27 april 2012

Härskartekniker i psykiatrin. Del 5.
Påförande av skuld och skam. (Allting är mitt fel, mitt ansvar, även det som ligger utanför min makt).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Påförande av skuld och skam. Att få en att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något man utsätts för är ens eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Jämför dock skuldkänsla och skamkänsla.
Exempel:

  • Trots att man inte informerats om det där mötet, får man höra att man själv borde tagit reda på när det var. 
  • Ingen lyssnar på vad man säger under mötet och man känner det som att man uttryckt sig på ett dumt eller otydligt sätt. 
  • Om man utsätts för sexuella trakasserier, har man sig själv att skylla - genom exempelvis klädval. 
  • Man blir avbruten gång efter annan mitt i en mening, får därmed känslan av att det man säger saknar betydelse."
(Källa: Wikipedia)

Det finns en tendens inom psykiatrin att fokusera på symptom. Och också att låta bli att fundera på om det finns någon orsak till symptomen. Det kan verkligen ha sina poänger att behandla symptom, ett liv som är helt omöjligt att handskas med kan bli bättre på det sättet, men om man glömmer att det finns orsaker bakom kan det lätt bli snett.

Fokuseringen på symtom och ignorerandet av att det finns orsaker gör att patienter lätt skuldbeläggs. För det blir som att allt handlar om hur man förhåller sig till nuet. Hur man handskas med sitt liv, vilka val man gör, vilka metoder man använder för att möta svåra saker. Och fungerar då inte ens liv, då är det för att man handskas med saker på fel sätt. För att man väljer fel. (Inte för att det kan finnas stora problem under ytan som kan orsaka symptomen).

Jag har ofta upplevt att jag blivit påförd skuld och skam för att jag alls har symptom, för att jag inte kan få bort dem med ren viljekraft. (Att jag inte kunnat det har berott på att det funnits orsaker till symptomen, och det tog tid innan jag fick hjälp att ta hand om orsakerna).

Det är också vanligt att behandlare lägger över sina eller behandlingens brister på patienten. Fungerar inte en behandling, så blir jag ställd till svars för det. Som om det var mitt fel att jag fått en behandling som inte räckte. Som att jag var självmordsbenägen, sömnlös och ångestfylld bara för att bråka. Som att personkemi mellan mig och en behandlare alltid är något som bara handlar om mig när det inte fungerar. Som att alla mediciner egentligen skulle fungera, om jag inte var så konstig.

Biverkningar av mediciner är ett eget kapitel. När jag gått upp i vikt, svettats eller blivit skakig har förklaringarna handlat om att jag varit slö och passiviserad och därför haft för dålig kondition, och därför har jag mått så. När jag fått ångest, mardrömmar eller blivit ännu mer depressiv av mediciner, har det aldrig handlat om medicinerna, problemet är alltid hos mig. Förmodligen är det bara min ursprungliga "sjukdom" som det är symptom på, och jag ska inte skylla det på medicinerna. När jag blivit förlamande trött har det handlat om att jag har dålig karaktär. För det är bara att ta sig samman, skaffa en bra dygnsrytm och lite självdisciplin, så försvinner den där tröttheten.

Överhuvudtaget har biverkningar mest handlat om att jag har dålig karaktär, eller att jag försöker "skylla ifrån mig" och lägga ansvaret för sjukdomssymptom på medicinerna. Trots att alla de biverkningarna finns med i fass. Trots att det finns studier som säger att det kan bli så. Skuld och skam har lagts på mig i vilket fall. Jag har blivit ansvarig för saker som varit utanför mitt ansvar.

När jag haft många olika läkare har jag ställts till svars för tidigare läkares bedömningar och medicineringar, och ofta fått påfört skuld och skam för att jag trodde att de visste vad de gjorde, för att jag trodde att det var en bra medicinering. För att jag alls gick med på det. (Vad skulle jag göra?)

Jag inser att detta inlägget är det svåraste att skriva i denna serie om härskartekniker. Och det är inte för att det är så svårt att komma på exempel. Tvärtom. Det finns hur många exempel som helst, hur mycket bemötanden som helst som handlat om att behandlare smiter smiter från att ta ansvaret som är baksidan av att ha makt, och istället använder sin auktoritet för att påföra skuld och skam. Det genomsyrar så väldigt mycket av den vård jag fått. Och därför riskerar detta inlägget att bli spretigt, osammanhängande. Som att jag vill peka på för många saker samtidigt. Jag vill peka på all skuld och all skam, och den finns nästan överallt.

Jag hade med mig mycket känslor av skuld och skam när jag först kom till psykiatrin, och de förstärktes, förvärrades, fördubblades med nya saker jag skulle bära skuld och skam för. Istället för att hjälpa mig att se att saker som hänt mig inte var mitt ansvar, att jag inte hade någon skuld, att det skamfyllda inte handlade om att jag gått över någons gränser utan att någon gått över mina, valde psykiatrin att fokusera på symptom. Sen skuldbelades jag för att jag hade dem, för att behandlingarna inte fungerade, för att jag inte blev frisk enligt deras tidsramar. Jag skuldbelades för biverkningar, för behov, för att jag tog upp en vårdplats. Jag skuldbelades för att jag sökte hjälp, för att jag inte sökte hjälp, för att jag inte förstod mig själv, för att jag hade tankar om varför jag mådde dåligt. För att jag försökte prata om de saker som gjort mig illa, för att jag trodde att det kunde hjälpa, och att någon ville lyssna. Det blev så mycket skuld. Så mycket skam. Så mycket tyngd av det, så lite hjälp.

När jag försökt trassla mig ur den skuld och skam psykiatrin lagt på mig, när jag pratat med andra behandlare om det som hänt, hur konstigt jag blev bemött, så har den vanligaste reaktionen inte varit att lyssna på mig och tro på mig. Den vanligaste reaktionen har varit att per automatik utgå från att alla behandlare alltid gör rätt, och att patienter kan uppleva saker som jobbiga, men att det aldrig har något med verkligheten att göra. Det jag mött är uppfattningen att alla inom vården alltid vill väl, alltid menar väl, och kanske inte är perfekta människor, men de gör inte någon illa. Jag har blivit påförd ett lager av skuld och skam till, för att jag vågat reagera, vågat tycka att det var fel att vården sysslat så mycket med att påföra skuld och skam.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer:

  1. Hej jag vill säga att det var en fantastiskt bra serie detta om härskartekniker inom psykiatrin. Jag känner igen allt du skriver, tyvärr. Önskar psykiatrin kunde läsa detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! Ledsen att du känner igen dig. Det är rätt många som jobbar inom psykiatrin som läser här faktiskt. Inte tusentals, men... en del.

      Radera