Vad händer om jag tror att jag mår dåligt för att någon slog mitt liv i bitar, medan det du ser är en kemisk obalans eller ett dysfunktionellt beteende?

I studien Psychiatric diagnoses, trauma, and suicidiality har man bla kartlagt vilka diagnoser patienter har, om de varit utsatta för trauman, och i så fall vilken sorts trauman, i vilken omfattning, och om de varit utsatta för något under det senaste året. 100 personer deltog i studien och alla hade sökt psykiatrisk hjälp akut.

De resultat man fick fram visade att 91% hade varit utsatta för minst ett trauma, 69% hade varit utsatta för trauman under längre tidsperioder. Bara 7% hade diagnosen PTSD. Vad gäller självmordsbenägenhet finns det också siffror, men jag vill hålla mig till det här med diagnoserna i detta inlägget. Du kan ju läsa hela studien själv om den känns intressant.

Slutsatsen av studien lyder:

"While many patients with serious and persistent psychiatric disorders have experienced trauma, this is rarely reflected in the diagnoses, and thus, is not included in the treatment. The results of the current study appear to provide support for this view, as it is evident that this patient group included highly traumatized individuals and despite that only 7% of the respondents had the diagnosis of PTSD. Thus, based on previous findings it is suggested that the low prevalence of PTSD may reflect a tendency to neglect inquiring about the patient's trauma history during the assessment phase in psychiatric settings, and that this may have serious implications, leading to prolonged and ineffective treatment and, potentially, the development of secondary diagnoses, such as depression, panic attacks, and substance use disorders, to name a few. In addition, the recognition and validation of problems associated with trauma is often stated by patients as central to their experiences of their disorders."


Jag läste studien för ett par månader sen, och den släpper inte taget om mig. Kanske för att den sätter fingret på ett glapp som jag upplevt finns i psykiatrin. Något om att patienter ofta tycker sig veta på ett ungefär varför de mår dåligt, att det finns orsaker, saker de varit med om som de tänker sig lett till att de mår som de gör. Inte alltid, men ofta. Och glappet uppstår när behandlare så ofta är ointresserade av det. Har man blivit diagnostiserad med PTSD, så visst. Då kanske ens historia kliniskt ses som betydelsefull, för det är en diagnos som utgår från trauma. Men om man är deprimerad, har panikångest, har symptom som inte matchar PTSD? Då är det svårt att bli sedd så, som någon som mår dåligt pga av något hemskt som hänt.

Och jag vet att det finns olika sätt att se på saker, jag vet att det finns fokus på kemiska obalanser i hjärnan bland de som är inriktade på att medicinera bort symptom, och jag vet att det är stort fokus på att nå förändring genom att hitta alternativa beteenden nu. Och det kan vara bra. Det har sin plats, fyller en funktion. Men ändå. Det finns ett glapp. Och jag tror mycket blir svårare om behandlaren och patienten själv har helt olika fokus och helt olika bild av vad problemet är. Förståelsen av det. Och vad man tycker är viktigt när man ska hjälpa någon ur det dåliga måendet. Vad händer i kontakten, vad händer med förtroendet för vården, vad händer i mötet, om man har helt olika perspektiv?

Och vilken är skillnaden om man möter en självskadande eller svårt deprimerad människa, och ser det som att hen har problem med hur hen beter sig, eller alltför låg nivå av aktivt serotonin, jämfört om man möter en människa med vetskapen att hen mår ruttet för att hen varit med om något svårt, som hen inte klarar att bära på och handskas med, och därför skadar sig eller blivit deprimerad? Jag tror det är rätt stor skillnad. Att mänskligheten finns närmare till hands om det får finnas en orsak till problemen. Att man lättare kan möta patienten som en människa om man ser personen i ett sammanhang. Inte reducerar någon till bärare av symptom, en diagnos, tecken på problem.

Jag vet inte om PTSD är en diagnos som borde sättas oftare, om man väljer bort att se, utreda och diagnostisera människor med den sortens problem. Det kan vara så. Men framförallt tror jag att man väljer bort att se att effekter av trauman kan se ut på andra sätt. Jag tror att vi för ofta glömmer bort att se sammanhanget, människan. Väljer bort att möta hen där hen är, och att anpassa behandlingar och bemötande utifrån det.

Ganska ofta har jag varit med om att bli klassad som "inte samarbetsvillig" när jag inte rakt av köpt en behandlares teori om mig, eller när jag inte blivit hjälpt av den behandling som "skulle" hjälpa. Helt ärligt känns det som att det minst lika ofta är behandlare som inte är samarbetsvilliga, öppna för att möta patienten, och därigenom blockerar möjligheterna till en bra vård. Om samarbete verkligen började betyda samarbete även i psykiatrin skulle vi ha kommit en bra bit. Nu tror jag det för det mesta betyder "du som är patient måste underordna dig", och att det inte finns något krav på att behandlare faktiskt ska samarbeta med patienten.

Jag tror på att se sammanhang, att mötas och samarbeta. Att det är grunden för en bra vård. Att det är stor risk att man tappar bort viktiga saker på vägen annars. Inte bara sånt som respekt, människovärde och liknande, utan också att man kan missa sånt som skulle kunna ge en effektiv vård. Att det där att se sammanhang kan vara nyckeln till att hitta en lösning.

Avslutar med att citera mig själv, för att det känns bra. (Från detta inlägget).

"Om man tittar på symtomen som något som inte är en del av en helhet, utan det som är problemet, så är det lätt att tappa i förståelse. /.../ Att ta bort tanken att symptomen är uttryck för något gör att de kan te sig helt obegripliga. Vad verkar egentligen begripligt om man tar det ur sitt sammanhang? Inte mycket faktiskt.

Att se på symptom som det som är problemet kan göra att man halkar in i tolkningen att det skulle vara lätt att sluta. För om det inte finns en orsak till att man tex svälter sig eller skadar sig, varför skulle man göra det? Det finns ju ingen mening alls då? I det sammanhanget borde det vara rimligt att bemöta människor med olika symptom på ett sätt som mest handlar om att uppfostra patienter till att sluta med sitt dumma beteende." 

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Nej. Nej. Nej.

Nej. Självskadebeteende behöver inte vara impulsivt.

Nej. Det behöver inte finnas brist på kontroll för att någon ska självskada.

Nej. Självskadande är inte alltid ett sätt att söka uppmärksamhet.

Nej. Alla vill inte att någon ska märka det.

Nej. Alla som skadar sig har inte borderline.

Nej. Självskadande behöver inte vara en del av ett manipulativt spel.

Nej. Självskadebeteende och självmordsbenägenhet är inte ungefär samma sak.

Nej. Det går inte att bara skärpa sig och sluta.

Nej. Det är ingen bra idé att tro att självskadepatienter mest behöver uppfostras.

Nej. Det är inte bara tjejer som sysslar med att skada sig.

Nej. Självskadebeteende handlar inte bara om ungdomar.

Nej. Det går inte alltid över av sig själv.

Nej. Det är inte så lätt att få bra hjälp inom vården.



Nej. Det är inte kört. Det kan bli bättre. Det finns hjälp. Det finns bara så väldigt mycket fördomar och konstiga föreställningar. Så mycket oförmåga att handskas med destruktivitet. Men du ska inte behöva klara det själv. Det ska gå att få hjälp.

