Maskrosbarn.

Föreningen Maskrosbarn ger stöd till ungdomar som har föräldrar som är psykiskt sjuka eller missbrukar. De gjorde en intervju med 50 ungdomar mellan 13 och 19 år. Resultatet blev bland annat:

"72% av ungdomarna känner inte att vuxna lyssnar på deras behov och rättigheter

80% av ungdomarna har inte fått berättat för sig av en vuxen om deras förälders diagnos

94% av ungdomarna känner inte till barnkonventionen och sina rättigheter

91% av ungdomarna tycker att deras hemsituation påverkar deras skolgång negativt"


De har också gjort två checklistor som utgår från vad ungdomarna själv har sagt är viktigt i mötet med socialtjänsten (och i liknande möten) . En som handlar om bemötande och en annan som handlar om den fysiska miljön vid möten.

Viktigt tycker jag. Att lyssna på och utgå från dem man ska hjälpa.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Fördomsbaserad vård.

Ibland tappar jag bort mig i era ord. Gör dem till mina, tror på dem, försöker organisera min förståelse av mig själv utifrån det ni säger. Som när jag faller in i att tro att det finns ett samband mellan hur mycket jag faktiskt förstår av mina problem, hur korrekt jag tolkar mina symptom, och hur hög grad av funktion jag har. Som att "total förståelse" skulle betyda "helt fri från symptom" och att jag kanske inte fattar något alls, eftersom jag nu har så låg funktion, så mycket problem.

Helt ärligt vill jag mest dunka mitt huvud i en vägg tills jag får ut dem igen. Orden. De där uppfattningarna, den där sortens idioti som bygger på fördomar. Den där makten som används för att försöka trycka in mig i de förutfattade meningarna som bestämmer hur jag kan vara, får vara, hur jag borde fungera. Den fyrkantiga förståelsen av världen som inte är anpassad efter verkligheten utan efter förenklingar.

Såhär är det: det finns inget helt tydligt samband mellan förståelse och funktion. Till viss del kan högre förståelse leda till högre grad av funktion, för att förståelse kan ge chanser att handskas med problem på ett annat sätt än om man inte förstår dem alls. Men det räcker inte med förståelse, och även om man har bra förståelse och bra verktyg för att handskas med sina symptom, så kan man ha problem. Att jag vet hur jag fungerar, hur mina problem ser ut och vad de beror på betyder inte att det omöjliggör att jag mår så dåligt som jag gör, har så låg grad av funktion som jag faktiskt har. Jag ljuger inte då, när jag förklarar hur dåligt jag mår, försöker göra det tydligt.

Det betyder inte heller att jag missförstått allt, att det är ett misstag att tro att jag förstår så mycket jag fått för mig att jag förstår, och att min låga grad av funktion handlar om att jag agerar och gör val utifrån en felaktig förståelse av problemen. Det blir ofta så. Som att ni bara kan tänka er att tro på den ena halvan. Antingen mår jag så dåligt som jag säger, eller så förstår jag så mycket som jag ger sken av att förstå. Som att båda inte kan vara sanna, som att det skulle vara omöjligt. Som att förståelsen skulle ge mig mer förbättring än såhär. Det finns inget så tydligt samband. Man kan ha väldigt mycket erfarenhet av sina problem, teoretisk kunskap, självinsikt, sjukdomsinsikt, och andra sorters förståelse, men ändå ha problem. Ändå må så dåligt att inget alls fungerar. Ni måste förstå det. Även när världen är som den är nu, bär på värderingar så präglade av makten som ligger i att göra medvetna val, som säger att ansvaret ligger hos oss själva, i vår vilja, i våra försök att komma vidare. Ni måste förstå att det inte räcker, inte alltid, inte om man har stora problem. Man kan må så väldigt dåligt ändå. Hur mycket man än förstår. Hur goda val man än gör.

Ni måste sluta hålla på såhär, blockera möjligheterna till hjälp med fördomsbaserade bedömningar. Det håller inte. Det finns inget tydligt samband mellan förståelse och funktion när vi pratar om psykiska problem, men jag skulle tro att det finns ett tydligt samband mellan att utgå från fördomar, och att skapa en vård som inte blir särskilt bra för patienterna. Kanske skulle vi fokusera på det sambandet istället, försöka skapa en vård som är lite bättre än så.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Våga anmäl. (Är det verkligen mod som saknas?)

