Vinnare och tankar om hur man kan vara snäll mot eller ta hand om sig.

Vet att jag är lite inkonsekvent nu med vad jag skriver var, har nog lite för många bloggar. Men nu har jag dragit de tre som får ett ex av min bok Till dig som är liten och finns inuti; vinnarna i tävlingen.

Här är deras tankar om vad man kan göra för att vara snäll mot eller ta hand om sig själv:

"När jag har kaos hemma och tror att jag måste städa, plocka, diska, tvätta..... och göra allt på en gång räcker det att jag gör i ordning en liten vrå med en fin blomma i vas och ett tänt ljus. Där vilar jag tills jag är redo att börja ta itu med resten.
Eller tar jag min mobil och strosar ut och hittar finurliga och förunderliga motiv att fota bara för mig själv."
/Margareta H-Norin

"Har just fått veta att jag har PTSD, och många bitar föll på plats men inte alla så jag tänker att när man är in den situationen är något av det bästa man kan göra att läsa din bok för att förstå sig själv bättre och lära sig att ta hand om sig själv och sitt inre barn."
/Lena

"Be om hjälp.
Jag trodde inte man får känna som jag gör. Jag har vuxit upp med att bli straffad för det, man får inte känna så och inte så mycket!
Inte så snabbt och hårt och intensivt och explosivt och bottenlöst och högt.
Så jag blev förtvivlad och straffade ut mig själv.
Jag vågade inte be om hjälp. Dessutom kan man då få nej.
Men. Om jag frågar efter hjälp, kan jag få råd och tröst och förståelse och jag har lärt mig mer om mig själv.
Det är fortfarande svårt men nu försöker jag formulera mig istället för att straffa mig."
/Johanna Rasmussen


Anledningen till att jag valde att skriva om vinnarna på denna bloggen istället för på tumblr där jag utropade tävlingen, är att det är mycket lättare att posta kommentarer här. Och jag tänkte att om ni som inte vann eller ni som inte deltog vill dela med er av era tankar på hur man kan ta hand om sig eller vara snäll mot sig, så kan ni alltid skriva det i kommentarsfältet. Kanske någon behöver höra det.

(Och det finns ju fler ex av min bok, bara inte att få gratis. De går att köpa direkt från mig via etsy, eller i vanlig bokhandel.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Allt är något annat nu (och ingenting har ändrats).

Det mesta jag skriver om på denna bloggen utspelade sig för ganska många år sen. Min kontakt med psykiatrin började år 2000. Anledningen till att jag skriver så mycket om det, tiden när allt var nytt, är att vissa saker kändes starkare och var tydligare då, just för att det var nytt. Senare har jag varit mer beredd, haft mer kunskap, hittat sätt att tackla de värsta uttrycken för maktmissbruk. Då var jag så oskyddad.

Jag har fått bra vård också. Tiden mellan då och nu fylldes till stor del av läkande. Av hjälp. Av bearbetning. Jag är så annorlunda nu. Jag vet hur jag mår, jag kan sätta ord på det, har verktyg för att handskas med det. Jag kan be om hjälp, vet att det är jag som vet vad jag behöver, oavsett hur mycket auktoritet någon använder när de försöker köra över mig. Jag har landat i mig själv och har en tryggare relation till mig själv. Tror på mitt värde, mitt liv, mina förmågor. Tror på mig.

Det är så annorlunda nu. Jag är så annorlunda nu. Jag kan prata, jag är inte den där rädda personen som helst skulle gömma sig i ett hörn. Som inte vågar be om något. Som inte kan säga nej eller protestera mot auktoriteter. Jag gör det nu. Säger nej när jag vill. Protesterar när någon går över mina gränser. Visar att jag är av en annan uppfattning när någon idiotförklarar mig och inte ger mig mandat att veta något om mig själv.

Ibland har jag tänkt att en del av det hemska som var kanske var för att jag inte tog plats. Inte bad om hjälp. Inte var tydlig. Kanske berodde det på att jag inte sa nej, satte gränser, protesterade? Kanske låg det hos mig ändå, en del av det systemet utsatte mig för. För att jag var rädd. För att jag lät dem.

När jag hade hjälp som var bra, när jag blev sedd och hörd och respekterad, när jag blev mött där jag var, så tänkte jag att det kanske handlade mest om att jag inte vågat låta någon se mig förut. Att jag också hade ett ansvar för att det blev som det blev.

Men jag är så annorlunda nu. Jag tar plats, ber om hjälp, protesterar när någon går över mina gränser. Och jag inser att det inte spelar någon roll. De som inte lyssnar, de lyssnar inte oavsett hur välformulerad jag är. De som inte ser mig, ser mig inte oavsett hur tydlig jag försöker göra mig. De som tycker att de har rätt att trampa omkring på fel sida av mina gränser tar sig den rätten även om jag protesterar.

