19 mars 2013

Det ständiga skuldbeläggandet.
(Du måste bära alla mina brister).

De åren jag var mest inom slutenvården hände det rätt ofta att det skulle tas prover eller sättas nålar. Det gick inte så bra. Jag fick höra hur svårt det var att sticka mig, och jag uthärdade att de misslyckades gång på gång, att det grävde för att komma rätt. För jag var ju svår. Vad hade jag att sätta emot, hur skulle jag kunna ha en annan uppfattning? Jag hade blivit stucken förut, men inte särskilt många gånger. Och de som stack mig när jag var inlagd var ju sjuksköterskor. De måste ju veta? Det måste ju vara sant då, om de säger att jag är svår, måste det vara för att jag är svår?

De senaste åren har jag fått ta en del prover. På vårdcentralen. Och jag har insett att jag inte är så svår att sticka. Där går det helt plötsligt bra att ta hur många rör som helst på första försöket. Även om jag är iskall för att det är vinter. Även om jag inte fått äta frukost.

Och jag fattar ju att de som jobbar på vårdcentralen med att ta prover på folk hela dagarna blir skickligare på just det, och jag fattar ju att de som jobbar inom psykiatrin kanske inte ens sticker någon varje vecka. Att det påverkar. Och egentligen är det jag vill säga inte en kritik av psykiatrisjuksköterskors bristande skicklighet när det gäller att ta prover.

Men jag tänker på detta varje gång jag tagit blodprov hos någon som är skicklig, van. Någon som kan. Jag tänker att jag var ju inte omöjlig. Jag var inte ens svår. Och ändå trodde jag på det. För att det berättades för mig igen och igen. Och jag ifrågasatte inte det, jag tog det på mig, gjorde det till mitt. Att jag var svår.

Hade det bara handlat om blodprov hade det inte varit en så stor sak. Men det har också handlat om allt annat. Om hur obegriplig jag varit. Att jag inte svarat som man ska på mediciner. Att det inte gått att förstå mig, hjälpa mig, behandla mig, bota mig. För att jag var så svår.

Jag vet inte om det känns oprofessionellt att säga till en patient: Jag är faktiskt inte så bra på detta. Jag kan inte, jag förstår inte. Jag vet inte. Jag vet inte om det på något vis ingår i rollen att vara någon som alltid vet, alltid kan, alltid klarar att bära sin auktoritet med självklarhet. Men det blir ett problem om alla ens brister, kunskapsluckor, svagheter, måste placeras hos patienten. Kanske inte för behandlaren själv, men för patienten blir det tyngande. När någons oförmåga förklaras med att man är omöjlig, svår. Hopplös. Och det handlar inte bara om en person, inte bara om en sak. Det är något som sker igen och igen. Att lägga över ansvaret på patienten. Placera skulden där. Det är så stor risk att patienten tror på dig om du gör så. Hen kanske inte har någon egen uppfattning, eller något att bygga den på. Kanske inte har ett annat alternativ än att tro på auktoriteten, ta på sig det som blir lagt hos hen. Speciellt när det är något som kommer från många olika håll, från många som sammantaget har en enorm auktoritet.

Ibland blir bemötandet till och med som att man medvetet skulle förstöra behandlingen. Som att det var för att bråka jag såg till att medicinerna inte fungerade på mig, som jag blev obegriplig i deras ögon. Det blev något jag skulle ställas till svars för. Bära skulden för.

Även när det gällde sånt som blodprov. Som att jag medvetet drog ihop mina vener, gömde dem för långt ner under huden, bara för att ta ifrån personalen förmågan att lyckas. Det blir absurt när jag tänker på det kring blodprov. Men det är lika absurt och har fått värre konsekvenser när det handlat om något annat. De problem jag sökt för.

Och jag vet inte, den där synen kring hur man är professionell. Varför så många så ofta vill framstå som felfria, allvetande. Vi är ju människor, och det kanske skulle varit bättre om det gick att bära sin profession på ett sätt så man också bär på sin mänsklighet, sina brister, sina kunskapsluckor. Om det gick att stå för det man inte vet, eller inte är så bra på, istället för att bara lägga över det på patienten.

För mig har det alltid känts mer professionellt när någon sagt: "Men du. Nu har jag stuckit flera gånger och jag förstår att det gör ont. Det kanske är bättre om du går ner till labb istället, de är bättre på detta." istället för att fortsätta försöka, fortsätta misslyckas, under stigande irritation, stigande skuldbeläggning, ökande insentitet i att förklara hur svår jag är. I stort sett omöjlig.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

1 kommentar: