31 januari 2016

Trauman är ingenting.

Faktum har skrivit om ett fall när psykiatrin misslyckats. Igen. Det gör så ont att läsa det. Och jag reagerar så väldigt på okunskapen om trauma. Eller kanske rör det sig inte om okunskap, utan om ointresse. Som att det inte är nåt viktigt. Som att man kan ha en miserabel brand där flera patienter dör, helt enkelt för att de är inlåsta, helt enkelt för att psykiatrin bestämt att det var enda möjligheten. Och som att man kan strunta i att hjälpa de överlevande att bearbeta händelsen. Som att det var utan vikt, att vara inlåst när branden härjade, inte veta om man kommer bli räddad, att vara utelämnad till personal som kanske redan svikit ens förtroende, och väldigt tydligt och bokstavligt ha sitt liv i deras händer. Att några dör, att man vet att det egentligen bara är slump att det inte var man själv.

Och sen. Ingenting. Lämnas på en parkering till en förälder. Ingen hjälp, ingen förståelse. Inget.

Ok, jag kanske läser in saker mellan raderna, men det är vad jag hör. Trauman är ingenting. Trauman skapade av psykiatrin, i psykiatrin, är inte heller någonting, och ingens ansvar att hjälpa någon att bearbeta. Inte ens när det varit en så tydlig dödsfara, en så tydlig krissituation. Det är så illa.

Och jag kan inte låta bli att tänka på hur man gjorde med personalen. Visst verkar det som att man ger för lite stöd och har för lite plats för att handskas med det som händer på avdelningarna. Men efter en såpass allvarlig händelse måste man ha haft nån stödjande åtgärd? Det är helt orimligt att tänka att det var på ett annat sätt. Fast å andra sidan är det helt orimligt att tänka sig att man skadar patienter, och sen lämnar dem med öppna sår och beter sig som att de är utan betydelse, och det verkar ju vara det normala.

"Det är mycket Tage och Karin är kritiska till. Varför insåg man inte att placeringen av Klara på Sahlgrenska ökade självmordsrisken? Varför transporterades hon till Sahlgrenska på ett så brutalt och inhumant sätt?"

Hur kan psykiatrin vara så oförstående till trauman som skapats i psykiatrin? Hur kan man bara fortsätta bete sig som att de är utan betydelse? Människor dör av sånt. Tex människan i den här artikeln. Det kan man såklart som vård bortförklara, för utan några problem i grunden hade hon aldrig haft kontakt med psykiatrin, och då kan man alltid skylla på dem. Problemen som fanns i grunden. Att det var pga dem någon dog.

Men frågan kvarstår ändå. Hur kan vården vara så medicinskt och biologiskt centrerad, och ha noll förståelse för trauman? Det är inte en konstig eller svår sak att föreställa sig, att om man blivit skadad och riskerat att dö, då är det läskigt att behöva söka vård inom samma psykiatri. Det är inte svårt att räkna ut att man som vård då ska vara försiktig och lyhörd, försöka skapa förtroende, trygghet i den mån det är möjligt.

Men det är som att det är ingenting, inte har något värde alls. Patienter ska klara vilka bemötanden som helst, utan att påverkas. Vi ska också klara om medpatienter skadas eller dör. Inget ska sätta spår. Vi ska vara avhumaniserade medicinska objekt. Bärare av symptom, som ska läggas i vårdens händer. Sen är det inte mer med det. All den här mänskligheten ses som nåt störande. Som provokationer, manipulationer, sånt personalen inte ska "spela med i", ta hänsyn till, bry sig om.

Som att mänskligheten inte var något alls. Som att det inte är där nyckeln till förbättring ligger. Att först mötas, skapa förtroende, och sen.. ja, sen kan kanske mediciner vara bra. Men inte utan mänskligheten, mötet, respekten.

Och när vården redan skadat så svårt, man måste vara så väldigt mån om att försöka återupprätta människovärdet då, förmedla värme, göra allt man kan för att reparera det som gått sönder, för att göra vården möjlig. Alla andra alternativ är faktiskt vidriga. Ja, om man då utgår ifrån att patienter nu faktiskt är människor, vilket jag är helt säker på.

Det gör så ont. Att tänka på all denna kyla, hårdhet, allt det kliniska och omänskliga. All rädsla och att ingen finns där och försöker trygga. Alla sår, och ingen som finns där och försöker lägga förband. Alla som går sönder i den vård som skulle hjälpa, som blir svårt skadade, och där vårdens inställning är att det är ingenting, luft, utan betydelse. Den enda betydelsen som ibland förs fram är den som handlar om att man inte ska svartmåla vården, för då kanske ingen vågar söka vård, och då riskerar man människors liv.

Men dessa liv då, som redan riskerats, dessa människor som redan skadats, varför är de inte viktiga? Varför är det ingens ansvar att ta hand om vårdskadorna när de är psykiska trauman?

Jag vet att jag skrivit det förut, nästan samma saker. Men det är liksom ett ordlöst skrik i mig, som aldrig vill tystna. Det kan inte vara såhär mer. Det går faktiskt inte. Vi måste sluta nu, måste sätta mänsklighet och medmänsklighet i centrum. Och det är dags nu, att göra vården anpassad för traumatiserade, både dem som traumatiserats innan de sökte vård, och dem som traumatiserats av vården. Vi är människor. Vi är det. Det är inte ok att bortse från det, aldrig någonsin.



Vill länka till det här inlägget om PTSD orsakad av psykiatrisk vård igen.

Och några av mina texter när jag tagit upp ämnet tidigare:


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 kommentarer:

  1. Jag håller med dig precis , i det du beskriver och synen på att trauma är ingenting. Jag upplever det personligen och ser nästan alla medsystrar göra det, inte minst efter rättspsyk !

    SvaraRadera