Det var aldrig jag som var problemet. Det låg aldrig hos mig. De som faktiskt satte sig ner och försökte möta mig där jag var kunde möta mig också då, när jag var rädd och hade få ord. När jag behövde mycket skydd för att alls orka finnas till.

De som inte är intresserade av att möta mig, lyssna på mig eller tro på mig gör det fortfarande inte. De som letar efter en diagnos och skapar en bild av mig utifrån egna fördomar, de gör det oavsett vad jag säger, oavsett vad jag gör. Det spelar ingen roll om jag protesterar.

Jag är annorlunda nu, och för mig själv känns det bra att protestera, att vara tydlig, att sätta gränser. Men det spelar ingen roll i praktiken. Inför dem som har makt över mig är jag maktlös.



Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Om du bara slutar ha de problem du har, ska du se att vi kan hjälpa dig.

Den första tiden jag var inlagd var så mycket nytt och främmande. Att vara inlagd var konstigt och skrämmande. Och det var svårt att förstå hur allt fungerade, och ännu svårare att förstå varför.

Jag kunde inte be om hjälp. Det ingick i min problematik. Jag trodde inte att jag hade någon rätt att ta plats, behöva hjälp, trodde inte ens att jag hade någon rätt att finnas till. Ju sämre jag mådde, desto mer försvann jag in i det. Jag ville smälta in i väggarna. Inte synas, finnas, ta plats. På avdelningen var det dessutom så uppenbart att det fanns människor som verkligen behövde hjälp. Som hade problem på riktigt. (Till skillnad från mig, jag tyckte att jag bara var rakt igenom värdelös och borde försvinna). Det gjorde det ännu svårare, det där att ta plats. För det var redan omöjligt att ta plats i vanliga sammanhang. Att i detta sammanhanget tro på min rätt till hjälp, betydde att jag måste tro på att jag var värd hjälp minst lika mycket som de andra, de som verkade ha så mycket ångest och problem. Det var svårt. I stort sett omöjligt.

Allt på de där avdelningarna byggde på att ta plats och klara att be om hjälp. Även om det fanns undantag var regeln att ingen frågade hur jag mådde om jag inte först klarade att ta steget och be om att få prata med någon. Det spelade ingen roll om jag satt och grät i dagrummet, eller försvann in i ångest och låg i fosterställning i min säng en hel dag. Jag måste klara att ta steget ur det och be om hjälp, för att få hjälp att komma ur det. Vilket säger sig själv att det inte riktigt funkade, eftersom det är ett cirkelresonemang. Det fanns de som sträckte ut en hand, in i min bubbla av smärta och mörker, och hjälpte mig att komma ur den, eller åtminstone att slippa vara ensam i den. Men för det mesta fanns det ingen, och i min ångest blev jag bara mer och mer ensam, och både jag och personalen skuldbelade mig för det. För vi hade ju bestämt att jag skulle be om hjälp när jag mådde så dåligt. Att jag skulle prata med någon då. Att jag inte kunde be om hjälp när jag mådde så dåligt, det fanns liksom inte på kartan, att det kunde vara verklighet. Be om hjälp förväntades man kunna.

Jag kunde sitta i timmar i dagrummet och försöka ta mig ur bubblan, försöka resa mig upp, våga tro på att jag fick knacka på dörren till receptionen, ta tid, uppmärksamhet, fick be om min ångestdämpande medicin som var insatt "vid behov". Det betyder alltså att man kan få den när det är jobbigt, men såklart får man bara den om man ber om den. När jag efter timmar av kamp lyckades komma så långt som till att be om den hade ångesten haft tid på sig att bli helt överväldigande, och medicinen hade inte alls så mycket effekt som den kunde haft om jag tagit den när jag egentligen behövt den, och om jag inte gett ångesten näring i flera timmar genom min inre kamp där delar av mig tyckte att jag inte alls var värd hjälp, uppmärksamhet, medicin, och andra delar av mig tyckte det. Inre krig är rätt energikrävande, och ofta ångestskapande.

Efter ett tag lärde jag mig att hitta sätt så det blev lättare. Jag lärde mig vilka i personalen som aldrig blev irriterade om man bad om medicin, och lärde mig vem som var sjuksköterska (för om man råkade fråga en skötare blev svaret för det mesta att man skulle fråga en annan person, vilket betydde att jag var tvungen att orka ta steget för att be om hjälpen en gång till). Jag lärde mig också att bedöma hur jag mådde innan sjuksköterskan gick runt med medicinvagnen på de bestämda tiderna. Det var lättare att be om extra medicin då, när jag ändå hade uppmärksamheten hos mig. Lättare att känna det som om jag inte störde.

