Läste i ett av NASPs nyheltsbrev (nr 1 2012) om Professor Diego De Leo som inte gillade den nya diagnosen Non-Suicidal Self Injury som föreslås finnas med i DSM V. Hans främsta kritik handlar om att vi inte har tillräckligt med kunskap om självskadande, och att det är för olika tillstånd som gör att man kan skada sig, att det inte är bra att klumpa ihop dem till en diagnos, som om det handlade om samma sak.
Jag kan förstå kritiken, det finns alltför lite forskning, alltför lite kunskap om mekanismerna bakom självskadande, och om olika sorters självskadande. Men vad är alternativet? Som det är nu riskerar alla med självskadebeteende att hamna i borderline-diagnosen. Jag tror att självskadande kan handla om många olika saker, men det låter ändå bättre att det finns en diagnos som man kan använda som etikett för att definiera att en patients problematik huvudsakligen tar sig uttryck genom självskadande.
Jag förstår inte synen på diagnoser som något som kliniskt avgränsar sjukdomar, och där alla inom samma diagnos alltså kan anses ha samma problem och behöva samma behandling. Alltså jag förstår den helt teoretiskt, men i praktiken förstår jag den inte. För mig är diagnoser något som måste användas, som etiketter för att definiera personers problem, som ledtrådar till vilken sorts hjälp som kan vara vettig att ge, och som ett sätt att klassificera problem inför myndigheter eller politiker.
Att se diagnosen som svaret på vad problemet är gör att vi så lätt hamnar i att bara titta på symptom och försöka klassificera dem korrekt. Det blir så lätt att göra patienten till ett objekt, något som bär på ett problem, som definieras och lösas. Det blir så lätt att glömma att se personen bakom, möta människan och sammanhangen.
Om vi möter ansamlingar av symptom istället för människor, tror jag att vi riskerar en vård som blir dålig på att hjälpa de som behöver hjälp. Som blir ett maskineri. Där varken behandlare eller patienter får utrymme för att vara människor. Bara verktyg anpassade för att ta hand om problem, eller objekt som bär på problem.
Och i vilket fall kvarstår problemet. Om vi inte tar med Non-Suicidal Self Injury i DSM V, hur ska patienter kunna bli klassade rätt, och få ok vård utifrån de förutsättningarna? Det är sant att det finns för lite kunskap och för lite forskning, det är sant att alltför många olika tillstånd kommer hamna i samma diagnos. Alla som vårdas av psykiatrin behöver få en etikett satt på sig, systemet ser ut så. Människor med självskadebeteende kommer behöva hjälp. Det låter som en bättre idé att klassa dem som självskadande, än att behöva trycka in alla i borderline-facket, oavsett om de har det eller inte.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.
Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.
Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar