25 januari 2015

Är självskadebeteende manipulativt? Är dissociation? Är det manipulativt att alls må dåligt?

Vill börja med att igen ta upp definitionen från bloggen dralbinsson, som jag skrev om i förra inlägget. "Med manipulation inom vården brukar vi mena: en patient som förstärker sina egna symtom i syfte att uppnå en åtgärd, som inte är medicinskt adekvat."

För det finns mer här. Att tänka på. I detta med manipulativa patienter. På hans definition låter det ju som att manipulation är något man gör medvetet. Man förstärker sina symptom, för att uppnå nåt. Det borde i praktiken kunna vara vilka symptom som helst, och man borde kunna manipulera på en mängd olika sätt.

Men. I praktiken verkar det som att man redan bestämt sig för att en rad symptom är manipulativa. Att de i sig är att betrakta som manipulationer. Självskadebeteende är väl det vanligaste. Det ses som nånslags sanning att självskadande är manipulativt. Och sen agerar man utifrån det. Tex kan man agera genom att inte ge någon uppmärksamhet om hen har såna symptom, eller så kör man rentutav med bestraffningar. Eller.. ja.. från behandlarhåll vill man väl hellre kalla det "konsekvenser". Man har bestämt sig för att symptomen är manipulationer, något personen styr med sin vilja, och att hen skulle kunna sluta. Det rimliga då vore väl att tänka att hen kunde sluta om hen gavs chansen att bli hörd om hen kommunicerade på något annat sätt. Och att man skulle ge såna chanser. Men tvärtom verkar det som att det är vanligt att man gör vad man kan för att stänga alla möjligheter för patienten att bli hörd, om hen nu haft detta "manipulativa beteende".

Även om det nu var ett manipulativt sätt att kommunicera, detta att skada sig, hur tänker man sig då att det skulle bli bättre av att strypa alla chanser till att bli hörd, trodd och tagen på allvar? Jag förstår inte.

Men det jag egentligen tänkte vända mig mot i detta inlägget är just att klassificera ett visst symptom som manipulativt. Finns det verkligen evidens för en sån syn, att det går att dela in symptom i manipulativa och riktiga, just utifrån vilka symptom det rör sig om? Och om nu manipulation betyder att man förstärker sina symptom, hur kan då symptomen i grunden vara manipulativt? Då handlar det ju inte om att förstärka något, utan att medvetet hitta på, skapa, agera ut, något som inte fanns där egentligen. Något som inte är ett riktigt symptom (och kanske inte heller tecken på en äkta problematik).

Det finns mycket konstiga uppfattningar om självskadebeteende, och jag tror lite hänger ihop med att man slentrianmässigt diagnostiserat alla som skadat sig med EIPS/borderline. I den diagnosen ingår också kriterierna att man ska vara impulsiv och manipulativ. Och då sker på nåt sätt en sammanblandning och en fördumning som jag faktiskt inte förstår är möjlig bland människor som tex har läkarutbildning. För visst måste man som läkare veta att man inte måste uppfylla exakt alla kriterier för att uppfylla en diagnos? Och framförallt: visst måste man vet att det handlar om olika symptom, att det inte går att gröta ihop kriterierna som om de var samma, liksom synonymer man radar upp i texten? Jag tror det är det som hänt med självskadandet, att åtminstone en bit av förklaringen finns där. Att man trycker ihop det, gör det till samma. Skadar man sig har man borderline, har man borderline är man impulsiv och manipulativ. Därför är självskadande impulsivt och manipulativt. Därför kan man se allt självskadande som manipulationer. Ungefär så tror jag att logiken ser ut, om man hårddrar det och gör det tydligt. Jag tror alltså inte att nån medvetet tänkt så, jag tror bara att det är det som hänt. Och så missar man sånt som nyanser, att se personen som sitter framför en. Man missar att det är rätt många som skadar sig som inte alls uppfyller kriterierna för EIPS, och man missar att se att även om någon gör det, betyder det inte att varje enskild handling personen gör, uppfyller alla EIPS-kriterierna. Det är alltså möjligt att skada sig utan att det är ett uttryck för impulsivitet eller manipulation. Det borde vi veta vid det här laget. Ändå verkar det inte så, som att vi vet det, som att vi har det med oss i den kollektiva förståelsen, varken av självskadande eller av manipulationer i vården.

