Hur många personer kan ingå i en relation?

En av de frågor som slentrianmässigt ställts till mig genom åren i psykiatrin, och som nog nånstans på vägen gått lite vilse hos personer som ställt den om och om igen till olika patienter, är frågan
- Är relationen till din familj bra?

För all del, jag ska inte överdriva. Ibland är de uppdelade i två relationer, familjen. Ibland är de syskon och föräldrar.

Jag har sju syskon och två föräldrar. Det har jag haft så länge jag haft kontakt med psykiatrin. Nio personer alltså, som man föser ihop, gör till en relation, eller möjligen två.

Det är en såndär snabb fråga, man ska svara ja eller nej på den, ge ett enkelt svar som kan vara en del av att måla upp min situation för någon som aldrig träffat mig förut. Det är inte det jag vänder mig mest emot, att förenkla på det viset. De flesta relationer är väl åtminstone lite mer än så, lite mer komplicerade eller lite fler saker. Inte något som kan rymmas i det enkla: är den bra (eller dålig)?

Jag förstår det, att det är så kort, jag förstår att man ibland inte hinner gå in på allt eller ge allt utrymme. Det kan vara i sin ordning, även om man kan bli rätt matt av att rabbla såna svar. (Kanske också av att ställa såna frågor.)

Det jag reagerar på är att de klumpas ihop, görs till ett. Familjen. Eller föräldrarna, syskonen.

Jag har inte samma relation till nio personer. Jag tänker att det blir som om man frågar ett barn om det har en bra relation till sina klasskompisar. Som att det inte går att svara på ett ärligt sätt om man bara kan välja på ja eller nej. Och att det inte går att veta vad svaret betyder. Ja kan nog betyda lite av varje. Kanske att man är vän med de flesta, fast det kan rymmas att några hatar en och slår en på rasten. Eller att man har några få vänner, men att resten lämnar en ifred och är likgiltiga till en.

Vad är en bra relation till en grupp? Om man smälter ihop personerna, gör dem till en enhet? Om gruppen är dålig för en, men om man tycker om personerna om man träffar dem en och en, och man då har bra relationer till dem var och en för sig. Är det då en bra relation till gruppen av människor? Eller om det funkar helt ok med personerna så länge de ingår i en grupp, men att det känns helt meningslöst att ses utan det sammanhanget, är det en bra relation?

Kan man ens prata om relation så, som något mellan en enskild person och en grupp av personer, blir det inte något annat än en relation? Och om man frågar om det på det sättet, hur vet man vad svaret betyder?

Jag tänker inte skriva om min familj, det blir konstigt, jag brukar vara mån om att det inte ska gå att identifiera någon mer än mig själv i det jag skriver, och det blir såklart omöjligt med en familj.

Men jag vet ju att de frågar för att det finns tankar om att familjen är särskilt viktiga människor, och en särskilt viktig grupp i en persons liv. Att relationerna till föräldrarna präglar en, kan påverka hur man mår. Och ibland finns det förståelse för att även syskonrelationer kan vara något med större tyngd än tex vänskaper. För att de funnits med länge, är en del av familjen, och för att familjen är en grupp som spelar så stor roll.

Jag förstår att det ingår i frågorna, att snabbt kolla hur familjen varit för en, och hur det är nu. Det är bara sättet det är frågat på som blir så avigt. Det är nio personer. Det går inte att svara på ett ärligt sätt om de klumpas ihop till en relation, och jag måste välja på om relationen är bra eller dålig. Den är både och, lite allt möjligt, olika med olika personer beroende på vilken period av mitt liv det är. Olika i nuet beroende på vad som hänt tidigare i våra liv.

Jag vet inte om det skulle vara möjligt att fråga mig kring en person i taget. Typ
- Har du en bra relation till din mamma? Till din pappa? Till syskon 1, syskon 2 osv?

Det måste väl ta mer tid att göra det, förutom att den som frågar måste hålla reda på antalet att fråga om. Men för min del hade det spelat roll om man delade upp dem, gjorde det till olika relationer, eftersom det är det. Och om man efter att ha fått svar på om relationen till var och en är bra eller inte vill veta hur det känns att ingå i den gruppen som familjen är, kunde man väl fråga nåt om det. Typ
- Fungerar det bra för dig att träffa dem i grupp?

Det skulle i mitt fall bli tio frågor istället för en, och kanske är det för mycket. Kanske går det inte att hinna. Men den där frågan när allt samlas ihop till ett, den är för konstig att svara på. Jag vet inte ens om den som frågar har möjlighet att förstå vad svaret betyder, för då måste man förstå vad den som svarar tänker om det. Vad hen egentligen har svarat på. För mig låter det som en betydligt mer komplicerad och krävande sak att lyckas gissa rätt på, än det skulle vara att dela upp frågan lite.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Konstiga tankar.

Det finns så många frågor som ställs av rutin. En del är helt begripliga för mig. Det handlar om att kartlägga måendet, symptomen, göra riskbedömningar i det tillstånd jag befinner mig i. Sånt. Jag förstår att det behövs, och det är oundvikligt att frågor som ställts för många gånger och som man svarat på för många gånger till slut känns som ihåliga upprepningar. Det är varken frågornas eller den som frågars fel. Möjligen situationens, den som gör att det snabbt måste gå att bedöma. Men också det förstår jag, att det har sina skäl, att det kanske måste vara så.

En del frågor är däremot obegripliga.

- Har du haft några konstiga tankar?

