Vad är en diagnos?

Ibland läser jag, eller hör någon säga något i stil med "Jag kan ha ett bra liv trots min diagnos" eller "Man kan ha ett bra liv trots en diagnos". Och min spontana reaktion blir då att tänka "Va? Kan man ha ett bra liv trots att ens funktionsnedsättning/ sjukdom/ funktionsvariation/ skada klassificerats och namngetts av vården?" Och sen grubblar jag på att detta "trots" antyder att det normala skulle vara att det är omöjligt att ha ett bra liv om man fått denna typen av etikett på sin funktionsvariation eller vad det nu är, och tänker på att det borde vara mer rimligt att det normala är att man blir hjälpt av diagnosen, namnet, klassificerandet, att det kan vara lättare att förstå sig själv, hitta andra som funkar likadant, lättare att få hjälpmedel, vård, stöd, som utgår från det man behöver. För det är ju det diagnoser är till för. Inte för att göra människors liv svåra.

Och sen tänker jag att jag är så himla petig med ord. Jag fattar ju att de inte syftar på diagnosen så, etiketten, namnet, utan på det som etiketterats, namngetts, definierats. Och så tänker jag att jag får skärpa mig. Sluta hålla på såhär.

Fast nu har jag ägnat lite tid åt mer seriös eftertanke kring detta och kommit fram till att jag kanske inte behöver skärpa mig, för det finns faktiskt problem med sammanblandningen av etikett och innehåll, diagnos och tillstånd. Kanske inte om någon som har en diagnos formulerar sig så, men när det tex används i media, i politik eller inom vården är det faktiskt problematiskt på riktigt.

Varför? För att det är risk att sammanblandandet gör att man blandar ihop även annat. Som att man lätt kan tro att antalet människor som diagnostiserats med något stämmer överens med antalet människor som har den problematiken/ funktionsvariationen/ dyl. Så kan det ju mycket sällan vara, det måste nästan alltid finnas människor som inte diagnostiserats, helt enkelt för att de inte sökt vård eller upptäckt sin avvikelse, och det kommer nog alltid finnas människor som klassificerats fel, hamnat med fel etikett, fel diagnos.

Det finns också anledning att tro att vissa diagnoser överanvänts (som när man nästan per automatik klassats som bordeline/eips om man skadat sig, även om man inte uppfyllt övriga diagnoskriterier) medan andra mycket sällan används (hur många som har did har överhuvudtaget träffat någon inom vården som har kompetens nog att veta att det är något som kan utredas, och hur man gör en sådan diagnosutredning?), och då måste ju risken för att det finns en skillnad mellan antalet människor som har en viss problematik och antalet människor som har motsvarande diagnos öka.

Varför det spelar roll då? För att det är viktigt att vårdens roll är tydlig. Vården kan klassificera och sätta namn på olika tillstånd, men tillstånden finns oavsett om de diagnostiseras. Det vården gör är inte att ha makten över vilka tillstånd som existerar, utan den makt man har handlar om att kunna hjälpa till att begripliggöra olika tillstånd, och förhoppningsvis också tillgängliggöra den hjälp och det stöd som kan behövas.

Och varför det spelar så stor roll? För att det behövs en ödmjukhet inför att vården inte klarar att klassificera och definiera allt, inte har kunskap om allt. En ödmjukhet inför att diagnossystemen alltid är skisser, modeller, inte sanningar. På vissa områden är de mer precisa och vården kan säkrare klassificera och hjälpa, på andra områden är det sämre, finns rätt mycket som hamnar utanför, mittemellan, inte passar in.

Och det spelar också roll i debatten, rätt ofta finns högljudda röster om det problematiska i att fler får diagnoser. När senaste DSM släpptes fanns mycket upprördhet om att det finns för många diagnoser. Kan det finnas för många diagnoser? Om alla är etiketter på tillstånd som är funktionsnedsättningar, funktionsvariationer, skador, sjukdomar och liknande, som kan hjälpa individer och vården att handskas med avvikelsen i liv och i en värld som är byggd utifrån att man ska vara normativ, var är då det problematiska? Det kan inte vara antalet diagnoser som är problemet, eller antalet människor med diagnoser, utan snarare sånt som ifall det sker överdiagnostisering, och om man sjukdomsförklarar tillstånd som inte är sjuka.

Sånt är lätt att missa, om man blandar ihop diagnosen, etiketten, och det diagnosen sätter namn på. Och jag tror det är särskilt viktigt att minnas skillnaden nu, när hela systemet är byggt utifrån att man anses ha problem först när man har en motsvarande diagnos med en kod som passar in i systemet. När vården blir allt snävare och oftare utgår helt utifrån speciella diagnoser. Det är viktigt att minnas att hela diagnossystemen är skisser, modeller, som har sina brister, och det är viktigt att minnas att allt och alla inte passar in i systemet, och att alla inte haft möjlighet att få hjälpen att få en korrekt etikett. Det är viktigt att minnas vad vårdens roll är och kan vara, och att inte drabbas av nåt hybristänkande där man tror att antalet diagnoser som ges på något sätt styr hur många sjukdomar eller funktionsvariationer som finns. Att inte tro att etiketterna bestämmer innehållet, att det som inte ges namn inte heller finns eller behöver vård.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.