15 november 2015

Vad var det jag behövde för att kunna må bättre?

Det blir inte av att skriva nya inlägg så ofta nu. Det är så mycket annat som behöver tänkas, läsas, skrivas. Emellanåt tänker jag att jag kanske är färdig här, att jag kanske sagt det jag hade behov av att säga. Fast jag tror inte det. Jag tror att det känns så bara för att jag är så trött i huvudet av andra saker, att tankarna som hör hemma här inte riktigt får plats i mitt liv nu. Det finns fortfarande en liten lista med saker jag tänker att jag vill skriva om. Det finns saker jag vill skriva om igen, teman jag behöver återvända till, formulera något nytt om. Nej, jag tror inte jag är färdig. Jag tror bara att jag är lite för trött nu. Att utrymmet i mitt huvud inte räcker för allting. Men idag finns det lite plats över. Så idag skriver jag något nytt, återvänder till något gammalt.

En av de saker som provocerar mig mest både med vården och de myndigheter jag haft kontakt med, är att det jag gör på egen hand inte räknas. För att något ska räknas ska det vara organiserat av någon annan, bedömt, bestämt och skapat av någon annan. Kanske i samarbete med mig, men det är alltid så. För att det ska räknas så krävs det att någon annan, nån sån som har auktoritet och som anses veta bättre än jag vad jag behöver, har bestämt och utformat det. Jag har skrivit om det förr. Idag vill jag skriva om vad jag egentligen behövt för att bli bättre, för att kunna läka i mitt kaos, hitta ut ur mitt mörker, ta hand om mina trauman. För helt ärligt spelar det ingen roll hur mycket vården skulle ha gett mig, eller vad, det hade aldrig räckt med det. Det finns saker jag behövt som behövde komma från andra håll.

Jag behövde Gud. Det var där mitt läkande började, det var där jag hittade det ljus som gav mig kraft att fortsätta, att kämpa, att komma vidare. Det finns säkert andra saker som kan fungera så, och missförstå inte det här inlägget, jag tror inte alls på att vården kan ordinera tro. Och jag behövde tro. Den religiösa tron, för det var där det började för mig, i den tilliten och tryggheten en tro på något annat kunde starta. Jag behövde det för att börja tro på mig själv, på andra, på att världen kan vara en bra plats, trots allt det hemska som finns här.

Jag behövde kyrkan, jag behövde det rituella som finns i gudstjänsterna, jag behövde människorna och att vara kravlöst välkommen. Jag behövde få bidra när jag klarade det, och med det jag orkade och klarade, och jag behövde att vara välkommen även om jag inte klarade att ge något överhuvudtaget. Jag behövde att vara välkommen även när jag bara satt och grät, inte pratade med nån, när jag var så trött så jag vinglade hela vägen hem. Jag behövde den platsen. Det sättet att finnas med andra. Och de saker som kunde växa där, de sätt jag kunde växa där. Våga ta plats, hitta mig själv, våga tro på att jag kan vara välkommen även i andra sammanhang, på andra platser, bland andra människor.

Jag behövde be. Tusen miljoner gånger behövde jag be. Och mer. När kaoset var som hemskast behövde jag ha någon att viska till, jag behövde bilderna av Jesus, jag behövde tron på att mörket och smärtan och kaoset inte är allt, att det finns något bortom, att ljuset är det som vinner till slut. Jag behövde det för att kunna ta ett steg till ut i mörkret, där jag inte kunde se vägen framför mig, och sen ett till. Jag behövde det för att orka fortsätta finnas även när det kändes som att jag föll handlöst och när ingen förstod vad som hände, när jag var ensam med mig, utelämnad till att klara mig själv. Jag behövde det så väldigt mycket.

Och nej, jag ska inte bara skriva om tro, det är inte ett sånt inlägg. Och det hade inte räckt med tron heller. Faktiskt lika lite som det räckt med vården och myndigheterna.

Jag behövde den vården jag fick, när jag fick fungerande vård. Jag behövde terapi där jag fick finnas, där mina gränser respekterades, där jag kunde bli sedd, hörd, trodd. Återupprättad. Jag behövde vända mig om istället för att fly, möta det som jagade mig, och jag behövde att det fanns någon där som följde med mig.

Jag behövde sluta med medicinerna, för att sluta vara avtrubbad, för att kunna komma nära mig själv igen, för mediciner trubbar av mig nåt väldigt. Jag behövde kämpa mig igenom och ut ur bensoberoendet psykiatrin hjälpt mig att skapa, för att få konturer igen. Jag behövde få vara livrädd för mediciner ett tag, och sen har jag behövt inse att under de värsta perioderna kan jag behöva avtrubbningen. För att alls sova, orka andas, orka finnas. För att smärtan varit så bottenlös ibland, för att det inte gått utan. Och det var möjligt för att det fanns bra vård då, för att det fanns någon som var varsam och lyhörd och som jag vågade lita på med medicinerna, att jag inte skulle bli överkörd, driven in i beroende, straffad om jag inte ville. Ja. Jag behövde terapin så innerligt mycket, och jag behövde få slippa mediciner, och jag behövde få använda mediciner.