Jag har aldrig förstått vad den betyder, och det har heller aldrig känts som läge att fråga. Allt som sägs i ett sånt sjok av frågor bedöms, och jag antar att jag varit rädd att bli bedömd som psykotisk om jag ens ifrågasatt frågan, undrat vad som räknas som konstigt. För den kommer tillsammans med de andra frågorna på det psykotiska temat. Såna som är begripliga. Men denna. Vad betyder den? Jag har ingen aning, jag har ändå grubblat en del på det. Jag tänker på mycket konstiga saker, men jag tror inte det är det som menas, det enda jag förstår är att det betyder något annat än vanliga funderingar, vad de nu än kommer in på för ämne.

Ett tag fick jag svara på test ganska ofta. Några korta frågor som en skötare på avdelningen kunde ställa till mig, och som hon noggrant skrev ner svaren på. Andra som en psykolog kom med i högar av papper där jag skulle kryssa. Vissa var helt obegripliga. När de funderade på om jag var schizofren fick jag i en rad av frågor denna

- Vad är det för likhet mellan ett lejon och en elefant?

Jag minns det bara för att jag tyckte att hon sa dig först, inte lejon. Det brukar inte ses som nåt positivt att bli jämförd med en elefant, men jag ansträngde mig för att komma på ett svar som inte var helt självförtryckande. Nu var det ju inte det som var frågan. Jag minns inte om jag ens kom på ett svar att säga, men i vilket fall kunde det ju inte räknas, eftersom frågan var en annan. Vad är det för likhet mellan ett lejon och en elefant? Jag vet fortfarande inte vad ett rimligt svar är. Eller vad frågan går ut på. Kanske att se om jag alls lyckades hitta nåt som liknade. En svans, ett hjärta som slår, något gemensamt. Eller så var det man var ute efter att se om jag svarade nåt som inte alls var förankrat i verkligheten. Jag vet inte.

De där testen var aldrig till för att jag skulle förstå dem. Jag skulle svara, och de skulle genom svaren förstå mig. Hur det skulle gå till för dem att tolka svaren och komma fram till något var inget jag skulle bry mig om. Eftersom jag fortfarande tänker på det ibland kan man väl säga att det där att jag inte skulle bry mig om det var något som inte lyckades. Men tanken var så, tanken var hela tiden så då. Att jag skulle svara på allt de frågade, och inte bry mig om vem de var, om jag kunde lita på dem, vad de gjorde med mina ord, tankar, hur de såg på mina symptom, mina problem. Jag skulle aldrig vara insläppt i tolkningarna, förståelsen, behandlandet. Behandling var något att ta emot. Några tabletter som kom i en kopp ett par gånger om dagen. Min uppgift var att svälja utan motstånd.

Det var snarast så att det var bra om jag inte förstod vad som hände i bedömningarna, för så länge jag inte förstod något av det kunde jag inte heller manipulera resultaten. Jag vet att det finns tankar om att svaren påverkas om någon förstår vad man faktiskt undersöker. Jag vet inte om man tänkt på att svaren kan påverkas om allt som händer runt en är obegripligt, hela situationen, och att frågorna kan bli en förlängning av det.

Jag vet inte om man glömt det där med att tillit kan spela roll, om de inte märkte att jag svarade mer och kanske ärligare om nån bara visade att de hade tid och faktiskt brydde sig om vad jag sa. Om de inte förstod att det fanns saker som aldrig blev sagda när de var sådär obegripliga, att det fanns en motvilja mot att lägga allt i deras händer när jag inte förstod vad som skulle hända med det där. Och när motviljan möttes med maktspel, härskartekniker och försök att få ur mig saker genom utpressning. När jag hela tiden skulle veta att jag ingen var, inget, att det var en nåd att ens få vistas där, i deras närhet, de som tog vad jag berättade och inte förstod något alls av mig, men ändå hävdade att det bara var de som hade makten att hjälpa mig och att det var ett val att underordna mig deras makt eller bli helt utan hjälp.

Ur perspektivet att jag inte skulle förstå någonting, att det faktiskt var en tanke, att svaren skulle bli bättre då, mer oförfalskade (även om det är en tanke jag förhåller mig skeptisk till), måste jag säga att en del frågor var förvånansvärt begripliga.

- Brukade du göra djur illa eller döda dem när du var barn.

(Nej tack, jag vill inte bli klassad som psykopat.)

- Tror du att någon gömmer mikrofoner tex i tavelramar i ditt hem?

(Nej, jag har ingen lust att bli klassad som paranoid heller.)

Jag försökte svara ärligt, jag ville faktiskt ha hjälp, jag trodde att svaren på frågorna var en väg för dem att få en bild av mina problem. Så jag gjorde så gott jag kunde. Men det var svårt både när frågorna var för obegripliga och för uppenbara. Svårt att ta dem på allvar, svårt att förstå meningen med dem, svårt att engagera mig i likheten mellan ett lejon och en elefant. Och också svårt att inte själv försöka tänka ut vilken diagnos som nog faktiskt var rätt, och ge svar på de uppenbara frågorna så de pekade i den riktningen. I det fallet kunde de lika gärna beskrivit olika diagnoser för mig och frågat mig om jag tyckte att det stämde in på mig.

Men det är inte så man gör. Man frågar enligt mallarna, för det är dem man har. Och som patient får man spela med så gott man kan, svara så bra man orkar. För nånstans fattar man ju att det inte går att svara något ironiskt när man får frågan om man har konstiga tankar, även om det är det som ligger närmast till hands. Det är inte heller så svårt att förstå att man inte får driva med människor som är satta att utreda ens självmordsbenägenhet, och som samtidigt verkar vara rädda för att ta ordet självmord i sin mun, som helst säger mörka tankar, s-tankar eller vilken omskrivning som helst de kan komma på. Man försöker svara ärligt då, om man vill ha hjälp. Man försöker höra vad frågan egentligen handlar om, och svara på det, och när frågan är helt obegriplig får man göra så gott man kan.

