Det kan vara så att jag mår som jag säger.

Det finns en annan sak som jag tänker har påverkat varför jag har haft så svårt att få hjälp (förutom fixeringen vid diagnoser som rört till det eftersom jag skadat mig men inte haft borderline, som jag skrev lite kort om här). Det handlar om förmågan att hålla ihop en kontrollerad yta, nästan oavsett hur mycket kaos jag har inombords.

I en situation där en läkare ska bedöma hur jag egentligen mår (och vad jag behöver få för vård) handlar det om att bedöma utifrån olika kriterier. Jag vet att man inte bara ska lyssna på vad någon säger, utan också läsa av andra tecken, tex om svaren dröjer, kroppsspråk, om man svarar på något annat än vad det frågas om. Och det har sin poäng. Samtidigt blir det lätt fel, om man inte tar med i beräkningen att läkaren är en människa, och att det dessutom kan vara så att patienter är rädda för läkare (eller för hela vårdsituationen), och att människor skyddar sig när de är rädda. Det finns sällan plats för att bygga upp ett förtroende, bedömningen görs ofta snabbt, och utifrån förväntningar och klichéartade bilder av hur man kan må. De gånger jag varit inlagd har läkarsamtalen varit max en kvart. Inom öppenvården har det snarare handlat om en halvtimme, men inte ens en halvtimme är särskilt mycket tid om det gäller att bedöma en persons mående. Speciellt inte om man lägger större vikt vid egna iakttagelser, än vid vad patienten själv berättar om sin situation.

Jag tror att dissociativa patienter är svårast att läsa av. Detta eftersom dissociation bygger på splittring. Jag skapade en autopilot-del som fick klara av bedömningssamtal och liknande situationer som jag upplevde som hotfulla. Anledningen till att jag inte verkade vara känslomässigt förankrad i det som sas, var att den delen av mig som pratade helt enkelt inte hade några känslor kring det som berättades. Känslorna fanns skyddade på andra ställen i mig. Jag hade redan vetat i många år att det värsta man kan göra i en hotfull situation är att ha känslorna synliga vid ytan, för då ger man den andra ytterligare makt. Man blir väldigt sårbar, och sårbarhet kan betyda att någon kan göra en så illa att man inte klarar sig.

Det handlar inte bara om vilja, det där att visa känslouttryck. Jag kunde inte göra det i såna situationer. Men efter en tids kontakt med psykiatrin förstod jag att jag måste hitta sätt att släppa in de behandlare som skulle hjälpa mig, och också de som bedömde mitt behov av hjälp. Så jag lärde mig att prata, på ett sätt så jag faktiskt kunde referera vad som hände i mig, vad jag kände, tänkte, hur min inre värld och min vardag såg ut. Problemet var att jag inte blev lyssnad på i så stor utsträckning som behövts. För när mina ord och mina andra uttryck inte stämde överens, trodde läkarna oftast på sig själv, på sin förmåga att läsa av situationen och måendet, och tolkade mina ord utifrån det. Det jag sa lyssnades det på som om det betydde något annat. Kanske betydde det att jag hade behov av uppmärksamhet, att jag därför målade upp en bild av mitt mående som var mycket värre än de kunde tänka sig utifrån min yta. Eller så trodde jag verkligen att jag mådde så dåligt som jag sa, men utan att det var verklighet annat än genom att jag misstolkade mig själv, tolkade mina normala känslosvängningar som totalt ohanterbart kaos. Sätten att möta mina ord skiftade. Men ofta blev det ändå så, att det läkaren såg vägde mycket tyngre än det jag sa.

Jag tror som sagt att det är svårast att läsa av dissociativa patienter. Speciellt om man inte är van vid det, och om man inte har kunskap om dissociation och hur saker kan gömmas bakom tjocka lager av försvar.  Förhoppningsvis ökar kompetensen om dissociation, och också förmågan att bemöta dissociativa personer.

Men jag tror inte att det är något som handlar bara om dissociativa patienter. Jag vet tex en av mina vänner som hade svårt att få hjälp, för när hon väl lyckats kämpa sig hela vägen till att få träffa en läkare blev hon så lättad av känslan av att hon skulle få hjälp, att ångesten försvann helt i stunden, och hon blev ljusare än hon varit på veckor. Ångesten kom tillbaka, och ökade, sen när hon blivit hemskickad med lite medicin, men då var det ju inte längre någon läkare som såg henne.

Jag tänker att det också måste finnas andra som har svårt att visa sin känslomässiga trasighet inför en alldeles ny person, som dessutom har makt över ens situation. Att den sortens öppenhet som egentligen behövs för bedömningar där fokus ligger på läkarens egna iakttagelser, kräver ett förtroende. Och tid för att bygga upp trygghet finns inte. Jag skulle önska att det gjorde det, men jag vet att det är sällsynt.

Jag önskar att allting var väldigt annorlunda, att strukturerna byttes ut, att det var ett helt annat klimat i den sortens samtal. Att det fanns tid för att bygga upp förtroende, och tid när bedömningarna gjordes. Men innan en helt ny ordning skapats (om den alls kommer göra det) skulle jag vilja föreslå en enkel sak. Om iakttagelserna av en patient och det patienten berättar inte stämmer överens, överväg åtminstone möjligheten att personen mår som den säger. Det kan vara så.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.