Det är inte bara självskadande som automatiskt klassas som manipulativt. Många dissociativa symptom ses också som manipulativa. Det framstår också som lite märkligt, om nu manipulationer i vården handlar om att försöka få vårdinsatser. Tror vi är rätt många dissociativa som upplever det som ett relativt hopplöst projekt att försöka få vård för dissociation. Fast ja, jag tänker ju på mitt sätt då, eftersom jag har det med mig, i upplevelser, minnen, i kroppen. Vetskapen om att dissociation är på riktigt, inte bara ett skådespel för att få uppmärksamhet eller nånslags rop på hjälp. Det där att klassa symptom som manipulationer innebär väl att man i praktiken räknar bort dem som att de inte är på riktigt. Och då behövs ju ingen vård för dem, eftersom de inte finns. Skulle jag vilja manipulera till mig vård låter det ändå som att det skulle vara smartare att visa upp symptom som inte tyder på dissociation, eftersom dissociation nu så ofta räknas bort som ingenting. (Jag har till och med träffat läkare som helt enkelt bemött det som att jag inte sa något alls, när jag sa något om dissociation. Alltså som att jag bara suttit tyst. De svarade inte ens, låtsades inte ens om att det hänt, att jag sagt nåt.)

Ibland tänker jag mig att den korrekta definitionen på manipulation i psykiatrin egentligen skulle vara "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik".

Och även om det finns några symptom som är vanligare än andra i det, tex för att det finns vissa områden där man har mindre kunskap, färre inarbetade behandlingsmetoder eller mer fördomar, så kan det tillämpas på lite av varje, beroende på hur trött, frustrerad eller stressad en behandlare är. För det är ju smidigt, det där. Att göra symptom till ingenting och något patienten själv styr över. Speciellt med så besvärliga saker som dissociation, eller så potentiellt livshotande saker som självskadande. Men ibland orkar man väl inte med vanligare saker heller. Ätstörningar, ångest, självmordstankar, det kan också klassas som manipulativt, om man hamnar med en behandlare som tycker att man bara borde skärpa sig. Och alla beteenden kan klassas som det. Att visa sin ångest, att inte visa tecken på ångest, att sätta ord på det som händer, att inte prata, att hålla ihop så att det vardagliga livet kan fungera, att inte hålla ihop tillräckligt, så att det rasar, att söka hjälp, att inte söka hjälp.

Egentligen kan allt räknas som manipulationer. Det enda som inte kan klassas som manipulativt, är att må bra, alltså inte dölja problemen under ytan, utan att på riktigt må bra, fungera, inte ha behov av vård.

Det är ju mycket märkligt, med en psykiatrisk vård där det enda som säkert är helt ok är att vara frisk och inte vara där. För att återkomma till min formulering från förra inlägget så är det ju helt vrickat.

(Jag tror att hallucinationer är undanräknat här, att det faktiskt alltid tas på allvar, ses som nåt äkta, aldrig manipulativt eller trams, aldrig nåt man kan ta sig i kragen och slippa ifrån. Kan inte låta bli att tänka att det till viss del handlar om att det är behandlaren som har makten att avgöra vad som är normalt och vad som är hallucinationer, att det blir tydligt där vem som har tolkningsföreträde, och ska ha det. Det är smidigt på nåt sätt, när man kan räkna bort patientens egna uppfattningar om sig själv och världen. Såklart är det inte bara därför, såklart vet man att hallucinationer är tecken på att någon har en problematik, men jag uppfattar det som att hallucinationer har en sån extrem särställning jämfört med allt annat. Visst vet vi väl att ångest och självmordstankar också är tecken på problem? Varför tas inte det lika självklart på samma allvar? Kanske är det lite jobbigt ändå, att inte självklart få ha tolkningsföreträdet?)

(Såklart borde man kunna manipulera även med hallucinationer, säga att de är värre än de är, låta bli att berätta om dem, såklart borde alla symptom gå att använda manipulativt, om man nu vill manipulera?)

Men ja. Om vi struntar i det där med hallucinationerna. Det är märkligt med en psykiatrisk vård där det enda som helt säkert är ok, är att inte behöva vården. Och jag tror inte det handlar om patienterna, att det är som det är. Åtminstone inte mest. För vi kan inte välja att vara friska, vi kan inte välja lycka, sånt är reserverat för folk som mår väldigt mycket bättre. Mår man bra nog att kunna välja lycka så har man inte i psykiatrin att göra.