För nånstans vet man att det är ett spel. Det som i början av kontakten med psykiatrin framstår som helt obegripligt visar sig snart vara ganska begripligt, men uppbyggt kring helt andra regler än i resten av verkligheten. Och man lär sig att det är kört att försöka ändra spelreglerna. Hur många gånger de än beskyller en för att vara manipulativ eller är arga för att man inte varit ärlig, hur många gånger de än försöker lägga över det som handlar om ett spel på en själv, så kan det inte ändra det. Det finns spelregler som inte går att förändra om man är patient. En av reglerna är att patienten är ansvarig för allt, även för att hela systemet bygger på ett spel som patienter inte får förändra. Det finns mallar, regler, färdiga frågor. Och det finns manualer, förutfattade meningar och annan kunskap som ligger till grund för att tolka svaren. Det är så det är, det är så det ska vara. Det får inte ifrågasättas eller ändras.

Om man ens uttrycker en sån önskan, om andra spelregler, så kommer det straffas med att det mesta man säger sjukdomsförklaras, räknas som symptom. Jag tror det är så paragraf ett i spelreglerna ser ut. Det är behandlare som vet, förstår, kan tolka saker och har rätt. Om patienter tror sig klara något av detta, så kan orsaken bara vara att hen saknar sjukdomsinsikt, eller att sjukdomen är så mycket värre än man tidigare trott.

Det måste ju vara ordning. Om frågorna är bra är mindre viktiga, men vem som har tolkningsföreträde är en helt grundläggande sak. En sån maktstruktur får man inte rucka på. Om man ens vill göra det? Ja, kanske är det sånt som kan räknas som att ha konstiga tankar.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

När ni lämnar mig ensam med oron kring vem jag är i era ögon.

Det var någon som föreslog en neuropsykiatrisk utredning. Då för längesen, när jag var ett problem de tänkte lösa, när jag skulle lägga allt i deras händer och lita på att det var de som hade kunskap nog att förstå vad felet var.

(Då, när det var viktigt att inte lyssna på nåt jag sa, och att upprätthålla föreställningen att jag inte kunde prata, så fanns det ju inte ens nån anledning att försöka höra mig. Det var ändå inte så att jag kunde förstå nåt, kunde sitta inne med en kunskap om mig själv, det var aldrig så, att de letade efter svaren med mig. Jag skulle överlämna information om mina symptom, sen var resten deras sak. Ingenting handlade om mig, jag var reducerad till att vara bäraren av problemen, resten av det jag var, tänkte, kände, hade med mig, det var ungefär ingenting, åtminstone ingenting av värde, kunde avrundas till noll.)

Jag trodde det betydde att de skulle undersöka om jag hade en hjärnskada eller var utvecklingsstörd. Jag blev mycket förolämpad.

Jag har inte tänkt på det så många gånger sen, det var inte en särskilt stor sak. Inte då. Bara en av alla saker som stod för samma syn på mig, på problemen.

Den utredningen blev aldrig av. Kanske passade inte mina symptom in på den gruppen av problem, eftersom det aldrig kommit på tal igen tror jag att det är rimligt att tänka att det var så. Att det egentligen mest var att famla efter svaret på frågan om vad problemet egentligen var, och att de var vilse och egentligen visste det själv, men aldrig släppte den där inställningen att det var de som skulle ha svaren och jag som hade problemen, att det var så det måste vara uppdelat. Att det var bättre att föreslå något på måfå än att inte ha något att komma med, eller släppa bilden att det var de som skulle lösa det till mig. (Som att det är det och bara det som är att hjälpa någon som mår dåligt.)

Även om jag sällan tänkt på just detta så återkommer jag i tankarna på problemet med språk. Hur psykiatrin har ett eget språk, krångligt och fullt med fackord och definitioner, som det för ofta tas för givet att människor ska förstå.

Hur svårt hade det varit att säga bara lite mer? Typ. Vi funderar på att göra denna utredningen, för att undersöka om du kanske uppfyller kriterierna för diagnosen xxx eller xxx. Det skulle kunna förklara dina problem på det här eller det här sättet, och då skulle man kunna hjälpa dig såhär eller såhär.

Det hade tagit ett par minuter, och betytt så mycket. Gjort verkligheten i psykiatrin mer begriplig och hanterbar. För det var inte bara detta, inte bara detta ordet som var obegripligt, det var så hela tiden. Nu vet jag ju vad det betyder, och jag har tillgång till google, en massa bra informationskällor på nätet, och människor som kan hjälpa mig att förklara om något är obegripligt. Nu har jag varit en del av psykiatrin tillräckligt länge för att förstå det mesta av psykiatrispråket, och jag har läst texter nog för att förstå förklaringarna om jag slår upp ett begrepp någonstans.

Då. Jag hade inte det då. Det handlar inte bara om att nätet inte var lika välfyllt. Det handlar minst lika mycket om att det var en ny värld för mig, och att jag inte hade någon som hjälpte mig att förstå. Vissa saker fanns det folk jag kunde fråga om, men inte allt. Dessutom bar jag på så mycket skam och tystnad då. Och vissa saker är svårare än andra att klara att ta i sin mun. Jag klarade aldrig att fråga någon om detta. Klarade aldrig att säga ”Men tror ni/de att jag är hjärnskadad?” Det fanns för mycket skam där, i att någon ens kunde tro det om mig.

