Den går hand i hand med fixeringen vid diagnoser. Jag tänker mig det som att vården inom psykiatrin ofta är diagnoscentrerad och fördomsbaserad. Inte patient- eller personcentrerad, hur mycket jag än önskar att det ska ändras, att det ska bli mer så. Inte bara i debattartiklar och värdegrunder, utan i praktiken, på var och en av alla avdelningar, mottagningar, överallt där vård finns.
Det är inte så nu.
Diagnoscentreringen. Det blir lätt att en patient är synonymt med en bärare av symptom. Att symptomen är det som är viktigt, och de ska klassificeras och ordnas i prydliga små högar så man kan sätta en eller flera diagnosetiketter på hen. Sen kan man lägga över alla sina fördomar om hur personer med den/de diagnoserna är, och effektivt blockera alla chanser för att personen ska få plats att vara just sig själv.
Fixeringen vid det evidensbaserade passar bra ihop med detta. För varje diagnos bör det finnas evidensbaserade behandlingsmetoder, kanske är de till och med rekommenderade av socialstyrelsen. Puh, då är ju problemet löst, när ansamlingen av symptom har klassificerats är det bara att tilldela dem billigast möjliga evidensbaserade behandling, så blir det ju så bra som det kan bli.
Och om patienten inte upplever sig som hjälpt är det såklart detta störande, att hen är en person som är mer än själva diagnosen, som står i vägen. Då får man försöka trycka ner det eller motarbeta det på andra sätt. För evidensbaserade behandlingar hjälper, det finns det ju vetenskapliga belägg för, det är inget som handlar om att tro eller inte tro på en metod, och inte om upplevelser.
Ungefär så ser jag evidensfixeringen. När det evidensbaserade blir onyanserad sanning som kör över alla andra sanningar. För helt ärligt, det finns många andra sanningar. Tex den som handlar om att en del är svåra att trycka in i ett diagnosfack, och att det inte är säkert att diagnosen faktiskt stämmer helt med problemen. Eller så har någon flera diagnoser, där evidensen säger helt olika saker beroende vilken av dem man tittar på.
Det finns också en sanning som verkar glömmas bort rätt ofta. Den som handlar om att evidens rör grupper med en viss problematik, inte individer. Även om det finns god evidens brukar det i undersökningarna finnas patienter som faktiskt inte blir hjälpta. Eller kanske till och med blir sämre. Det evidensbegreppet står för handlar om att det är säkerställt att för den grupp individer man undersökt har behandlingsmetoden bättre effekt än om de inte fått någon behandling alls. Om 90% blir bättre är det mycket god evidens. Men de andra 10% existerar fortfarande. De som inte blir hjälpta. De är också verkliga, också på riktigt.
Och ja, det finns ytterligare sanningar. Tex denna: att jag som patient också är en person. Att jag efter många år i vården skapat mig en egen evidens som kanske inte är vetenskapligt hållbar, men ändå det mest hållbara. När det är mig det gäller. Jag har hunnit träffa olika behandlare, märka vilka bemötanden och behandlingsformer som gör mig illa. Jag vet ungefär vilka strategier som funkar när jag kaosar, jag har min verktygslåda från kbt:n, jag kan andas i fyrkant och allt det där. Jag vet hur jag fungerar och ungefär vilka stödinsatser som kan hjälpa eller riskerar att bara göra illa. Jag har hunnit testa mediciner och vet vilka negativa effekter det brukar medföra. Vet vad det inte längre är lönt att hoppas på. Som att få antidepressiv effekt av antidepressiva mediciner. Oavsett vad den där allmängiltiga evidensen säger så säger min egen att det är testat nog, det finns inga skäl att tro att den metoden kan medföra något positivt för mig.
Och jag vet också vem jag är. Vad jag vill, vad jag drömmer, längtar, önskar. Vilka styrkor som finns och hur envis jag är och hur långt jag kan bära mig själv på ren vilja. Jag vet vad jag har klarat och vad mitt liv gjort med mig, och hur saker hänger ihop. Jag har hunnit tänka på det mesta, testa en massa olika saker. Jag har kraschat när jag eller någon annan gjort så jag valt en galen väg.
Den evidensen, som rör kunskapen om mig själv, den borde värderas högre. Högt. Ses som det viktigaste, om det nu finns en sån att tillgå. Såklart gör det inte alltid det. Men ibland gör det ju det. Som med mig. Jag har tillgång till den, evidensen som bara omfattar mig, och som är det som innehåller viktiga nycklar för hur jag ska kunna komma vidare, vad som kan hjälpa, hur jag ska kunna resa mig igen.
Så länge vården är diagnoscentrerad och fördomsbaserad värderas det som ingenting, som utan värde. För i diagnossystemen är det så mycket som inte ryms, allt det som inte är symptom. Och i fördomarna om vem jag ska vara brukar det tvärtom rymmas massor av saker som jag inte är.
Det finns mycket gott i att utveckla evidensbaserade metoder för olika tillstånd. Men låt oss inte stirra oss blinda på det. Köpa ett eller annat vetenskapligt resultat som en orubblig sanning. Det brukar alltid komma nya senare, som säger något annat. Och dessutom rör det ju aldrig alla, det finns alltid de som metoden inte har önskad effekt på. Låt oss inte göra evidensbaseringen till allt som har betydelse, och glömma det andra, det som kanske är viktigare. Att varje människa måste hitta sin egen kunskap om sig själv och sitt mående, och vad som kan hjälpa hen i olika tillstånd.
Varje människa är sin egen, funkar på sitt eget sätt. Det är så det är, så det ska vara. Och hur hårt man än jobbar med diagnoscentrerad och fördomsbaserad vård så ändras inte det. Det kvarstår. Du kan välja att blunda för det eller inte. Det ändrar inte grunden, att det är så det är. Det som kan ändras är om du ser eller inte. Och om patienten blir sedd som den hen är, eller inte. Vilket har visat sig vara en av de viktigaste komponenterna tex i terapi, om jag förstått det rätt. Kanske är det till och med evidensbaserat. Det skulle inte förvåna mig.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar