Härskartekniker i psykiatrin. Del 7. Våld eller hot om våld. (I de lugnande sprutornas land).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Härskarteknikerna var först bara de fem jag redan tagit upp. Senare lade hon till ytterligare två. Och även om dessa inte är lika kända eller ingår i den allmänna bilden av härskartekniker, tycker jag det finns anledning att ha med dem här.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Våld eller hot om våld. Att utnyttja sin fysiska styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller att påpeka att den möjligheten finns."

(Källa: Wikipedia)

Jag har aldrig varit tvångsinlagd, eller blivit utsatt för några tvångsåtgärder. För min del har det känts hotfullt nog att det finns där. Att min frivilliga inläggning kunde konverteras till LPT, att makten är så stor, och att jag är så maktlös inför den. Bara tanken på risken för tvång har varit nog för att jag skulle kontrollera mig, gå med på andra medicinska behandlingar än jag kanske tyckte var bra, och låta läkarna bestämma över mig.

Som parallell maktgrej finns hotet om att man (som frivilligt inlagd) kan bli utskriven om man inte samarbetar eller är mottaglig för vård (dvs om man inte godtar vilka idéer som helst, tar de mediciner läkaren föreslår, eller i övrigt hyfsat passivt överlämnar sig i systemets makt). Att hota med att skriva ut någon kan låta som motsatsen till att hota med våld, men det är faktiskt inte det. När jag varit inlagd har jag behövt vara det för att kunna kontrollera mina självskadeimpulser, men framförallt mina självmordsplaner och -impulser. Att hota med att skriva ut mig när jag inte var redo för det, var att hota med att utsätta mig för min egen destruktivitet, att inte skydda mig från det största hotet som fanns i mitt liv (risken att jag skulle ta livet av mig).

Dessa två motsatser betyder helt olika saker i praktiken, men är ändå en del av samma mönster. Hot om våld. Att ta bort skyddet mot mitt eget våld mot mig. Eller att ta till tvånget, om jag inte samarbetade och gjorde vad de ville, oavsett vad de ville.

Vad gäller tvång behövde det i mitt fall inte prakiseras, och faktiskt inte heller uttalas. Det räckte med att vi visste det, allihop. Vi visste att det fanns tvångsinläggningar. Visste att det fanns lugnande sprutor och bältessängar. Det fanns i systemet. Vetskapen räckte, var hot nog.

Och jag vet. Ibland är tvång nödvändigt. Det är ett maktmedel som kan användas för patienters bästa (även om det inte alltid används med så stor försiktighet och noggranna överväganden som man kunde önska). Det jag främst syftar på i detta inlägget handlar om det där att det alltid hänger i luften, att det alltid finns mellan raderna, inbyggt i maktstrukturerna. "Gör du inte som vi säger, så..."

Tvång kan vara del av en bra vård, i extrema fall. Men jag kan inte se hur hot nånsin kan bli del av en bra vård.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin. Del 6. Objektifiering. (Att inte vara en människa).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Härskarteknikerna var först bara de fem jag redan tagit upp. Senare lade hon till ytterligare två. Och även om dessa inte är lika kända eller ingår i den allmänna bilden av härskartekniker, tycker jag det finns anledning att ha med dem här.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Objektifiering. Att kommentera eller diskutera ens utseende i irrelevanta sammanhang."

(Källa: Wikipedia)

Objektifiering inom psykiatrin får en annan innebörd än i ovan citerade definition. För det handlar inte om att reducera människor till objekt genom att fokusera på kropp, yta (utseende). Det handlar om att förvandla människor till patienter, och att det i den övergången sker något. En människa är komplex, med många olika sidor, förmågor och egenskaper. När man går in i rollen som patient förvandlas man ofta (inte alltid) till ett objekt, något/någon vars främsta (enda?) funktion är att bära på det problem /den sjukdom /de symptom som ska behandlas.

Mina upplevelser av när objektifieringen gått som allra längst handlar om att jag som människa blivit helt oväsentlig. Och inte bara oväsentlig, utan dessutom något störande. Min uppgift har då varit att överlämna information om problemen (visa gränslös tillit och lämna ut allt om vad som helst i mitt liv utan reservationer), och sen passivt låta mig behandlas.

Har jag haft mänskliga reaktioner som handlar om själva vården, tex om jag behövt tid för att bygga upp förtroende innan jag klarat att lämna ut vad som helst, har det blivit ett problem. Har jag reagerat med känslor (ilska, ledsenhet, rädsla) på bemötande jag fått, har det tagits som tecken och symptom på min problematik. Har jag haft åsikter om behandlingen, tankar om vad som skulle hjälpa, eller helt enkelt velat ha god information innan en medicinering börjat, så har det antingen bara setts som störande (= jag som person och mina behov är helt oväsentliga i sammanhanget) eller så har det sjukdomsförklarats.

Om jag visat upp känslor, tankar, behov, eller egenskaper som inte haft någon relevans för behandlingen, har det setts som enbart störande. Man kan tycka att det borde vara bra, att allt som är levande och friskt borde uppmuntras, förstärkas, vårdas. Men tvärtom har det motarbetats på olika sätt. När jag som inlagd skrev mycket, ritade, eller lyssnade mycket på musik (för att handskas med mina känslor, och för att det är saker jag tycker om att göra) blev jag ibland skrattad åt, som om det var nånslags skämt att jag hade beteenden som gick utanför behandlingsramarna. När jag gått fram och tillbaka i korridoren eftersom jag varit för rastlös för att bara sitta still (när jag inte fick gå ut) har det hänt att jag blivit tillsagd att jag borde vara stilla.

När vi någon gång skrattade helt hjärtligt fick vi höra att det kunde vara störande för de andra patienterna. När jag gick och köpte ett yatzyspel och såg till att någon av de andra patienterna spelade med mig istället för att bara titta på tv, för att jag höll på att bli knäpp av den massiva icke-aktiviteten, blev det tolkat som att jag bara manipulerade mig till att vara inlagd för att jag tyckte det var så trevligt socialt att vara där, och det blev ett "bevis" på att jag inte egentligen hade de problem jag sa att jag hade.

Det blir inte lika massivt avhumaniserande inom öppenvården, eftersom man är där såpass mycket mindre tid, även om samma strukturer finns där. Och det har inte alltid varit så inom slutenvården. Jag har mött behandlare som förstått det positiva med att inte bara vara sjukdom, och som låtit mig baka, som varit i nåt källarförråd på sjukhuset och letat fram färger till mig så jag kunde måla, som småpratat med mig om sånt jag är intresserad av, som uppmuntrat och stöttat det friska i mig. Och som ändå tagit det sjuka på allvar.

Men det händer att exakt allting man gör och är tolkas utifrån diagnoser. Som bekräftelse på det ena eller andra. Och det händer väldigt ofta att jag som person, mina kunskaper, mina förmågor, tankar och känslor, är något som verkar vara störande för behandlingen.

Som att jag inte finns, som att min mänsklighet inte existerar, som att allt jag blir när jag tar steget in i rollen som patient, är bärare av problem. Visar jag tecken på att vara något annat också ses det inte som en tillgång, det ses som något som står ivägen, stör.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin. Del 5. Påförande av skuld och skam. (Allting är mitt fel, mitt ansvar, även det som ligger utanför min makt).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Påförande av skuld och skam. Att få en att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något man utsätts för är ens eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Jämför dock skuldkänsla och skamkänsla.
Exempel:

• Trots att man inte informerats om det där mötet, får man höra att man själv borde tagit reda på när det var. 
• Ingen lyssnar på vad man säger under mötet och man känner det som att man uttryckt sig på ett dumt eller otydligt sätt. 
• Om man utsätts för sexuella trakasserier, har man sig själv att skylla - genom exempelvis klädval. 
• Man blir avbruten gång efter annan mitt i en mening, får därmed känslan av att det man säger saknar betydelse."

(Källa: Wikipedia)

Det finns en tendens inom psykiatrin att fokusera på symptom. Och också att låta bli att fundera på om det finns någon orsak till symptomen. Det kan verkligen ha sina poänger att behandla symptom, ett liv som är helt omöjligt att handskas med kan bli bättre på det sättet, men om man glömmer att det finns orsaker bakom kan det lätt bli snett.

Fokuseringen på symtom och ignorerandet av att det finns orsaker gör att patienter lätt skuldbeläggs. För det blir som att allt handlar om hur man förhåller sig till nuet. Hur man handskas med sitt liv, vilka val man gör, vilka metoder man använder för att möta svåra saker. Och fungerar då inte ens liv, då är det för att man handskas med saker på fel sätt. För att man väljer fel. (Inte för att det kan finnas stora problem under ytan som kan orsaka symptomen).

Jag har ofta upplevt att jag blivit påförd skuld och skam för att jag alls har symptom, för att jag inte kan få bort dem med ren viljekraft. (Att jag inte kunnat det har berott på att det funnits orsaker till symptomen, och det tog tid innan jag fick hjälp att ta hand om orsakerna).

Det är också vanligt att behandlare lägger över sina eller behandlingens brister på patienten. Fungerar inte en behandling, så blir jag ställd till svars för det. Som om det var mitt fel att jag fått en behandling som inte räckte. Som att jag var självmordsbenägen, sömnlös och ångestfylld bara för att bråka. Som att personkemi mellan mig och en behandlare alltid är något som bara handlar om mig när det inte fungerar. Som att alla mediciner egentligen skulle fungera, om jag inte var så konstig.

Biverkningar av mediciner är ett eget kapitel. När jag gått upp i vikt, svettats eller blivit skakig har förklaringarna handlat om att jag varit slö och passiviserad och därför haft för dålig kondition, och därför har jag mått så. När jag fått ångest, mardrömmar eller blivit ännu mer depressiv av mediciner, har det aldrig handlat om medicinerna, problemet är alltid hos mig. Förmodligen är det bara min ursprungliga "sjukdom" som det är symptom på, och jag ska inte skylla det på medicinerna. När jag blivit förlamande trött har det handlat om att jag har dålig karaktär. För det är bara att ta sig samman, skaffa en bra dygnsrytm och lite självdisciplin, så försvinner den där tröttheten.

Överhuvudtaget har biverkningar mest handlat om att jag har dålig karaktär, eller att jag försöker "skylla ifrån mig" och lägga ansvaret för sjukdomssymptom på medicinerna. Trots att alla de biverkningarna finns med i fass. Trots att det finns studier som säger att det kan bli så. Skuld och skam har lagts på mig i vilket fall. Jag har blivit ansvarig för saker som varit utanför mitt ansvar.

När jag haft många olika läkare har jag ställts till svars för tidigare läkares bedömningar och medicineringar, och ofta fått påfört skuld och skam för att jag trodde att de visste vad de gjorde, för att jag trodde att det var en bra medicinering. För att jag alls gick med på det. (Vad skulle jag göra?)

Jag inser att detta inlägget är det svåraste att skriva i denna serie om härskartekniker. Och det är inte för att det är så svårt att komma på exempel. Tvärtom. Det finns hur många exempel som helst, hur mycket bemötanden som helst som handlat om att behandlare smiter smiter från att ta ansvaret som är baksidan av att ha makt, och istället använder sin auktoritet för att påföra skuld och skam. Det genomsyrar så väldigt mycket av den vård jag fått. Och därför riskerar detta inlägget att bli spretigt, osammanhängande. Som att jag vill peka på för många saker samtidigt. Jag vill peka på all skuld och all skam, och den finns nästan överallt.

Jag hade med mig mycket känslor av skuld och skam när jag först kom till psykiatrin, och de förstärktes, förvärrades, fördubblades med nya saker jag skulle bära skuld och skam för. Istället för att hjälpa mig att se att saker som hänt mig inte var mitt ansvar, att jag inte hade någon skuld, att det skamfyllda inte handlade om att jag gått över någons gränser utan att någon gått över mina, valde psykiatrin att fokusera på symptom. Sen skuldbelades jag för att jag hade dem, för att behandlingarna inte fungerade, för att jag inte blev frisk enligt deras tidsramar. Jag skuldbelades för biverkningar, för behov, för att jag tog upp en vårdplats. Jag skuldbelades för att jag sökte hjälp, för att jag inte sökte hjälp, för att jag inte förstod mig själv, för att jag hade tankar om varför jag mådde dåligt. För att jag försökte prata om de saker som gjort mig illa, för att jag trodde att det kunde hjälpa, och att någon ville lyssna. Det blev så mycket skuld. Så mycket skam. Så mycket tyngd av det, så lite hjälp.

När jag försökt trassla mig ur den skuld och skam psykiatrin lagt på mig, när jag pratat med andra behandlare om det som hänt, hur konstigt jag blev bemött, så har den vanligaste reaktionen inte varit att lyssna på mig och tro på mig. Den vanligaste reaktionen har varit att per automatik utgå från att alla behandlare alltid gör rätt, och att patienter kan uppleva saker som jobbiga, men att det aldrig har något med verkligheten att göra. Det jag mött är uppfattningen att alla inom vården alltid vill väl, alltid menar väl, och kanske inte är perfekta människor, men de gör inte någon illa. Jag har blivit påförd ett lager av skuld och skam till, för att jag vågat reagera, vågat tycka att det var fel att vården sysslat så mycket med att påföra skuld och skam.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin del 4. Dubbelbestraffning. (Vad jag än gör så gör jag fel).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Dubbelbestraffning. Att ställa en inför ett val, och utsätta en för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val man än gör.

Exempel:

• Man är noggrann med sina arbetsuppgifter. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Om man snabbar på, får man höra att man slarvar. 
• Som man: att beskyllas för att inte ta ansvar för hem och barn, men kallas omanlig om man stannar hemma. 
• Som kvinna: att välja att vara hemma med sina barn framför att gå på ett kvällsmöte och därmed betraktas som oseriös, men närvarande på mötet kallas för "dålig mamma"."

(Källa: Wikipedia)

Dubbelbestraffning används en del inom psykiatrin. Det vanligaste jag upplevt är att om man visar att man är verbal, har friska och starka sidor, och kunskap om sina problem, misstänkliggörs allt man säger och visar. Som om man inte kan ha problem eller vara sjuk då. Om man inte är rakt igenom sjuk. Man riskerar att inte få vård, eftersom man inte anses vara tillräckligt sjuk för att prioriteras.

Om man tvärtom inte visar upp några friska och starka sidor, om man bara har ångest, är passiv, om man fastnat i sin smärta och inte kan ta sig ur den, då är det ändå inte självklart att man får hjälp. Man riskerar att klassas som någon som inte försöker, inte anstränger sig, inte visar motivation. Någon som det inte är lönt att ge behandling, eftersom man inte kan förvänta sig något resultat, pga bristen på uppvisad handlingskraft.

Det är helt oändligt svårt att matcha systemets syn på vad som är lagom sjukt. Dvs man ska ha jättemycket problem, men ändå inte vara helt handikappad av dem. Man ska inte klara att handskas med sitt liv, men visa att man har handlingskraft. Man förväntas kunna kontrollera symptomen på sin trasighet, för att förtjäna vård, men gör man det alltför bra kan man riskera att bli utan vård just därför.

Det vill säga:

• Är du inte bara sjuk, rakt igenom allt det du är, tänker och känner, riskerar du att bli straffad för det, fråntagen rätten till vård.
• Är du bara sjuk, har det friska helt drunknat i kaoset, riskerar du att bli straffad för det, fråntagen rätten till vård.

Det är en av de centrala dubbelbestraffnings-strukturerna inom psykiatrin. Det finns en till som praktiseras flitigt. Den handlar om det här med tillit.

Som patient förväntas du känna tillit till vilken behandlare som helst, utan att först ha tid för att bygga upp förtroende. Känner du inte full tillit meddetsamma, kommer detta problematiseras, sjukdomsförklaras, och eventuellt också användas som argument för att inte ge dig vård.

Känner du däremot tillit till en behandlare, hittar du förtroende, trygghet, vågar du behöva en person, kan man spontant tro att det skulle ses som något bra. Eftersom det predikas så väldeligt om betydelsen av tillit. Men så är det inte. Behöver du någon, knyter du an till någon, känner du tillit, då kommer detta förmodligen sjukdomsförklaras, problematiseras, du kommer bli definierad som infantil eller personlighetsstörd (eller båda), och det är stor risk att det leder till att du inte får vård, eller åtminstone att vården glesas ut, att du inte får vad du behöver.


Det vill säga:

• Känner du inte tillit är det sjukt på ett sätt som gör att du riskerar att inte få behandling.
• Känner du tillit är det sjukt på ett sätt som gör att du riskerar att inte få behandling.

Det finns fler exempel på denna härskarteknik, den är en favorit, eftersom den med makt alltid har tolkningsföreträde, och dubbelbestraffning kan man använda för att tolka ungefär alla beteenden som orsak till att inte bevilja vård. Jag hoppas att psykiatrin inte har som mål att neka så många som möjligt vård (även om det ibland kan verka så), men i vilket fall är det säkert smidigt att ha tillgång till tekniker för att alltid kunna förklara nekanden, metoder för att kunna göra sig fri från ansvar, motivera varför man inte hjälper den hjälpsökande.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

In Therapy Forever? Enough Already.

Läser artikeln In Therapy Forever? Enough Already, skriven av Jonathan Alpert, som tydligen också skrivit en bok som heter “Be Fearless: Change Your Life in 28 Days”.

Kanske säger det tillräckligt, någon som skriver en bok om att förändra sitt liv på 28 dagar kan väl inte tycka att långvariga terapier är en bra idé?

Anledningen till att jag faktiskt skriver om artikeln är att att jag måste protestera lite mot det svart-vita synsättet. Att allt hela tiden ska drivas till sin spets, man ska få fram två motsatser, och sen måste man välja vilken som är den rätta, vilken sida man är på. Varför det? Jag undrar det verkligen. Varför?

Man kan nog förändra sitt liv på 28 dagar, om det man behöver för att förändras är hjälp att komma loss och ta steg vidare (steg som man redan nånstans i sig förberett sig för och kommit fram till att man vill ta, men som det finns något hinder för). Behöver man jobba med djupare saker kommer inte nån livsförändringar ske på 28 dagar. Möjligtvis kan man hitta in i en ny livslögn, en ny yta att klistra på det gamla, men på så kort tid hinner man faktiskt inte ändra något djupgående.

Artikeln tar mest upp faran med terapi som varar år ut och år in, att den kan vara verkningslös, att man kan ha fastnat, att det kan vara meningslöst då, om man önskar sig förändring och inte bara en plats för att få stöd. Det är sant. Man kan fastna i en terapi som inte tar en framåt. Det finns terapi som är verkningslös. Om man har ett så avgränsat problem att det skulle kunna ske livsförändring på 28 dagar, så är det verkligen en dum idé att gå många år i terapi, istället för att leta upp någon som kan hjälpa en att komma loss och ta sig förbi det som hindrar en.

Men det är inte bara korta terapier som har effekt. Och det är inte bara långa terapier som kan vara meningslösa, som man kan fastnat i, eller som kan vara fel form för att hjälpa en. All terapi kan vara fel, om den inte matchar det man behöver. Om motiv och metod inte passar ihop. Eller om personkemin inte funkar. Eller om man helt enkelt har en terapeut som inte lyssnar in en och möter en där man är.

Och jag tror på att det finns former för både långvariga behandlingar och för korta, som är effektiva, som förändrar, som hjälper.

Jag tror inte på det här med att dela in världen i antingen eller. När det debatteras om terapi låter det ibland som om valen är att erbjuda patienter korttidsbehandlingar som hjälper dem, är effektiva, och dessutom billigare, eller långa behandlingar som är verkningslösa, dyra, och slösar bort både patienternas och terapeuternas tid. Jag förstår att det är retoriskt smart att måla upp saker så. Men vi måste väl kunna se bortom retoriken, se komplexiteten i den här världen?

Det finns olika sorters problem. Det finns olika sorters människor. Det finns olika sorters behandlingar. För att det ska fungera och vara effektivt måste behandlingen matcha både problemen och människan som behandlas.

Jag har gått i korta behandlingar som varit helt meningslösa, som bara gett mig känslan av att sitta fast och inte komma någonstans. Och jag har gått i behandling som sträckt sig över många år, och som varit effektiv, där det funnits så mycket utveckling att jag haft svårt att hinna med.