Det var inte bara stödsamtal och behovsmedicin som blev problem eftersom jag måste klara att be om dem. Ville jag duscha måste jag be om att få duschrummet upplåst, ville jag gå ut måste jag be om att någon öppnade dörren till mig. Behövde jag en ren handduk eller rena lakan, ville jag få ha min nagelklippare en stund eller använda tvättmaskinen, eller behövde jag hjälp att förstå något av hur saker på avdelningen funkade, måste jag också be om det. Att be om hjälp var något som jag måste klara igen och igen och igen. Ofta slutade det med att jag hoppade över det för att jag inte orkade. Att gå ut kändes viktigare än att duscha. Dessutom kunde jag göra det tillsammans med någon som besökte mig, och då var det lättare att klara att be om hjälp. Jag kunde ha samma handduk eller lakan i evigheter. Det var för svårt att orka be om allt. Så jag valde vilket som var viktigast. Jag hade mått bättre om jag duschade oftare, men om jag var tvungen att välja på att klara att be om en dusch eller ett stödsamtal kändes ändå stödsamtalen viktigare. Dessutom förväntade sig ingen att jag skulle orka bry mig om min hygien eftersom jag var klassad som deprimerad, så det var mindre risk att bli skuldbelagd om jag hoppade över det.

Det borde ha varit helt uppenbart hur svårt det var för mig att be om hjälp. Men jag kan inte minnas att jag någon gång blev tagen på allvar när jag försökte säga det. Budskapet jag fick var att det ju bara var att anstränga mig så klarade jag det. Som om det var bättre att pressa mig till att klara det utan hjälp, än att låta problemet med mina självutplånande drag faktiskt klassas som problem, och försöka hjälpa mig i det. Det är väldigt snävt vilka problem som tas på allvar inom psykiatrin. Jag önskar att det fanns en större öppenhet, och en större vilja att möta människor där de är, i det som är problem för dem.

Jag förstår att en del saker måste vara inlåsta på en sluten avdelning, och att behovsmedicin går ut på att man ber om den. Det är inte konstigt att slutenvården är uppbyggd på ett sätt så man måste be om hjälp för en massa saker. Men det kunde ändå ha varit så annorlunda.

Året efter min första inläggning började jag röka. Det fanns flera orsaker till det, och inga av dem är särskilt viktiga i detta sammanhanget. Det som spelade roll med rökningen var att rökrummet var en plats där personal och patienter faktiskt träffades och småpratade. Och när det väl fanns en kontakt, en sänkt tröskel, ett möte, så var det också lättare att be om hjälp. Det var bara att se till att cigaretten tog slut samtidigt som behandlarens, så kunde jag be om medicinen, en ren handduk, att bli utsläppt, eller vad det nu var jag behövde hjälp med, när vi gick ut ur rökrummet. Det var ingen stor sak då. Och kanske har det blivit mer restriktivt med personalens rökande de senaste åren, men det behövs ju egentligen inget rökrum för att mötas. Det som behövs är att man väljer att vara där patienterna är när man har en stund över. Att man suddar bort indelningen med olika rum, där patienterna har ett dagrum, och personalen sin reception. Det krävs att man gör det lättare att se varandra, lägga några minuter på att mötas i det vardagliga på avdelningen. Det skulle gå lika bra att göra det i ett dagrum som i ett rökrum. Finnas där, närmare patienterna.

Och jag önskar att fler sträckte ut en hand, frågade hur man mår, om man vill prata. Det är bra att man får hjälp om man ber om det. Men det skulle vara ännu bättre om man hade större chanser att få hjälp när man mår för dåligt för att klara att be om det också.

Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gratis bok?

Lottar ut några ex av min bok. Är du intresserad så klicka här för att läsa mer.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Du får bara ha ett problem. Ett lagom stort, som passar våra behandlingsmetoder.

Sträckläste boken Slutstation Rättspsyk av Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman för ett par dagar sen. Kan verkligen rekommendera den. Det finns så mycket att säga. Det är såklart vedervärdigt att människor som inte blivit dömda för brott vårdas inom rättspsykiatrin. Det är såklart helt oacceptabelt att man använder olagliga tvångsmetoder, och att man använder de lagliga tvångsmetoderna på ett olagligt sätt (dvs att använda dem som bestraffning eller som behandlingsmetod). Minst lika vedervärdigt och oacceptabelt är det att det är så svårt att bli hörd och tagen på allvar när man som patient utsätts för sånt, och att det verkar i stort sett omöjligt att lyckas stoppa den olagliga vården. Vilka andra olagliga handlingar skulle myndigheter acceptera att de fortsatte? Vilka andra människor skulle man acceptera utsattes?

