Det är slut mellan mig och psyk.

Idag har jag avslutat min kontakt med psykiatrin. Det är inte för att jag är utan vårdbehov. Jag har en privat psykiater nu, och en privat psykolog sen ett tag tillbaka. Psykiatern tillhör högkostnadssystemet. För att ha råd med psykologen tigger jag ihop pengar från fonder. Det är en bra lösning för mig. Och jag känner mig verkligen lättad i att vara befriad från psykiatrin nu. För det har i så mycket varit en kamp.

De första åren handlade så mycket om kaos, slutenvård, nya kontakter hela tiden, oförmåga att sätta rätt diagnos på mig, mediciner som bara gjorde allt värre, kaos som växte, ännu fler nya kontakter, dåligt bemötande, avplockande av människovärde. Sen. Sen hade jag tur och hamnade hos någon som var mänsklig och som kunde skydda mig från de värsta smällarna. Sen hade jag ännu mer tur, och i ganska många år hade jag en läkare (samma i flera år!) som var bra, som inte var besatt av diagnoser, medicinering, och inte så mån om att alltid veta bättre än mig. Vi kunde hjälpas åt att hitta lösningar. Och framförallt hade jag tur, för jag fick terapi. Terapi som jag fick vara kvar i under rätt många år, och där jag fick en chans att bli hörd, sedd och bearbeta hemska saker jag varit med om. En chans att ifrågasätta och ompröva de mönster som format mitt liv, och att hitta nya. Jag är så mycket helare nu än jag nånsin vågat hoppas på. Jag har inte skadat mig på flera år. Jag vill inte längre dö. Jag tror att jag har ett värde. Jag tycker om mig själv och tror på att andra kan tycka om mig. För att nämna några grundläggande saker.

Jag är väldigt tacksam för den hjälpen jag fått. Den spelade så stor roll för mig, för mina chanser att leva ett ok liv. Ändå. Jag har inte ändrat mig, jag tycker fortfarande att psykiatrin är ett omänskligt system som vilar på konstiga värderingar och prioriteringar. Det finns människor som är mänskliga i systemet, det finns hjälp att få. Det finns mycket bra också. Men det är som att vinna på lotteri. Det är inte så jag tänker mig att en bra vård borde vara. Det omänskliga borde vara undantag. Att förvandla människor till objekt att klassificera och behandla borde vara något man var på väg bort från. Man borde vara på väg mot större mänsklighet.

Av olika anledningar var jag tvungen att avsluta med de kontakterna jag haft och som hjälpt mig, och byta till en annan mottagning. Jag orkar inte hitta kraften för att bygga upp förtroende för nya människor inom detta systemet, orkar inte tro på att någon ska finnas kvar, att det inte ska bli kaos igen, med ständigt nya läkare, och massor med maktspel. Kanske skulle jag ha tur, kanske skulle jag vinna på lotteriet ännu en gång. Men jag orkar inte ens hoppas på det, ännu mindre räkna med det.

Och jag insåg att jag inte måste. Det finns alternativ, om man mår som jag gör nu. Det är skönt. De lösningar jag hittat nu kommer bli bättre för mig. Men det är en sorg i att systemet är så dåligt att vården känns som något att befria sig från. Och trots att dessa lösningarna är bra för mig, tror jag inte på dem som något för alla.

Varför? För att det krävs kraft att orka leta upp privata kontakter. Det krävs en medvetenhet. Och ofta krävs det pengar. Att finansiera genom välgörenhet kan funka för mig, så som jag mår nu. Men det är efter många års framsteg. Och bygger på att jag tror på mitt värde, tror på min rätt till hjälp, tror på att jag får behöva något. Jag vågar tigga, vågar tro på att jag borde få. Det är inte något jag klarat för 12 år sen, när jag först bröt samman totalt. Jag hade inte ens klarat att boka en tid med en privat psykolog då, inte klarat att tro på att någon kan orka med mig eller vill ha med mig att göra. Välgörenhet är också ett vanskligt sätt att finansiera vård. För det är godtyckligt. Den som ger pengarna är den som bestämmer vem som är värd att få. De som inte är trevliga eller verbala har mindre chanser. Och de som inte ens vågar söka har såklart inga chanser alls.

Vi måste ha en allmän psykiatri, som funkar. Och som är för alla som behöver hjälp. Även de otrevliga, de livrädda, de som inte orkar. De som befinner sig i psykos, de som är för apatiska för att ta tag i något, de som inte har några anhöriga som kan hjälpa, de som inte pratar tillräckligt bra svenska för att kunna kräva saker. Vården måste kunna vara för alla med behov av vård. Och den måste utgå från mänsklighet. Allt annat är orimligt.

Vi är inte där än. Och det är faktiskt en sorg för mig att jag behöver avsluta med psykiatrin. För jag önskar att psykiatrin var så mycket bättre. Men nu är den inte det. Så nu är det slut. Önskar att jag kunde säga någon klyschig replik som "det är inte du, det är jag". Men det finns inte någon som passar. För det var psykiatrin hela tiden, systemet som var problemet, som är problemet. Jag är tacksam för den hjälp jag trots allt kunnat få. Och jag sörjer de retraumatiseringar och skador jag fått av att ha kontakt med psykiatrin.

Nu går jag vidare. Till en vård i andra former. Till ett liv där jag ger mig rätten att välja bort sammanhang där jag inte behandlas som en människa, när jag kan välja.



(Jag stänger datorn nu i knappt en vecka. Ska ta hand om en förkylning och mig själv. Men jag återkommer sen, med mer tankar).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.