Nej. Om någon behandlar dig som att du inte har något värde, som att dina problem inte är problem eller i övrigt beter sig konstigt så ska du inte gå med på det. Även om det är behandlare så behöver de inte ha rätt. Hamnar du hos en dålig behandlare har du rätt att byta till en annan. Du är värd hjälp som är hjälp.



Ja. Det finns kunskap. Det behövs mer, men det finns en del. Den behöver spridas. Jag rekommenderar texterna på Thérèse Erikssons hemsida och Shedo-bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Kontrakt. (Om du uppvisar symptom på de problem du söker hjälp för, har du förbrukat din rätt till hjälp).

En gång när jag var inlagd fick jag skriva ett kontrakt. Vad jag minns var det inte så många punkter. De jag vet fanns med var

• Jag skulle inte skada mig på avdelningen eller när jag var på permission.
• Jag skulle inte försöka ta livet av mig på avdelningen eller när jag var på permission.
• Jag skulle inte slå sönder något på avdelningen för att ha att skada mig med.
• Jag skulle stiga upp till frukost.
  

Kanske låter det som en normal överenskommelse? Det var inte det. Jag ska förklara varför.

Jag vårdades frivilligt för att jag hade så mycket och starka självmordstankar och -impulser att jag inte kände att jag kunde handskas med dem utan det skydd som en sluten avdelning innebar. Jag sökte hjälp därför, och var i slutenvården just därför. För att mina problem gjorde att jag inte litade på mig själv i det, jag kunde inte vara säker på att jag skulle klara att inte ta livet av mig. Och nånstans i mig ville jag inte dö, så jag sökte den hjälp som fanns.

För mig har självmordsplaner och självskadebeteende nästan alltid varit två olika saker, handlat om och varit uttryck för delvis olika saker. Ibland har jag kunnat förhandla med mina självmordstankar och -impulser så att jag istället för att försöka ta livet av mig gjorde något begränsat självskadande. Det var inte ofta det fungerade så, bara när just impulserna var för starka och jag inte klarade att hindra mig helt. Då kunde jag förhandla med mig. Och mitt förnuft tyckte helt enkelt att det var bättre att tillåta mig att rispa mig än att hoppa framför ett tåg, om jag nu inte klarade att låta bli destruktivitet helt. 

Vad gäller dessa saker säger kontraktet alltså att jag inte får lov att ha de problem jag har. Jag sökte hjälp och behövde hjälp för att jag inte kunde handskas med självmordsplanerna, men kunde jag inte handskas med dem och kontrollera dem, så hade jag brutit kontraktet. Det räckte inte ens med det. Lyckades jag förhandla med mig själv så jag kunde skada mig istället för att försöka dö, så hade jag också brutit mot kontraktet.

Vad hände om jag bröt det? Det var inte uttalat. Jag frågade om jag skulle bli utskriven då, och kontaktpersonen sa att hon inte tyckte om att man sa det så, men.. Det var uppenbart att hotet såg ut så. Att jag kunde räkna med att inte få vård om jag hade destruktivitet jag inte klarade att kontrollera. Det är väldigt konstigt att villkora vård för någonting med att man själv ska klara av att bete sig som att det inte fanns. Som att villkora vård för en lungcancerpatient med att hen måste klara av att inte hosta.

Den tredje punkten kändes bara förnedrande. Jag hade varit inlagd många månader, nästan aldrig skadat mig på avdelningen och aldrig nånsin slagit sönder något att ha att skada mig med. Jag slog inte sönder saker för att ha något att skada mig med hemma heller, mitt självskadande byggde så mycket på kontroll. Jag hade inte kunnat skada mig med tex en glasskärva, det var för okontrollerat för mig. Det kunde finnas små smulor av glas på kanten av skärvan tex. Det kunde jag inte handskas med, jag behövde ha nästan total kontroll i skadandet, vid de tillfällen jag inte klarade att ha kontroll över det.

Så. Det där med att slå sönder saker för att göra mig illa med var inte min grej. Det matchade inte alls mitt självskadebeteende, och efter att ha behandlat mig i slutenvård tidigare borde psykiatrin veta det. Den risken fanns inte. 

Varför det var ett problem att det stod med på kontraktet? Varför jag inte bara kunde rycka på axlarna och tänka att det där inte handlade om mig? Hade det varit ett uppkopierat kontrakt som alla fått skriva på, så hade jag nog inte reagerat lika mycket på det. Men det var inte det. Hela skriva-kontrakt-situationen var baserad på att jag och min kontaktperson gemensamt skulle komma överens om vilka saker jag skulle hålla.

Problemet var bara att alltihop var förnedrande, och att det där pålagda tvånget av att jag skulle vara delaktig i att utforma punkterna gjorde bara allt värre. Jag tyckte inte det var rimligt att jag inte fick ha de problem jag vårdades för. Men skrev inte jag ner det, med min handstil, och undertecknade med mitt namn, så skulle jag förbruka min rätt till vård. Inte för att jag bröt kontraktet, för då hade det ju inte funnits. Däremot kunde jag ju klassas som icke-sammarbetsvillig och förbruka min rätt till vård pga det. Det var bara makt. Och punkterna som jag skulle skriva och som vi skulle låtsas att vi var överens om var rimliga, föreslogs av kontaktpersonen. Jag tror hon fått dem dikterade av nån annan, kanske läkaren. Det var bara det att det inte var förslag så som man menar med förslag. Jag fick inte lov att säga nej. Det var detta som skulle stå på kontraktet. Det var inte frivilligt, det var inte val, det handlade om att jag skulle underordna mig deras makt, och att jag redan på förhand skulle ta på mig skulden och ansvaret för de konsekvenser som kunde bli om de faktiskt inte klarade att ge mig adekvat vård för mina problem. Nu hade vi ju ett kontrakt. Då flyttades ansvaret över till mig.

Problemet var också att det inte fanns någon andra halva. Det fanns inget kontrakt som sa vad vården skulle erbjuda mig om jag höll detta. Det fanns inget som sa att jag skulle få hjälp eller hur den skulle se ut. Allt handlade om att de skulle sätta villkoren. Och både deras makt och min underordning skulle förstärkas och bekräftas.

Punkten med att slå sönder saker? Den var problem för att vi låtsades att detta var ett individuellt kontrakt helt baserat på mig, mina problem och vad jag måste hålla. Samtidigt handlade det inte alls om mig eller mina problem. Jag vet inte hur du skulle känna om du var tvungen att skriva under på att du inte tänkte slå sönder saker på din arbetsplats? Eller kanske något annat du inte skulle få för dig? Hur skulle det tex kännas om du måste skriva under på att du inte tänker misshandla dina patienter eller sälja olagliga droger till dem? Även om du inte hade en tanke på att göra det skulle det inte precis kännas bra att behöva intyga det. Eller har jag fel? Skulle det vara ett papper alla skrev under när de började jobba skulle det väl vara sin sak. Men om chefen kom efter några veckor och sa att ni tillsammans måste komma överens om detta, att det var individuellt och handlade om dig. Nej, det skulle nog inte kännas så bra?

