Orden ni använder om mig: lättkränkt.

Läste för ett tag sen Vård av självmordsnära patienter – en kunskapsöversikt, en skrift som getts ut av Socialstyrelsen. Det är ett mycket formellt och korrekt dokument där forskningsläget kring självmord och självmordsrisk redovisas, och där man går igenom rätt mycket av det som rör vård av självmordsnära patienter. Det är inget revolutionerande eller nyskapande som presenteras, i stort stämmer det överens med den syn på vård av självmordsnära som man har i vården idag, om än med lite mer optimistisk syn på vad som är möjligt angående tex kontinuitet, att skapa relation till en behandlare o dyl, än vad jag mött i slutenvården. Synen på anhöriga är också enkel, de är en resurs man borde ta tillvara, de mår dåligt av självmordsförsök från sin närstående, och borde erbjudas stöd pga detta. Inget av det komplexa finns med, det som rör att anhöriga kan vara en belastning, eller att deras känslomässiga reaktioner på patientens handlingar och/eller mående kan få negativa konsekvenser för patienten, även om de egentligen menar och vill väl. Det är inte den sortens text, som vänder och vrider på saker, lyfter fram nya perspektiv eller tankar. Nej, det är en mycket korrekt och formell text, som sammanfattar forskningsläget, gällande praxis och syn på vård av självmordsnära.

Och det är väl gott att det är så, olika texter har olika syften, och denna texten är sån. Är till för att vara detta. Just därför reagerar jag desto mer när det plötsligt dyker upp en beskrivning kring att många av patienterna är lättkränkta.

Lättkränkta, alltså. Fanns det verkligen inget annat ord att använda? Och vad betyder ens lättkränkt? Betyder det inte att man blir stött för ingenting? Av de förslag de radar upp kring hur man ska undvika att utlösa lättkränktheten låter det i mina öron som att man faktiskt reagerar på något.

Låt oss måla upp en bild av en situation. En patient har efter en krisartad händelse där människor hen litade på svikit, känt det som att den enda vägen som finns är att ta livet av sig. Hen överlever trots allt, och hamnar på en slutenvårdsavdelning. Där är grundläget att i stort sett all personlig integritet plockas ifrån hen. Hen delar rum med någon, det finns inte ens ett draperi mellan sängarna för att skapa en känsla av att det finns ett privat utrymme. Det finns ett skåp där hen kan ha sina saker, men det går inte att låsa, så det går inte att lita på att ingen bara öppnar det om de får lust, och rotar runt som de känner för. Någon annan har makten över när man ska äta, när man får gå ut, (om man alls får gå ut), vilka tider man får träffa vänner. Någon annan bestämmer när man ska gå upp och när det är lämpligt att gå och lägga sig.

Dessutom kommer personal och tittar till en hela tiden. Det finns inget utrymme för att vara ifred, slappna av, hitta något lugn. All övervakning och kontroll stressar, förutom kaoset med alla motstridiga känslor som självmordsförsöket rivit upp. Det finns vårdpersonal hen aldrig förut träffat, som med ihärdiga frågor utifrån färdiga formulär (på papper eller i behandlarens huvud) försöker kartlägga hens problem. Hen förväntas öppna sig och känna tillit till dessa främmande människor, och berätta allt om sitt liv, sina känslor, tankar, vad helst de frågar om.

Om hen inte gör det bemöts det med maktspel, härskartekniker, olika sätt att med utpressning försöka få patienten att trots allt öppna sig. Om hen reagerar på det, är det då lättkränkthet vi pratar om?

Hela tiden säger personalen att det bara är att komma och säga till om man behöver prata, och trots att det är så svårt vågar patienten det ibland. Hen har suttit i timmar i dagrummet och fått ökad ångest av att försöka tro på att hen får ta det steget, får behöva, ta plats, ta uppmärksamhet. Att tro på att hen är värd det, att inte nån annan behöver personalen bättre. Men ändå. Hen gjorde det. Reste sig upp, gick bort till expeditionen och knackade på glasrutan i dörren.. Och så satt hen där och försökte säga något om det outhärdliga och omöjliga i sin situation, och det kändes inte som att den där skötaren ens lyssnade på allvar. Hen ställde inga vettiga följdfrågor, utan verkade snarast tycka att det var lustigt att patienten ville prata om de här sakerna, eller såg dem som så stora problem. När patienten tystnar för en stund börjar behandlaren förklara hur hen kan göra för att må bättre. Kanske kan hen ta en promenad varje dag? Känner hen sig ful och tjock så kan hen kanske gå med i viktväktarna? Och det är många som inte vet vad de ska göra med sina liv, så det är inget att bekymra sig för, och dessutom så är inte relationsproblem något som man kan få slutenvård för, så att det känns ohanterbart att bli utskriven till samma sociala sammanhang som var när hen försökte dö, så är det inte precis psykiatrins problem. Det kan inte de behandla.