Nåväl. Det finns väl andra grupper som vi också har en tendens att frånta mänskliga rättigheter. Papperslösa och asylsökande tex. Men nu handlar det som psykiatri här, så jag håller mig till det, och även om mänskligheten överlag tycker att det är en smidig lösning att med jämna mellanrum avpersonifiera vissa grupper av människor, så är det helt orimligt att myndigheter subventionerar att man utsätter människor för tortyrliknande åtgärder, som både strider mot mänskliga rättigheter och landets egna lagar. Och jag hamnar tillbaka på ruta ett. Hamnar i frågan kring varför patienter inom psykiatrin inte riktigt är lika mycket människor som andra, tex de som jobbar där.

Jag har inte haft koll på de här skräck-behandlingsmetoderna som använts inom rättspsykiatrin, även om jag vetat att det finns självskadepatienter som vårdas där. Efter att ha läst denna boken är jag omåttligt upprörd. Men samtidigt är jag inte förvånad.

Det finns strukturer inom psykiatrin som gör att det är logiskt att det kan bli såhär. Inte acceptabelt, inte försvarbart, men logiskt. En sak är det där att göra psykpatienter till något annat än människor. Att man delar upp människorna i "vi" och "dom" som jag tidigare skrivit om här. Den uppdelningen gör att det är lättare att utsätta någon av "dom" för en omänsklighet man aldrig skulle tycka att det var ok om man själv eller någon av ens närmaste behövde vara med om.

En annan sak är det här med psykiatrins syn på problem. Det är så viktigt att sätta rätt diagnos på människor. Och många behandlingar är uppbyggda utifrån att man ska ha en viss diagnos. Det är väldigt nischat på det sättet, och det kan finnas något bra i det. Om man har en missbruksproblematik är det vettigt att få hjälp av någon som har specialkunskaper i beroende, både vad gäller det fysiska och det psykiska. Är man ätstörd är det bra att ha hjälp som är specialinriktad på det, eftersom det är rätt speciellt, och detsamma kan gälla om man har PTSD, borderline, självskadebeteende eller någon annan problematik. Det är bra att det finns specialkunskaper kring olika områden, och att sätta rätt diagnos på någon kan vara en väg för att hjälpa någon att få rätt vård.

Däremot blir det problematiskt om man inte passar helt in i något fack, eller om man passar in i flera samtidigt. Eller om man har en problematik som är i en svårare variant, eller av nån annan anledning inte passar de behandlingsalternativ som finns. Tex kan det bli problem om man inte blir så förbättrad som "man ska" på den tiden en viss behandling är, eller om dämpandet av en problematik förvärrar en annan.

Jag vet människor som gått i behandling för ätstörning men blivit utslängda därifrån pga att de blev deprimerade när de väl åt. Villkoret för att komma tillbaka var att först sluta vara deprimerad, vilket i mina öron låter rätt orimligt att man ska klara om man inte äter tillräckligt, vilket de personerna inte klarade utan den behandling de blev utslängda ifrån. Jag vet också någon som blivit utslängd från ett behandlingshem pga självskadeproblem som hon inte klarade att kontrollera, vilket inte verkar lättare med bara en stödkontakt inom öppenvården. Och jag vet några som bedömts som att de haft fel problematik för befintliga behandlingshem (eller att det inte funnits pengar för behandlingshem), och att de varit för svåra fall för att det skulle vara rimligt att ge dem en fosterfamilj. Men eftersom de var i övre tonåren kunde man besluta om eget boende, och så fick de hjälp att skaffa en lägenhet i alla fall, där de fick bo utan särskilt mycket stöd alls.

Själv har jag fått höra när jag varit inlagd att jag ju egentligen behöver mer och en annan sorts vård än de kan ge mig, och i ett resonemang som bara kan låta rimligt om man är inom psykiatrin fick de det till att eftersom det inte finns några pengar för behandlingshem, så är det rimligaste att helt enkelt skriva ut mig.

Vid ett annat tillfälle hade jag blivit försämrad istället för att bli bättre av de tre månader man generellt har som absolut maxtid inom slutenvården här. Det var ju fel av mig. Och pengar till behandlingshem hade de inte, och någon exakt diagnos lyckades de inte sätta. Däremot hallucinerade jag en del. Det verkade inte som om jag hade en psykos, men att höra röster var skäl nog för att det skulle verka befogat att flytta över mig från allmänpsykiatrin till psykosvården, där det inte finns samma gränser eller samma press på att man ska bli frisk innan ett visst datum. Det visade sig vara ett uppköp för mig att hamna hos dem, men meningen med det var inte i första hand att jag skulle få en bättre vård. Meningen var i första hand att allmänpsykiatrins avdelning skulle kunna avsluta min inläggning innan de tre månaderna gått, och att de skulle hitta en lösning om vart de skulle göra av mig. För tiden var ju slut.

