10 februari 2013

Detta. Att vara splittrad, och att sen inte längre vara det.

Jag vill så gärna berätta för dig, så att du kan förstå. Detta. Som handlar om att vara splittrad, och att sen inte längre vara det. Jag vet, det kanske är omöjligt. Men jag vill så gärna.

Det handlar bara om mig. Denna texten. Hur det var för mig. Vi börjar där. Kanske måste du släppa alla fördomar, alla mallar, alla tankar om hur det ska vara, hur du tror det är. Kanske är det först så du kan förstå en viss person som är splittrad. Det finns likheter, det finns orsaker till att vi passar in i samma diagnos, men kanske måste du ändå släppa det. Våga tänka att en person är ett system, och hur ett system är uppbyggt beror på så många olika saker. Ni som är en enda, som aldrig varit splittrade, ni är inte precis likadana allihop, eller hur? Nej. Så vi börjar där. Släpp allt. Försök att möta min text så.

Jag tänker mig det som sprickor nu. Sprickor som delat upp det jag var, den jag var. Det var hemska saker som hände, som gjorde att jag drevs bort från mig själv, det var så jag kunde överleva. Sen. Det gick inte riktigt att komma tillbaka. Den vardagliga jag kunde inte ta emot den som varit med om det outhärdliga, och fortfarande klara av mitt liv. Så sprickan fick stanna. Det hemska fick vara på avstånd. Så kunde jag leva.

Sen. Det otänkbara, att det hemska hände igen. Och igen. Det som var på andra sidan av sprickan, det utvecklades, blev som en egen person. Hon fungerade lika bra som den andra, hon som fanns i vardagslivet. Hon kunde tänka, känna, ha åsikter om saker. Ändå. Skillnaden. På ett sätt var hon alltid kvar där. Som att det hemska aldrig tog slut, som att världen inte ändrades, som att jag inte tog steg vidare. Hennes reaktioner var grundade i det.

Det blev fler sprickor med tiden. Fler delar. Och även vardagslivet blev för tungt att handskas med. Det blev ett system uppbyggt utifrån att när en del av mig inte längre förmådde att klara mitt liv utvecklades en ny, som efterhand tog över. Och parallellt. Det fanns delar som bara fick bära på det hemska. De var inte lika tredimensionella, inte lika levande. Det var som att allt de var, var skrik av fasa. Allt de bar på var undergång. Allt de ville var att komma därifrån levande, och allt de visste var att det inte fanns någon utväg.

Så. Bättre än så kan jag kanske inte säga det. Inte nu, inte här. Jag splittrades, för det var så jag kunde överleva. Och sen. Sen fanns splittringen kvar. För att den inte upphävs lika automatiskt som den skapas. Och för att det inte var möjligt att bära på minnena och fortfarande klara av mitt liv, inte ens senare, när allt det outhärdliga var över, när allt var tryggt igen.

Att leva som splittrad. Du måste förstå, det är inte så konstigt som det verkar. Det är ett inarbetat system. En del är gjord för att klara vissa saker, när de sakerna händer tar hon över. En annan del har funktionen att ta hand om vardagslivet, hon gör det. Och de delarna som är oändliga skrik av fasa, de försöker hela tiden invadera de andra, försöker bli räddade, komma bort. De är desperata. Och de som försöker leva ett vardagligt liv gör vad de kan för att ignorera deras existens.

Det är inte bara metaforer. Det är inte bara fantasi. Kanske är det den aspekten som är svårast att nå fram med. Det är inte ett sätt att måla upp min smärta med bilder, det är ord som handlar om hur det var. På riktigt. Vi var flera. Jag var flera. Språket är inte uppbyggt för detta, inget annat är uppbyggt för det heller, ingen förväntar sig att det ska finnas. Ingen förväntar sig att de ska möta någon som är delad. Att de en dag träffar en av delarna, nästa dag en annan. Alla tecken på att det är så tolkas om. Man ser det man förväntar sig att se. Och jag ville inte att någon skulle märka det. Det var farligt. Splittringen var ett skydd, om någon såg igenom det var jag hotad på ett väldigt allvarligt sätt. Så. Vi kamouflerade det.

Det var som att vara en familj. Vi la så mycket tid på att bråka, hata varandra, ha olika åsikter och viljor.  Försöka dra mig åt olika håll. Då var vi ingen bra familj. Senare. Vi lärde oss att samarbeta, lyssna på varandra, kompromissa, bry oss om varandra. Det tog mycket energi, men det blev mycket bättre så.

Vi gick i terapi. Det tog så mycket tid, att var och en av oss skulle hitta tillit. Tappa den, hitta den igen. Att sätta ord på undergångsminnena, möta de delar som bara bar på fasa, integrera dem i oss. Men det gick. Jag blev lite helare. Och så. Lite mer.

Sen. Jag integrerades. Jag menar nu: det skedde en stor fusion. Alla delar som fanns kvar, alla vi som turats om att bära på vardagslivet, alla vi som tillsammans var jag, vi smälte ihop till en.

