15 juni 2014

Skillnaden mellan att känna sig liten och att vara en liten del som finns inuti.

Jag vill försöka förklara detta för dig. Jag har försökt några gånger, med olika människor. Jag har inte lyckats så bra. Ändå. Jag vill så gärna klara detta, säga det så du kan förstå.

Även om man är vuxen kan man känna sig liten ibland. Jag kan göra det nu när jag är integrerad. Känna mig som ett litet barn emellanåt. Helt ärligt, det skrämde mig som fan de första gångerna det var så efter integrationen, jag hade aldrig varit med om det. Jag är mer van nu. Det känns hanterbart, jag har lärt mig att det är en del av att vara jag, att ha med mig sånt som hände mig när jag var liten, att det ibland tittar fram i den formen. Som känslor som tar över ett tag. Det brukar ha sina skäl. Något jag tänkt på, kanske en doft som var precis som något när jag var liten, ett minne som gjorde sig påmint. Eller bara att allt känns för mycket och för stort att klara av. Jag känner mig ofta liten då, som att jag är flera storlekar för liten för mitt liv, inte har växt in i det än.

Jag vet inte hur det är för dig, hur det är när du känner dig liten. Men jag tänker att det brukar handla om att falla tillbaka känslomässigt. Att minnen eller nån situation jag befinner mig i gör att jag ramlar tillbaka lite. Alltså: jag ramlar tillbaka lite. Alltså: jag har fortfarande känslan av att det är jag som är med om det som sker, att det är jag som känner. Jag känner mig som ett barn ibland, men jag känner mig ändå som att jag är jag.

Kanske är det den största skillnaden. Att jag är jag i vilket fall, att min känsla av själv inte förändras. Och också att mitt vuxna tänkande inte är så väldigt långt borta. Om man överväldigas av mycket känslor kanske man inte är på topp vad gäller att reflektera kring saker. Men ändå. Jag vet ju att det finns där, om jag bara lugnar ner mig lite. Jag kan nå det, i alla fall efter en stund.

Det som skrämde mig mest i detta när jag inte varit integrerad så länge var att jag inte kunde ropa på en vuxen del. Jag kände mig helt liten och ensam, och allt jag ville var att någon skulle komma och hjälpa mig. Det fanns ingen där, det var helt tyst inuti, alla andra var borta, jag var alla nu, jag var en istället för dem. Det var hemskt att känna mig liten då, i denna inre tystnad och ensamhet. Sen lärde jag mig hur nära det var till det vuxna i mitt jag, lärde mig hitta mina sätt att ta hand om mig i det lilla. Och lärde mig också att man kan ringa någon, be någon finnas för mig. Att handen måste sträckas ut till någon utanför mig själv, om någon ska kunna ta den, hålla i den, hjälpa mig.

Att vara en liten del är att vara någon annan än de delar inuti som är större. Vissa små delar är helt och hållet kvar i det som slet sönder, allt de kan göra är att ha panik, gå under, skrika av skräck. De är fastlåsta där, tiden går inte, tar inte dem vidare. Andra små delar är inte lika fast i minnena, de är mer sina egna, kan tänka, känna mer komplexa saker, uppleva saker på sitt sätt, från sitt perspektiv. Alltså från barnets perspektiv. Jag tror det vanligaste är att deras förståelse av verkligheten bygger på att verkligheten är som den var då, när de skapades. Det kan vara en verklighet med konturer som handlar om att vuxna har all makt, att det finns saker som gör illa och som man inte kan komma ifrån. Även om man är i en annan stad, gör andra saker, träffar andra människor, så tänker man att det är som då, väntar på att de sakerna ska hända, organiserar sin förståelse utifrån det.

Att vara liten och finnas inuti kan vara att hela tiden vara skräckslagen, för att man tror att saker är som då, och för att andra delar kanske inte beter sig så som man tycker, som man tror att man måste för att ha en chans att överleva. Det är också att vara instängd i en kropp som är alldeles för stor, och att det finns andra inuti som är större, har mer makt, kan bestämma, och att man kanske aldrig får göra sånt man vill. Att andra delar kanske är elaka mot en, och att andra människor kan få för sig att man inte ens finns. Ibland försöker läkare ge någon annan del tabletter så man ska försvinna.

Det är inte enkelt, att vara liten och finnas inuti. Och det är något helt annat än att känna sig liten. För när jag inte känner mig liten nu, så känner jag ju på något annat sätt, det är sånt som kommer och går. När det fanns någon del som var liten och fanns inuti gjorde hon sig inte påmind hela tiden, ibland gömde hon sig, sov bort lite tid, några år. Men hon slutade inte finnas. Hon var hela tiden där, en del av helheten. Alla jag var då var det, delar av helheten.

Att vara jag då var att vara en grupp av delar. De som var små kunde ibland känna sånt som jag kan känna nu när jag känner mig liten. Men de var så mycket mer, inte bara ett känslomässigt tillstånd. De var skärvor av mig. Allt detta splitter, det var jag. Det fanns inte en riktig jag som ibland befann mig i en skärva. Det var inte så det var, det var inte ungefär som nu. Det var helt annorlunda. Jag var denna hög av splitter, dessa skärvor. Hela tiden.

Nu är det bara nutiden som känns som nutid. Jag kan falla tillbaka ibland, in i känslor av litenhet, eller minnen. Ändå. Förut var det så många tidpunkter som kändes som nutid, nästan allt kändes som om det pågick hela tiden och hade fortsatt göra det sen det hände. Det fanns liksom inga punkter, inget sätt för tiden att gå vidare, sakerna bara staplades på varandra, allt som hände i mig, som aldrig tog slut.

Att vara liten inuti var att vara en annan del av mig, och att höra hemma på någon annan av alla dessa platser, tidpunkter, i något av det som aldrig tog slut.

Att känna mig liten nu, det är att ändå höra hemma här. Det är att ändå vara jag.

Ja. Jag vet inte om du förstod. Jag kan inte säga det bättre än såhär, i alla fall inte nu, inte i detta försöket att förklara. Du vet nog inte, kanske kan man bara förstå om man redan vet hur det är. Jag vill att du ska kunna förstå i vilket fall. Att jag ska kunna nå dig, få dig att se.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Inlägg utvalda av slumpen