I vilket fall. Jag går runt och tänker lite på varför jag skrev den. Kanske att man ska tänka på sånt innan man börjar, så man vet vad det är man sysslar med, och kanske gjorde jag det litegrann också, men jag tänker nog ändå mer nu. På sånt där större. Varför den var så viktig för mig att skriva, och vad det är som är viktigt.
Jag reagerar ofta när jag läser böcker, artiklar, texter, debatter, om folk med psykiska problem, där man verkar ha glömt att människorna som har just såna problem kan läsa just den texten. Eller lyssna på radioinslaget, eller vad det nu rör sig om. Man lägger ofta debatten över huvudet på dem som mår dåligt, och så pratar man om dem. Och det har ju sin poäng, vi kan inte sluta med det som handlar om att teoretisera, det skulle bli väldigt konstigt. Däremot önskar jag att man var lite mer medveten om just det där, att många människor med psykiska problem är läskunniga. Och att man tänkte en gång extra på hur man formulerade sig, hur man framställer människorna med problemen, deras beteende, känslor, dem som helhet. För ofta känns det inte ok. Ofta upplever jag det som nedvärderande, stigmatiserande. Ofta känner jag mig som ett ufo som nån inte vill ta i med tång, och som alla måste ha förståelse för hur hemskt det är att ha att göra med.
Det är säkert mycket ansträngande att råka ut för ett så hopplöst fall som jag när man jobbar inom vården, jag är ju både svår att klassificera korrekt och har den dåliga smaken att tro att jag vet nåt om mig själv. Bara det verkar ju vara nog för att se mig som nån form av förbannelse att drabbas av. Men även om det helt uppriktigt känns så, som att det är så, som att jag eller nån annan patient är ungefär lika angenäm, trevlig och lätt att ha att göra med som en förbannelse, så kunde man väl visa lite finkänslighet och visa hur man med sin utbildning, klokskap och annat man samlat på sig under livet faktiskt är en större människa än att spela ut det på det sättet. Man kunde väl anstränga sig för att formulera sig på ett sätt som är så respektfullt som möjligt? Om man tex skriver en bok finns det ju tid för att läsa igenom den och reflektera innan den går i tryck. (Och om man inte vet vad som kan upplevas som nedvärderande så kan man ju kontakta nån med erfarenhet av att vara patient för bedömning av det, tex skulle jag kunna tänka mig att ta på mig ett sånt uppdrag, jag tror det finns en hel del andra också som skulle kunna göra det.)
Även om man faktiskt skriver respektfullt och nyanserat och på alla sätt korrekt, så är det där ovanför huvudet-perspektivet nåt som blivit problematiskt för mig. För att det är så få texter som vänder sig till mig, av dem som förklarar hur såna som jag fungerar. Det är som att ingen förväntar sig att jag ska läsa, ska söka kunskap, ska försöka förstå. Så traumatiserade människor som jag, det är några man pratar om, skriver om, teoretiserar om. Inte till, det är faktiskt mycket sällan som texter är skrivna till den som är dissociativ. (Det finns några, tex tycker jag om boken The Dissociative Identity Disorder Sourcebook av Deborah Bray Haddock). Ibland berättar någon sin historia. Det är ju en annan sak, där är fokus mer på den som skriver, än vem hen skriver till.
Varje gång man skriver om såna som mig, är det visst också regel att man ska avhandla diskussionen om ifall såna egentligen finns, resonera om skäl för att tro det eller inte tro det, lyfta fram de viktigaste argumenten den andra sidan i diskussionen har, allt sånt där.
Jag är bara så trött på alltihop. Det kanske är så att det blir värre för att det ju stämmer bra överens med vården i stort, med bemötande, hur man behandlas. Det är så mycket som handlar om att prata över patienters huvuden, att ha möten och resonera om oss, och när det gäller dissociativa är det verkligen ok att tro på eller inte tro på att vi finns, och behandla oss utifrån denna personliga tro.
Det kanske är därför, helt enkelt. Som min bok blev som den blev. För att jag är så trött. För att jag vill be alla dra åt helvete och sluta. För att jag önskar att vi kommit längre än till det här eviga stadiet av att man måste få resonera om ifall vi finns eller inte.
Och jag vet ju. Att detta handlar om dissociativa människor som helhet. Att det finns små delar inuti, och att de så ofta ses som problem. Dem är det ännu mer sällan som någon vänder sig direkt till. Ännu oftare blir vad de är något man kan resonera om, prata om, ha åsikter kring. Är de kanske hallucinationer, dramatiska rollspel, en form av uppmärksamhetssökande? (Kanske onda andar? Fast det är inte del av en psykiatrisk tolkningsmodell.) Finns de alls? Ska man ignorera dem, försöka medicinera bort dem, aktivt motarbeta allt de gör?
Såklart måste man resonera även om detta, teoretisera, skapa behandlingsmetoder som gör så lite illa som möjligt. Sånt. Det är bara.. att det finns så mycket åsikter om vad de är och varför, så mycket konstiga bemötanden. Och så väldigt lite som handlar om att.. liksom bara sätta sig ner och säga hej. Så sällan någon vänder sig till dem som är mindre, som att det var något självklart att göra.