Alltför ofta är behandlingar inom psykiatrin begränsade och har tydliga tidsmässiga ramar. Det finns bestämmelser för hur många veckor eller månader man kan vara någonstans, och när den tiden är slut blir man flyttad eller lämnad utan hjälp, oavsett om det bästa varit om man fick vara kvar på samma ställe. Det finns väldigt tydliga ramar för hur ens problem får se ut också, och hur mycket förbättrad man ska bli. Om ens problem inte får plats inom någon ram, eller inte försvinner med den åtgärd psykiatrin bestämt borde hjälpa, är det som med störst sannolikhet händer att man blir skuldbelagd för det, och att man blir lämnad ensam. Som att det handlade om att man inte ansträngde sig nog, att det var viljebrist som gjorde en mer komplex eller att man behövde en annan sorts hjälp eller mer tid.

De allra flesta som inte matchar behandlingar som finns tror jag blir lämnade ensamma, för det mesta med en läkarkontakt och en stödkontakt inom öppenvården, vilket ofta inte är nog. (Men psykiatrin kan ju definiera det som om man "får behandling" oavsett hur otillräcklig behandlingen är). Med en del patienter skulle det inte vara möjligt att bara skriva ut dem och lämna dem. De tvångsvårdade patienter som hamnar på rättspsyk är såna.

Men jag tänker att det är olika uttryck för samma sak. Psykiatrin lider av en fyrkantighet både vad gäller vad man kan ha för problem, hur de kan behandlas, och hur lång tid det får ta. Till rätt stor del tror jag att det går att skylla på politikerna, som är de som bestämmer hur mycket pengar det får gå till olika saker, vad som är rimligt i deras ögon. I vilket fall är det ett enormt strukturellt problem inom psykiatrin som system. Det finns för få vårdalternativ, och de som finns är begränsade på ett sätt som lätt blir dåliga för patienter. Det finns en extrem brist på helhetstänkande vad gäller vården, och också vad gäller synen på människan som ska behandlas. Man ser hellre symptomen än skäl som finns bakom, och har man symptom som hör hemma inom flera olika specialistområden får man hjälp med ett i taget. Vilket sällan är en bra lösning. Har man en komplex eller allvarlig problematik riskerar man att flyttas runt. Oavsett om alla ställena är bra finns det risk att just det att hela tiden bli flyttad, och att hela tiden höra att man inte hör hemma på något ställe påverkar en. Alltför ofta känns det som att behandlare tycker det viktigaste är att slå fast att en patient inte hör hemma på deras bord, och som att det sällan är lika viktigt att slå fast på vilket bord en patient hör hemma, var personen faktiskt kan få hjälp. Det viktigaste är att bli av med problemet, patienten.

Det finns i stort sett aldrig utrymme för att få stanna någonstans tills man hunnit bli bättre, den sortens trygghet erbjuds inte. (Jag tror psykosvården är en helt annan historia än allmänpsykiatrin). Och blir man inte hjälpt av den vård man kan få, riskerar man att bli stämplad som ett (i stort sett) hopplöst fall och dumpad. Antingen i sin ensamhet och med väldigt lite hjälp, eller i värsta fall på rättspsyk. På slutstationer där det inte finns några tidsbegränsningar eller goda behandlingar.



Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gästbloggare: Med overkligheten. Medvetenheten.

Hej alla, underbara, bästa ni.

Har fått äran att skriva här hos Linnéa. Tacktacktacktacktacktack Linnéa!!

Vill med denna text dela med mig av mina erfarenheter och insikter om depersonalisation och derealisation då jag själv sökte efter och saknade det när känslan tog över mig.

Jag jättesnabbt; cis-kvinna, feminist och har vuxit upp i en relativt trygg familj. Mitt tilltalsnamn är Ellenor och jag har levt i denna kropp på denna planet i 23 jordsnurr.

Nu i efterhand kan jag se hur det ena ledde till det andra, hur varje steg haft sin mening och hur jag också fortfarande är på väg.

Jag kan minnas när jag gick i femman, åkte till Kreta med mamma, pappa och lillebror, hur jag stod på stranden och inte kunde fatta hur jag verkligen nu helt plötsligt var i ett annat land. Ett annat land? Vadå annat land? Jahapp… och nu ska jag alltså vara här på semester?? Så surrealistiskt alltihop.