Nu var det ju inte det det betydde, det de trodde. Men jag trodde det, och blev lämnad ensam med oron kring vem jag var i deras ögon. Helt i onödan.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Finns det inget vetenskapligt stöd för bortträngda minnen?

Efter debatten om Quick har det upprepats som ett mantra, både här och där. Detta att det inte finns något vetenskapligt stöd för bortträngda minnen. Snart är det så många med så mycket auktoritet som sagt det att det nog kan anses vara skäl nog att tro att det är en sanning. Men är det så enkelt? Svart eller vitt?

Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker att man medvetet blandar ihop saker i debatten. Att det är möjligt att i suggestiv terapi skapa falska minnen görs ofta till bevis för att man inte kan tränga bort svåra saker. Vilket faktiskt är två helt olika saker, där sanningshalten i den första faktiskt inte alls har något bevisvärde vad gäller den andra.

Förutom att det används såna fula retoriska trick som människor missar att genomskåda, tycker jag det kan vara värt att fundera lite över vad som räknas som vetenskapligt stöd. Om man med vetenskapligt stöd menar genomförda och korrekt kontrollerade experiment som är möjliga att upprepa med samma resultat, kommer det alltid vara problem att få vetenskapligt stöd för något som rör trauma. Av den enkla anledningen att man inte kan experimentera med människor på ett sätt som traumatiserar dem. Det skulle vara djupt oetiskt.

Själv tycker jag det skulle vara rimligt att kliniska erfarenheter gavs större tyngd, men det är väl för mycket att hoppas på nu i svallvågorna efter Quick-skandalen där klinikerna gjorts till de ansvariga skurkarna. Att nu påstå att de som behandlar traumatiserade kanske har erfarenheter av hur minnen av trauman kan fungera, både vad gäller om de går att tränga bort och om de i så fall går att återuppväcka, går väl inte så bra ihop med synen att kliniker är potentiella skurkar som ska misstänkliggöras.

Jag blir lite trött av allt detta svart-vita. Allt detta som är antingen-eller. Det finns säkerligen kliniker som likt Quicks behandlare beter sig på oförsvarbara sätt, som skapar falska minnen och gör människor illa. Men det finns också kliniker som är varsamma och som har kunskaper baserade på möten med traumatiserade, som man kunde värdesätta.

Även om man bortser från motsättningen mellan kliniska erfarenheter och psykologiska kontrollerade experiment är det inte riktigt sant att det inte finns vetenskapligt stöd för bortträngda minnen. Forskningsläget som det är nu är inte så tydligt. De experiment som gjort pekar i olika riktning, och de forskare som finns har rätt olika åsikter om läget.

Vill du ha en lite mer nyanserad bild kan jag rekommendera Vetandets världs program För och emot bortträngda minnen.

Vill du inte ha en mer nyanserad bild tror jag du kan fortsätta upprepa mantrat om att det inte finns något vetenskapligt stöd ett tag till. Ingen lär reagera. Det är där vi är nu. Det har väl inte precis så stor vetenskaplig tyngd, men jag tror det kan ha samma effekt som att be ett visst antal Ave Maria efter bikt. Om vi kollektivt säger det tillräckligt många gånger kanske det gottgör de fel som begåtts mot Quick, och kanske också mot andra?

Ska vi däremot komma vidare och inte riskera att göra misstag som grundar sig i en eller annan felaktig syn på traumatiska minnen skulle det kanske vara bättre om fler sysslade med att förmedla mer nyanserade bilder av forskningsläget.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Hon klarade ju sig bra, trots allt.

Visst älskar vi dem, historierna som handlar om att ha klarat sig bra, trots det söndertrasande. När någon sitter i morgonsoffor och säger att detta att någon gjorde hen så fruktansvärt illa, det har faktiskt varit drivkraften, det som gjorde att hen kunde lyckas så väldigt sen. Som om hen nästan var tacksam för att det hände. Nej, ingen säger att den är tacksam för sin olycka, det är ju att gå över en gräns, då skulle vi tänka att hen var lite vrickad, för inte kan man vara glad för vissa saker. Våldtäkter, misshandel, någon som nästan hade ihjäl en. Nej, vi har gränser. Men det är ju så skönt när någon håller sig på rätt sida av gränsen, och ändå förklarar för oss att i det hemska hittade de styrkan som tog dem vidare, gjorde att de kunde förverkliga sina drömmar.

Vi vill ju så gärna höra det, att allt gick bra. Trots allt.

Jag tänker på Susanna Alakoskis ord i Oktober i fattigsverige

"Det gick så bra för dig."
"Har det gått bra för mig?"

De rörde mig så djupt. För vi är så snabba på att dela in människor. Hon klarade sig, han klarade sig inte. För honom har det gått bra (trots allt), hennes liv blev tyvärr bara misär.

Vi tror att vi kan se det. Men hur mycket ser vi?

Hur vet man om någon av ens kollegor lägger så mycket pengar på terapi för att stå ut med att finnas till, att hen aldrig har råd med något extra? Semester, nya kläder, sånt som andra med samma jobb har råd med. Och hur vet man vad som döljs bakom ytan? Hur kan man avgöra vilka människor vars liv är en ändlös rad av dagar som det är en kamp att ta sig igenom?

Hur vet men vem som varje dag måste strida mot att verkställa den död som hela livet hängt som en skugga bakom ryggen, som alltid följt en, som ett dovt hot?