Jag har gått i korta behandlingar som varit bra också. Någon lång behandling som varit dålig har jag inte gått i, skulle jag hamna i en sån så skulle jag hoppa av innan jag gick år ut och år in utan att komma nånstans. För det skulle kännas så meningslöst.

Om man jobbar med korta behandlingar, varför skulle man inte kunna se poängen med de längre? Om man jobbar med längre, varför skulle man inte kunna se att de korta formerna är bättre i vissa lägen? Varför ska man dela in världen och vägra se något gott i det man själv inte sysslar med? Jag förstår det inte.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin del 3. Undanhållande av information. (Som att det går att vårda mig utan att blanda in mig).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Undanhållande av information. Att utestänga någon eller marginalisera dennes roll genom att undanhålla väsentlig information.
Exempel:

• Kollegor låter en förstå att de haft ett möte där man borde ha varit med. 
• Beslut som skulle fattas vid ett möte har redan fattats tidigare i informella sammanhang, dit inte alla berörda haft tillträde."

(Källa: Wikipedia)

När jag i efterhand läst journaler från mina första år inom psykiatrin inser jag att det är mycket som inte sagts till mig. Det har spekulerats i diagnoser, orsaker till varför jag är som jag är. Vissa saker har man ansett sig vara ganska säkra på. Men till mig sa de inget. Som att jag inte behövde vara delaktig.

Om de nu hade haft rätt, om jag hade haft personlighetsstörning av borderlinetyp, hade det inte varit en bra idé att berätta det för mig då? Hur skulle jag ha kunnat lära mig att handskas med det, om jag inte fick den hjälpen att förstå mig själv? Det var inte rätt diagnos, men om de nu kände sig så säkra, varför tog de inte upp det med mig förrän efter fyra år?

Med medicinerna har det varit värst. Hade de fått bestämma tror jag inte att de berättat för mig vad det var för medicin jag fick. Som att vetskapen om vilken sorts preparat det var skulle göra att jag med viljestyrka kunde sabba deras behandling. Det har ofta hänt att det använts små manipulationer för att jag inte ska förstå vad det handlar om. Tex sa de "Den här medicinen ska hjälpa dig att sova bättre", och gav mig en antidepressiv medicin. När jag var negativ till att prova fler olika antidepressiva eftersom jag fått så mycket biverkningar att jag höll på att gå under av det. Jag sov dåligt och behövde nån starkare eller nån annan medicin för det. Och det visste de att jag ville prova. Det var ju ett smart sätt, så fattade jag inte meddetsamma att det inte var sömnmedicin.

Många och viktiga beslut om patienters vård tas utan att patienterna är med, och alltför ofta utan att patienter får uttala sig i frågan. Hela systemet är uppbyggt så, som att det var självklart. Det är inte självklart. Undanhållande av information, och att makten ofta befinner sig i andra rum än patienten, gör att förtroende kan undergrävas, tillit kan rasa. Att ge bra vård kan försvåras av sånt.

Dessutom kan ju patienter sitta inne med kunskap om sig själv som kan förenkla att ta bra beslut, att ge rätt vård. Det handlar inte om att patienter borde få bestämma allt. Men jag tror på en större öppenhet, tydlighet, och framförallt ett tydligare samarbete.


Andra exempel på hur undanhållande av information används, tex kring vem som har vilken utbildning, och vad de olika titlarna står för, och problem som kan bli följderna av det har jag skrivit om här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Finns en lång kommentar till förra inlägget, om en upplevelse av hur härskartekniker kan användas i psykiatrin. Läs den!

Härskartekniker i psykiatrin del 2. Förlöjligande. (Som om man inte kan ta mig på allvar).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Förlöjligande. Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför grupp anmärka på ens yttre är ett sätt.
Exempel:

• En kollega skrattar åt ens uttal och säger att man låter som en karaktär i en kul TV-serie (när man hade något viktigt att säga)."

(Källa: Wikipedia)

Det jag beskrev i förra inlägget, om att inte bli hörd i vad jag säger, kompletteras ibland med denna härskarteknik. När jag säger hur jag mår och vad jag skulle behöva, kan jag mötas av ironiserande, hånleenden, fnysningar. Som att det vore en helt absurd idé att jag kan veta hur jag mår. Att jag skulle kunna ha vettiga tankar om vad som kunde hjälpa mig.

Råkar man ut för någon med den inställningen är det stor sannolikhet att man blir öppet motarbetad. Om jag föreslår något kommer raka motsatsen hända. För jag ska ju inte tro att jag kan veta något, bestämma något. Det görs tydligt att såna absurditeter inte har något i vården att göra. Lyssna på patienterna, vilken skrattretande idé!

Detta är nog den härskarteknik som används minst inom psykiatrin. De flesta har hyfs nog att uppföra sig korrekt, och det är så uppenbart dåligt bemötande att skratta åt eller driva med patienter, så de flesta gör inte sånt. Men det har hänt att läkare bemött mig så. Det har till och med hänt att jag blivit skrattad åt när jag berättat om helt seriösa självmordsplaner.

Och när det har hänt har det suttit en skötare eller sjuksköterska med i samtalet, utan att protestera. Utan att visa att det är oacceptabelt beteende från den som har så mycket makt som en läkare har. Jag fattar att det är svårt att säga emot en läkare inför en patient. Men att låta vad som helst sägas, att låta läkare ha vilka attityder som helst, utan att reagera, det gör att man som tyst vittne ger det legitimitet.

Vissa saker är aldrig nånsin ok. Att skratta åt, driva med, eller på annat sätt förlöjliga någon som söker hjälp för sin smärta kan aldrig bli ok. Sitter du bara tyst bredvid så säger din passivitet att du ger läkaren rätten att missbruka sin makt. Att patienten inte är värd din hjälp, trots utsattheten när något sånt händer.

Det här händer inte så ofta. Men är du i samma rum när det händer: protestera. Visa att det finns gränser, även för vad läkare kan göra. Och att detta helt utan undantag är över gränsen.

Visa att patienten har ett värde. Det hade spelat så stor roll om någon gjort det för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Härskartekniker i psykiatrin del 1. Osynliggörande. (Som om jag inte fanns).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Osynliggörande. Att tysta eller marginalisera oppositionella genom att ignorera dem. 

Exempel:

• Någon tar upp det som man just sagt som om det vore en egen idé eller tar ordet trots att man just börjat prata. 
• På ett möte börjar de andra skrapa med stolarna, bläddra i sina papper, viska eller gäspa när man får ordet."

(Källa: Wikipedia)

Hur många gånger som helst har jag varit med om att försöka förklara hur jag mår, varför, vad jag skulle behöva, och så sitter läkaren och nickar lite, skriver i sitt block, kommenterar inte ens det jag säger. Vissa läkare (och andra behandlare) har en rätt tyst samtalsstil. Så jag brukar försöka tänka att det ändå går fram. Att tystnaden inte betyder att jag inte blev hörd, trodd. Bara att jag inte fick svar.

Men till slut säger ju läkaren något. Bestämmer något. Lägger fram en diagnos, en justering av medicineringen. Ett förslag kring när jag ska bli utskriven. Och då märks det, att det jag sa inte hade någon tyngd alls. Jag har blivit utskriven strax efter jag suttit i samtal och förklarat att jag inte vet hur jag ska klara att överleva. Jag har blivit tvingad på permissioner när jag sagt att jag inte vet om jag klarar att låta bli att skada mig. Jag har fått sänkt ångestdämpande medicin efter att ha förklarat hur jag har outhärdligt mycket ångest, attacker som varar i flera timmar.

Och det absolut vanligaste, jag har sällan blivit lyssnad på i att jag får mycket biverkningar av mediciner. Så om jag sagt det, hur mycket det plågar mig, har det väldigt sällan spelat någon roll för hur det beslutats om vidare medicineringar. Som att biverkningar inte existerar. (Det spelar ingen roll att det finns forskning som visar att de existerar). Det har varit som om jag inte sagt något, eller som att det inte betydde något. Ofta har jag blivit avbruten innan jag pratat till punkt, om det handlat om biverkningar. Ibland har jag blivit korrigerad, tex om jag sagt "Jag får ångest av denna medicinen" så har korrigeringen varit "Du menar att du får ångest av dina problem och att medicinen inte hjälper så mycket som du önskar". (Nej, jag menade det jag sa).

Det finns också behandlare som pratar mer, inte är lika tysta, men som lägger lika lite vikt vid det jag faktiskt säger. Redan när jag kommer in i rummet har de en färdig bild av vem jag är, varför, och vad som kan hjälpa. Vad jag än säger läser de in sin redan bestämda uppfattning. De omtolkar och förvränger om det behövs. Ignorerar helt vissa saker, som inte går att få ihop med den uppfattning de har. De lägger saker i min mun ("Jag hör att du säger att du känner dig dålig"), saker som jag inte har sagt. Som att de redan innan de träffat mig vet bättre vem jag är, än vad jag själv är. Som att de utan att lyssna på något jag säger vet vad problemet är.

Som om jag lika gärna kunde varit tyst. Som att jag inte finns. Bara som ett behandlingsbart objekt. Inte som en människa, med tankar, känslor, upplevelser, egna behov och tolkningar av vad som gör mig illa eller hjälper mig.

Detta är så vanligt. Framförallt bland läkare jag träffat, inte riktigt lika vanligt bland andra behandlare. De skapar en bild av hur min problematik ser ut, på mer eller mindre lösa grunder, på mer eller mindre förutfattade meningar. Sen spelar det inte någon roll vad jag gör eller säger. De kommer bara se vad de redan bestämt sig för att se. Höra vad de bestämt sig för att höra.

Det blockerar effektivt att ge god och välanpassad vård, så förutom att det är otrevligt att uppleva, borde man jobba på att få bort detta beteende helt enkelt för att det gör vården mindre kostnadseffektiv, och kostnadseffektiviteten är det viktigaste nuförtiden, har jag hört.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Hur mycket självinsikt krävs egentligen?

Alltså det här frågeformuläret från Asp Center som jag skrev om förut släpper inte taget om mina tankar. Nu är det de här frågorna som fastnat:

• Är du ofta lättretad och stingslig? 
• Är du ofta arg och förbittrad? 
• Är du ofta hämndlysten eller elak?