Det händer, men det är som att det ska göras med stor försiktighet, i skyddade rum och när det finns förtroende för att det ska kunna ske på så bra sätt som möjligt. Och jag menar inte att det är fel, det är så det ska vara i terapi med människor som är skadade. Det är bara att något krockar i mig. För inte tycker man att resonerandet, teoretiserandet och åsikterna om vad de egentligen är och hur man ska behandla dem, är något som ska göras med försiktighet, i skyddade rum och på så trygga sätt som möjligt. Det är det liksom fritt fram för. På nästan vilka sätt som helst. Av såna som har hur mycket auktoritet som helst.
Som att det skulle vara mer farligt att vända sig till någon och säga att man önskar att hen fick ha det bättre, än att prata över hens huvud och resonera om vilken abnorm företeelse hen är, om hen nu alls finns. Ja, som att det var mer farligt, och så väldigt mycket mindre självklart, att ens låta det hända. Det är inte alls självklart att böcker om dissociativa nån gång vänder sig till dem som är små. Även om man vänder sig till den dissociativa personen kan man välja att helt vända sig till den/de vuxna, för att hjälpa hen/dem att förstå vad som händer och hur de kan styra upp vardagen, kaoset, sånt som behöver styras upp för att livet ska gå att leva.
Och det är inget ont i det heller. Det är bara det där, att det verkar så väldigt långt borta att sätta sig ner hos den som är liten och finns inuti. Att försöka skriva till, vända sig till, försöka hjälpa dem som är små att förstå, på de sätt som är möjliga. Det är inte alla dissociativa som har en vuxen del som är jättebra på att förklara, vara pedagogiskt, eller befinna sig i en föräldraroll i förhållande till de små som finns inuti. Det är inte alla som har en terapeut eller nån annan som kan ta den rollen. Jag upplever det som att det är väldigt många som hamnar i det här att vården är upptagen med att definiera dem som hopplösa problem, resonera över deras huvuden, sånt, och att många har en inre kamp som handlar om att det är svårt att acceptera att det finns andra delar, och hur de är.
De stora har liksom fullt upp med annat, väldigt ofta. Men de små då? De blir liksom bara övergivna då. Igen.
Jag blir så ledsen av att tänka på det. Och så trött på världen, på hur den ser ut och fungerar. Så jag antar att det var därför jag skrev. För att jag önskar att det var självklart att också vända sig till dem som har problem, inte bara skriva teorier i en kontext som rör sig över patienternas huvuden. Och för att jag önskar att det var självklart att skriva till dem som är små. Som så många gånger blivit gjorda illa, bortknuffade, undanträngda, trampade på. Räknade som problem, demoner, hallucinationer, eller annat.
Så. Jag sket i det där spelet, de där reglerna som säger att man ska använda en stor del av texten åt att resonera kring vad dissociation är, om det finns dissociation som handlar om att vara splittrad som person, hur man skiljer det från schizofreni, referera de viktigaste punkterna i debatten som varit på ämnet, referera de viktigaste teoretiska skolbildningarna. Allt det där. Jag hoppade över det. Vill man ha teorier, referat och debattinlägg så finns det ju andra texter och böcker.
Det finns inget teoretiserande som vänder sig till vuxna i min bok. Det finns väldigt lite text i den som vänder sig till dem som är stora. Bara en liten kort inledning i början, så de ska fatta vad det handlar om. Jag tyckte jag kunde bjuda på det, men mer plats än så ville jag inte ge dem. För det var inte till dem jag skrev, jag skrev till dem som är små. Och när jag förklarar, nåt sånt som handlar om att vara liten och finnas inuti, så försöker jag skriva om och samtidigt till den som är liten. Inte över huvudet.
Och jag vet att den inte är perfekt. Och jag fattar att mitt sätt att skriva och det jag valt att skriva om inte passar för alla som är små och finns inuti. Men det var så jag kunde göra det. Det var detta jag kunde göra. Och kanske att den kan spela roll. Den spelar roll för mig, jag tänker nu att den för min del handlar om att få utlopp för detta som vill spotta och svära och vara arg på alla som skriver om dem som är små, men samtidigt verkar glömma att de finns, att det går att vända sig till dem. Och redan innan har jag tänkt att det är en bok jag önskar funnits förut, när jag hade delar som var små och hade behövt hjälp att slippa vara så ensamma.
Jag hoppas den kan spela roll. Iaf rubba något en liten bit i vad som ses som självklart i hur man ser på dissociativa, hur man kan skriva om, skriva till. För jag är så innerligt trött på världen, ibland vill jag bara göra som min katt som gillar att gömma sig längst in under sängen och inte komma fram på ett tag, när nåt blir lite för jobbigt. Fast jag skrev en bok istället. Jag hoppas det var nåt bra.
Och jag hoppas såklart att du som är liten och finns inuti kan få hjälp av den. Att den kan spela roll för dig. Att det kan spela roll att någon faktiskt skriver en bok just till dig.
Titta, såhär kommer den se ut. Min bok, när den fått sin nya framsida. För jag fick byta, den andra hade visst för mycket ljusa gråtoner, jag fattade inte riktigt, men nåt sånt. Snart finns den i alla fall, boken. Även om det blivit förseningar och även om det kanske blir nån fördröjning till, så är det så. Snart finns den.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.
Väntar och längtar...
SvaraRadera