Vi vet inte.

Och om vi inte vet, hur kan vi då bedöma om någon klarat sig eller inte klarat sig?

Vi tycker ju om de där historierna, om att klara sig trots allt. Tycker om de tv-sminkade människorna som talar ut, blottar sin smärta. För de ger väl ändå oss ändå hopp, att vi kan klara det vi bär på. Deras var ju så mycket värre, nästan otänkbart hemskt.

Och de ger oss alibi, som en tyst viskning om att det inte gör något om vi vänder bort blicken, om vi inget gör, inte ens försöker göra. Om man hör skriken, slagen på andra sidan väggen, om man ser att en av barnens klasskompisar verkar så ensam, ledsen. Om man känner doften av alkohol i en annan mammas andetag, nästan varje gång man ses.

Vi vill så gärna slippa låtsas om att det hemska finns, att det är verkligt och kan finnas så nära oss. Var som helst. Vill förminska, gömma. Slippa undan. Och vi vet ju ändå, nånstans, att det händer. Vi läser siffror, statistik, nyheterna säger det gång på gång. Att de där stunderna när någon befinner sig i utsatthet är så många. Många fler än vi orkar ta in.

Det är skönt då, att veta att man trots allt kan klara sig bra. Att det kan skapa en kraft som tar någon vidare, nästan som att det var något bra att vara utsatt. För det gör ju inte så mycket då. All denna utsatthet, den blir mindre allvarlig då. Om den kan ge människor styrka.

Vi kan bli arga om någon använder ord som offer om sig själva. Inte är de offer! Det är ett val om man vill vara det eller inte. Väljer man att vara ett offer är det väl inte så konstigt om man inte kommer vidare. Man kan ju istället välja styrkan, kraften att ta sig vidare. Det finns bättre ord. Överlevare, maskrosbarn. Såna ord som säger att det gick rätt bra ändå. Offer. Det låter som om något gick sönder, inte som en styrka som vanns, inte som en växtkraft som väcktes inuti.

Vi vill väl helst inte höra det, höra om det som gick sönder och hur livet kan vara trasigt i många år efteråt. Hur självdestruktivitet eller andra uttryck för smärta kan vara helt logiska följder. Vi vill inte veta hur svårt det kan vara att få vård, hur ensam man kan bli om att försöka överleva en dag i taget. Vi vill inte veta något om det, det som många ändå vet, för att de bär det med sig genom alla dagar. Det som inte får synas, inte får göras verkligt.

Att man kan gå alldeles sönder när någon slår ens liv i bitar. Att det inte är säkert att man nånsin klarar att få ihop sig igen.

Att människor dör, att självmord är så väldigt vanliga. Att det för andra är som att något dött inuti, något som inte väcks till liv igen. Att det finns inre landskap där inte ett enda litet maskrosblad gror, söker sig mot ljuset. Att ljuset kan slockna.

Jag vill inte säga att det är kört. Inte att de som träder fram, de som ges plats, de som vittnar om att de trots allt klarat sig, eller att det gick att hitta en styrka på vägen från undergången, att de skulle ljuga. Jag tror det är sant. Men det finns så många andra berättelser, det finns så många som trots allt inte klarar sig. Trots att de kämpar, sliter, önskar, vill. Det finns så många som dör. Så många som år efter år lever med konsekvenserna av det någon annan gjorde med dem.

Och det är skandal att det är så svårt att få hjälp, att vi dömer så många till att stanna i undergången, återuppleva den, att så många lämnas ensamma utan den hjälp de behöver.

För det går att hjälpa, går att bli hjälpt. Kanske kan inte allt läka, men med hjälp kan det bli så mycket bättre.

Det borde vara vårt ansvar som medmänniskor, att ta det på allvar, att möjliggöra hjälp till dem som slagits i spillror. Att låtsas om att det behövs, att många lever med förödande konsekvenser, och att de kunde få ha det bättre, om de bara fick hjälp.

Vi måste orka vända oss bort från tv-rutan, våga se de berättelser som handlar om något annat, de som säger att nej, jag klarade inte mig bra.

Jag vet att jag tycker det är viktigt för att jag inte klarade mig så bra. Jag skulle aldrig ha överlevt utan hjälp. Ibland har hjälpen varit helt vilse, gjort mig mer illa. Ändå. Jag skulle aldrig ha klarat mig utan hjälp, den som till sist var en väg som ledde mig vidare.

Jag önskar att det var så mycket lättare att få hjälp om man skadats. Att det inte var som ett lotteri som några få kan vinna, att de flesta lämnas med nitlotter.


Läste ni denna texten i DN, om väntetiderna för att specialiserad vård vid PTSD?

Jag önskar att det såg annorlunda ut än såhär:

• Kris- och traumacentrum i Stockholm: Remisstopp under förra året. Kommer införa nytt stopp i mars eller april. Sade nej till ett 50-tal patienter förra året.

• Avdelningen centrum för trauma i Karlstad: Väntetid tre månader för bedömning, och över sex månader för behandling.

• Kris- och traumamottagningen i Göteborg: Tar endast emot flyktingar. Den hade en ökning av patienter med 30 procent förra året.

• Traumagruppen i Örebro: Närmare 100 personer på väntelistan, med en kötid på 13 till 14 månader.

• PTSD-mottagningen i Borås: Väntetid på två år för vuxna. Minsta väntetid för barn och unga är minst tre månader.

• Röda korset: Röda korset hjälper flyktingar med PTSD över hela landet. I januari larmade de om att de inte klarade den stora ökningen av flyktingar.