Alldeles nyligen öppnade sidan vagaanmal.se. Den handlar kortfattat om att hjälpa människor att våga anmäla sexualbrott, och att upplysa om varför det är viktigt att anmäla. Ett bra initiativ. Eller? Är det det? Jag är kluven, jag kan lika gärna säga det meddetsamma.

Enligt Brottsförebyggande rådet anmäls bara 23 % av sexualbrotten. Hos dem kan man också läsa att utvecklingen är att fler brott av denna typen anmäls nu, de senaste 30 åren har ökningen varit så stor att det är fem gånger fler som anmäls nu. Det är gott, att det rör på sig, och att det är i den riktningen det rör sig, även om 23% fortfarande är väldigt lite.

För att titta lite närmare på statistiken får vi hålla oss till våldtäkter (av den enkla anledningen att jag inte orkar googla hur mycket som helst idag pga trött hjärna). 2010 anmäldes 4 134 våldtäkter i Sverige. 313 av dem ledde till åtal. Det är 8 %. Av de åtta procenten ledde 33% till en friande dom. Allt enligt den här artikeln hos dagensjuridik.se. Där kan man också läsa att antalet friande domar har ökat. År 2006 var de friande domarna 22%, och fyra år senare var de alltså 33%. Förändringen beror förmodligen på några domar i HD, där man skärpte praxis gällande såna här brott. Dvs det ska krävas mer för en fällande dom nu än det tidigare gjort. Enligt Katrin Lainpelto är dessa 33% den största andelen friande domar bland alla brottsbalksbrott.

Ok. Nog med siffror nu.

Min fundering handlar om ifall det är rätt tråd att dra i, rätt ställe att börja på, att uppmana till mod att anmäla. Jag tycker det är viktigt med anmälningar, jag beundrar dem som orkar och vill välja att göra det, och jag tycker de är värda allt stöd och alla positiva ord som finns. Men är rätt väg till förändring att hjälpa utsatta att hitta mer mod?

Jag valde att inte anmäla. Det var faktiskt inte alls av feghet. De brott jag kunde anmält låg ganska långt bak i tiden. (Blir man utsatt innan man fyller 18 börjar preskriptionstiden räknas från den dag man fyller 18). Att anmäla när det nyss hade hänt var inte möjligt av flera orsaker. Möjligheten fanns sen, när jag var över 18. Inget förändrades om jag gav mig lov att tänka igenom saken ordentligt. Så det gjorde jag. Och jag valde att inte anmäla.

Det handlade om att värna mig själv. Att vara rädd om mig, och att skydda mig från att bli utsatt på nytt, även om det skulle vara i en annan form än de övergrepp jag övervägde att anmäla. Jag förstod att förhör handlar om att bli ifrågasatt, att jag inte hade stora chanser att bli trodd, och att jag kunde förvänta mig att förundersökningen lades ner. Jag hittade ingenting som talade för att det skulle ge mig något alls att anmäla, eller att någon skulle kunna bli fälld. Däremot hittade jag många saker som sa mig att jag riskerade att göra mig illa genom en anmälan. Så jag lät bli.

Det handlade inte om brist på mod. Det handlade om att jag i första hand tycker att jag har ansvar för mig själv, att ta hand om mig och skydda mig på de sätt som går att skydda mig på. Om det finns något att vinna på att göra mig sårbar, utsätta mig för något där jag kan bli skadad, så handlar det om ett övervägande. Är det värt det? I detta fallet såg jag inte att det fanns något att vinna, det enda jag kunde uppnå var att bidra till statistiken. Minska mörkertalet en smula. En väldigt väldigt liten smula. Som jag då skulle riskera att betala ett mycket högt pris för. Så jag valde bort det.

Varför jag berättar? För att jag ser två problem med vagaanmal.se. Det ena handlar om ansvaret. Vem har ansvar för att så få anmäler, och för att läget kring såna här fall ska förbättras? I mina öron låter det lite som att det är de utsatta individerna som bär på det ansvaret. Att vårt mod skulle kunna förändra allt. Jag vet inte det faktiskt (eller om modet används bäst genom att lägga det på en anmälan). För mig säger statistiken jag presenterade ovan något annat. Eller öppnar åtminstone för en alternativ tolkning. Jag tror inte att det är bara jag som påverkas av vetskapen om att bara åtta procent av förundersökningarna alls leder till rättegång, eller att att de prejudicerande domarna handlar om att det ska bli allt svårare att få någon dömd. Man skulle kunna börja där. Om förändringen man vill ha är att fler ska anmäla skulle man ju kunna lägga ansvaret på rättssystemet. På hur praxis ser ut, eller på att se till att fler mål åtminstone hamnar i rätten.