Kanske är detta det svåraste att berätta. För jag har haft så få ord till hjälp. Det var så ensamt. Detta: att bara vara en. Att inte längre vara flera, som tillsammans kunde hjälpas åt, kompromissa, bestämma. Det var så ensamt, att ingen visste hur det var, att jag letade och letade och inte ens hittade böcker om det. Jag stod mitt i ett kaos av mig själv, och jag hade i stort sett ingen hjälp. Den enda som förstod var jag, men jag förstod ingenting. Jag hade ingen aning om vem jag var, hur man gjorde, om man nu bara var en. Helt plötsligt.

Det jag hittade var i bästa fall ett par sidor i slutet av en bok. Det jag hittade var ord som gjorde att det lät som att integration var punkten där the happily ever after började. Och jag. Jag stod i ett ensamt kaos.

Att inte längre vara splittrad är att tvingas hitta nya sätt att handskas med världen. Det är som att ha kämpat i år, och när jag äntligen kände det som att jag kunde handskas med det mesta av smärtan, minnena, kaoset, så fick jag börja om. På ett nytt sätt. Som att springa ett maraton, och när man kommer till det som man trodde var mållinjen inser att det istället är startpunkten. Det är att inte ha ett val, att behöva börja om från detta nya läge. Hitta mig på nytt.

Och ensamheten. När de som är splittrade inte förstår. för att de aldrig varit en enda. När de som är en enda inte förstår att det är komplicerat, eftersom de aldrig varit splittrade. När det inte går att nå fram, bli förstådd, komma ut ur ensamheten.

Jag vill säga: det är inget lyckligt slut att integreras, det är ett nytt slags helvete, men också detta helvete kan man göra en resa genom.

Jag visste ingenting. Jag kunde öppna min garderob, titta på kläderna, och inte ha en aning om vad jag ville ha. Jag kunde titta på plagg efter plagg, tänka: detta hade den delen av mig velat ha. Detta hade den här andra. Men jag? Den som inte var någon av dem, den som var allt de förut var. Jag hade ingen aning. Ett steg i taget fick jag försöka hitta mig själv. Hitta sätt att handskas med den vardag jag har, den värld jag lever i. Det går.

Och det är inte bara ett helvete. Det är tungt, att ensam bära på all smärta, alla minnen, allt det som förut var så outhärdligt att jag inte kunde vara en enda. Och att vara ensam med att försöka förstå hur man gör, hur det ska gå till. Detta. Att bära mitt liv inom mig. Att handskas med världen som en enda. Men också. Det finns ett ljus. Jag blev så mycket när jag integrerades. Jag fick alla delarnas smärta, minnen, all tyngd. Men också. Jag fick all kärlek, allt ljus, hela min kropp. Jag fick all nyfikenheten, all kreativiteten, varenda leende. Det är en sån nåd. Att få ha hela detta liv, som mitt. Att allt finns kvar, och att allt djupnade när sprickorna läkte. Att inte behöva kompromissa, bråka, dela på utrymmet. Det är mitt. Livet. Jag är min.

Det är så annorlunda nu. Allt är annorlunda nu. Kanske är det lättare. Kanske är det svårare. Jag vet faktiskt inte. Det tog några år innan det kändes möjligt, detta att vara en. Kanske blir det ännu lättare längre fram. Det visar väl sig.

Varför jag vill skriva detta, varför jag vill berätta? Jag vill säga: vi finns. Det är på riktigt. Ni är så bra på att styras av fördomar, ni som har makt. Sunt förnuft brukar det heta. När ni bestämmer att vi inte har rätt till vård. Eftersom vi inte finns. Jag vill säga: vi finns. Vi var med om outhärdliga saker, och vi behöver hjälp för att kunna leva med dem. Jag har haft turen, fått tillräckligt mycket hjälp för att kunna läka, men ändå. Jag har inte fått alls så mycket hjälp som jag skulle behövt. Det är slöseri med liv. Med lidande, tid. Också våra liv har ett värde. Också vårt lidande spelar roll. För vi finns.

Och jag hör med jämna mellanrum att en gräns sätts vid ett år. Att det är så länge man ska få hjälp. Jag vill skrika då. Ett år. En sån här resa kan inte göras på ett år, att möta ett helvete, att hitta sätt att bära det inom sig, att läka sprickor som är så djupa att de skär genom allt. Ett år. Jag önskar att ni skämtade, men det är aldrig ett skämt när ni säger att vi inte finns. Att det är sunt förnuft, det enda vettiga. Jag vill säga: sunt förnuft är att tro att vi finns, eftersom vi finns. Det enda vettiga är att ge oss hjälp. Att inte ge oss den hjälp som behövs kostar samhället så mycket mer. I akutinsatser, sjukersättningar, i lidande.

Vi finns. Mest av allt vill jag säga det. Och jag önskar att jag kunde förklara så att du kan förstå. Det här. Hur det är att vara splittrad. Och hur det är att inte längre vara det.