Man ska också minnas att detta är de ställen där det faktiskt finns mottagningar med specialistvård. På de flesta hål finns det inte.

Vi kan inte ha det såhär. De flesta klarar sig inte bra, trots allt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Smärtsamma upplevelser är en del av detta att vara människa. (Men åh, det är så orättvist att du är sjuk.)

Vet ni hur det är, har ni träffat människor som berättat för er att det här att må dåligt, att saker gör ont, att det är svårt ibland, att det är något allmänmänskligt? Ni vet, de som mellan raderna eller ibland rakt ut säger att det handlar om bättre eller sämre förmåga att handskas med det. Det där, allmänmänskliga. Smärtan.

Som om den var jämnt fördelad, som om vi alla fått lika mycket att bära på, som att det inte finns nån egentlig skillnad där. Bara att såna som jag är lite sämre, eftersom vi är så dåliga på att bära. Som inte ens inser att vi kunde klara bärandet lika bra som de om vi bara ansträngde oss lite. Och ville. Viljan, den är så viktig. Om man bara vill ha ett bra liv, så kan man ju.

Det finns få saker som provocerar mig så mycket som det. För nog vill jag. Jag vill så innerligt och intensivt, jag har jobbat och slitit och önskat och hoppats och jobbat ännu mer, på att det ska kunna funka. I år efter år. Och på många sätt fungerar mitt liv fortfarande inte.

Det är inte för att jag är sämre än du. Det handlar inte om någon brist på vilja. Det handlar inte om att jag inte försöker.

Det är det där, att smärtan faktiskt inte är jämnt fördelad. Det där att det faktiskt inte är sant att man inte får mer än man klarar. Tyngden man får att släpa med sig genom livet fördelas på ett sätt som för mig framstår som helt slumpartat, godtyckligt, helt utan samband av typen orsak och verkan.

Vi vill nog inte se det alltid, att vi står maktlösa inför vissa saker, att det är det som faktiskt är en del av människans villkor, att vi inget kan göra. Att vi kanske har tur och klarar och hyfsat helskinnade genom livet. Eller så har vi inte det, vi kanske åker på smäll efter smäll, vi kanske får så mycket att vi inte klarar att resa oss igen. Oavsett hur mycket vi vill klara det. Oavsett hur hårt vi kämpar, försöker.

Det är lättare att tänka att alla har samma förutsättningar, att ojämlikheten handlar om ovilja eller något annat, något som skulle gå att förändra om personen som har det sämre bara ansträngde sig.

Eller att skapa modeller som handlar om att den som drabbas, den har av någon anledning förtjänat det. Det finns väl såna inriktningar inom de flesta religioner, och även i oreligiösa sammanhang. Såna som har tydligt för sig att den som mår dåligt, som drabbas av något tungt, som katastroferna hopas kring, den har inte bett tillräckligt, inte överlämnat sig helhjärtat, eller så är det kanske ens förra liv som spökar, nu ska man ta straffet för det man gjorde redan innan man var född till detta livet.

Kanske är vad som helst lättare än att gå med på att vi inte har makten över allt, inte kan ta makten över allt.

Jag förstår att man kan vilja blunda för det.

Ett annat uttryck för samma sak är detta att utropa det som orättvist när någon blivit sjuk. Visst har ni hört det? När någon drabbas av cancer tex. Att det är så orättvist att just hen drabbats av detta.

Vad skulle vara rättvist? Vem skulle bli sjuk då, om sjukdomarna fördelades rättvist?

Hur skulle en sån beräkning se ut, som skapar en rättvis utdelning av lidande?

Inte för att vi kan styra det, det fungerar inte så, men även om vi kunde. Hur skulle man räkna ut det, vem skulle drabbas av vad, och när? Vilka barn skulle det vara rättvist att de utsätts för övergrepp, och vem skulle ha den där cancern alla är så rädda för?

Rättvisa. Vi kan försöka jämna ut saker, vi kan bygga upp ett välfärdssamhälle som hjälper dem som drabbats hårdast, vi kan bära dem som inte orkar själva, ge av det vi har. Vi kan göra lagar, regler, bygga våra samhälleliga system på ett sätt som skapar något som vi kan kalla rättvisa.

Men livet? Livet i sig är inte rättvist.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Lägesrapport och boktips om förövare.

Jag flyttade och blev utan nät. Det skulle aldrig bli så. Nätlösheten, den var inte planerad. Det skulle fixas, alldeles snart. Fast det där snart sköts fram lite i taget, och i praktiken blev det ganska många dagar utan.

Det är intressant faktiskt att se vad som händer när man ofrivilligt blir utan. Jag har inte haft nät på mobilen heller, bara haft tillgång till det på biblioteket och ibland hos någon vän. Intressant att se vad man saknar (allt socialt liv, allas tankar att ta del av, all kommunikation). Och också vad man gör istället.

Har ägnat en del tid åt att packa upp flyttkartonger och gå vilse i den nya staden. Att titta på fiskmåsarna och lyssna på radio. Förutom det har jag läst mycket, och tänkt mycket. Det har funnits väldigt mycket plats för att tänka, att låta saker ta form, hitta konturer, att fånga dem.

Så jag har skrivit en del blogginlägg. Fler än på väldigt länge. Kom fram till att det är en dålig idé att publicera dem meddetsamma allihop, om jag nu vill att ni ska palla läsa dem. Så jag bestämde att ni får ett idag. Och sen lägger jag in dem så det kommer ett nytt inlägg varje söndag klockan 19. Så vet ni det, det blir regelbundet och bra (och ni kan längta efter dem om ni har tillräckligt tråkiga liv för det), och bloggen behöver inte tystna sådär alldeles som den har en tendens att göra när mitt huvud blir fullt av annat, eller för trött för att lyckas hitta några ord alls.