Tänker på hur många som faktiskt är elaka och förbittrade som själv upplever det som att de är det. Jag skulle tro att de flesta förnekar inför sig själva att det är så. Eller åtminstone för andra. Hur många skulle kunna tänka sig att stå för det helt öppet om någon frågade? Ska det inte rätt mycket till både vad gäller självinsikt och vad gäller att stå för sina brister, för att säga "Ja, jag är en bitter, elak och hämndlysten människa"?

Kan inte låta bli att tänka på alla som blivit negativt bemötta under sin barndom. För att föräldrarna haft brister eller problem som de lagt över på barnen. Eller för att barnen inte uppfyllt föräldrarnas önskningar om hur man ska vara, genom att de varit avvikande. Tänker på hur man kan vara helt fullpepprad av negativa tankar och nedsättande värderingar om sig själv, om man aldrig blivit tillräckligt sedd och bekräftad.

Det finns föräldrar som kallar sina barn för elaka även när de inte är det. Det finns föräldrar som säger väldigt många dumma saker som inte har något med verkligheten att göra. Sånt kan sätta sig. Och sitta fast. Och vara svårt att skaka av sig.

Hur vet man att det inte är människor med dålig självbild som svarar ja på att de är elaka? Hur vet man att klassificeringen faktiskt blir korrekt, att alla som svarar att de är elaka, hämndlystna, lättretade eller förbittrade faktiskt är människor med god självinsikt och dåliga egenskaper, inte människor som blivit nedtryckta och nedvärderade och har en självbild som bygger på det?

Det är inte ett bra formulär. Jag antar att jag gjorde det tydligt redan förra gången jag skrev om det. Det är katastrof det används.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Kan man kritisera ett system utan att generalisera?

Jag vet att jag generaliserar ibland. Jag vet också att jag väljer att skriva om de upplevelser jag har som belyser det jag vill säga. Det är inte lika mycket av de positiva upplevelserna som får plats här. Och det har aldrig varit min mening.

Med jämna mellanrum försöker jag säga att jag fått bra vård också. Men min uppfattning är ändå att det inte är en självklarhet, att det där att mötas med mänsklighet, och att dessutom träffa på nån som vet vad dissociation är, det är inte något man kan räkna med. Att få bra vård inom psykiatrin är alltför mycket som att vinna på lotteri. Men ja, jag har vunnit också. Allt har inte varit nitlotter.

Min uppfattning är att systemet är sjukt. Att strukturerna motverkar mänsklighet både hos patienter och behandlare. Att avhumanisering och indelningen i vi och dom är något som sker systematiskt och utan alltför mycket reflektion. Att maktförhållandena inte ses som ett problem. Att helt vanliga känslor och upplevelser sjukdomsförklaras, om man väl är i rollen som patient. Framförallt om man reagerar på något behandlare gör. För att ta några exempel på saker som inte är bra.

Jag har bara haft kontakt med psykiatrin i Malmö. Men jag vet att jag inte är ensam om att uppleva de här sakerna. Jag har läst mångas berättelser på nätet, jag har vänner som har kontakt med psykiatrin på annat håll. Det är inte bara jag som upplevt de här strukturerna, inte bara jag som skadats av dem. Vi är många. Det jag skriver om är mina upplevelser, och jag gör inte anspråk på att föra någon annans talan. Men hade jag trott att mina upplevelser var unika hade jag inte haft samma behov av att skriva. Inte på detta sättet i alla fall.

Om man inte generaliserar lite, kan man inte kritisera systemet. Det är klart att det finns positiva undantag, och det är bra. Men att försöka göra systemproblemen till något som handlar om enskilda kliniker eller enskilda behandlare är en dålig idé.

Jag ska ta ett exempel från ett annat sammanhang. I Sverige har kvinnor överlag lägre löner än män (för motsvarande jobb). Det betyder inte att alla kvinnor har sämre lönevillkor än alla män, eller att alla arbetsgivare medvetet diskriminerar med sina löner. Arbetsgivare har ett ansvar för lönerna, men att lägga hela ansvaret på löneskillnaderna hos enskilda arbetsgivare blir snett. Att inte låtsas om att kvinnor har lägre löner än män, för att det finns kvinnor som har precis lika höga löner, blir också snett. Ett problem som handlar om en struktur i ett system behöver man möta på ett annat sätt, se från ett annat perspektiv, när man frågar sig varför det blivit såhär, och vad man kan göra åt det.

Varje enskild klinik har absolut ett ansvar för att behandla sina patienter väl och försöka erbjuda god vård. Varje enskild behandlare har ett ansvar för hur de beter sig mot sina patienter. Och det är viktigt. Men fokuserar vi helt på det missar vi det som är större. Hur kan det vara så att samma strukturproblem finns utspridda över kliniker i hela landet? Vilka är de dåliga strukturerna? Och varför? Vad kan vi göra för att det ska bli annorlunda?

Är det pengarna som är det största problemet? Att politiker inte är tillräckligt insatta för att ta bra beslut? Handlar det om den allmänna synen på människor med psykiska problem som finns i samhället, och som ställs på sin spets inom slutenvården? Är organisationen av vården uppbyggd på ett bra sätt? Finns det ett arv från de stora mentalsjukhusen som vi inte gjort oss kvitt? Lär man ut rätt saker på utbildningarna? Får behandlare tillräckligt med handledning och vidareutbildning, och av rätt sort?

Var är vi idag, och varför? Och vart vill vi vara på väg? Hur ska vi ta oss dit? Hur ska vi göra för att få en vård som inte bara är bra om man råkar ha tur eller orkar kämpa mycket?

Det är såna frågor jag tänker kring. Och som handlar om systemet. Att förminska problemet och göra det mindre än det är, är inte en bra grund för förändringar som på sikt ska bygga upp en stabil och bra vård.

Så jag generaliserar, sållar, väljer vad jag vill lyfta fram. Det handlar inte om att all vård som drivs i psykiatrins namn är dålig, eller att inga behandlare är bra. Jag vet att det finns mycket mänsklighet, mycket god vilja och saker att ta tillvara. Och jag tror att de sakerna som är bra skulle kunna tas om hand bättre, användas mer konsekvent. För oavsett om det finns bra undantag, så är systemet inte bra som det är nu. Vill vi förändra det måste vi lyfta blicken från individerna och från de enskilda klinikerna och se var mönsterna finns. Problemen. Och lösningarna.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Om ni tar bort rökrummen, var ska vi då kunna finnas?

För ett par dagar sen var vi några på twitter som hamnade i ett samtal om rökning inom slutenvården, pga den här texten om rökfri psykiatri. Det visade sig att vi var flera som börjat röka när vi vårdats inom slutenvården, kanske just pga hur slutenvården är. Vill du läsa de andras tankar får du gå till twitter och leta hos @psykriot, @reaktionista och @tankestormar. Det som kommer här är mina egna tankar och upplevelser.

Jag började röka regelbundet en period när jag var mycket inlagd. Huvudorsakerna var destruktiva. Jag ville skada mig genom att bränna mig, jag ville skada mig genom att förpesta mitt inre (jag hoppades på att få lungcancer). Rökning var ett bra sätt, det var (mer då än nu) socialt accepterat att röka, och även om det framstod som korkat att börja röka när man var 21 så var det inte mer än så. Det var inte så himla konstigt att jag hade cigaretter till hands alltid, jag var ju rökare.

Det fanns också andra orsaker. Inom slutenvården händer absolut ingenting. Jag menar: verkligen ingenting. Att röka gav mig en anledning att gå ut från mitt rum. se vad som hände i korridoren, i dagrummet, kanske sitta och prata med någon en stund, och sen gå tillbaka. Det var också i rökrummet det uppstod spontana små samtal om inget särskilt, både med andra patienter och med personal. Nästan normalt socialt liv.

Rökrummet var det enda ställe man kunde sätta sig och prata med någon annan patient, stänga dörren om sig och vara ifred. Där ingen kunde höra. Där personalen inte hela tiden gick och öppnade dörren för att se vad vi gjorde (det var stora glasfönster så de kunde se ändå). Gick man in i ett annat patientrum riskerade man alltid att någon kom och var arg, för där fick man inte vara. Dessutom delade man ju nästan alltid rum med någon annan, så även om det var trevlig personal som inte motarbetade att man pratade med varandra, så kunde man sällan vara ifred där.

Att sitta längst ner i korridoren kunde gå, fast ibland gick det folk fram och tillbaka hela tiden. Dagrummet och matsalen var kört. Ville man vara ifred med någon var det helt fel. Men rökrummet var ok. Lugnt. Senast jag var inlagd på sjukhuset rökte jag inte längre. Men jag satt i rökrummet ofta ändå. Just för det där, att det var en plats där man kunde få sitta och prata ifred. Där man kunde småprata om inget särskilt. Eller finnas till för varandra på ett djupare sätt.

Jag hade ofta svårt att sova, och när jag delade rum med någon vågade jag inte göra sånt som jag brukade göra hemma. Tända lampan och läsa en stund. Lyssna lite på musik. Göra något. Landa i mig själv och i verkligheten. Ofta bara låg jag där, helt uppfylld av ångest. Och jag visste att om jag gick ut ur rummet skulle nattpersonalen komma och undra vad det var. Vissa gillade jag, och då kunde man sitta och titta på tv eller prata en liten stund. Men andra ville bara ge mig mer medicin (som jag visste att jag mådde dåligt av dagen efter), eller så var de otrevliga. Ibland handlade det inte om vilka personer det var, bara om att jag behövde vara ifred med mig själv och mina tankar.

Innan jag började röka gick jag upp och satt på toaletten ibland när jag inte kunde somna. Man kunde titta på kyrktornet därifrån. Ibland var det de lugnaste och bästa stunderna på hela vårdtiden. Nattljuset och kyrktornet och ensamheten. Tills jag insåg att jag måste gå och lägga mig igen. Nackdelen var att jag var rädd att personalen skulle komma och knacka och undra vad jag gjorde om jag satt kvar för länge. Att låsa in sig med sig själv kan vara ett varningstecken för destruktivitet. Det kan jag iofs förstå. Men jag behövde min ensamhet också.

När jag rökte kunde jag smyga upp och sätta mig i rökrummet en stund. Och röka en eller två cigaretter jättelångsamt. Om de undrade vem som var uppe och vad jag gjorde kunde de ju alltid titta in genom glasrutorna, de behövde inte knacka och rycka i dörren och oroa sig.