Det skulle till och med kunna vara så att det är där ansvaret borde läggas. Ibland känns det som att utsatta förväntas finnas till hands och bära skuld för en massa saker. Tex skulden i att övergrepp alls kunde hända, i att man inte reagerade som man "borde", enligt de förutfattade och förenklade uppfattningar som folk i allmänhet har om hur offer "ska" vara. Ganska ofta förväntas vi bära skuld för de skador vi fick av övergreppen, för att vi behöver vård (som kostar pengar) eller inte klarar jobba (och behöver vara sjukskrivna, kostar ännu mer pengar). Eller det här, att rättssystemet borde bli bättre i dessa fallen. Att ansvaret måste börja med att fler utsatta anmäler, och att vi som väljer bort det bör ta på oss skuld för att vi inte haft mod nog, eller för att vi bär på uppfattningen att det är svårt att bli trodd.

Vi måste inte alls börja där, med att utsatta ska hitta mod. Det är ett alternativ, inte alls det mest självklara. Och att det är svårt att bli trodd handlar inte om något dysfunktionellt tankemönster hos utsatta, statistiken säger ju det rätt tydligt. Det är svårt att bli trodd.

Det andra problemet jag ser hos vagaanmal.se handlar om att de för ut ett onyanserat positivt budskap. Bara de med positiva erfarenheter av anmälan är välkomna att dela med sig av sin berättelse, och bland argumenten till varför man ska anmäla finns tex detta:

"Genom att polisanmäla vad du varit utsatt för, oavsett om det leder till fällande dom eller inte, får du en möjlighet till både bearbetning och avslut. Det kan bli lättare att se att du inte själv behöver bära någon skuld för vad som hänt, att du faktiskt varit offer för ett brott. Det kan vara skönt att våga ta sin upplevelse på allvar, och enklare att gå vidare efteråt." 

Det kan ju vara så. Att en anmälan blir en bearbetning, ett avslut, att skulden hamnar hos rätt person. Men jag vet människor som berättat om det motsatta. Att känslorna av skuld blivit värre, att hela processen varit retraumatiserande, blivit ännu ett svek, ännu ett övergrepp, ännu något man behöver handskas med, bära på, bearbeta, läka. Att inget alls avslutas, utan att det istället rivs upp.

På sidan saknar jag information och frågor som handlar om vad som kan vara vettigt att tänka på innan anmälan. Tex om man är förberedd på att det kanske inte blir någon rättegång? Om man har stöd i sitt vardagliga liv ifall processen drar upp mycket, eller om man har oturen att bli illa bemött? Eller hur man gör för att få professionell hjälp om anmälan inte räcker för att läka de sår man fått?

Vad händer med de som hittar mod genom att läsa på vagaanmal.se, och sen anmäler, om de inte alls känner sig hjälpta och läkta av anmälan? Riskerar inte en onyanserat positiv bild av anmälan göra att de får ännu ett lager av skuld att bära på? Skulden i att de inte blev hjälpta, befriade, upprättade i sina inre av att anmäla?


Varför väljer jag att skriva detta här, på en blogg om psykiatri? Kanske delvis för att jag helt enkelt behövde skriva det. Men inte bara. Det är så många som blivit utsatta för någon form av övergrepp som mår dåligt. Träffar du en patient som funderar på att anmäla kan det vara en god idé att ha lite koll, både på hur rättsläget är, och på dig själv. Hur ser din uppfattning ut, och i vilken utsträckning och på vilket sätt presenterar du den för patienten? Kanske riskerar även du att måla upp en liknande positiv bild, som att anmälan ska lösa det mesta? Eller tycker du att det är viktigt att antalet anmälningar ökar, att förövare helt enkelt "ska" anmälas, och ser den uppfattningen tydligare än personen som sitter framför dig?