Förutom det tänkte jag bjuda på lite boktips. Allt är inte nyläst, men.. ändå. Det är tema förövare av sexuella övergrepp. Några romaner först, längre ner i listan kommer facklitteratur. Har du några tips på området får du gärna skriva en kommentar eller skicka ett mail (regnlund snabel-a gmail punkt com). Har snöat in lite på det nu.



**


Samtal med djävulen
av Inger Edelfeldt

Spoilervarning.

Två män möts av en händelse. Paul och Asger. Asger är bög, nykter alkoholist och har försökt ta hand om sina inre sår. Paul är kvar i den kristna församling där de båda växte upp. De bestämmer sig för att ses, och träffas hemma hos Asger några dagar.

Paul bär på något, behöver prata om något. Lite i taget kommer det fram. Hans dotter har tagit livet av sig. Det fanns ett brev där hon anklagade honom för att ha utsatt henne för övergrepp. Nåt sånt skulle han ju aldrig göra. Eller... har han gjort det? Lurade djävulen honom genom att få henne att locka honom till sig? Eller gjorde han det av egen kraft? Är det han som är djävulsk?

Vad händer med en människa som för första gången lyfter på locket och vågar närma sig vad det är han gjort? Vad händer om man tar in den ondska man själv utfört, känner smärtan i den, och vet att man skadat någon så illa att hon inte längre orkade leva?

Jag har saknat böcker med detta perspektivet.



***



I havet finns så många stora fiskar
av Sara Lövestam

Boken handlar om en pojke. Han vet inte riktigt hur man pratar, för det blir så svårt av alla saker man inte får säga. Att mamman dricker, att styvpappan gör honom illa. Och förövaren. Han verkar snäll först. Om pojken säger något kanske soctanterna kommer och tar honom från sin mamma. Han vill inte det. Absolut inte.

Sara Lövestam är bra på att skildra personerna och fläta ihop deras berättelser. Pojken, mamman, förövaren, praon. Och personen bakom gardinen. Som aldrig går ut, men som minns nån som dog, kanske av de övergrepp hon blivit utsatt för. Samtidigt får Lövestam med så mycket annat. Hur man hellre värjer sig än agerar när det verkar som om något är fel. Att en pedofil förväntas vara ett monster, inte en trevlig människa. Hur pedofilernas retorik kan se ut, och vad som egentligen är olagligt. Och såklart hur ensam man kan bli som barn.

Jag upplevde boken bitvis som väldigt triggande.



***



Den där lilla stunden av närhet
Av Bengt Ohlsson

Det här är en roman där författaren försöker sätta sig in i hur en förövare tänker och fungerar, och det är det boken skildrar. Huvudpersonen är en serievåldtäktsman. I början av boken begår han våldtäkter, sen åker han fast och är på rättspsyk. Han får en son, blir så småningom utskriven och reser runt och föreläser i skolor om hur våldtäktsmän kan fungera.

Jag vet inte om det är såhär serievåldtäktsmän fungerar, och kanske finns det inget svar på det, det kan väl vara olika från fall till fall. I vilket fall tycker jag att det är ett trovärdigt försök att leva sig in i hur det kan vara, det skulle kunna vara såhär. Som roman funkar den.

Jag blir rätt arg när jag läser, arg för att huvudpersonen är så självcentrerad. Han önskar sig förståelse och empati kring varför det blivit såhär, men själv har han ingen inlevelseförmåga i förhållande till offren och hur det kan bli för dem. Han ser inte ens att de är offer, ser bara det som att det är honom det är synd om egentligen, inte dem.

Boken kan självklart vara jobbig att läsa med tanke på ämnet och att förövaren är i fokus, så läs inte den om du är skör eller lättriggad.



***



Trasdocka
Av Yvonne Domeij

Boken är skriven i tre olika delar. I den första är det den vuxna Yvonne som skriver om hur illa hon farit av de övergrepp hon blev utsatt för av en läkare på barnavårdsnämnden. I andra delen är det flickans röst, det är berättat utifrån hur det var då, hur hennes tankar och liv såg ut. Och tredje delen är en gestaltning av hur hon tänker sig att förövaren kan ha resonerat, hur han möjliggjort övergreppen, och berättigat dem för sig själv. Sett dem delvis som en slags terapi, delvis som en ömsesidig kärlekshistoria.

Jag vet inte hur trovärdig gestaltningen av förövarens inre värld är, kanske var hans resonemang som de framstår här, kanske var de helt annorlunda. Det är ju inte hans ord. Och jag tror att det är precis det som är poängen med den delen av boken. Att ett offer tar sig rätten att definiera förövarens verklighet, tankevärld, så som förövare och samhälle brukar ta sig rätten att definiera offren på alla möjliga sätt. Här är det offret som tar makten i sina händer, den makt som ord kan vara.

Hela boken är skriven på ett känslomässigt sätt, vilket emellanåt kan kännas lite slitsamt att läsa, och jag upplevde förövar-delen som mycket triggande.