Cigaretterna gav mig giltiga skäl att göra sånt jag behövde. De var orsak till aktivitet, välbehövliga ensamma stunder, sociala småpratsstunder, möjligheten att prata med någon ifred. De var tröst och destruktivitet också. Det var så det började, med det destruktiva, men cigaretterna blev mest en del av något annat. Av att ge mig saker jag inte annars kunde fått.

Jag brände mig aldrig med cigaretterna när jag var på avdelningen, bara när jag hade permission och kunde gå ut och sätta mig i parken (eller åka hem). Att ta ifrån mig cigaretterna på avdelningen hade inte hindrat det. Att ta ifrån mig destruktiviteten i att röka med en önskan om lungcancer hade inte tagit bort destruktiviteten. Jag hade hittat andra sätt att vara destruktiv istället. (Och att röka ett paket om dagen i två år för att kanske få lungcancer var ändå ett rätt milt sätt att skada mig själv, risken skulle vara att jag gjorde något värre om jag inte fått ha kvar det).

Man blir frånplockad så mycket självbestämmande inom slutenvården. Man måste be om lov om man ska duscha, gå ut, lägga sig (få sin medicin så man kan göra det). Någon annan bestämmer när man ska äta och vad, när man får träffa människor (genom besökstiderna), hur länge man får vara uppe på kvällen, och ibland måste man be om lov för att få lyssna på musik (ha hörlurar med sladd), få tillgång till sina värdesaker, till telefonen. Om man vill ha rena lakan eller en ren handduk räcker det inte med att be om lov, någon annan måste tycka att det är lämpligt också. Allt är så kontrollerat och så mycket makt är tagen ifrån en.

Cigaretterna var utanför det. Vet iofs att det finns avdelningar där man inte får ha sin tändare själv (och där det inte finns några fastskruvade i väggen i rökrummet). Men där jag var fick jag ha tändaren. Jag kunde bestämma när jag ville röka. Och göra det utan att be om lov. Det var så värdefullt. Och det handlade inte om nikotin.

När det pratas om rökavvänjning, bestämda tider och nikotinplåster, så förstår jag att det handlar om att vilja väl. Men det finns alltid risk för maktmissbruk när maktbalansen är så ojämn som den är inom slutenvården, och jag är rädd att rökförbud skulle bli ännu något som ökar sprickan som finns, ökar känslan av att det är vi mot dom, av att vara fiender i ständiga maktkamper. Med mycket utbildning och stor förståelse om vad cigaretter kan fylla för funktioner skulle det kanske gå. Men jag är tveksam ändå.

Om det handlat mest om nikotin kanske det varit annorlunda, men jag vet faktiskt inte om det handlar mest om det, för de flesta inom slutenvården. (Och helt ärligt, är inte slutenvården fel ställe, vore det inte bättre att lägga rökavvänjning i öppenvården, där det finns chans till mer tid, och patienterna inte mår som sämst?) För oss som pratade på twitter var inte nikotinet i centrum. Cigaretterna handlade om tröst, aktivitet, chanser till socialt liv. Och att faktiskt ha kvar något som man själv bestämde över.

Jag skulle gärna se avdelningar där man satsade på att ha mindre rökning. Med nikotinplåster och stöd från personalen, men kanske mest genom att skapa andra aktiviteter, andra rum där man kan mötas socialt, genom att personalen satte sig i dagrummet och småpratade om de hade en stund över, och genom att ha något rum (med glasvägg om det nu är så viktigt att inte lämna nån helt ifred) där man bara kunde vara. Med sig själv och med andra, men inte tvunget med cigaretter.

Jag önskar också att det skapades andra sätt att få lov att bestämma över sitt liv, att man på andra sätt kunde få vara en självständig individ med makt. (Att man såg att det är något viktigt). Jag önskar såklart också att det fanns vård för att hjälpa människor i sin destruktivitet, inte bara försök att kontrollera och ta bort det som går att skada sig med. Vård för orsakerna. Hjälp att hitta andra sätt att ta hand om det som gör ont inuti.

Det här att bara ta bort symptomen och inte bry sig om orsakerna, det tror jag inte på. Men jag är rädd att målet om rökfrihet skulle bli så. Och jag är rädd för att det skulle bli ännu mer maktmissbruk, ännu mer kontroll, ännu färre chanser till självbestämmande.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Piska eller morot?

Varför fick ni för er att jag behöver piskas? Jag behöver inte det, jag har piskat mig själv i hela mitt liv, och försöker sluta med det. Flera gånger har jag varit nära att piska ihjäl mig. Flera gånger har ni varit nära att piska ihjäl mig. Det gör mig illa. Det hjälper mig inte. Det är inte det jag behöver, det är aldrig det jag har behövt.

Hur gjorde ni för att tro att något alls handlade om morötter, varför tror ni att jag behöver dem? Jag är på väg hela tiden, och jag längtar så mycket efter ett liv som är annorlunda än detta, ett liv som fungerar bättre. Jag tror på att det finns nu. Att det är möjligt. Jag anar det en bit bort. Varför tror ni att jag inte vill ta mig dit, varför tror ni att jag inte försöker? Hur blev psykiska problem synonymt med passivitet? Varför kan ni inte ens tänka er att alternativet att jag gör vad jag kan, och att jag faktiskt gör ganska mycket, existerar? Varför viftar ni med morötter, som om det var något adekvat att göra? (Varför är bilden av era morötter i mitt huvud en bild av rårivna och alldeles uttorkade skolmatsalsmorötter?)

Det finns en väg som jag går på, den leder framåt. Nu är den tydligare för mig än den varit förut. Jag kommer falla. Jag kanske går vilse, men jag kan hitta tillbaka. Jag vet hur man gör nu. För att gå. Ändå klarar jag mig inte själv. Jag behöver andra. Behöver hjälp för att inte tappa mitt hopp, hjälp att hitta lugn och trygghet när det stormar. Behöver någon som finns med på vägen. Som ett stöd när benen inte vill bära. När jag faller och det gör för ont för att jag ska klara att resa mig själv.

Tidigare var vägen överväxt av taggbuskar. Varje steg var en kamp, och jag visste inte ens om det fanns en väg därunder. Jag visste inte vart jag var på väg. Ibland fanns det klippblock med vassa kanter som jag var tvungen att klättra över. Jag visste inte hur man gjorde, för att inte falla, skada mig. Jag gjorde vad jag kunde för att komma framåt, men tappade bort mig, gick vilse. Föll. Det var svårt och jag behövde så mycket mer då.

Men morötter? Hur skulle en morot kunna hjälpa mig när jag behövde en hand som höll i min, behövde verktyg för att undvika att bli söndertrasad av snårigheten? (Kanske behövde jag allra mest en kompass, så jag kunde ta ut en riktning). Och piskor? Hur skulle det kunna hjälpa mig att bli piskad när jag kämpade med mer kraft än jag hade för att komma framåt?

Jag förstår inte.

Det här är inte ett intellektuellt inlägg. Det här är en bild. Av en snårig väg, av piskor och torra morötter.

Jag vill inte ha era morötter. Jag vill ha min inre trädgård, där jag kan odla vad jag vill. Jag vill möta mig själv, ta hand om det som jag är, oavsett hur dåligt jag mår. Jag vill finnas hos mig. Och jag vill aldrig mer bli slagen. Jag vill ta hand om mig nu, skydda mig från det som gör illa. Det spelar ingen roll vad ni än säger om hur bra det är med piskor. Jag vill aldrig mer bli slagen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Har någon berättat för dig att ibland är världen sjukare än vad du nånsin kan bli?

En vän till mig fick föreslaget att hon kunde vårdas på Asp Center i Boden (vilket hon kommer tacka nej till, så ni kan inte identifiera henne även om ni försöker). Asp Center vänder sig till "individer med neuropsykiatriska funktionshinder samt tilläggsproblematik exempelvis. Psykiska funktionsnedsättningar, psykosocial problematik samt utvecklingsstörning." (Det konstiga språket med punkt mitt i meningen är deras, inte mitt).

Från dem fick hon ett frågeformulär som hon förväntades fylla i på egen hand. Och vi kan hålla i minnet att Asp Center riktar sig främst till människor med Asperger /autismstörningar, som kan ha svårt för att läsa saker mellan raderna eller förstå saker som inte är direkt uttalade.

För rättvisans skull kan jag säga att en del av frågorna är helt normala, och vill du läsa formuläret i sin helhet hittar du det här. Men förutom särskrivningar, stavfel och en allmän känsla av att det inte är korrekturläst, så är en del frågor är rätt konstiga. Här kommer några av dem, med mina kommentarer.

• Har du täckning för finare ord?

Jag må vara en språknörd, men känner mig ändå osäker på vad jag skulle svara på detta. Täckning? Och vilka ord är fina? Ett av mina favoritord är mumlande. Det tycker jag är väldigt fint. Hur vet jag om jag har täckning för det?

• Trotsar du ofta aktivt eller vägrar du underordna dig vuxnas krav eller regler?

I detta sammanhanget var det en vuxen människa som fick frågan. Och därmed blir den helt absurd. De kan inte mena att det normala är att underordna sig alla andra vuxna, oavsett vad de har för åsikter om vad man borde göra?

De tar emot människor från 14 år och uppåt, frågan blir inte absurd på samma sätt då, i att man talar om "vuxna människor". Men jag har en känsla av att "ja" på denna frågan kommer ses som tecken på att man har en störning. Fast skulle faktiskt hävda att det är minst lika stört att inte trotsa eller vägra att underordna sig om man är tonåring. 

• Kan du tolka, förutsäga andras tankar/känslor?
• Kan du förutsäga andras handlingar?

När det handlar om störningar inom autismspektrat är det egentligen adekvata frågor, eftersom det i de problemen finns oförmågor i att läsa av det som inte är uttalat. Jag vill ändå påpeka att i vilket annat sammanhang som helt inom psykiatrin hade man blivit definierad som psykotisk om man sa att man kunde förutsäga andras tankar, känslor och handlingar.

• Har du förmågan att automatisera?