Eller alla gånger jag suttit på skolbussen och lekt med tanken att alla människorna här egentligen bara är något klädda med skelett, organ, muskler, skinn och kläder.

På möten på jobbet, inte kunna höra vad någon säger för att jag varit helt distraherad med att inte förstå hur det kan komma meningar ut från människokroppar eller vara helt i chock av hur ett ansikte faktiskt är uppbyggt.

Jag har alltså hela mitt liv ifrågasatt exisitensen, både min egen och min omgivning. Enkla frågor som – Vad heter du? Ledde till att jag började tänka vem är jag? Vem är jag? Vem är jag? Hur kan jag vara här? Hur kan du vara där? Hur kan jag se? Varför är dörrar fyrkantiga? Vad är en dörr gjord av? Atomer? Vadå periodiska systemer? Lever vi på en planet i ett universum som är i ett annat universum och som är ytterligare i ett universum? HAH! Stopp. – Hallå? – Haha, hör du mig? – Vad heter du? Jag ville ha de ärligaste svaren på allt och det ledde alltid till existentiella frågor för mig. I samband med kaoset som var med mitt ex och min boendesituation kraschade jag till slut.

Urklipp ur dagbok ett par månader efter ett av alla break ups jag och mitt ex hade:

22:48 17.02.2012
”Sen ett år tillbaka har jag haft återkommande overklighetskänslor. För ett par månader sedan började det blir mer påtagligt och mer som en del av vardagen. Nu senaste veckorna har det blivit extremt. Fick min första panikångestattack för två veckor sedan, fick den andra förra veckan i torsdags, tredje fick jag på vägen hem från krogen i lördags, igår fick jag tre stycken och idag har jag bara fått en. Allt jag gör känns overkligt, alla runt omkring mig har plötsligt blivit främlingar. Min familj. Mina vänner. Alla. Jag känner knappt igen mig själv. Har börjat få svårt att hålla koll på dagar, förstå vad klockan är, har svårt att ta in.

Musiken är väldigt viktig för mig just nu.

Att bara ligga här och skriva känns väldigt konstigt. Drömmar och ”verkligheten” börjar flyta samman. Vänner verkar inte förstå något alls. Känns bara som att jag kan sitta här och stirra rakt ut i tomma intet utan att det betyder något. Att se min egen spegelbild är som att se en annan människa. Vill försvinna härifrån, slippa alla dessa känslor, krav, livet. Allt känns så långt borta, som att en gör saker för att en måste, det liksom förväntas av alla att en gör det. Alla dessa tankar blir bara värre och värre för varje dag. Vet ingenting längre.”

Overklighetskänslan var sedan konstant i ytterligare tre år. Kändes som att jag klättrade inuti min egen hjärna som var dränkt i såpa. Såpan blev till en bubbla, som skilde mig från verkligheten, som växte sig tjockare och tjockare. Ja, många av er känner ju säkert igen er i detta, hur en längre tid av depersonalisation och eller derealisation känns.

Min första vändning till att börja må bättre var att träffa någon likasinnad; som berättade att det är helt naturligt att ifrågasätta samhället och existensen. De frågorna jag hade och har, har också andra och det finns till och med studier samt forskning om det.

Kommer ihåg ett speciellt samtal med den där någon. Var hemma hos honom i hans säng och pratade om existensen, att det enda en faktiskt vet är nu. Nu är inte det förflutna eller framtiden, nu är nu. Alltså det jag, eller fiktionen ”Ellenor” har varit med om finns inte och det jag kommer att vara med om finns inte heller egentligen. Ellenor finns inte.

Okej, vad vet jag om nu då? Att uppleva att vara är alltid nu, att vara kan bestå av olika intryck till mitt medvetande väl? Intryck som uppfattas via mina sinnen? Detta kan exempelvis vara känslan av att jag sitter i sängen, en säng består i grund och botten av atomer. All materia består av atomer. Till och med luften är atomer, allting är atomer. Om allting är atomer är ju allting samma, allting sitter ihop - bokstavligen. Allt är ingenting och ingenting är allt.

*BOOOHM, mind -> blown!*

När en känner overklighetskänslan så känner en bland annat att fiktionen av sitt jag, ex Ellenor, och allt som är kopplat till Ellenor inte är greppbart. Relationer, platser eller det som jag verkligen tyckte var värst – att titta på mina händer, var så surrealistiskt. Beslutsångesten i alla val, allt från känslor till vad en vill äta från menyn. Också uppfattningen av nuet, alltid känna sig flytande och snurrig, försöka se genom bubblan eller glasrutan, värsta tänkbara – shoppinggallerior. Till och med bara orden: depersonalisation och derealisation = opersonlig och overklig.