Sista punkten handlar om en pågående maktkamp den inläggningen. Mest handlade det om vem som kunde avgöra hur mycket jag sov. Jag eller nattsköterskan. Överlag blev jag bedömd som att jag sov om jag låg i min säng. Var man vaken skulle man gå upp, prata med personalen och vilja ha mer medicin. Det fanns många i nattpersonalen jag inte tyckte om, inte ville prata med, och det fanns ingen behovsmedicin som alls kunde hjälpa mig. Så jag låg kvar i sängen istället. Det fanns liksom ingen annanstans att vara om jag ville slippa personalen. Men var man stilla i sin säng sov man alltså. I praktiken brukade jag somna nån gång mellan fyra och fem, och när det var väckning för frukost vid åtta hoppade jag över det rätt ofta. Jag hade ändå ångest på ett sätt som störde min förmåga att svälja, så jag fick inte i mig så mycket vid frukosten ändå. Och jag bedömde att jag skulle må bättre av att sova några timmar till. Så jag valde.

Det var inte ok att jag valde. Makten skulle vara hos dem. Så jag var tvungen att gå upp. Man kan invända att det väl är bra att komma upp på morgonen, att det är bra med tydligare dygnsrytm och mat och sånt. Problemet var bara att det inte handlade om det. Jag behövde inte äta någon frukost. Jag skulle gå upp till frukosten. De struntade i mitt näringsintag. Jag behövde inte heller vara vaken från frukosten och framåt. Det var helt ok för alla att jag gick upp, såg till att sitta där en stund och att någon registrerade mig, och sen gick och la mig och sov till lunch.

Det handlade bara om makt. Vem som bestämmer. Vem som har rätt att göra val. Vem som har rätt att avgöra vad som blir bra för mig. Min roll var att underordna mig. Det var så mycket viktigare än att ge mig någon vård. Att rollfördelningen var tydlig och inte överskreds. Som nånslags dressyr.

Ibland när man diskuterar problemet med den oreglerade samtalsmarknaden, med certifierade samtalsterapeuter som kan få för sig att behandla människor med allvarlig självmordsproblematik, trots att de egentligen inte har någon vettig kompetens för det, så kommer det upp att såna terapeuter ibland använder sig av kontrakt. Att man tillsammans skriver ett kontrakt där patienten lovar att inte ta livet av sig under behandlingen. Och då är det ve och fasa och helt orimligt och hur kan någon tro att ett kontrakt spelar någon roll alls. Vad jag vet handlar det inte ens om den här sortens maktstrukturer då, bara att det verkar korkat att tro att någon kan lova att klara av att inte ta livet av sig, och att ett sånt papper kan spela någon roll.

Hur kan någon tro att ett kontrakt spelar någon roll alls vad gäller ifall vården fungerar, speciellt om det inte är den del av en större och ömsesidig överenskommelse? Hur kan man få för sig att använda såna metoder i den vård som ska vara "enligt vetenskap och beprövad erfarenhet"? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att det är fullkomlig idioti, och att det faktiskt är värre när det används i slutenvården än nånstans på den fria samtalsmarknaden. För skillnaden är att de som jobbar i slutenvården har adekvat utbildning, och om någon blir knäpp och får för sig att blanda ihop maktmissbruk med vård, så borde de andra reagera. Det borde vara minst lika mycket ve och fasa-attityd när det är någon kollega som beter sig oacceptabelt. Man borde fatta sånt som att man inte kan villkora vård med att någon helt enkelt ska städa bort tecknen på att de problem hen söker vård för alls finns.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Känslor. Som liv och hjälp till liv. (Symptomlindring som ett sätt att ta ifrån någon liv).

"Glädje, sorg, vrede, rädsla. Det är de fyra grundkänslorna. Att de är grundkänslor betyder i biologisk mening att de är knutna till en av de utvecklingsmässigt äldre delarna av hjärnan, nämligen det limbiska systemet, medan de mer sammansatta upplevelser som vi i dagligt språk också kallar för känslor, men som alltså inte är grundkänslor, i högre grad drar in hjärnbarken och dess förmåga att erinra, kombinera och reflektera."

"Alla de fyra grundkänslorna hör livet till. De är alla lika viktiga, och det är lika mycket liv i dem alla, även om alla inte är lika behagliga. Det är inte behagligt att sörja eller vara rädd - och det är bara ibland det är behagligt att vara arg. Därför försöker man ofta att göra sig av med dessa känslorna, eller försöker få andra att göra sig av med dem, men det är att blanda ihop orsak och verkan. De obehagliga känslorna i oss kommer av att det sker något obehagligt utanför oss, och det obehagliga försvinner inte för att vi symptombehandlar bort våra känslor. Det gör oss bara blinda för den verklighet vi antingen behöver förändra eller anpassa oss till. Känslorna för oss samman med våra sinnen i kontakt med verkligheten, så vi kan göra något med den. Om det finns något man kan göra. Eller så kan vi göra något med oss själva i verkligheten, om det bara finns denna enda oföränderliga verklighet vi måste vara i - tex en verklighet som består av att min älskade är död och att hon eller han inte kommer tillbaka, oavsett hur rasande jag blir eller hur mycket jag klagar. I stället för att betrakta känslor - eller alla känslor utom glädjen - som sjukdom, gäller det alltså att förstå att de snarare är medicin, dvs liv och hjälp till att leva livet."

Bent Falk, ur Kærlighedens pris


Jag vet att det där med vilka känslor som egentligen är grundkänslorna och om det alls existerar något sånt som grundkänslor är omdiskuterat. Men det är inte det jag vill dra upp, inte den diskussionen jag vill gå in i. Det jag vill säga är något om känslorna, som en del av livet, som något levande i oss, och som något som vi behöver för att leva.

En av de saker jag haft svårast för med psykiatrin är att känslor så ofta rakt av blivit sjukdomsförklarade. Att de setts som hot. Det är ingen som skulle formulera det så, säga att känslor är farligt och dem gör vi bäst i att få bort så mycket det bara går. Inte med ord. Bara med beteende. Om sorgen väller upp i en, om tårarna inte vill ta slut, om något gör så väldigt ont att man knappt vet hur man ska kunna andas, då är det medicin eller annan symptomlindring som är svaret. Och missförstå mig inte. Ibland är det rätt, ibland behövs symptomlindring för att man ska klara av att överleva, att sjunka så djupt ner i en sorg att man håller på att drunkna kan innebära depression, och depression kan vara ett livshotande tillstånd, och då kan man behöva symptomlindring för att inte dö. Men alla tårar är inte sjuka. Att rädsla är inte obefogad. Och om jag skrattar tills jag får ont i magen behöver det inte betyda att jag är på väg att bli manisk. Alla reaktioner på omvärlden borde inte symptomlindras bort. Att medicinera en patient tills hen är likgiltig inför allting är kanske ett bra sätt om man vill ha en väldigt lugn patient, men det innebär också att man tömt personen på det mesta som känns som liv, det som varit levande på ett djupare sätt än att ha ett hjärta som slår.

Jag tänker att problemet är att man är så fokuserad på att hitta symptom på sjukdom i psykiatrin, och framförallt inom slutenvården kan det bli problematiskt, eftersom patienter är där dygnet runt, ibland till och med utan permissioner. Det betyder att varje minut av livet kan bli definierat utifrån sjukdomsbegrepp, att alla känslor, alla tecken på liv kan bli definierade som symptom. Jag tycker det finns något som är väldigt sjukt i ett system där man glömmer att patienterna är människor och inte bara bärare av sjukdomssymptom. Att de därför också kan ha symptom på liv, att också deras känslor kan vara friska, normala, sunda reaktioner på något.

Att glömma att patienter är och behöver vara levande, och att det är minst lika viktigt som att de ska vara symptomlindrade är en fara. Att ta ifrån någon det som känns som liv kan göra att hen slutgiltigt bestämmer sig för att ge upp och ta steget in i döden.