Om man jobbar med människor som har störningar inom autismspektrat är det helt klart att man förstår vad "förmågan att automatisera" betyder, men vad jag vet finns det ingen skyldighet att ha god teoretisk kunskap om sitt tillstånd för att få lov att vara patient. En sån här fråga borde ha haft en förklaring om vad det betyder, om den alls skulle formuleras så.

• Har du förmågan att skapa helhet av sammanhang?
• Vilka sammanhang/tillfällen blir till helhet?

Jag skulle definiera det som att jag kan skapa en känsla av sammanhang i situationer jag befinner mig i. Att jag kan sortera olika sorters information och få en bild av sammanhanget som helhet. Men är det samma sak som att "skapa helhet av sammanhang"? Och frågan om vilka sammanhang som blir till helhet? Det är så hög abstraktionsnivå på den att jag har svårt att alls förstå den.

Tror att det igen handlar om att personen som skrivit frågorna har teoretiskt koll på vad som kan vara problem, och hen vet säkert precis vad frågorna handlar om. Men för att det ska bli fungerande kommunikation måste man vara så tydlig att någon annan kan förstå det också. Framförallt om man kommunicerar i form av frågeformulär.

Under rubriken "Tilläggsproblematik" frågas det efter bla

• Rastiska/nazistiska organisationer?
• Psykiska pålagringar

Inte för att jag sympatiserar med nazister, men sen när är ideologisk tillhörighet en del av en psykisk problematik? Och är undertexten att det bara är rasistiska/nazistiska organisationer som kan vara tecken på sjukdom? Att tex vara extremist inom någon annan ideologisk riktning eller inom någon religion skulle då alltid vara helt oproblematiskt oavsett vilka uttryck det tar sig? (Och borde inte problemet vara att man tillhör en organisation?)

"Psykiska pålagringar". Av sammanhanget kan man förstå att det är tilläggsproblematik i form av psykiska problem som normalt inte räknas in i neuropsykiatriska funktionshinder. Men vem förstår det uttrycket alls? Alltså förutom personen med teoretisk utbildning som skrivit formuläret.

Jag vet inte om Asp Center är mycket värre än någon annan. Det är inte för att svartmåla dem jag publicerar deras frågor. Det är för att jag inte tror att alla vet hur konstiga frågor man ibland får svara på när man är patient eller hjälpsökande. Hade det enda obehaget varit en surrealistisk upplevelse när man försöker svara hade det inte varit så allvarligt ändå. Men det används massor av frågeformulär, där svaren sen används för att ställa diagnoser, bevilja eller avslå vård, eller göra andra bedömningar som är av stor vikt för patienten det rör.

Vissa formulär som används är utprövade under lång tid och så vetenskapligt bra utformade som formulär nu kan vara. Om man använder dem med sunt förnuft (tex inte bara lyssnar på de skrivna svaren utan också pratar med personen) tror jag att de kan ha ett värde, fylla en funktion. Men allt som används är inte utprövat, vetenskapligt eller bra. Detta formuläret verkade inte ens genomtänkt eller korrekturläst. Ändå används det. Människor svarar på frågorna. Och utifrån svaren dras slutsatser om dem och deras problem.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Edit.

Smart att ange titeln på boken fel i rubrikerna till de senaste två inläggen. Om man nu ändå ska göra misstag är det lika bra att göra det i rubriken så ingen missar det. Har ändrat nu.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Dissociation som en nödvändighet i en värld där offer inte existerar. (Boken Varat och varan).

Ett inlägg till som utgår från boken Varat och varan : prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan av Kajsa Ekis Ekman.

Jag som är lite insnöad på att läsa om dissociation tycker att denna boken är intressant också för att det blir så tydligt att både prostitution och surrogatmödraskap är "industrier" som bygger på att de som "utför tjänsterna" utvecklar dissociativa försvar. Det som i normala fall är tecken på att man blivit traumatiskt skadad används i propaganda för legalisering av dessa fenomen som något positivt (och nödvändigt).

Det är rätt intressant att se på dissociation som fenomen ur ett annat perspektiv än genom böcker som utgår från traumaforskning eller -behandling. Läsa teorier från ett annat håll. Där mannen som köper sex vill att det ska gå att köpa, som om det var en tjänst, men samtidigt önskar sig äkta engagemang och närhet av den prostituerade, som att det var relation det handlade om, inte en köpt tjänst. Där sprickan och splittringen finns inbyggd per automatik genom detta, och där mannen lägger över på den prostituerade att göra så det inte märks. Hur splittringen som egentligen hör hemma i själva situationen flyttar in i kvinnan, splittrar henne på olika sätt.

Såklart är dissociation bra försvar att använda när den värld man lever i inte går att handskas med på andra sätt. Och såklart är dissociationen tecken på att det är skadligt, även om också de som uppger att de vill prostituera sig medvetet använder sig av dissociation. Det blir svårt att kontrollera dissociationen så att den bara uppstår när man säljer sex, i andra situationer kan försvaret triggas igång för att man har det så nära till hands, även om man inte vill det. Försöker man splittra bort delar av det liv man lever, i mer eller mindre hög grad, är det svårt att vara hel i andra delar av livet.

"Det som återkommer är känslan av förlust, förlusten av jaget som en helhet. Att inte kunna känna hur man hör ihop. Prostitution och surrogatmödraskap fragmenterar människan och precis samma effekt har berättelserna om dem på samhället. Vi glömmer bort hur saker hör ihop; vi lär oss att hålla isär, att inte tänka två saker samtidigt.
Något annat sker när vi gör anspråk på hela mänskligheten. När vi säger att nu räcker det, jag vill inte spela roller, jag vill inte gömma mig, jag är inte en hora, inte en madonna, jag är en mäniska, och jag har rätt att känna. Jag är inte antingen eller, jag är både och. Jag har rätt till de barn jag föder. Jag behöver inte gå och träffa män jag ogillar. Min kropp lever och jag ska lyssna på dess signaler. Den är inte min ägodel, den är inte ett objekt för oss själva, den är vår möjlighet i världen."

[Kajsa Ekis Ekman]

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Att vara ett offer, eller ett subjekt.(Boken Varat och varan).

"Varför denna rädsla för offret? Varför är det så viktigt att fastslå att prostituerade på inga villkor får vara offer?

Den nyliberala ordningen hatar offer, liksom alla system som accepterar ojämlikheter. Att tala om den utsatta människan - den sårbara människan - pekar nämligen på behovet av ett rättvist samhälle och ett socialt skyddsnät. Att tabubelägga offret är ett led i legitimerandet av klassklyftor och könsojämlikheter. Detta sker i två steg. Först sägs det att offret per definition är en svag, passiv och hjälplös person. Men eftersom utsatta människor kämpar och utvecklar en mängd strategier för att hantera sin situation, »upptäcks« att idén om offret var falsk. Den utsatta människan var inte passiv, tvärtom. Därför, sägs det, måste vi avskaffa offret. På detta följer att vi måste acceptera den sociala ordningen: prostitutionen, klassamhället, de globala ojämlikheterna - om vi inte vill stämpla människor som passiva och hjälplösa.
Men det är något konstigt med den här definitionen på offer. Ett offer, enligt Svenska Akademins ordlista, är någon eller något som blir ett byte för någon eller något eller drabbas av något.

Det vill säga: någon som utsätts för något av någon annan. Här sägs ingenting om hur personen som utsätts är - det handlar om vad någon annan gör mot en. Någon slår, rånar, lurar, är elak eller drar fördel av en på annat sätt.

Men det som karakteriserar den nyliberala definitionen på offer är att offer har blivit ett karaktärsdrag. Det betyder att man är en svag person. Att vi antingen är passiva offer eller aktiva subjekt. Det går inte att vara både och. Således svartmålas offret för att sedan avskaffas helt.
I stället för den utsatta människan, som tabubeläggs, skapas illusionen om den osårbara människan. Människan som per definition inte kan falla offer /.../ För vad den osårbara människan än gör /.../ är hon per definition ett aktivt subjekt som utövar motstånd och kontroll. Det enda möjliga våld som går att utöva mot henne blir då att kalla henne offer. "


Fick ett tips om boken Varat och varan : prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan av Kajsa Ekis Ekman, efter att jag skrivit om att vara ett offer. Hon sätter ord på så många saker kring människosyn, samhällsstrukturer, och hur man väljer att propagera. Hur man skapar en berättelse om världen, och om människorna i den. Hur mycket vi påverkas av det, hur vi låter oss dras med i argumentation som bygger på associationer och känslor snarare än orsakssamband. Och hur detta används av dem som tjänar på den här sortens "industrier". Det allra viktigaste i berättelsen om människan som alltid varandes ett aktivt subjekt är att det öppnar upp för en större frihet, för det som inte alltid ses eller setts som ok verksamheter eller beteenden.


"Kärnan i detta är att finns det inga offer, kan det ju heller inte finnas några förövare."


Kan också rekommendera artikeln "Istället för politik: skyll på offret." Den är lång, men intressant, så den är värd läsningen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

En schizofren 70-åring har samma människovärde som ett litet barn med cancer.

I måndags hörde jag Ann Heberleins Tankar för dagen. Idag lyssnar jag på det en gång till. För det är så skönt. Med någon annan som sätter ord på samma sorts upplevelser.

"Det är inte alltid jag känt mig som en människa när jag varit sjuk i min själ och behövt hjälp. Det är inte alltid jag har blivit bemött som en människa. Alldeles för ofta har personalen valt att bara se mig och de andra som patienter. Som något annat. Inte människor."

"Människans värde måste vara absolut. Det får inte relativiseras. En schizofren 70-åring har samma människovärde som ett litet barn med cancer. Så måste det vara om vi vill betrakta oss som civiliserade.

Jag har skrikit så högt och så många gånger att jag snart slutar tro på att det spelar någon roll. Var snäll och lyssna den här gången. Var snäll och kom ihåg att en människa som lider också är en människa."

Förutom lättnaden i någon som sätter ord på det man själv kämpar med finns det en lättnad i att det är så också för henne. Också hon, som är teologie doktor, författare, föreläsare, reduceras till att vara enbart patient när hon befinner sig inom psykiatrin.

Det säger mig att det inte handlar om mig. Att mitt människovärde blir lite mindre när jag är patient. Det handlar inte om att jag inte avslutat en utbildning, att jag inte arbetat. Det handlar inte om att jag skulle uppfattas som ointelligent eller utan goda förmågor. Det handlar inte om hur jag formulerar mig, eller hur god självinsikt jag har. Det handlar inte om mig överhuvudtaget.