Jag behövde sätt att handskas med det ordlösa. Jag behövde rita det som inte kunde få form annars, behövde göra figurer i lera, virka figurer, jag behövde hitta form för saker, och inte bara genom ord. Jag behövde skriva också. Orden har alltid varit mitt starkaste vapen mot kaos, med orden kan jag tvinga på kaoset konturer, bringa så mycket ordning det finns att uppbringa, ibland hitta begripligheten, men ibland bara se vad det är som händer, även om det inte går att förstå. Orden är också ett sätt att kunna hitta mönstren, fast det brukar komma i efterhand, men de är ändå där, en del av att kaoset kunde skingras.

Jag behövde andras ord också. Det fanns inte många som förstod vad som hände med mig när jag dissocierade som värst, i min terapi har det oroväckande ofta varit jag som fått förstå mest, förklara mest, jag som fått leda även när jag behövt att någon gått före mig. Jag behövde hitta kunskapen, eftersom ingen kunde ge mig tryggheten genom att ha den. Den fanns i andras ord. I böcker, sidor på nätet, bland andra som var som jag, eller ungefär, åtminstone fungerade tillräckligt mycket likadant för att förstå vad jag sa.

Jag behövde andra så väldigt mycket. Människor på forum och i bloggar. Där jag kunde våga skriva om mycket av det som hände, där jag kunde tro att andra kanske kunde förstå. Där jag kunde hitta nya vänner, såna som var mer som jag.

Och jag behövde mina gamla vänner. De som fanns konkret i mitt liv. Som kunde dricka te och virka tillsammans med mig, som kunde ta en promenad och som förstod om jag behövde ställa in saker, ibland många gånger i rad. Jag behövde dem jag vågade ringa till när minnena slet i mig, och jag behövde dem som fanns på ett annorlunda men inte sämre sätt. Jag behövde människorna i mitt liv.

Och jag behövde slänga ut människor ur mitt liv. Ibland på ett orättvist hårt sätt, och ibland var det orättvist att alls slänga ut dem ut mitt liv (och jag skäms för och ångrar en del saker som hänt), men jag behövde det, i min väg till att hitta mina gränser, min tro på att jag får bestämma i mitt liv. Jag behövde bråka. Jag behövde vara omöjlig. Jag behövde ha jättetydliga gränser. Jag behövde stå på min sida och skita i om andra tyckte det var fel val. Jag behövde skapa en plats för mig att finnas på, och behövde bestämma över den platsen, för att göra den till min. Bestämma vem som var välkommen dit och vem som inte var det.

Jag behövde mig själv, behövde att jag tog mitt parti, även när jag var splittrad. Behövde att jag var lojal med alla delar så mycket det var möjligt. Behövde ge mig min kärlek, mitt lyssnande, mitt tålamod, min förståelse. Behövde göra inre bilder av vad som hände mellan oss, och behövde hitta sätt så vi kunde lära känna varandra, närma oss varandra, sätt så vi kunde läka tillsammans.

Jag behövde få anknyta, behövde en terapirelation trygg nog för att kunna skapa en djup anknytning, och kanske att jag behövde att det var något som skedde utanför psykiatrin, eller så var det bara så det råkade bli. Jag behövde finnas hos någon, på anknytningssättet, jag behövde vara liten och klamra mig fast, behövde putta bort, behövde hitta vägar ut ur den innersta ensamheten, vägar som ledde även till att andra relationer kunde djupna.

Jag behövde gråta så mycket, och jag behövde skrika ibland. Jag behövde gå långa promenader för att hitta lugn, och jag behövde börja lyssna på min kropp, bry mig om när den sa att jag inte kunde resa mig, för att jag inte orkade. Behövde ta mig på allvar.

Jag behövde skapa en självtillit och behövde ge mig rätt att ha tolkningsföreträde i mitt liv. Behövde få vara den som vet hur jag mår, den som bäst kan se mönstren, den som bestämmer vilka tips, råd och idéer från andra och vilka tolkningar från andra, som kändes bra, sanna, värda att ta på allvar.

De flesta tips och idéer kommer väldigt många gånger från olika människor, de flesta har jag hunnit prova, och jag behövde sluta tro att jag hade plikt att varje gång visa att titta, nu gör jag som du tror blir bra för mig och titta det blev jättedumt och jag blev sämre. Jag behövde ge fan i att andra vill rädda mig och att de tror att de har rätt att tro att de vet bättre än jag då. Jag behövde hitta sätt att stänga ute dem som jag litat på som rätt vad det var slog över och började skuldbelägga mig för att de tyckte att jag bara var destruktiv som inte följde deras råd. Eftersom deras räddning var mitt enda hopp.