Att alltför ihärdigt symptomlindra kan blockera möjligheter att handskas med och hitta sätt att leva det liv patienten faktiskt har. Känslor är budskap, reaktioner, de säger något om vad som inte fungerar, och varför det känns omöjligt. (Eller varför något är bra, varför det känns positivt). Kanske kan inte patienter meddetsamma varken härbärgera, tolka eller ta tillvara på den möjlighet känslorna är, men att lösa det med att satsa helt på symptomlindring kan betyda att man tar ifrån någon chanserna att förstå sig själv och sitt liv, vad det är som inte fungerar, och hitta sätt att ändra på det, eller handskas med det.

Ett problem och förmodligen också en orsak till att psykiatrin är så ihärdiga i sitt symptomlindrande är att behandlare måste klara att härbärgera patienters känslor, även när de själva inte klarar att härbärgera dem. De måste klara att finnas med någon i maktlöshet, smärta, sorg, hopplöshet, även när den är så stark att det känns som att man slits i stycken och ska dö av det. Jag förstår att symptomlindring ligger nära till hands då, att det känns som det bästa både för patientens och för sin egen skull, att bara få slippa det. Så mycket som möjligt. Och som sagt. Ibland är symptomlindring rätt, ibland är smärtan eller känslorna för stora och för svåra, i stunden kan det vara livsviktigt att få dämpningen. Att säga något annat är att förminska det helvete många av psykiatrins patienter lever i. Och nummer ett måste vara att hjälpa människor att överleva.

Men vi kan inte tycka att det räcker så. Symptomlindrig i en akut fas är sin sak. Men att ha det som lösning på sikt är helt enkelt ingen lösning. För att dämpa symptomen är att dämpa effekterna av något. En sorg, en smärta, en livssituation, något som personen behöver hitta sätt att finnas i, handskas med, eller om det är möjligt: förändra. Att symptomlindra kan vara att hindra någon från att komma vidare, det kan kännas som ett snällt och bra alternativ, men det kan betyda att det hjälpen gör i praktiken förlänger lidandet, skjuter upp, försvårar och hindrar någon att hitta vägarna ut ur det. Att hjälpen faktiskt är motsatsen till hjälp.

Känslor är liv. Vi kan inte ha ett system som bygger på en människosyn som säger att överlevnad och hjälp att överleva en liten stund i taget får vara gott nog åt patienterna. Vi måste låta även patienter ha rätt till liv, och hjälp till liv.


"'Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.' Så berättar evangelisten Matteus (2:18) om en mor vars barn blev dödat av kung Herodes vid barnamordet i Betlehem. Där är hon vis och stark, denna Rakel, som vill vara där, där hon är, och som inte vill gå med på att bli plundrad på sin sorg, av dem som tycker att det vore lättare om hon var glad och aktiv som förr. Tänk om det verkligen gick att trösta bort sorgen från en mor och göra henne likgiltig inför att hennes barn blivit dödat! Det skulle betyda att kärleken som en mänsklig förmåga och ett mänskligt villkor blev tröstat, behandlat eller predikat till döds. Det är trösterikt att en sån tröst inte finns. Det är trösterikt, hoppfullt, att det finns gåvor i livet som är så dyrbara att det gör ont att mista dem. Det är trösterikt att jag har vågat gripa tag i dig så mycket att förlusten av dig känns som att jag revs i bitar. Trösten är, att även om det gör så ont att skiljas från dig, hade jag inte velat vara utan dig. Trösten är, att det inte finns någon tröst. När vi låter oss vila i sorgens ström märker vi att den bär oss, och att den för oss fram till det medgivande och det val som säger att livet är livet värt."

Bent Falk, ur Kærlighedens pris


Citaten är översatta av mig och jag hoppas att det blivit rätt och ber om ursäkt för ev fel.

Kærlighedens pris finns i en samlad utgåva, eller som två olika böcker  (del 1: Kærlighedens pris,Kærligheden har sin pris - alligevel kan den hverken købes eller sælges,  del 2: Kærlighedens pris,Iagttagelse og tolkning). Jag tror att citaten ovan finns med i den andra delen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som har hjälpt mig. Del 3.

Del 2 hittar du här.

• Biblioteksvagnen hjälpte mig den period jag var inlagd och hade koncentrationsförmåga nog att läsa. Att det hände något mitt i någon av de där helt innehållslösa dagarna, och att det var något positivt. Att få ha ord som gav mig tröst och hopp, när vården inte klarade att ge något av det. Och att hon som var bibliotekarie verkligen brydde sig om att försöka få med böcker som skulle kunna passa, och att det gick att be om någon med, om jag visste vad jag ville (jag visste för det mesta inte). Att det var ok att vara barnslig och vilja läsa Vem ska trösta knyttet? när världen kändes sådär otrygg. Att hon kunde förstå det, och att hon försökte leta upp deras ex till mig, men insåg att den boken var sönderläst så jag inte kunde låna den. Att hon kopierade några av sina favoritsidor till mig, så jag inte blev helt utan.
  
• Att prata med sjukhusprästen i perioden när slutenvården var någonslags surrealism, när inget fick betyda det det lät som, när mina känslor alltid blev tolkade som sjuka, när vården manipulerade och beskyllde mig för att vara den manipulativa, när mitt liv i deras ögon inte var något att vara rädd om. Då. Det hjälpte mig att få träffa sjukhusprästen. Att ha samtal utan diagnossättande, journaler, medicinändringar. Där jag kunde säga vad som helst och blev hörd. Där jag fick vara tyst utan att någon kollade på klockan eller stressade vidare. Där det fanns tid för mig. Där jag fick normala reaktioner på det jag sa. Där oron fanns i hans ögon och där mitt liv hade ett värde. Det spelade så stor roll.
  
• Andra patienter har hjälpt mig mycket när jag varit inlagd. Dels för att de var människor jag kunde känna igen mig i, kunde känna mig lik, och att jag därför blev mindre konstig och kunde öppna för möjligheten att se på mig själv med andra ögon. Så som de såg på mig. Så som jag såg på dem. Dels för att jag behövde hjälp att förstå hela det psykiatriska spelet när jag var ny. Personalen tog för givet att man förstod det mesta automatiskt. Men patienterna kunde förstå hur skrämmande en slutenvårdsvärld kunde vara. Kunde förklara hur saker hängde ihop, att jag måste be om bedömning kring permissioner om jag skulle få gå ut. Och kunde varna för vissa i personalen, berätta hur de brukade bete sig, och dämpa effekterna av maktmissbrukande beteende genom att hjälpa mig att se att det inte handlade om mig, att de personerna var såna mot alla. Tyvärr har andra patienter också varit de som oftast lyssnat, visat medkänsla, som jag delat smärta, tankar och ord med. Det är de som oftast kramats och tröstat när min värld fallit sönder, när hopplösheten hotade att sluka allt. Det var fint att inte vara helt ensam, och jag är tacksam att det fanns någon där som gav just det (och att jag kunde ge det till någon). Jag skriver tyvärr ändå. För det blir lätt för tungt och för mycket. Och det är personalen som borde ha den rollen. Borde vara de som finns där och delar, ger stöd, hjälper. Det har oftare varit patienter.
  