Det handlar om att när jag tar steget in i rollen som patient, reduceras jag till att vara enbart patient. Och i stort sett allt jag är, gör och känner blir tolkat som om det är sjukt. Det handlar inte om mig, det är inget personligt, det handlar om systemet.

Och vi som är eller varit en del av det kan bekräfta varandra i att det är så. Och att vi är människor. Vi är allt det andra också, det som skalas av oss när vi går in i patientrollen.

Och ni som jobbar inom systemet, eller inte haft kontakt med det alls. Ni kan lyssna. Reagera. För det är sant som hon säger. Människovärdet måste vara absolut. Det får inte relativiseras.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Försoning. (Jag önskar att vi kunde mötas nu).

I flera år har jag sökt mig till människor som har erfarenheter som liknar mina. Andra patienter som blivit dåligt behandlade, på ungefär samma sätt. Jag har sökt bekräftelse på att det var som jag upplevde det, och att det inte bara var för mig det var så. Det har varit lätt att hitta andra som också haft behovet av att dela, bli sedda, bli bekräftade. Och såklart är det sorgligt, på ett plan önskar jag att ingen annan hade blivit dåligt bemött, avhumaniserad, hopplösförklarad, illagjord. Samtidigt finns det något som är djupt läkande i att mötas och dela. Att spegla sig i varandra. Att inte längre vara ensam. Oensamheten är så viktig. "Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer" skriver Tove Jansson i Vem ska trösta knyttet, och jag tror verkligen på det. Att det svåra kan bli något helt annat om man inte längre är ensam i det. Hur liten, rädd och trasig man än är inuti.

Det har handlat om dem som är som jag. Vi som på nåt vis hör ihop, vi som blivit utsatta. Vi som tillsammans blir ett "vi" för att det finns ett "dom". Dom som gör illa. Som jobbar inom psykiatrin, som företräder systemet. Som avhumaniserar oss.

Det finns mycket upprättelse, stöd och identifikation att hitta hos dem som varit med om liknande. Och det är något gott. Men jag är så innerligt trött på att dela in världen i vi och dom. Inte bara vad gäller behandlare och patienter. Utan överlag. Jag är så trött på det.

Vad gäller indelandet i behandlare och patienter känns det ju som en bra sak att få tillhöra ett "vi" där det finns fina människor som är empatiska och hjälper i det svåra. Men helt ärligt borde ju normalfördelningen av hur människor kan vara, vara ungefär jämn i de båda grupperna. Det borde finnas ungefär lika många fina människor med god empati bland behandlare som det finns bland patienter. Och det borde finnas ungefär lika många korkskallar. Om man räknar i procent alltså. Människorna i det "vi" jag tillhör är nog på många sätt varken bättre eller sämre än människorna i det "dom" företrädarna för systemet utgör. Fördelen är att jag kan välja vem i detta "vi" jag söker mig till och försöker få hjälp av. När det handlar om psykpersonal är det aldrig ett val. Jag hamnar hos någon, som jag inte självklart kan slippa ifrån även om personen gör mig illa. Det är en fördel när man får välja. Men det handlar om maktstrukturer eller om frihet, inte om människorna, inte om skillnaderna mellan vi och dom.

Att tillhöra ett "vi" kan vara en trygghet, när man varit utsatt av "dom". Men från deras håll är vårt "vi" den grupp som är "de andra", och indelningen gör också det lättare för dem att betrakta oss som något annat än vad de är. Som om det fanns skillnader mellan människorna i grupperna (som om det tex skulle kunna vara sant att patienter inte är riktigt lika mycket människor som behandlare). Polariseringen är ömsesidig, och både vi och dom tillskriver den andra gruppen egenskaper. Jag tror det är det hela indelningen i vi och dom handlar om. Att generalisera och förenkla. Att förstärka skillnaderna.

Att inte riskera att se att vi är ganska lika. Att det egentligen inte finns någon självklar skillnad mellan de personer som tillhör oss, och de andra.

När det handlar om psykiatrin är den skillnad som finns en fråga om vilka roller vi hamnar i när makten inte är jämnt fördelad. De med mest makt borde vara de som reflekterar över sin roll och är försiktiga med hur makten används i störst utsträckning, vilket jag tror tappats bort för mycket i systemet. Det är inte byggt så, som att det är grundläggande och livsviktigt. Men människorna. De som jobbar inom psykiatrin och de som är patienter. Jag tror de är ungefär likadana, samtidigt som varje individ är olik alla andra.

Den senaste tiden har jag haft ett sånt väldigt behov av er som tillhör behandlarna. Ni som tillhör "dom". Inte mina egna behandlare. Dem behöver jag på ett annat sätt. Men jag har behövt det där som handlar om att bryta upp "vi och dom". Det som handlar om att bli en människa i era ögon. Att finnas i ett gemensamt "vi".

Jag tänker mycket på avhumaniseringen, hur grundläggande den är i systemet, och hur sjukt det är. Hur mycket jag önskar att det upphörde. Och också hur mycket jag personligen behöver ta mig ur avhumaniseringen. Till stor del kunde jag återta min mänsklighet utan att systemet stod för hur det behandlat mig, erkände hur fel det var. Men nu behöver jag det, att bli en människa i systemets ögon. Den sortens upprättelse. Att på allvar upphäva den avhumanisering som skedde, inte bara att vara en människa i andra sammanhang.

Och jag önskar att psykiatrin kunde ha sin egen version av en sanningskommission, att de som systematiskt avhumaniserat, behandlat patienter illa och maktmissbrukat kunde ta på sig sin mänsklighet och ta sitt ansvar för de saker de gjort, och berätta om det. Jag önskar att patienter kunde berätta om det de blivit utsatta för, och att de fick bekräftelse och upprättelse. Från systemet. Inte bara från andra som blivit utsatta.

Men det är väl en utopi, och jag har inga illusioner om att de som gjort mig illa ens minns mig eller vad de gjort med mig. Än mindre orkar jag hoppas på att de vill bära sin mänsklighet så mycket att de ser på mig med empatiska ögon, tar in vad deras handlingar gjort med mig, och tar ansvar för att det blivit så. Det handlar inte om att de som gjort mig illa varit onda människor. Det handlar inte ens om att de velat göra mig illa. Jag tror de allra flesta helt genuint velat hjälpa och trott att de hjälpte. Men att strukturer och förutfattade meningar, tidsbrist och slarv, avtrubbad empati och förutsättningar som gör att behandlare inte kan orka möta alla patienter som människor, gör att det blivit som det blivit. De flesta ville väl. Men oavsett vad man egentligen ville har man ett ansvar för sina handlingar och sina misstag. Det ansvaret gör jag mig inga illusioner om att någon kommer ta.

Som substitut använder jag mig av andra som jobbar i systemet. Som också är företrädare, men har sin mänsklighet och empati bevarad. Jag lyssnar på deras tankar om hur dåligt systemet är och hur hemskt det kan vara att vara maktlös i det, att vilja få plats att vara någon annan och ge något annat än det finns möjlighet till i den rollen systemet ger dem. Och jag hittar min mänsklighet på nytt när jag får bekräftat av företrädare av systemet att systemet är sjukt. Att det gjort mig illa. Att det inte är acceptabelt och att de önskar att det varit annorlunda.

Kanske handlar denna bloggen mest om detta. Jag återkommer igen och igen till det här med mänsklighet, avhumaniserande. Och detta är kärnan för mig, på ett personligt plan. När ni som är företrädare för systemet läser och bekräftar mina upplevelser, hjälper ni mig att trassla mig ur den avhumanisering systemet utsatt mig för.

Tillsammans kan vi hjälpas åt att leta efter lösningar på hur avhumaniseringen ska upphöra. Hur vi ska kunna bryta upp det här som handlar om vi och dom. Hur vi ska göra för att skapa ett system där både behandlare och patienter kan få vara människor. För vi är ju det. Och vi vill ju ha bra vård allihop, eller hur? Oavsett om vi har olika uppfattningar om vad bra vård är, så är det ju det vi vill, både patienter och behandlare (från olika skolor). Ett gemensamt mål, där vi kan ge varandra hjälp att se olika saker eftersom vi har olika perspektiv, istället för att polarisera och svartmåla de andra. Jag önskar mig möten istället för strid. Bara så tror jag att något nytt kan ta sin början. Och det behövs verkligen, att något nytt tar sin början.





Läs mer:

• Du är något annat än jag, inte riktigt en människa.
• Hur blev det såhär? (Och hur ska vi göra för att det ska sluta vara såhär?)
• Vems mänsklighet är det du skadar när du väljer att avhumanisera mig?
• Makt - ansvar - skuld.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Repris.

Orkar inte skriva något nytt idag, men klicka här så får du ett gammalt inlägg att läsa. Som handlar om att läkare också är människor, inte objektiva neutrala ytor.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Vems mänsklighet är det du skadar när du väljer att avhumanisera mig?

Jag har precis läst om Gud har en dröm - En vision om hopp i vår tid av Desmond Tutu. Tyckte det passade såhär i påsktid. Förra gången jag läste den rörde den vid något i mig som jag hade stort behov av att få hjälp att få konturer på och ord för att beskriva. Något om förövare och offer, något om avhumanisering (eller dehumanisering som han väljer att kalla det) och också något om vad man kan göra för att avhumaniseringen ska upphöra.

Orden om hur även förövare avhumaniseras var så viktiga för mig. Jag tänkte så mycket på hur man inte kan göra människor illa på vilka sätt som helst, och fortfarande själv vara oskadad i sin mänsklighet.

När jag nu läser om boken slås jag av hur liten del av den som faktiskt handlar om detta. Det är en bok om Gud och om hopp. Om hopp som genomsyrar allt, även de ondaste handlingarna. Jag tycker det är så trösterikt, förmågan att tro och att inte tappa ljuset. Trots allt.

Det är en väldigt religiös bok, så är du inte intresserad av det rekommenderar jag inte den. Men låt mig ändå låna ett par resonemang från den, som handlar om det här med mänsklighet.

