25 maj 2013

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 2. Du är viktig.

Vad jag önskar att man lärde ut: Du är viktig. Du är en person som har ett värde. Du spelar roll, och det spelar roll att du finns, det spelar roll om du överlever eller inte. Hur saker blir för dig spelar roll.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

  • Behandlare som inte öppnat journalen eller satt sig in i ens fall innan man träffas första gången.
  • Behandlare som avbryter en, snäser, eller på annat sätt aktivt inte lyssnar på vad man säger.
  • Behandlare som tar allt man säger som manipulationer eller av annan anledning inte lägger någon vikt vid det.
  • Behandlare som inte tar en på allvar när man berättar om sina symptom, som berättar om andra som har det värre, inte tror på det man säger eller liknande.
  • Behandlare som är tydliga med att de vet att en del patienter dör, att de inte har särskilt stort hopp om att man ska klara sig, och som på ett eller annat sätt visar att de är helt likgiltiga inför om det är man själv eller nån annan patient som dör.
  • Behandlare som på annat sätt stämplar en som hopplös, obotbar, omöjlig eller liknande.
  • Att det inte finns möjlighet att ge en patient det hen behöver. 
  • Att ha få eller otillgänliga telefontider, ingen telefonsvarare, inga andra möjligheter att nå behandlarna.
  • Otydlig information.


Förslag på saker man kan göra:
  • Förbereda sig inför möte med patienter. Hellre ha ett något kortare möte med patienten, och ha möjlighet att läsa lite i journalen.
  • Undvika att fråga helt grundläggande saker om patienten redan haft kontakt med psykiatrin ett tag. Ha ett fungerande och strukturerat journalsystem så patienten inte behöver berätta tex vad hen är född, vilka studier hen klarat, var hen jobbar, hur många syskon hen har, var i syskonskaran hen befinner sig, och liknande saker varje gång hen träffar en ny behandlare.
  • Ha ett fungerande och strukturerat journalsystem så att du som behandlare kan ha koll på vilka kontakter patienten tidigare haft med psykiatrin, vilka mediciner som provats, vilka andra behandlingar hen fått, vilka insatser som gjorts.
  • Var tyst när patienten pratar.
  • Visa att du hör vad hen säger, och ta frågor, rädslor och funderingar på allvar.
  • Visa att du hört vad patienten sagt även om hen inte tycker att du har rätt, eller gör rätt.
  • Förklara så patienten har en chans att förstå varför du tycker tex ditt behandlingsalternativ är bättre än det patienten önskar, om ni inte är överens.
  • Fråga patienten om hen känner sig trygg.
  • Fråga patienten om hen har frågor eller funderingar.
  • Fråga patienten även efter negativa effekter av de behandlingar hen får.
  • Låt bli att förminska patientens problem genom att jämföra med andra.
  • Skit i hela den där tanken om att det finns patienter som försöker manipulera, eller att allt någon säger egentligen kanske betyder nåt helt annat. Försök höra vad hen säger. Försök lyssna.
  • Försök att aldrig hopplöshetsstämpla någon, på något sätt alls.
  • Berätta aldrig för en patient att du är medveten om att det finns patienter som inte går att rädda, utan som kommer ta livet av sig vad du än försöker med för hjälpinsatser.
  • Var tydlig med att det alltid finns fler alternativ. Fler mediciner att prova, andra behandlingsformer. Funkade det inte med en terapeut kanske det funkar med en annan. Det finns alltid mer att prova, mer att göra. Var tydlig med det.
  • Om du inte kan bevilja en patient det hen behöver, var då tydlig med att du ser att hen behöver det, men att det tyvärr inte finns möjlighet. Försök inte göra det till att behovet inte finns.
  • Se till att det går att nå någon på mottagningen på telefon, åtminstone en receptionist.
  • Ha telefonsvarare, eller åtminstone en intalad röst som säger när personen väntas vara tillbaka, om patienter får direktnummer till behandlares telefoner.
  • Ge information om behandling, om öppettider, om vem som har vilken uppgift inom vården, och annat som kan vara av intresse.
  • Ha en hemsida med information.
  • Testa att säga "Du är viktig".
  • Testa att säga "Jag önskar att du mådde bättre än såhär."
  • Testa att säga "Jag önskar att du hade ett liv som var så bra att du ville leva, och tyckte om det".
  • Testa att säga "Blir det bra såhär för dig?"
  • Testa att säga "Är detta ok för dig?"
  • Testa att säga "Vad tror du?"






Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 kommentarer:

  1. Blir oftast glad när jag läser din blogg!
    Du är viktig! Det du skriver känns viktigt - en kommentar som beskriver något som jag tror är helt centralt. Vi spelar våra respektive roller - patientroll och behandlarroll. Regissören syns inte men scenografin är ofta på plats. Patienten förväntas vara tacksam motttagare, följsam och helst förbättrad. Behandlaren klok, empatisk, erfaren en givare av tid, råd, anvisningar och... vänta lite det är nåt som inte stämmer.
    Kan vi inte skriva om manus och ändra regin. Inte omkastade roller - men andra roller. Att se patientens förmågor och styrkor likaväl som svagheter och funktionsnedsättning. Att se behandlaren som en medspelare, en partner inte en allvetare eller självklar ledstjärna. Att också väga in behandlarens begränsningar och vårdrelationens begränningar (och så klart möjligheter).
    Tänk om vi, utan att bortse från sädant som ansvar och den ojämlikhet som vad vi än tror ändå finns i möten inom sjukvården, tillsammans kunde skapa något nytt. Ett mer förutsättningslöst möte.
    Det är sådant jag tänker på när jag läser dina texter!
    Herman Holm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för responsen! Och blir glad att det är såna saker du kommer att tänka på av det jag skriver. Det är ofta det jag vill lyfta. Har en känsla av att det manus som finns nu varken tillåter behandlare eller patienter att vara mänskliga på allvar, och att det blockerar en bra vård på rätt många olika sätt.

      Radera
  2. Jag vet att denna serie inlägg är gammal, men den känns tidlös. Tack!

    Fick höra att jag hade högst tre år kvar att leva på grund av min självmordsbenägenhet. Det var 2003.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glad att de hade fel och att du klarade dig :)

      Radera