Jag behövde låta bli att lägga mitt liv i andras händer, även när andra blev arga på mig för att jag inte ville, även när de förklarat att jag gör mig illa, låter min rädsla styra, att det handlar om otillit. Jag behövde andra, och jag behövde tilliten till mig själv. Jag behövde ha mitt liv i mina händer, även när jag var som mest sårbar, mest behövande, behövde vara min, behövde ha makten i mitt liv, även när jag behövde andra för att alls överleva, deras hjälp, deras vänskap, deras närhet, närvaro.

Och jag behövde våga finnas i kärlek, och i den sortens närhet. Behövde våga att någon rörde vid min hud med kärlek, och behövde våga stanna kvar. Behövde finnas i någons blick, och behövde att den blicken svämmade över av kärlek.

Jag behövde hitta tillbaka till min kreativitet, och jag behövde hitta innehåll som kändes meningsfullt i mitt liv, att fylla mina dagar med. Speciellt de åren jag inte kunde ta mig hemifrån var det helt livsviktigt, och inte särskilt lätt. Jag behövde känna att jag sitter ihop med världen, jag behövde ha utlopp för mitt engagemang, jag behövde hitta sätt att ge av det jag är och det jag har.

Jag behövde hitta vägar för att börja tro på att jag kan saker igen. Och det sjuka i det är att det snarare är vårdens och myndigheternas inställning till mig som urholkat det, än tiden jag mått för dåligt för att klara något. Jag behövde och behöver fortfarande hitta sätt att tro på mina prestationer, att jag kan göra något som spelar roll, att jag kan duga. Och jag behövde och behöver ha så lite kontakt med vården som möjligt för att kunna göra det. Jag behöver skydda mig, inte bli urholkad samtidigt som jag försöker fylla på, för det fungerar inte så bra. Jag behöver slippa vården.

Och om du inte förstått det här inlägget så bra så kan jag sammanfatta det viktigaste: det är inte så enkelt. Det var lika viktigt att få bra vård som att få skydda mig och slippa vården. Det var lika viktigt att få slippa ta mediciner som att få använda mediciner när jag behövde. Jag behövde mig själv, och jag behövde andra. Jag behövde få vara stark och kompetent och klara saker, och jag behövde få vara trasig och svag och behövande. Det var aldrig det ena eller det andra. Och det finns så väldigt mycket i mitt läkande som inte kunnat utspela sig inom vården, som inte skulle kunnat konstrueras i myndigheternas system.

Jag har jobbat väldigt medvetet med att rehabilitera mig utifrån mina förutsättningar och mina problem, vilket myndigheterna och vården inte kunnat hjälpa mig med, för de ville utgå från sina fördomar om mig istället. Det är ju galet, lika galet som det är att jag behöver skydda mig från vården, att vården och myndigheterna urholkat min tro på mina förmågor, och en del andra saker. Det finns mycket som kunde bli bättre, som kunde vara mer stöd och mindre skada.

Och allt kan inte rymmas där ändå, hur bra vården och rehabiliteringen än är. Vissa saker måste kanske utspela sig på annat håll. Och kanske att man skulle ha lite ödmjukhet, förstå att patienters liv är större och mer än de timmarna ni ses, och att också de andra timmarna spelar roll, att också de kan vara fyllda av värdefulla saker. Att framsteg kan bero på det ni gör tillsammans, men kanske också bygga på andra saker som finns vid sidan av. Musik, vänner, bön, promenader, vila, kärlek, lek, eller något annat. Och kanske att patienten vill berätta om de sakerna, och kanske att hen vill ha dem för sig själv. Men oavsett det, så finns det anledning att tro att det finns ett liv utanför vården, och att det livet kan vara det som har den mest avgörande betydelsen, till och med kan vara viktigare än vården, även för någon som har mycket stort behov av vård.

Vi är människor, vi som är patienter. Det betyder att vi är komplexa. Det betyder att det vi behöver kan vara en mycket komplex sammansättning av olika saker. Det finns det ni kan och ska ge, och det finns annat som inte är er sak. Det är så det måste vara. Ni kan inte hålla på att förenkla oss tills vi passar in i era mallar, ni kan inte plocka av oss komplexiteten, för då gör ni oss till något annat än människor. Och det är inte läkande alls.

Vi behöver er (om ni ger bra vård). Och ni är inte allt vi behöver, ni kan aldrig bli det.



Tidigare inlägg som anknyter till det jag skrivit om idag:





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Inlägg utvalda av slumpen