Det finns anmälningsplikt som gäller dem du möter som är under 18 år. Jag skulle tro att du har koll på den, om du har ett jobb där den är aktuell. Men du ska också komma ihåg att när det handlar om människor som är över 18 år, är det upp till hen att anmäla eller inte. Det kan vara bra. Men en anmälan är inte det enda sättet att bryta tystnaden, lägga skulden på rätt ställe och hitta ett avslut. Det kan till och med vara så att en annan väg är bättre. Det är upp till hen själv att komma fram till vad som är rätt val. Du kan vara ett stöd. Men låt den som varit utsatt vara den som väljer sin väg. Och strunta i det där att överföra skuld på den som väljer att inte anmäla, eller se det som att hen saknar mod. Det kan vara nog så modigt att välja bort att anmäla. Att välja att skydda sig själv.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Orden ni använder om mig. Psykiskt sjuk.

Jag vet att det finns människor som blir lättade av att få sina problem klassade som psykisk sjukdom. Att den etiketten gör något tydligare och mer begripligt för dem. Avdramatiserar. Men jag har svårt för det. Kanske är det för att jag snarare ser mig som skadad än sjuk. För att jag kopplar ihop sjukdomsbegreppet med annat. Jag vet inte om det är sjuk jag är, eller har varit. Inte vad gäller det psykiska.

Låt oss ta en liten jämförelse. Om någon slår en riktigt illa på näsan kan näsbenet brytas. Jag skulle (utan sjukvårdskunskap) säga att det är en ganska normal reaktion på vissa slag. Som att det skulle vara onormalt om näsan faktiskt höll. Och människan med den brutna näsan räknas då som skadad. Vi skulle väl inte se på det som en sjukdom, att ha ett brutet ben? Jag tror inte det. Sjukdom är laddat med en annan sorts innehåll. Skulle vi betrakta hen som sjuk som har en bruten näsa flyttas ansvaret för den brutna näsan över till personen som blivit slagen snarare än den som slog. Det är där vi söker orsakerna. Kanske har hen benskörhet och är ömtåligare än de flesta, kanske var det därför näsan inte höll? Då tror jag vi kan tänka oss att tala om skadan som en del av en sjukdom, som en följd av en sjukdom. Men om det är en helt normalt stark näsa som gått sönder av ett onormalt hårt slag, om näsans brutenhet kan ses som en normal reaktion på en onormal påfrestning, då tänker vi väl inte på människan med den brutna näsan som sjuk? Jag gör inte det i alla fall. Skadad, men inte sjuk.

På samma sätt har jag svårt att tänka på mina psykiska problem som att jag är sjuk. Jag tvingades att vara i ett helvete. Jag var ett barn. Jag kunde inte ta mig därifrån. Jag skadades av det. Nu är jag skadad. Orsak och verkan. Det är inte att skadan uppstått som är det onormala och eventuellt sjuka. Det onormala ligger i att jag var tvungen att befinna mig i ett helvete, där det var onormala påfrestningar. Det är inte normalt att vara i den sortens sammanhang, men är man det är det normalt att skadas av det. På samma sätt som det är normalt av en näsa att bli bruten om den blir slagen tillräckligt illa.

Att definiera mig som sjuk istället för skadad förmedlar till mig att problemet ligger hos mig. Att det normala skulle ha varit att jag förblev oskadad, och att mina symptom beror på mig. Som att jag var skör, uppvisar onormala symptom utifrån det jag var med om. Det finns ett skuldbeläggande i det. Att göra mig till den sjuka, svaga, se mig som onormal. Att vända blicken som söker efter orsaker mot mig snarare än mot förövarna och vad jag var med om.

Jag tycker också att begreppet psykiskt sjuk är problematiskt för att jag upplever det som att det finns en tvådelad rörelse i hur samhällets inställning till psykiskt sjuka är nu. Kanske handlar det om en förändring, eller så handlar det bara om att omformulera något som redan funnits här. Jag vet inte. Den ena delen handlar om att måla upp psykiskt sjuka som våldsbenägna. Kanske till och med monster. Åtminstone farliga. Det handlar om att vi måste skydda oss mot dem som får stämpeln psykiskt sjuk. Och hur psykiskt sjuk är den förklaring som ligger närmast till hands när någon begått onda handlingar. Det handlar om att skilja "oss" från "dom", och att skydda oss. Mot dom. De farliga. De som är så sjuka att de inte vet vad de gör.