- GOSH, JAG FATTAR!

Alltså att vara i tillståndet av ”depersonalisation”/”derealisation” är ju att vara helt frånkopplad och fri från sitt ego/sinne(ex: Ellenor) och det blir per automatik att vara i nuet. Overklighetskänslan är känslan av att uppleva nuet, vara medvetande. Att vara medvetande om nuet konstant är precis vad det är, nu, nu och nu. Självklart blev det intensivt och ångestfyllt då innan när jag inte förstod.

Jag fick ett nytt perspektiv på min verklighetsuppfattning. Istället för att känna att jag levde kvävd i overklighetsbubblan, som ingen annan i min omgivning verkade göra eller förstå, upplevde jag känslan som en medvetenhet av nuet.

Urklipp ur dagbok i samband med detta:

”2015-05-29

Jag är inget och allt

Överallt och ingenstans.
Flytande och stilla.
Öppen och inlåst.
Vet allt eller ingenting.

Känslorna sköljer över mig
och jag älskar att leva.
Tid eller rum slutar att existera
och jag är svävande i nuet.
Vibrerar med universum
och jag är överallt.

Jag är ju inget, jag är ju allt.
Tillsammans är vi inget och allt.
Jag är ju inget, jag är ju allt.
Tillsammans är vi inget och allt.”

Overklighetskänslan är tillståndet av medvetenheten om att vara nu. Igen; overklighetskänslan är tillståndet av medvetenheten om att vara nu. Härmed förklarar jag att numera heter overklighetskänslor medvetenshetskänslor och overklighetstankar medvetenhetstankar, hehe. Trodde aldrig att jag skulle vara tacksam över alla år jag famlade i mörkret, men det är jag. Obeskrivligt tacksam.

Det nya perspektivet har tillåtit mig att kunna acceptera att jag lever i denna kropp, i denna verklighet. Jag kan nu bara få vara. Ingen bubbla längre. Jag vågar släppa och känna in. Leva.

Ellenor Gustafsson hösten 2015


***

Tidigare inlägg från gästbloggare hittar du via en flik under bloggens rubrik. Vill du också gästblogga kring något som rör dissociation kan du maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com, och/eller läsa lite här: Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Drömmen om öppen dialog.

Jag såg en film på youtube. Det var längesen, jag vet inte om jag tipsat om den förut. Det är en sån som inte riktigt släpper taget om mig. Det är en dokumentär (alltså inte bara ett kort klipp): OPEN DIALOGUE: an alternative Finnish approach to healing psychosis.

Det handlar om en finsk modell kring hur man kan bemöta och behandla människor som blir sjuka i psykossjukdomar. Och jag vet varför den kommer tillbaka till mig, vet varför det är en av dem som stannar kvar. För det finns saker där som är grundläggande i sånt jag längtat efter, behövt, önskat. Annat med, som idén att man ska vara på sjukhus så lite som möjligt, deras sätt att skapa hemvård som alternativ, och hur de förhåller sig till medicin. Men mest är det den öppna dialogen som drar i mig.

För att det är som att det är det enda vettiga. Och för att det är som en utopi. Att behandlare skulle föra en öppen dialog med en, ta sig tid att förklara sina tankar och hur man resonerar, att resonera med en och försöka komma fram till saker tillsammans med en. Och om det inte går så har man åtminstone fått chansen att förstå hur behandlarna tänkte.

Nej, jag har inte bara mött maktmissbruk och hemska saker i psykiatrin, jag har fått hjälp, blivit bra bemött, blivit respekterad, och med vissa har jag blivit insläppt i processerna kring hur man ska/kan tänka kring mig som sjukdomsfall, och vilka lösningar som är vettiga eller möjliga. Några har satt stort värde på mina tankar i det. Det har varit helt avgörande för mig, och för vad som blivit hjälp på riktigt.

Men trots det. Systemet är uppbyggt utifrån nåt helt annat. Man har ronder i slutenvården, där är patienterna inte med. Man har teammöten i öppenvården. Där är patienterna inte heller med. Och kanske kunde man ha det ändå, utan att det blir ett maktmedel. Men det skulle krävas att man satte sig ner med patienten efter, och förklarade hur man tänkt, och varför. Det är ett problem att läkaren har en sån maktposition, men samtidigt är så lite närvarande i behandlingen, för det är ju svårt att lösa det rent praktiskt, skulle läkare ta sig den tiden att förklara och diskutera sina idéer i varje sak, så skulle det behövas mycket mer läkartid för varje patient. Men kanske att det skulle gå att lösa om nån annan hade rollen att förklara och släppa in en i dialogen. Kanske skulle det vara ok om läkaren stod lite utanför, men som det är nu står läkaren lite utanför, men patienten nog minst lika ofta utanför.