Om patienten då reagerar, tex med att hata sig själv ännu mer, bli ännu sämre på att söka hjälp, förvärras i ångest och självmordstankar, är det då lättkränkthet vi pratar om? Eller uppstår definitionen lättkränkt bara om hen visar att det som hände gjorde illa?

När överläkaren hånskrattar åt självmordsplanerna, och tvingar iväg någon på permission trots att hen är orolig för att hen ska göra sig illa. När någon helt enkelt förklarar att vissa patienter ju dör vad psykiatrin än gör. När personal använder små saker hela tiden för att visa sin makt, sin överlägsenhet, och visa att hen ser patienten som nåt annat än sig själv, inte riktigt en människa. Nästan, men inte riktigt. När läkare inte bemödar sig om att berätta för patienten om medicinändringar utan det bara ligger nya tabletter i medicinkoppen en dag. När man inte orkar vara ordentlig utan skriver fel personnummer på patienten i medicinlistan. När man inte bryr sig om sånt som i praktiken skulle kunna visa att patientens liv är av värde, tex om hen får mat eller om nån annan råkar ta specialkosten hen skulle ha innan hen kommer till matsalen. När en patient för en gångs skull är glad, för att hen köpt nya skor, och en skötare skämtar om det och undrar vad hen ska med nya skor om hen ändå ska dö.

När nåt av det, eller av tusen andra saker som kan hända på en slutenvårdsavdelning händer. Om man reagerar då, handlar det då om lättkränkthet? Ja, då är åtminstone jag lättkränkt. Förmodligen skulle de flesta av oss vara det i en sån situation, om vi inte blivit helt apatiska eller världsfrånvända på annat sätt.

Att man reagerar tänker jag är i sin ordning. Och det är klart att man i dokument om behandling måste ta upp sånt som rör vanliga reaktioner i vården. Men just detta ord, lättkränkt, vad säger det, vad ger det för budskap?

Jag hör det som att reaktionerna inte alls är rimliga. Och dessutom hör jag något nedvärderande och nästan förlöjligande i det. Vad gör det med behandlare om man tycker att det är helt normalt att se patienter som lättkränkta? Så ok att till och med Socialstyrelsen definierar det så? Ruckar det inte lite på människosynen, ökar det inte risken för att man i sina möten med patienter har med sig detta som är lite nedvärderande? Och vad gör det med bemötandet, med mötet, med relationen, om det hela tiden finns en nyans av nedvärderande och att nedvärderandet är det normala, det rimliga?

Jag tror inte det är bra att ha det där, det ständiga nedvärderandet mellan raderna. Jag tror inte att det finns nåt gott i att använda den typen av ord när man ska definiera patienter, deras känslor och reaktioner.

Inte skulle det vara så svårt att formulera det på ett annat sätt? Det rör människor som är i akut kris, som i detta är mycket sårbara, väldigt vårdbehövande men kanske också väldigt kluvna både till att leva och att få hjälp för att klara att fortsätta göra det. Det är människor som det är rimligt att vara rädd om, som behöver respekt och omsorg, som behöver hjälp att se sitt värde och livets värde. Som är mycket känsliga för dåligt bemötande, dålig behandling, allt som förstärker det i dem som redan är så starkt, och som gör att livet och att finnas i världen och med andra människor kan kännas fullständigt omöjligt.

Man skulle helt enkelt kunna formulera det som att patienter i denna gruppen överlag reagerar starkt på att bli dåligt behandlade eller bemötta. Det är väl det ändå man menar? Fast kanske känns en sån formulering jobbig att ta till, för det lägger mer ansvar på behandlarna? Om det rör sig om lättkränkthet, så är väl undertexten att man reagerar på sånt som man inte borde reagera på. Om man är känslig för att bli dåligt behandlad eller dålig bemött, så finns det förvisso en ökad känslighet, men ordvalet säger att reaktionerna faktiskt beror på något. Att reaktionerna kanske är större än vanligt, men att de utgår från något som det egentligen är friskt att reagera på.

Ansvaret för att dålig behandling eller dåligt bemötande inte ska uppstå, ligger hos behandlarna. Om de exempel som tas upp på vad man kan göra för att undvika lättkränktheten faktiskt stämmer, tycker jag det är fult att definiera det som lättkränkthet och därmed placera problemet hos patienterna. Om man inte bemöter patienter med respekt är det kanske inte bara patienterna som är problemet?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.