• Att få hjälp med mitt självskadebeteende utifrån mina tankar och reaktioner. Att kartlägga vad som hände i mig och varför jag valde den sortens agerande, och att hitta alternativa sätt. Att träna på att välja något annat. Det spelade så stor roll att fokus fick vara så, att det inte handlade om att visa upp mina sår, och få bedömt hur svårt mitt självskadande var utifrån det. Jag skadade aldrig mig särskilt allvarligt (utom när jag försökte dö, men det var en annan sak), men i mina beteenden och tankemönster var det ändå centralt. Det tog så mycket tid att slåss med självskadetankarna. Att förhandla med dem. Att stå emot. Att bestämma hur mycket jag fick skada mig, och var. (Och nej, allt självskadebeteende är inte präglat av impulsivitet och bristande kontroll).
  
• Att tillsammans med en behandlare titta på orsakerna till att mitt självhat var så stort, att leta efter orsakerna till att jag ville skada mig och hade en så desperat längtan efter att dö. Att se mönstren, sammanhangen, att bli begriplig för mig. För det mesta hade mina symptom blivit definierade som tecken på sjukdom, och jag förväntades klara mig med den förklaringen och lugnt luta mig mot att mediciner skulle bota det sjuka, men det fungerade inte för mig. Kanske för att medicinerna inte hjälpte mig som det var tänkt, men kanske också för att cirkelresonemang inte är svar på frågan om varför. Jag var sjuk för att jag hade symptom. Jag hade symptom för att jag var sjuk. Det var så förklaringarna sett ut. Förklaringar som inte förklarade något alls. Det hjälpte så mycket att få plats med mina tankar, upplevelser. Att hitta sammanhangen. Att se hur det var, varför det blivit som det blivit.

Du hittar del 4 här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Tävling!

Jag tycker att jag har lite för få som följer bloggen via facebook, och eftersom jag hört att facebook är typ universums centrum så bestämde jag mig för att ha en liten tävling så det förhoppningsvis ramlar in åtminstone nån mer som gillar mig där.

Du kan vinna ett ex av helt nya numret av tidskriften Avsikter, där en av mina noveller finns med. För att ha en chans att vinna måste du gilla bloggen på facebook, den finns här, eller så kan du helt enkelt klicka på gilla-knappen som alltid finns i sidhuvudet här på bloggen.

När du gillat får du skriva en kommentar till mig så jag vet att du vill vara med i tävlingen. Det går bra att skriva på facebook eller som kommentar till detta inlägget. (Gillar du redan sidan på facebook kan du hoppa direkt till att skriva ett meddelande om att du vill vara med i tävlingen).

Jag lottar en vinnare på måndag 17 september kl 15. Så passa på att tävla meddetsamma så du inte glömmer det och missar det!

Edit: vinnaren är dragen, men det går såklart fortfarande att följa bloggen via facebook.

Här kan du tjuvläsa lite om du vill:

Retoriska trick i psykiatridebatten. Att medvetet blanda ihop olika saker.

När det debatteras om ifall man kan glömma trauman och senare minnas dem, är argumenten ofta rätt röriga och innehåller flera olika saker. Jag kan inte låta bli att tro att det åtminstone ibland är en medveten strategi. Några exempel på detta (med fiktiva citat):

1. "Det går att med (oetiska) terapeutiska metoder och suggestion få människor att tro att de minns saker de faktiskt inte varit med om, därför kan man inte förtränga saker och senare minnas dem."
   
   Med tvivelaktiga terapeutiska metoder kan man skapa falska minnen. Det finns det forskning som visar. Men det i sig är inget bevis för att man inte kan förtränga saker och sen minnas dem igen. Det finns forskning som visar att minnet vid trauma ofta fungerar just så, blockerar bort minnena av det svåra från det medvetna för att personen ska klara att överleva. Och att man senare kan minnas de sakerna.
   
   Att det finns forskning eller är fakta att en viss sak kan hända och är sann, kan inte på ett korrekt sätt användas för att för att varken bevisa eller motbevisa något helt annat. Att man kan skapa falska minnen betyder inte att alla minnen är falska. Det är två olika frågor.
   
   
   
2. "Det finns människor som säger att de minns saker som faktiskt inte hänt. Det bevisar att det finns falska minnen, och därför är nog alla minnen falska."
   
   Det finns människor som ljuger. Av olika anledningar. Det finns människor som påstår sig ha blivit utsatta för övergrepp som inte blivit det. Jag tror att de är väldigt få om man jämför med hur många som har berättelser som är sanna, men de finns. Att säga att man har blivit utsatt för övergrepp är inte samma sak som att man har (falska) minnen av dem. Det finns människor som av olika anledningar helt enkelt talar osanning.
   
   Vilka olika anledningar människor kan ha för att driva en rättslig process utifrån övergrepp som aldrig existerat vill jag inte spekulera i. När det handlar om vård tror jag att det är väldigt lätt att man ger en behandlare vad den önskar, om den önskar det tillräckligt tydligt och ihärdigt. Hamnar man hos en terapeut som hela tiden återkommer till frågan om ifall man blivit utsatt kanske man till slut säger att man varit det, för att ge terapeuten vad den ber om. Patienter önskar ofta att vara till lags och att tillfredsställa behandlare, är man inte medveten om det kan man som behandlare missa hur stor betydelse det har vad man egentligen ber om.
   
   Det kan också vara så att terapeuten liksom snöat in på det ämnet och att patienten märker det och säger något om övergrepp för att ha en chans att gå vidare och prata om det hen egentligen vill prata om. Terapeuter som beter sig på något av dessa sätt beter sig inte korrekt. Men vi kan ju minnas att terapeuter också är människor och också kan bete sig rätt konstigt, och att det faktiskt till och med kan vara så att patienter genomskådar det och försöker ta sig förbi det suspekta beteendet hos terapeuten. Det behöver inte vara så att terapeuten alltid och på alla sätt är den som ser mest, beter sig mest korrekt, och fattar mest av vad som händer i terapirummet, även om det kanske skulle vara önskvärt att det var så.
   
   Man ska inte blanda ihop att någon att säger att de minns övergrepp som inte hänt med att de har falska inre bilder som de tror är minnen. De kanske helt enkelt talar osanning. Allt människor säger är inte sant. Lögner är inte minnen. Och att det finns människor som ljuger bevisar varken existensen av falska minnen eller att man inte kan minnas övergrepp som faktiskt hänt.
   
   
   
3. "Att det inte finns någon annan bevisning än minnen som säger att övergrepp har hänt håller inte rättsligt, därför kan inte minnen av övergrepp där det inte finns annan bevisning ha hänt."
   
   Att någon skulle bli dömd för att ha begått övergrepp bara utifrån vad en person berättar att den varit med om, förträngt, och sedan börjat minnas igen tror jag är osannolikt som rättssystemet i Sverige ser ut idag. Och det är som det ska. Det är få som blir fällda för att ha begått sexuella övergrepp, och det är problematiskt. Men att börja döma någon på lösa grunder skulle inte vara en bra lösning.
   
   Det finns saker som händer när det inte finns några vittnen, inget som kan binda en viss person till brottet, och inga andra bevis. Det behöver inte betyda att det inte hänt. Att det inte finns bevis betyder bara att det inte finns bevis, avsaknaden av bevis bevisar i sig inte att något inte skett. Att ingen kan bli dömd för ett brott bevisar inte att ett brott inte ägt rum.
   
   Jag tycker det är viktigt att det är skillnad på juridik och psykiatri. Att som patient bli trodd i det man berättar ska inte behöva bygga på att man har tillräckligt med bevis för att det skulle räcka till en fällande dom. Att minnas något ska räcka för att en behandlare ska kunna tänka sig att hjälpa en. Vård ska inte ha samma förutsättningar eller ramar som en rättegång. Det måste vara ok att tro på patienters berättelser, och att det de minns har hänt, oavsett hur mycket eller lite yttre bevis det finns. Att ifrågasätta en persons berättelse är ok om man gör det på ett respektfullt sätt. Men till skillnad från hur det är i rättsliga processer tror jag det är helt grundläggande att det i vården är patienten, den som minns saker, som är den som får komma fram till vad som är sant och falskt, vad som är minnen och vad som är något annat. Att en behandlares roll är att hjälpa i att komma fram till det. En behandlare är ingen domare. En behandlares roll är inte att väga olika bevis och sen utfärda en dom som säger vad som är sant och vad som inte är det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Retoriska trick i psykiatridebatten. "Det finns ingen forskning som visar det".

Att slå fast att "det inte finns någon forskning som visar det" kan vara ren okunskap. Det kan handla om att personen i fråga inte orkat googla eller läsa in sig på området. Men varför då använda det argumentet? Är man inte insatt borde man väl inte uttala sig om huruvida det forskats på området? Det finns ju risk att det blir väldigt pinsamt när det kommer fram att man inte har någon koll.

Uttalandet används flitigt av dem som hävdar att man inte kan glömma minnen av traumatiska händelser och senare minnas dem, och av dem som hävdar att dissociativ identitetsstörning inte existerar, utan bara är ett slags rollspel av sjuka människor. (Det används för all del i debatt kring övriga dissociativa tillstånd också). Skulle då ingen av dem ha koll på läget, veta att det finns forskning?

Jo, jag tror det, att åtminstone en del av dem har koll på läget, har hört om forskning som visar att de sakerna existerar. Det finns ganska känd forskning om hur minnet fungerar vid trauma, tex av Jennifer Freyd, och om dissociation tex av Ellert Nijenhuis eller Onno van der Hart. Det är osannolikt att ingen av dem som inte tror på tillstånden ens skulle ha hört talas om den forskningen. En annan sak är om de tror på den eller inte, och jag skulle chansa på att de inte tror på den, eftersom de fortfarande hävdar att DID eller förträngda minnen inte existerar.

Vad finns det då för fördel att inte låtsas om att det existerar forskning på området, som bevisar att något finns? Massor med fördelar finns det. Om man säger "det finns forskning, men jag tror inte på den" måste man förklara varför. Människor kan till och med hävda att man borde ha annan forskning som motsäger den existerande forskningen, om de ska ta till sig ens åsikt i frågan. Folk kan få för sig att inte nöja sig med argument baserade på "sunt förnuft" om de får veta att det existerar forskning som talar emot de argument man lägger fram.

Det är helt enkelt lättare att säga att något inte existerar, även om det gör det. Och man kan ju alltid hoppas på att ingen tänker ett extra varv, funderar på om det verkligen inte finns nån forskning, sätter sig vid nätet och kollar. Alltför många lyssnar på det som låter vettigt. Alltför ofta kan argument som talar till människors sunda förnuft gå hem, förbli oemotsagda. Varför? Kanske för att det stämmer överens med den bild vi redan har av världen, att det inte kräver något nytt av oss.

Att många människor blir utsatta för övergrepp, som de glömmer bort och senare kan få minnen av kanske strider mot hur vi tror att saker kan vara. Att människor kan vara splittrade och ha flera olika personligheter inuti strider förmodligen mot de flestas uppfattning om hur det kan vara. Men att det inte redan har en plats i våra medvetanden handlar inte om att det inte existerar. Vi vet inte allt. Det handlar om okunskap. Det finns saker som är nya för oss.

Därför kan ett sånt retoriskt trick gå hem. Oemotsagt. Det finns inte något som är särskilt förnuftigt i argumentet, det är antingen okunskap eller ren lögn. Men det talar till de bilder vi redan har av världen, och till vår ovilja att ändra på dem. Vi vill att sunt förnuft ska vara sant. Att vår bild av världen ska stämma. Även om det faktiskt talar emot det sunda förnuftet att tro att vi redan vet allting om allt som existerar.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Problemet med för få diagnoser.

Det finns en återkommande debatt om diagnoser som jag tycker rör ihop saker. Vi lever i ett samhälle där mer och mer av den normala smärta som ingår i att finnas till sjukdomsförklaras, och där allt lindrigare tillstånd av psykiskt lidande behandlas med tex mediciner. Det är ganska vrickat, världen är lite sjuk, och det är ett problem, jag håller med om det. Friska reaktioner ska inte sjukdomsförklaras, ett normalt och friskt liv är inte ett liv med bara lycka, vi borde hitta sätt att motverka den där allmänna synen att alla former av olycka är nån sorts sjukdomstillstånd.

Det håller på att utvecklas en ny version av diagnosmanualen DSM, och så fort den kommer på tal tycker jag också att människor passar på att ta upp det här med hur dåligt det är att sjukdomsförklara normaltillstånd. Och att det därför per automatik är dåligt att den nya versionen av DSM kommer innehålla så många fler olika diagnoser.

Helt ärligt har jag koll på en väldigt liten del av diagnosfältet, så kanske är det relevant att ta upp den åsikten i detta sammanhanget, kanske är de allra flesta diagnoser som kommer vara nya i DSM sjukdomsetiketter på normaltillstånd. Jag vet inte. Och egentligen var det inte DSM jag ville skriva om. Det var behovet av fler diagnoser.

Som beslutsfattandet kring vården ser ut nu, tror jag att diagnoserna spelar stor roll. Ska man kunna göra upphandlingar eller bestämma vem som har ansvar för en viss patientgrupp, eller hur mycket pengar behandlingen får kosta, är det i diagnoser man delar in patienterna. Ska man avgöra vilken vård som är bra, hitta evidens osv, handlar det om att bedöma evidensen för en viss behandling vid ett visst tillstånd. Dvs hur behandlingen fungerar på dem med en viss diagnos. Också för beslut på en lägre nivå spelar diagnoser stor roll. Ska jag som patient beviljas någon behandling görs bedömningen av mina problem ofta utifrån vilket diagnosfack jag hamnat i.

Det är så det är uppbyggt, och det finns något rimligt i det, kan jag tycka. Det kan bli extremt fyrkantigt i tänkandet och i besluten om man stirrar sig helt blind på diagnoser och inte har utrymme eller öppenhet för något som ligger utanför ramarna. Men i stort tycker jag att det är vettigt att utgå från diagnoser, de ger en hint om vilka problemen är, vilken sorts hjälp som kan hjälpa, och också vilka problem som finns och som det borde beviljas pengar för att behandla.

Problemet med att debatten kring diagnoser hela tiden glider in på problemen med överdiagnosticering, är att det finns hål som behöver fyllas, det finns poänger med att ha fler och mer nyanserade diagnoser. Vissa behövs verkligen.

Jag har som sagt inte koll på så stor del av diagnosfältet, men jag vet att det finns som förslag till nya versionen av DSM att det ska finnas en diagnos för icke-suicidalt självskadande. Det gör mig hoppfull, för behovet av en diagnos för självskadare är stort, och också för att hitta behandlingar för dem som inte har borderline. Som det är nu puttas många självskadare felaktigt in i borderline-diagnosen, för att det är den som ligger närmast, och då utvecklas också behandlingarna utifrån det.