Jag rekommenderar fortfarande denna intervjun med Ellert Nijenhuis där man får svar på de vanligaste frågorna kring strukturell dissociation.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

10 kommentarer:

  1. önskar att detta inlägg fick nå fram till alla som ägnar sig åt hjälpande, men framför allt till alla läkare och psykologer och politiker som sitter på makten.
    det behövs ,exakt det här. berättelser som kan förstås, som inte bara är dsm och krångliga ord. det måste bli verklighet och närhet och du hittar det så bra.

    SvaraRadera
  2. Takk for at du skriver så tydelig om dette. Om at å være til som hel, som en, også tar tid. Takk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du ville läsa.

      Radera
  3. Tack för den här texten - dina ansträngningar för att göra detta begripligt hjälper. Jag tror mig kunna känna i mig lite av hur det kan ha känts.

    Jag pluggar till psykolog (tidigt i programmet dock; har inte berört specifika diagnoser ännu). När jag läser här om din fruktansvärda ensamhet i detta och inte bli trodd försöker jag rannsaka mig själv, mina skäl till att reflexivt vara skeptisk när DID kommer på tal.
    Skräcken (för mig åtminstone) är att man ska vara en av de dåliga psykologerna som bidrar till patienters lidande genom sin okunskap, naivitet och svaghet för det sensationella och dramatiska (vilket DID ju inte är i sig, men gjordes i Hollywood för en 60 år sedan). Jag tänker också att det liknar attityden som vissa numera har tagit till fenomenet med "recovered memories", specifikt av övergrepp i barndomen. Jag har läst väldigt mycket om det och har inget tvivel om att många människor fick sina liv sönderslagna genom hypnos-sessioner och vanföreställningar och myter om minnen och trauma. Men, vissa "experter" på området har uttalat sig på tvärsäkra sätt om hur minnet fungerar som helt enkelt inte alls går ihop med vad många som faktiskt - otvivelaktligen - överlevt övergrepp upplevt. Avfärdar t ex helt och hållet förekomsten av fenomen där någon gör minnen "oåtkomliga" för sig själv under en tid, eller en dag "återfinner" traumatiska minnen de inte haft i medvetandet på mycket länge.
    Istället för att erkänna att vi fortfarande inte förstår minnet särskilt väl, fortsätta intressera sig för betydelsen av dessa fenomen och utforska allt som inte tycks gå ihop, så ägnar sig dessa personer helt ensidigt åt att "krossa myter". Det är när jag läser och ser att de tänjer vissa patienters berättelser för att få dem att fungera med sina förklaringsmodeller som jag blir illa berörd. Det märks då att arbetet inte längre handlar om att förstå människor, att det gått prestige i tolkningen av deras erfarenheter.

    Vi förstår så långt ifrån allt om medvetandet. Jag uppskattar dock både ditt eget vittnesmål och intervjun med Ellert Nijenhuis. Tycks som om det gjorts framsteg kring att förstå det här ändå. Jag är övertygad om att ditt arbete med den här bloggen kommer göra skillnad också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du hittat hit, och att du ville skriva lite tankar.

      Det påminner väldigt mycket om det med falska minnen. Kan ju vara viktigt i det sammanhanget att veta att det finns etablerad forskning kring just hur minnet fungerar vid trauma, kan rekommendera tex boken Betrayal trauma av Jennifer Freyd. De som sysslar med att "krossa myter" har ofta som argument att det inte finns nån forskning som stöder att det går att förtränga hemska saker, vilket alltså inte alls är sant.

      Vad gäller DID, (och kanske också andra problem) tänker jag att det är bra om man försöker ha en öppenhet för att man inte förstår eller vet eller kan allt, och för att ta tecken på det som ligger utanför ens referensramar också på allvar. DID blandas oftast ihop med schizofreni, eller ses som nånslags rollspel patienter sysslar med för att få uppmärksamhet, försöker man behandla utifrån det riskerar man verkligen att göra någon illa.

      Alltid svårt när behandlare bestämt sig för att man "ska" fungera på ett visst sätt, och att deras behandlingar "ska" hjälpa en. När de vill använda en för att bevisa något för sig själva eller andra. Inte bra utgångspunkt för hjälp.

      Kul att du fick ut nåt av att läsa här. Sprid gärna bloggen vidare om du vill.

      /Linnéa

      Radera
  4. "Jag fick alla delarnas smärta, minnen, all tyngd. Men också. Jag fick all kärlek, allt ljus, hela min kropp. Jag fick all nyfikenheten, all kreativiteten, varenda leende. Det är en sån nåd. Att få ha hela detta liv, som mitt."
    <3 så fint, jag blir gråfärdig

    /En splittrad

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fint att du hittat hit. Och att det jag skriver spelar roll för dig.
      L

      Radera
  5. Hörrudu! Du är fantastisk! De av oss som vill att vi skall enas älskar dig!

    SvaraRadera