I verkligheten är det ju en väldigt liten del av alla människor med psykiska problem som är farliga för andra. Men mediebilden ser ofta ut på ett annat sätt. Den målar upp hotet, gör tydligt att vi måste skydda oss. Mot dom. Psykiskt sjuka.

Den andra delen handlar om goda krafter som vill sätta mer ljus på det här med att må dåligt psykiskt. Som vill att vi ska prata om det, låtsas om det, och göra vad vi kan för att minska skammen. Jag tror verkligen på öppenhet, jag tror att skammen och tystnaden kring den här sortens problem bara är av ondo. Men något går vilse där ibland. När trösklarna för vad som räknas som psykisk ohälsa sänks, när budskapen blir att alla mår dåligt ibland, och att det är normalt. När man blandar ihop normala livskriser, sorger och svackor med problem som faktiskt är patologiska och behöver vård. Ibland mycket vård, under lång tid. Gränserna suddas ut för mycket där, och även om det görs med en god vilja, även om många är måna om att framställa psykisk sjukdom som något man kan drabbas av och behöva vård för som vilken sjukdom som helst, och inget som borde vara mer skamfullt eller svårare att söka vård för, så blir det inte så bra när det blandas upp med att snart all psykisk smärta räknas som sjuk.

Jag vill inte förringa någons lidande, jag vet att det är svårt att leva, och att alla behöver hjälp när de är i en kris. Jag tycker att vi borde prata mer om det, ta allt sånt på större allvar. Och jag ser ett problem där. När alla psykiska problem smälter ihop till något alla kan drabbas av, något som är rätt normalt. På ett plan är det sant. Och på ett annat plan blir det vilseledande. Alla kan bli förkylda, och alla kan få astma. Det finns saker som gör att man kan ha ökad sårbarhet både för förkylning och astma, och det borde inte vara något som är fyllt med skam att drabbas av nåt av det, och behöver man vård ska man söka. Det är inte samma sak som är likställa förkylning och astma, göra dem till ungefär lika svåra problem, resonera som att man borde ha lika rätt till vård oavsett vilket man har. När det gäller förkylning och astma vet vi det, det är därför jag tar exemplet, men vet vi det när det gäller psykiska problem? Jag är inte säker på att kampanjerna alltid hittar rätt, lyckas förmedla att det finns olika svårighetsgrad. Man ska ta alla på allvar, men det är inte samma sak som att allas problem är lika allvarliga.

Det finns en risk i att stora psykiska problem förminskas genom den uppmärksamhet och den "det kan hända alla"-inställning som finns. Det finns en risk att problemen likställs, och att det är på bekostnad av dem som har det svårare. Och det blir verkligen ett stort problem när sjukförsäkringssystemet och vården utformas efter det. Där alla förväntas kunna arbeta, om man bara hittar rätt aktivitet (får hjälp ut ur passiviteten, som just nu verkar vara den officiella inställningen till varför människor med psykiska problem inte alltid klarar att jobba). Där de flesta med psykiska problem förväntas klara sig med 20 gånger av terapi, och där större behov än så riskerar att bli tolkade som något annat än reella behov.

Jag undrar om vi inte riskerar att i praktiken förvärra synen på människor med psykiska problem, när det är dessa två bilder som ges utrymme parallellt. När det inte finns något mellan bilden av psykisk sjuka som onda monster vi behöver skydda oss från och psykisk sjukdom som något normalt, i stort sett en del av livet. Vi är rätt många som befinner oss mittemellan. Vi som inte alls är farliga för andra, men som har svåra problem och behöver mycket vård. Vi som faktiskt inte klarar att jobba, för att all energi och alla våra förmågor går åt till att handskas med de problem vi har. Vi som kanske skulle behöva få räknas som sjuka eftersom vi pga problemen i så stor utsträckning är ur funktion. Begreppet "psykiskt sjuk" räcker inte riktigt till oss, om det nu fylls med de alternativa innehållen "ond och farlig" eller "helt normal".

Jag vet inte vad vi borde kalla oss, eller vad vi borde kallas. Jag är bara inte bekväm med att klassas som psykiskt sjuk. För de olika innehåll de orden har, upplever jag inte har så mycket med mig, mina problem och mina oförmågor att göra.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.