte bara bland kulturkidsen på Möllan eller i de hippa affärerna vid Davidshall som möjligheterna bor. Inte bara i att ha växande företag, ett skruvat hus eller en tunnelbana med tre stationer finns det möjligheter. Också vi är möjligheter.

Kanske borde jag inte skriva som om vi är en enhet, som om vi är ett vi. För vi är inte en grupp, med en historia, en erfarenhet. Vi som är utanför, men också en del av Malmö. Den här staden bär på så många olika berättelser, bär på så många liv. Gatorna kantas av så många skuggor, i tusen nyanser av grått, och vi som lever där, lite vid sidan av, vi är olika. Alla är olika. Men det är där möjligheterna bor. I att också vi är människor. Var och en för sig. Var och en på sitt sätt.

Vi är såna som inte fick det som borde varit självklart, såna som tappade nåt på vägen, gick vilse, gick sönder, och inte hade en chans att växa. Men vi växer ändå. Med små gröna blad, i skuggorna där ingen trodde det skulle gå. Vi är hårt knutna knoppar som längtar efter en chans att slå ut, vi sträcker oss mot ljuset, längtar efter att nå det. Vi är också Malmö. Vi bor här, nästan överallt finns vi. Men kanske ser man inte oss om man bara vänder blickarna mot de ställen där man bestämt sig för att möjligheterna bor.

Där finns vi inte. Inte ofta. Men vi finns, och det finns så mycket kraft här, gömd i skuggorna. Det finns så mycket som kan växa, bli till något riktigt stort. Det är på ett annat sätt, i en annan form än det som kan fångas i välfyllda och snyggt formulerade CV:n. Det handlar om förmågan att finnas till, trots allt. Om att behärska det omöjliga överlevandet och att aldrig ge upp. Det är inte bara jag som är sjuk, som är trasig och oförmögen, men ändå fortsätter att finnas. Det är inte bara jag som borde ha dött för längesen, inte bara jag som trycktes ner under ytan men vägrade att drunkna, av envis viljestyrka. Vi är många.

Vi, skuggbarnen som sträcker oss mot ljuset, trots att det verkar hopplöst. Vi, som kommer klara att nå det, och kommer slå ut som stora färgglada blommor. Malmö är möjligheternas stad, inte trots det som göms bland skuggorna utan just därför. För att det finns så mycket växtkraft, mitt i omöjligheten. Kraft hos möjligheternas människor.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.