*****************************



De mest hatade
om pedofiler och andra sexualbrottslingar
Av Börje Svensson

Denna boken handlar om förövare. Vem de är, hur de framställs och uppfattas. Hur olika orsakerna till brotten kan vara, och hur man kan behandla de människor som begått dem. Och varför det är så lätt att se på just sexualbrottslingar som monster. Boken har ambitionen att förmedla en mer nyanserad bild av förövare, och också varför det är viktigt att nyansera bilden. Hur det är något som hjälper de anhöriga, men också hur det påverkar chanserna att hjälpa någon. Boken har hela tiden offrens perspektiv nära, berättelser om hur det blivit för människor som utsatts varvas med dem om förövare. Fokus är att alla tjänar på om förövare får hjälp. Om färre återfaller i brott kommer antalet framtida offer sjunka.

Det är en bok med en hel del fakta, men den är rätt lättläst, språket är inte akademiskt eller torrt, och författaren använder berättelser om olika personer för att gestalta det han skriver om.



***



Att förstå det sexualiserade våldet – olika förklaringsmodeller
Kapitel i boken Sexologi, red. P.O. Lundberg och Lotta Löfgren-Mårtenson
Av Sven-Axel Månsson

Detta är en text som tar upp olika modeller som förklarar sexualiserat våld. Författaren försöker lyfta fram olika perspektiv, och även om kapitlet bara är några sidor långt lyckas han nyansera och lyfta fram både styrkor och kritik som gäller de olika förklaringsmodellerna. De modeller han går in på handlar både om gruppnivå och individnivå. På gruppnivån tar han upp faktorer som makt och kön, att man kan se sexualiserat våld som ett kulturproblem, och som ett uttryck för hotet mot den patriarkala makten. På individnivån handlar det också om makt och vanmakt, men då utifrån avvikande personlighetsdrag eller perversion.

Månsson sammanfattar det hela med att sexuella övergrepp är meningsbärande på flera nivåer, att den typen av handlingar har både en individuell och en samhällelig dimension, och att det finns risk att man förenklar alltför mycket om man förstår sexuella våldshandlingar utifrån en enda typ av förklaring.



***



Sexualbrottsförövare – brottsåterfall och psykiatriska överväganden
Kapitel i boken Sexologi, red. P.O. Lundberg och Lotta Löfgren-Mårtenson
Av Niklas Långström

Detta är en rejält torr text, men den är faktaspäckad och värd att läsa (om man orkar med språket). Författaren lyfter fram olika riskfaktorer som finns för att någon ska begå sexuella övergrepp. Han inleder med att problematisera kring samtidig förekomst och orsakssamband, och anser att man för ofta ser något som orsak till en viss handling, medan det egentligen inte behöver vara så, och han lyfter fram hur komplicerat det är att förstå vad det egentligen är som orsakar vissa beteenden. Han tar också upp hur förklaringsmodeller av den här typen varierar över tid. Sen går han in på de riskfaktorer som finns, och som kan delas upp i biologiska faktorer, sammanhangsfaktorer och neuropsykologiska faktorer. Han ägnar en stor del av texten åt olika psykiska störningar, och reder ut vilka av dem som kan anses vara riskfaktor för denna typen av brott, och av vilka orsaker. Han går kort in på skillnaden mellan förövare av våldtäkt och förövare av sexuella övergrepp mot barn, och avslutar med att resonera kring riskbedömning vad gäller återfall i brott.



***



Från barndom till brott
Av Inga Tidefors Andersson

Det här är en doktorsavhandling, och den är väl som avhandlingar brukar vara. Första delen är teori, intressant men lite torr. Nästa del är ett avsnitt om metod, som är rätt torrt och tråkigt att läsa. Sen kommer intervjudelen med citat från de olika personerna som intervjuats. Den delen och diskussionen som kommer efter det är väldigt intressanta. Den här avhandlingen handlar om förövarpsykologi, och de förövare som är med är alla dömda för att ha utsatt barn för sexuella övergrepp. De flesta har utsatt någon de haft en nära relation till, men även några andra fall finns. Bara en av de 20 männen (det är inga kvinnor med) säger sig vara oskyldig, men har alltså blivit dömd.

Det är intressant att få läsa vad de sagt, hur de själva formulerar sig om det som hänt, och vilken förståelse de har av det. Det är också väldigt intressant att läsa Tidefors Anderssons reflektioner och teoretiseringar på området. Jag tycker absolut den är läsvärd, men särskilt lättläst är den inte.



***



”Det känns som jag inte har haft nåt riktigt liv än”
Fyrtiofem tonårspojkar som har begått sexuella övergrepp
Forskningsrapport nr 1 2010, FOU
Av Inga Tidefors

Detta är en akademisk och inte helt lättläst text. Författaren går kort igenom kunskapsläget på området, tanken med projektet, och vilka metoder hon valt att använda. Sen analyseras pojkarnas bakgrund, och svar de gett på olika tester. Efter det kommer fem kapitel där pojkarnas egna berättelser står i centrum, med citat och reflektioner utifrån de intervjuer som gjorts. Varje kapitel har ett tema; hur de var som barn, hur de handskades med saker när de var barn, hur de var som tonåringar, hur de ser på sig i förhållande till övergreppen, och hur de ser på framtiden. Efter det finns en avslutande diskussion.

Deltagarna i studien är mellan 13 och 22 år gamla, de äldre hade dock begått övergreppen innan de fyllt 18. Tidefors delar in dem i tre kategorier; de som begått övergrepp mot syskon och/eller yngre barn, de som begått övergrepp mot jämnåriga eller äldre, och de som begått övergrepp mot både syskon/yngre barn och jämnåriga/äldre. Utifrån den indelningen försöker hon hitta skillnader och likheter mellan de olika grupperna, och hon försöker undersöka orsaker och riskfaktorer kring varför övergreppen begåtts.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.