Tar man med myndigheter i utopin om öppen dialog är sprickan i förhållande till verkligheten ännu större. Hur ofta har myndigheterna och behandlare diskuterat en som fall bakom ens rygg? Utan att berätta det för en? Hur ofta är man inte insläppt i deras processer kring vad som är bäst för en? Jag vet inte, jag vet bara hur förvånade mina myndighetspersoner varit när min ansvarige behandlare vägrat diskutera något med dem, om jag inte först godkänt att de ska diskutera just den saken. Hur myndighetspersonen liksom fascinerat brukar nämna det sen, när vi pratar nästa gång. Och jag vet hur det hänt sånt som sommaren förra året, när jag hade läkarsamtal, och möte med försäkringskassan bara några dagar senare, och läkaren ringt och diskuterat saker om mig och min framtid med försäkringskassan, utan att ha tagit upp samma saker med mig, eller släppt in mig i dialogen.

Det märks när någon av de inblandade tycker det är konstigt, när någon lyssnat på mig och tror att mina idéer och min kunskap om mig själv spelar roll. Men annars? Hur ofta har det hänt när jag varken haft en behandlare eller en myndighetsperson som bryr sig om mig? Ofta, är jag rädd.

Och för att återgå till vården, så är det ju normalt där. Att diskutera patienten bakom stängda dörrar, och sen meddela mig beslutet. Inte alltid det som ligger bakom. Kanske inte ens vilken diagnos man tänker att jag har. När jag läste journaler från några år när jag haft mycket kontakt med psykiatrin insåg jag att de tagit beslut om mig och behandling av mig utifrån en preliminär diagnos de varken utrett eller berättat för mig att de tänkte att jag hade. I fyra år hade vården utgått från det. Utan att berätta det för mig. (När jag läste journalen hade jag fått reda på det, men inte att det funnits i grunden när det tagits beslut om mig under så lång tid.) Och inte släppte man in mig i nåt mer detaljerat heller, det fanns inte mycket till dialog där.

Med erfarenheterna av det i kroppen ser jag den där dokumentären, och minns den, nu långt efter att jag sett den. Jag tänker på hur stort behov jag har av att göra världen begriplig. Att det varit grundläggande i mitt tillfrisknande, att göra världen begriplig. Först då har den kunnat bli hanterbar. Och att det varit en av de saker som skadat mig mest i psykiatrin, att det begripliga förvägrats mig. Och då inte mest av mina symptom, när de luckrat upp konturerna av min verklighet har det varit ett helvete, men det var ingens ansvar. Att det kan verka som en principsak att inte släppa in mig i varför man tar de beslut man gör om mig, det är något annat. Att man medvetet undanhåller saker, för att man nog tänkt att det på nåt sätt skulle påverka behandlingen negativt om jag förstod hur man tänkte att den skulle fungera.

Det har haft en väldigt negativ effekt på mig att vara utelämnad till en värld som varit oförutsägbar, surrealistisk och omöjlig att förstå. Där dörrarna stängts om det jag behövt för att världen inte skulle vara ett kaos. Därför drömmer jag om den öppna dialogen. Igen. Därför återkommer tankarna från filmen. För att jag behövt att det vården förmedlade var begripligt, eftersom jag hade nog med kaos inifrån.

Det finns ett begrepp som är populärt nu; agentskap. Jag har skrivit om det förut. Att inte ha en öppen dialog är att ofta stänga dörrarna till de möjligheter till agentskap som skulle kunna finnas. Jag tror det är mycket olyckligt, eftersom agentskap är en av de faktorer som verkar vara viktigast vid läkande / tillfrisknande.

Det finns ett annat begrepp som inte är lika modernt, men jag tror det är allmänt vedertaget att det har betydelse; KASAM. Antonovskys idé om att de hälsobringande faktorerna är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Är man sjuk behöver man väl det hälsobringande, det borde vara självklart. Därför känns det så konstigt att ha en vård som inte släpper in patienten, där det är regel att prata bakom ryggen, över huvudet, diskutera, och sen meddela vad man bestämt. Att inte göra vad man kan för att erbjuda begriplighet. Även om man säkert gör det av god vilja, jag vill ändå tro det. Att man vill hjälpa patienter till ökad hanterbarhet. Det är fint. Men om det görs på bekostnad av begripligheten? Och när det inte ens skulle vara nödvändigt? Det är inte så fint.

Mig har det skadat.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.