PTSD är också en diagnos som är problematisk. Inte för att många hamnar i den felaktigt, så tror jag inte att det är. Men problemet är att den just nu är så väldigt bred. Om man utsatts för ett enda trauma i vuxen ålder, eller om man utsatts för upprepade trauman under lång tid som barn, blir skadorna och problemen olika. I praktiken har diagnosen komplex PTSD börjat spridas, och den behövs verkligen. För att en lättare och en svårare traumatisering inte är samma sak, och för att det dessutom är så att behandlingar som är bra och evidensbaserade och effektiva och jag vet inte allt, för någon med PTSD, kan vara direkt skadliga och retraumatiserande för någon med komplex PTSD, hur korrekt och bra man än använder metoderna.

Med fler diagnoser kan diagnosticeringen bli mer nyanserad och därför fungera bättre, på alla nivåer där diagnoserna spelar roll. Det skulle kunna vara en väg för att fler patienter ska få rätt vård, och förhoppningsvis också för att få makthavare att förstå på vilka områden det behövs pengar för att utveckla bättre behandlingsformer.

(Hur psykiatrin beter sig när de sätter diagnoser är en helt annan fråga, jag har skrivit lite om det här. Ska ett system där diagnoser har en så central roll fungera behöver den biten absolut bli bättre).

Överdiagnosticeringen då? Alla som egentligen bara är normalt ledsna, trötta eller oroade, hur ska vi handskas med dem? Jag vet inte. Jag tror synen på livet i stort, och hur ont det får göra att leva, är en samhällsfråga. Något vi tillsammans formar en allmän uppfattning och medvetenhet om. Däremot tror jag inte det är ett så stort problem inom psykiatrin.

Det är inte precis lätt att få vård inom psykiatrin, och jag tror faktiskt att de flesta som inte har patologiska tillstånd faller bort innan de ens når fram till psykiatrin. I mina öron låter det befängt att forma nån del alls av debatten om psykiatrin utifrån människor som bara inte vet att det kan vara svårt att leva. Vi som vårdas av psykiatrin har problem. Låt oss utgå från det. De som inte har problem lär bli hemskickade, eller möjligtvis skickade till vårdcentralen. Låt debatten om psykiatrin handla om psykiatrin. Om människor med problem på riktigt. Och om människor som behandlar det patologiska.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Ta inte livet av dig.

Idag är det internationella dagen för suicidprevention. Med anledning av detta har en ny sida öppnat just idag: sjalvmordsupplysningen.se, där man kan få stöd eller hitta information.

Jag gillar att de har jourstöd varje kväll via chatt, för många av hjälptelefonerna har bara just telefonstöd, och jag tror att det ibland kan vara lättare med chatt.

Vill du läsa lite mer om suicidprevention har jag skrivit om det några gånger förut, klicka här för att komma till de inläggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Ni är så få, och förresten finns ni inte ens. Fördomar om dissociativ identitesstörning.

Det finns så mycket fördomar och konstiga uppfattningar om oss som varit eller är splittrade. En av dem är det jag nämnde nyligen: uppfattningen att vi är så få att det inte finns anledning att tro att man ska träffa på nån av oss. (Den forskning som finns tyder på att runt 1% av befolkningen lever med DID i länder i västvärlden).

En annan är att vi inte alls finns. Att DID inte handlar om en skada pga trauma utan bara är ett slags rollspel. Ett sätt att spela ut saker, för att få uppmärksamhet, för att få utlopp för sina känslor utan att ta ansvar för dem, eller för nåt annat behov man sägs ha. De som hävdar den ståndpunkten hävdar också att vilken människa som helst skulle kunna syssla med ett sånt rollspel, hoppa mellan olika delar och visa upp alla tecken på det som kallas DID. Att orsakerna till att inte alla gör det handlar om att det bara är sjuka människor som behöver spela ut saker på det sättet.

Mycket av det bemötande man kan få inom vården präglas tyvärr av det sättet att se på DID. Att det bästa är att inte "gå med i det spelet", att man inte ska lyssna om någon annan del vill prata, hjälpa någon med dissociativa symptom eller på något annat sätt uppmuntra dramaqueen-tendenserna. Problemet är bara att eftersom DID existerar och dessutom beror på trauman, så riskerar man att skada människor rätt illa om man bemöter det så.

Alla delar behöver bli hörda, sedda, få berätta om det hemska de varit med om. Är allt akut kaos kan olika delar behöva olika sorters hjälp, och personen som helhet kan behöva hjälp att handskas med skiftningarna och om möjligt hitta kontroll och en bättre fungerande inre kommunikation. Man behöver bli mött som att man har de problem man har, inte som att man är en uppmärksamhetskrävande typ som genom att ignoreras ska uppfostras till bättre beteende och färre utspel. Men ett bra bemötande av splittrade personer bygger ju på kunskap, åtminstone den helt grundläggande kunskapen att DID existerar.

Några forskare som jobbar med att förstå och kartlägga hur DID fungerar och påverkar en människa, har gjort en studie för att undersöka om det är sant att vilken frisk människa som helst kan framkalla alla de tecken på DID som en människa med DID visar upp, om hen bara bestämmer sig för att skapa två inre roller och spela ut dem. Det visade sig att de som inte hade DID inte kunde visa upp varken de subjektiva (dvs hur olika de två delarna upplevdes vad gäller mimik, beteende, sätt att uttrycka sig osv), neurologiska eller psykofysiologiska tecken på DID som de med DID uppvisar.

De som hävdar att DID inte existerar annat än som ett inre rollspel har hitintills inte gjort någon studie där de vetenskapligt kunnat styrka den tesen.

Jag kan rekommendera en intervju med Ellert Nijenhuis där han berättar om den här studien, och en massa annat kring strukturell dissociation. Intervjun är på engelska och textad på norska, och ger svar på de flesta vanliga frågor om dissociation.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Saker som har hjälpt mig. Del 2.

Fortsätter min lista med saker som har hjälpt. Första delen hittar du här.

• De kontaktpersoner jag haft inom psykiatrin som sett som sin uppgift att strida för att jag skulle få den vård jag borde ha rätt till. Inte för att de alltid lyckades, men just för att de såg som sin uppgift att kämpa för mig. Det gav mig en känsla av värde, att det fanns nån som tyckte det spelade roll hur jag mådde, att jag borde få hjälp. Att jag borde få ha det bra.
  
• Att få ha samma kontakter under lång tid. Hinna bygga upp förtroende, och kunna lita på att de vet vem jag är och hur jag fungerar, och vilka mina problem är. När jag sluppit börja om på nytt hela tiden har det funnits plats att kämpa med mina problem istället för att kämpa med systemet, och för min del har tilliten varit så skadad att det behövt få ta tid att lita på någon, och att det i sig varit en del av mitt läkande. Att få den chansen: att få lita på någon. Att de finns, stannar kvar, bryr sig.
  
• Det spelade roll att jag fick ha kvar mina kontakter i psykiatrin trots att jag gick på folkhögskola och bodde på annan ort ett år. Att inte allting klipptes och att jag inte behövde orka börja om när jag flyttade tillbaka.
  