"När vi betraktar andra som fiender riskerar vi att bli det vi avskyr. Förtryck av andra leder så småningom till att vi förtrycker oss själva. All vår mänsklighet är beroende av att vi erkänner det mänskliga hos andra. Vi skulle kunna säga att i egentlig mening var också anhängarna av apartheid offer för det onda system som de använde sig av och som de så entusiastiskt stödde. 
/.../
Vår mänsklighet var sammanblandad. Utövaren av apartheids grymheter fick sin mänsklighet fasthakad i och hopflätad med sitt offers, vare sig han ville eller inte. Medan utövaren berövade en annan hans eller hennes människovärde genom att åsamka outsägligt lidande och oerhörd skada, dehumaniserades obönhörligen även han själv.

Jag brukade säga att förtryckaren dehumaniserades i lika hög grad som den förtryckte, om inte mer. Många i det vita samhället ansåg att detta inte var någonting annat än ytterligare en provocerande slogan som det där ansvarslösa odjuret Tutu tog till för att utstå hat. Men det var och är sant. Jag minns när minister Jimmy Krüger hjärtlöst förklarade att han "inte berördes av" att Steven Biko dött i fängelset. Det var inte alltför överraskande att han, efter att ha varit inblandad i en politik så ond och dehumaniserande som apartheid, förlorat sin förmåga till empati, sin förmåga att känna med andra som lider. Han hade till slut förlorat en del av sin egen mänsklighet."

I Sydafrika upprättade man efter apartheids fall en sanningskommission, för att möjliggöra försoning och fred i landet, och motverka att konflikterna blossade upp och förvärrades.


"Kommissionen gav förövare av politiska brott möjlighet att begära amnesti genom att sanningsenligt redogöra för sina handlingar och de fick möjlighet att be om förlåtelse, en möjlighet som några utnyttjade, andra inte. Kommissionen gav även dem som blivit offer för politiska brott tillfälle att berätta om den smärta och det lidande som de drabbats av.

Medan vi lyssnade till redogörelser för i sanning omänsklig tortyr och grymhet hade det varit enkelt att avfärda förövarna som veritabla monster. /.../ Hur djävulsk en gärning än är, förvandlar den inte förövaren till en demon. När vi hävdar att någon är omänsklig berövar vi inte bara personen i fråga möjligheten till förändring och ånger utan fritar honom också från moraliskt ansvar."


Jag har tänkt så mycket på detta. Hur vi människor hänger ihop. Och hur inte heller offren tjänar något på att se förövare som monster. För att avhumaniseringen av de förtryckta på allvar ska upphöra, måste också förtryckarnas avhumanisering bort.

Det som behövs är människor som står för att de är människor, som erkänner sitt ansvar och sina gärningar, och möter sina offer som de människor de är. Så kan avhumaniseringen upphöra.

Och låt mig förtydliga en sak: som offer är man inte beroende av förövarnas goda vilja för att läka. Man kan hitta försoning, läkning, hitta ett gott liv med bra innehåll oavsett om de som begått övergrepp och utövat förtryck är beredda att bära sin egen mänsklighet. Som människa kan man läka och (åter)upprätta ett människovärde i vilket fall.

Tankarna här handlar mer om strukturer. Om länder, organisationer, familjer, sammanhang, där några avhumaniserats och blivit förtryckta. Det är inte bara människor som kan läka, jag tror verkligen att även sammanhangen kan läka. Att det går att hitta ut ur sjuka strukturer av övergrepp. Det första steget på vägen dit är att vi väljer att se varandra som människor. Det kan vara ett svårt och smärtsamt steg att ta, både för dem som förtryckt och för dem som blivit utsatta. Men jag bär på hoppet om att möjligheten finns i mitt hjärta. Inte som en utopi. Som ett hopp som kan bli verkligt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Allt är något annat nu (och ingenting har ändrats).

Det mesta jag skriver om på denna bloggen utspelade sig för ganska många år sen. Min kontakt med psykiatrin började år 2000. Anledningen till att jag skriver så mycket om det, tiden när allt var nytt, är att vissa saker kändes starkare och var tydligare då, just för att det var nytt. Senare har jag varit mer beredd, haft mer kunskap, hittat sätt att tackla de värsta uttrycken för maktmissbruk. Då var jag så oskyddad.

Jag har fått bra vård också. Tiden mellan då och nu fylldes till stor del av läkande. Av hjälp. Av bearbetning. Jag är så annorlunda nu. Jag vet hur jag mår, jag kan sätta ord på det, har verktyg för att handskas med det. Jag kan be om hjälp, vet att det är jag som vet vad jag behöver, oavsett hur mycket auktoritet någon använder när de försöker köra över mig. Jag har landat i mig själv och har en tryggare relation till mig själv. Tror på mitt värde, mitt liv, mina förmågor. Tror på mig.

Det är så annorlunda nu. Jag är så annorlunda nu. Jag kan prata, jag är inte den där rädda personen som helst skulle gömma sig i ett hörn. Som inte vågar be om något. Som inte kan säga nej eller protestera mot auktoriteter. Jag gör det nu. Säger nej när jag vill. Protesterar när någon går över mina gränser. Visar att jag är av en annan uppfattning när någon idiotförklarar mig och inte ger mig mandat att veta något om mig själv.

Ibland har jag tänkt att en del av det hemska som var kanske var för att jag inte tog plats. Inte bad om hjälp. Inte var tydlig. Kanske berodde det på att jag inte sa nej, satte gränser, protesterade? Kanske låg det hos mig ändå, en del av det systemet utsatte mig för. För att jag var rädd. För att jag lät dem.

När jag hade hjälp som var bra, när jag blev sedd och hörd och respekterad, när jag blev mött där jag var, så tänkte jag att det kanske handlade mest om att jag inte vågat låta någon se mig förut. Att jag också hade ett ansvar för att det blev som det blev.

Men jag är så annorlunda nu. Jag tar plats, ber om hjälp, protesterar när någon går över mina gränser. Och jag inser att det inte spelar någon roll. De som inte lyssnar, de lyssnar inte oavsett hur välformulerad jag är. De som inte ser mig, ser mig inte oavsett hur tydlig jag försöker göra mig. De som tycker att de har rätt att trampa omkring på fel sida av mina gränser tar sig den rätten även om jag protesterar.

Det var aldrig jag som var problemet. Det låg aldrig hos mig. De som faktiskt satte sig ner och försökte möta mig där jag var kunde möta mig också då, när jag var rädd och hade få ord. När jag behövde mycket skydd för att alls orka finnas till.

De som inte är intresserade av att möta mig, lyssna på mig eller tro på mig gör det fortfarande inte. De som letar efter en diagnos och skapar en bild av mig utifrån egna fördomar, de gör det oavsett vad jag säger, oavsett vad jag gör. Det spelar ingen roll om jag protesterar.

Jag är annorlunda nu, och för mig själv känns det bra att protestera, att vara tydlig, att sätta gränser. Men det spelar ingen roll i praktiken. Inför dem som har makt över mig är jag maktlös.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Vem borde jag vara i dina ögon?

Imorgon ska jag träffa en ny läkare. Psykiater alltså. Att jag varit stressad för det hela dagen idag har såklart mer med andra saker att göra än med henne. Om dålig tillit till systemet. Om dåliga erfarenheter av personer i auktoritetsställning. Om dåliga erfarenheter av andra läkare jag mött inom psykiatrin.

Jag är helt insnöad på tanken att efter de senaste veckorna när vi haft flera dagar med sol och (nästan) femton grader, så har jag blivit sådär lagom fräscht solbränd på näsan och kinderna. Jag har mycket pigment, så det är lätt hänt. Det tog nog två timmar. Alltså sammanlagt, de var utspridda på olika dagar. Nu kan jag bara tänka på hur mycket min solbränna förstör min trovärdighet. Man kan ju inte vara psykfall på riktigt om man är solbränd, det passar inte alls ihop med fördomsbilden av vem jag borde vara i den roll jag befinner mig. Lika lite passar det in att jag brukar ha nytvättat hår och hela och rena kläder. Det sänker min trovärdighet.

Värst är ändå att jag är så verbal. Att jag vet hur jag mår, och varför. Att jag kan sätta ord på det. Att jag vet ungefär vad jag behöver, och vad jag kommer bli sjukare av.

Det är svårt, det här med att i första hand vara dissociativ och sönderstressad med psykosomatiska symptom. För det är såna problem det är fritt fram för behandlare att tro på eller inte tro på. Ganska många tror helt enkelt att de inte existerar. Så ska jag ha en chans att bli trodd i att jag mår som jag mår (och att man kan må som jag mår) måste jag klara att förklara hur det är. Jag behöver använda min verbala förmåga fullt ut för att ha en chans på allvar. Samtidigt talar det mot mig. För det vet man ju, psykfall är inte sådär bra på att prata. Det är nog något lurt då, om jag gör det. Kanske försöker jag bara mygla till mig sjukskrivning, rätten att leva på systemet. Eller vård som jag inte har rätt till.

Det finns så starka fördomar om människor med allvarliga psykiska problem. Och man kan tycka att de borde vara genomskådade av er som jobbar inom psykiatrin. Att ni borde ha mött tillräckligt många människor för att se att vem som helst kan ha problem. Man kan ha hela, rena, välmatchade och moderiktiga kläder, eller otvättade omatchade trasiga. Man kan vara i vilken ålder som helst. Ha vilken stil som helst. Vara hur smart eller korkad som helst. Ha en hög utbildning eller vara helt outbildad. Vara verbal eller ha extremt dålig förmåga att kommunicera. Psykiska problem finns överallt, hos alla olika sorters människor.

Ändå. Fördomarna finns där, i psykiatrins system. De finns med i bedömningarna. Att jag ens har anledning att oroa mig för att en solbränd näsa kan påverka bedömningen av mina problem (och att anledningen är hur jag tidigare blivit bemött, inte att jag har paranoida drag) säger något om systemet. Något om att systemet är sjukt, när vi kan ha det så. När förutfattade meningar ges utrymme, när det ibland kan dominera helt i en bedömning.

Så. Nu hoppas jag bara att det går bra. Att den jag får träffa är någon som kan se mig bakom solbrännan. Att rädslan faller ihop och dör, inte är adekvat med just denna personen. Att jag får mötas av mänsklighet, trots att det inte alls är något man kan räkna med.

Läs mer: Är du en stackare eller skurk?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.