14 maj 2012

Hur var det med bjälken i det egna ögat?

Igår lyssnade jag på P1:s Kaliber, om hur psykiatrin omorganiserats efter Socialstyrelsens rekommendationer kring att använda KBT. Jag tror det var obligatorisk lyssning om man alls är inne i det här med psykiatridebatt. (Har du missat det finns programmet på Sveriges Radios hemsida). Socialstyrelsen ändrar sig nu, Psykodynamisk terapi är lika effektiv vad gäller behandling av depression. Gott så. Och om du lyssnat eller om du varit på twitter eller om du alls intresserar dig för detta har du nog redan hört referat av detta. Det fanns på nyheterna. Lite överallt. Så. Nog med referatet för min del.

Jag vet inte om det är jag som inte varit tillräckligt insatt. Jag har varit mer än lovligt väck de senaste åren, så det kan ju helt enkelt vara så: att det är jag som inte haft koll. Men jag trodde att KBT inom psykiatrin vunnit makt pga riktlinjerna, rekommendationerna från Socialstyrelsen, och jag trodde att man så ivrigt omorganiserat för att KBT ofta är kortare terapibehandlingar än psykodynamisk vård, och därmed billigare.

Jag visste inte det här att man får ett extra bidrag för varje KBT-samtal som förs (var det 1000:- per timme?) Visste inte att man var så mån om att stödja KBT, göra en omställning där den terapiformen verkligen tar över.

Och framförallt: jag visste inte att det räckte med en vidareutbildning på fem veckor för att man ska räknas som KBT-terapeut, för att man ska kunna ingå i den satsningen.

Jag vet att alla som vidareutbildas har en vårdutbildning i grunden. Men det betyder inte på något sätt alls att de kan räknas som lika kompetenta som människor som faktiskt är utbildade psykoterapeuter. För mig låter fem veckors utbildning som om det blir ungefär lika säker och bra vård som om man skulle gå till en coach eller till någon annan i den privata oreglerade samtalsmarknaden. Ibland är det säkert bra, vissa har säkert självinsikt och hyfsat adekvat utbildning, så dessa fem veckor gör att de blir helt ok terapeuter. Men det kan lika gärna vara tvärtom. Man vet inte. Som patient garanteras man inte att få en terapeut som faktiskt har psykoterapiutbildning. Och detta är en del av den vård som samhället bekostar, detta är en del av ett system där man förväntas känna tillit till att de som utför sina jobb har utbildning för det jobb de utför.

Varför är det så nonchalant syn på psykiatriska behandlingar, och framförallt på samtal? Varför har man ingen respekt för att det krävs rejäl utbildning för att minska risken att samtalen blir skadliga? Man hänvisar hela tiden till evidens, men ser verkligen evidensen ut så: att vem som helst som har några veckors utbildning i KBT ger bättre terapi med bättre effekter, än någon som har en riktig psykoterapeututbildning, om den utbildningen har en annan inriktning, tillhör en annan skola? Är verkligen skolan och metoderna av större vikt än att den som utför terapin har kompetens?

Jag läser psykologförbundets broschyr om att samtalsmarknaden borde regleras. Och jag sympatiserar med dem. Människor som bedriver samtalsbehandlingar utan att ha tillräckligt med utbildning för att göra det vill säkert väl. Jag tror inte att någon är ute efter att skada. Men det blir lätt så. Min erfarenhet är att det största problemet med de som har otillräckligt med utbildning är att de inte är medvetna om hur stark en behandling som handlar om samtal är. Man kanske ser hur mycket det kan hjälpa. Men man ser inte baksidan: att en kraftfull behandling också kan skada väldigt mycket.

Terapi är en kraftfull form av behandling. Och visst, samhället borde styra upp och reglera den fria marknaden, borde styra så att vem som helst inte får behandla människor med allvarliga psykiska problem. Borde göra så att vi tar även dessa former av vård på allvar, som vi redan gör om det handlar om somatiska problem. Jag håller med om det.

Men kanske borde vi börja i det system som faktiskt är en vård som samhället styr, subventionerar och godkänner. Ska vi inte sluta med behandlingar som utförs av obehöriga människor som kallas terapeuter, om det nu är terapi som utförs? Borde vi inte arbeta med siktet inställt på en vård där alla får vård av människor med adekvat utbildning för den uppgift de utför, både inom somatisk och psykiatrisk vård?

Visst, det behövs fler som kan jobba med terapi. Men hade det varit tex fler hjärtoperationer som behövdes skulle man aldrig fått för sig att ge operationssjuksköterskor några veckors vidareutbildning i kirurgi och sen tycka att problemet var löst, att de kunde ta över många av operationerna. Varför är det ok att göra så i psykiatrin?

Och hur i hela friden kan det vara ok att lägga in så kraftfulla subventioneringar, som i praktiken leder till att terapeuter utan legitimation eller tillräckligt med utbildning väljs framför dem som är legitimerade, om de bara tillhör rätt skola?

Ge mig lite forskning som stöder att detta är evidensbaserad vårdpolitik, att detta garanterar säkerhet och inte skadar mer än det gör nytta. Sen kanske jag slutar vara arg på det. Men bara kanske.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer:

  1. Dette var skremmende lesning, Linnea. Jeg har ikke flere ord om det nå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen skrämmande.

      Radera