• Behandlare som litat på mig. Dels att de litat på att jag inte ljuger, att de trott på det jag sagt om mina problem. Att få slippa alla konstiga spel som uppstår när behandlare manipulerar och försöker genomskåda vad det jag säger "egentligen" betyder istället för att faktiskt lyssna och möta mig där jag är. Och dels den där känslan av allmän tillit. Som handlat om det konkreta (tex att man kan lita på att om vi bestämmer något så håller jag det). Men också på ett djupare sätt. De som litat på mina förmågor, styrkor, att jag kan klara något. De har hjälpt mig. När tillit fått vara som tillit är. Något som bygger på relation, och när det faktiskt behövs att båda litar på varandra, och inte bara att jag ska lita på en behandlare. Det har hjälpt mig mycket. I att reparera tilliten till mig själv, och tilliten till andra människor. Och det har öppnat för att våga jobba med svåra saker på ett djupare sätt.
  
• Den här känslan av att det är tillsammans vi kan göra något. Det handlar om tilliten, men också om något annat. Något som handlar om att jag inte reduceras till ett objekt, ett problem som ska lösas. Utan att jag får vara ett aktivt subjekt med egna kunskaper, styrkor, förmågor, tankar, idéer, som ska tas på allvar. Och där behandlaren inte reduceras till att stå bredvid och inte göra något, eller tro att hen inte behövs bara för att jag har en egen kraft. Där båda får vara det de är. Jag får vara en människa i behov av hjälp, och behandlaren får vara en kompetent behandlare med teoretiska kunskaper, verktyg, inkännande, lyssnande, och annat som kan hjälpa mig. Och att vi får mötas, det är just det som hjälper mig. Att vi möts, att vi tillsammans försöker se och ta hand om det som är kaos och ohanterbart i mitt liv.
  
• Att bli trodd. Att dela. Att bli sedd. Ibland tror jag att det är underskattat i psykiatrin. Det här att få berätta, och att någon hör. Att få säga hur det var, och att bli trodd. Att få ta med sig någon in i det man burit på ensam, och få ett vittne. Att någon orkar följa med och orkar se vad som hände, hur hemskt det var. Och man behöver ju mer än så. Men just det har hjälpt mig så mycket. Att komma ut ur tystnaden. Att få berätta. Att inte längre vara ensam. Och att det inte alltid behöver göras något handlingsprogram eller att man inte behöver dra igång nåt för att det ska bli viktigt och hjälpa. Det där enkla som samtidigt kan vara det svåraste har hjälpt mig så mycket. Att någon finns och lyssnar. Att någon orkar stanna tills jag pratat färdigt. Att vi inte måste rusa vidare till nästa steg meddetsamma, utan att det får vara viktigt, att vara hos mig.
  
• Tid. Att ha tid att berätta, bygga upp tillit, komma vidare, bearbeta. Bli ovänner, tappa tillit, hitta tillit igen, lära mig att saker inte är körda. Hinna tvivla på allting och hitta tro igen. Hinna tro att behandlaren kommer döda mig och med tiden se att hen inte gör det. Att ha många timmar med samma person. Det har hjälpt mig. Såklart spelar det roll vilken personen är, hur man funkar ihop, vad man gör. Vilka tekniker som används. Men tiden. Att den finns. Att det inte hela tiden finns ett hot om avslut, ett slutdatum när jag måste vara färdig. Att saker fått ta den tid de tar. Det har varit oändligt värdefullt för mig.
  
• Att behandlare kunnat identifiera sig med mig. Att de antingen varit lika mig på nåt sätt, och därför kunnat identifiera sig med mig. Eller att de haft metoden (och förmågan att omsätta den i praktik på allvar) att se bortom det som skiljer oss åt, och se det allmänmänskliga i mig. Det som finns i mig som liknar det som finns i alla människor. Att vi som är behandlare och patient därför är ganska lika, för att människor är ganska lika. Det har varit viktigt för mötet, och kanske ännu viktigare för att så mycket av psykiatrin handlar om att dela in oss, göra oss till olika saker. Patienter till något som inte riktigt är människor. För att någon ska kunna hjälpa mig har jag behövt att det bryts ner. Att behandlarna och jag varit i olika roller, och såklart olika som personer. Men att känslan av att vi ändå är rätt lika har funnits där. Att jag är lika mycket människa som den andre. Det påverkar hur jag blir tolkad. Och det påverkar hur jag tolkar mig själv. Att ha varit utsatt för övergrepp handlar så mycket om att ha blivit avhumaniserad, att ha blivit fråntagen sin mänsklighet för en stund. För mig har något av det svåraste varit att på djupet återta min mänsklighet. Och därför har det varit så viktigt med behandlare som identifierat sig med mig. Inte gjort mig till något annat. Jag är också en människa. Man borde ha behandlat mig som en människa hela tiden. Det är så grundläggande. Om det inte funnits i relationen med behandlare har det inte varit möjligt att läka. Man kan inte återta sin känsla av att vara en människa tillsammans med någon som inte möter en som just det.

Du hittar del 3 här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

När du redan vet vad det jag säger kan betyda och därför inte kan höra vad jag faktiskt säger.

Och jag undrar vad vi får för slags vård när läkare för det mesta bara ser det de tror att de kommer se, hör vad de tror att de kommer att höra, och när det är i stort sett omöjligt att ta sig förbi barriärerna som byggs upp genom det. Hur det inte går att bli hörd i det jag faktiskt säger, vad jag än gör, hur jag än försöker. Inte när någon annan bestämt sig för vad det jag säger kan betyda, och det jag faktiskt säger inte ingår i det.

Hur många får fel sorts behandling för att de inte blir hörda, pga nonchalans, eller okunskap, men framförallt för att nästan ingen hinner med att lyssna på vad som egentligen sägs? Hur mycket vård bygger egentligen på fördomsfulla uppfattningar och första intrycket av patienter?

Det kan hända att patienter du möter säger saker som du inte alls var förberedd på eller förväntade dig. Det kan hända att de visar symptom som att du inte förstår eller känner igen. Jag tror det är viktigt att vara öppen för det. Att ta saker på allvar som ligger utanför din fördomsprofil.

Det handlar inte bara om det de senaste inläggen handlat om. Hur psykiatrin och somatiken är två skilda världar som inte samarbetar, och hur ett psykfall förväntas vara just det och att symptomen därför aldrig tolkas som uttryck för somatisk sjukdom. Det handlar om så mycket mer.

För mig handlar det lika mycket om dissociation. Hur dålig kunskap och hur konstiga uppfattningar det finns kring det. Hur svårt det är att bli hörd och tagen på allvar. Hur mycket det behandlare förväntar sig färgar vad de egentligen ser av personerna de möter.

Som ett exempel kan vi ta dissociativ identitesstörning. Jag har jag mött uppfattningen att det är så få som dissocierar på det sättet, att det inte ens är säkert att man träffar någon alls under hela sitt yrkesverksamma liv. Den forskning som finns på population i västerländska länder (finns ingen forskning för Sverige) tyder på att andelen av befolkningen som har DID är ungefär 1%.

Jag säger det en gång till, för säkerhets skull, så du inte missade det. Den forskning som finns säger att andelen av befolkningen som lever med dissociativ identitetsstörning är ca en procent.

En av hundra. Är du säker på att du inte mött någon med DID och bara missat eller omtolkat de symptom som fanns på det, eller de ord personen sa, som kunde betyda just det?

Det kan vara så. Vi ser det vi förväntar oss att se. Ska en bedömning kunna vara bra, måste det också finnas en öppenhet för att vi kanske inte förväntar oss allt, men att vi kan möta det ändå. Och att det då är viktigt att faktiskt se det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.