Jag har så ofta önskat mig en instruktionsbok, där det står hur det är ok att bete sig, kommunicera sina behov och vilka symptom man får låtsas om att man har. Så att det skulle vara möjligt att låta bli att göra sånt som kan klassas som manipulativt. Så det skulle vara möjligt att nå det där som handlar om att prata och bli hörd. Som det är nu är det ju helt godtyckligt, slumpartat och ibland surrealistiskt. Vad som helst kan när som helst bli klassat som att jag hittar på, låtsas, försöker lura till mig nåt jag egentligen inte har behov av. Jag tror inte det handlar om mig, faktiskt. Jag vet att jag i stort sett alltid gör vad jag kan för att inte manipulera någon. Min kontakt med psykiatrin har åtminstone lett till det, att jag är helt skräckslagen för att bli tolkad som manipulativ. Samtidigt är jag rädd för att inte förstå spelreglerna, så jag kan undvika att manipulera utan att mena det. För vad jag än gör kan ju ses som manipulationer. Om jag bara råkar hamna hos en behandlare som inte har tid, orkar, kan eller vill förstå sig på mig. Då kan alla mina symptom tyda på manipulation. Att jag söker hjälp, att jag haft vård i så många år, att jag inte lyckats bli fri från problemen. Allt blir sett som ett skådespel. Hur ärlig jag än försöker vara.

Ja. Jag tror mer på min egen definition än Dr Albinssons. Att det som ses som manipulation är "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik".

I den definitionen ryms åtminstone nåt som gör vården begriplig för mig. Hur vården kan vara så, är däremot inte alls begripligt för mig.



Orkade inte skriva så mycket om dissociation idag, ta fram exempel eller så, men vill rekommendera Mikaela Javingers text Spela död, som anknyter lite till detta.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

6 kommentarer:

  1. Ja - den där förklaringen "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik" stämmer in bra även på hur jag länge blev behandlad/inte behandlad med min somatiska sjukdom CVID, en primär immunbrist. Att antibiotika inte hjälpte på infektioner och att temperatur och sänka var normal BETYDDE ATT JAG VAR FRISK och besvärlig! Även om jag hostade massor av slem, var intill döden trött och hade ont överallt.

    Med PTSD etc så accepteras det av de flesta i vården MEN inte hur länge som helst!!!
    "Du KAN ju inte få lika starka reaktioner NU som för 3 år sedan!"
    Manipulativ och falsk - de epiteten klarar jag mig bättre utan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tror de epiteten bara ligger ivägen, inte gör nåt gott alls.

      Radera
  2. Jag fortsätter att läsa och läsa, är så imponerad av din blogg, både ditt tydliga sätt att uttrycka dig och själva innehållet.

    Det är otäckt mycket jag kan relatera till... När jag något år efter att diagnosen satts (i princip bara för att jag självskadade) till slut fick veta att jag fått en borderlinediagnos blev jag rädd på gränsen till paranoid. Jag förstod ju att om jag visade någon som helst negativ reaktion på vårdpersonal skulle det tolkas utifrån diagnosen, att jag försökte bråka, manipulera, så jag knycklade ihop mig själv till en liten boll och nära nog utplånade mig själv. Nu hade jag till slut den enorma turen att råka få ett par läkare som har sett mig med klarare ögon och behandlat mig med respekt, bekräftat att jag lider men ändå försöker. Medicinerna har hjälpt mig mycket, men jag hade definitivt aldrig mått så här pass bra om jag inte fått känna att jag har ett människovärde.

    Jag kan bara hoppas att vårdpersonal hittar till din blogg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner igen det också, att det dröjer flera år innan man får reda på att de utgår från en personlighetsstörningsdiagnos. Hur har de egentligen tänkt att man ska kunna ta hand om sina problem om de inte ens berättar vilken diagnos de tänker att man har? Så mycket är så konstigt i detta med manipulationer och personlighetsstörningar.

      En del behandlare har hittat hit iaf :) så lite nytta gör det kanske.

      Radera
  3. Hej Linnea. Jag vill bara säga att jag använde detta inlägget när min doktor ville att jag skulle skriva en utvärdering på min tid som tvångsinlagd på psyk. Det finns så mycket jag kan relatera till i inlägget och som jag vill att vårdpersonalen ska få ta del av. Jag skickade inlägget till min doktor samt verksamhetschefen och länkade givetvis till din blogg. Hoppas det var ok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är absolut ok, glad om mina texter kan vara till hjälp.
      Värme /L

      Radera