25 januari 2015

Är självskadebeteende manipulativt? Är dissociation? Är det manipulativt att alls må dåligt?

Vill börja med att igen ta upp definitionen från bloggen dralbinsson, som jag skrev om i förra inlägget. "Med manipulation inom vården brukar vi mena: en patient som förstärker sina egna symtom i syfte att uppnå en åtgärd, som inte är medicinskt adekvat."

För det finns mer här. Att tänka på. I detta med manipulativa patienter. På hans definition låter det ju som att manipulation är något man gör medvetet. Man förstärker sina symptom, för att uppnå nåt. Det borde i praktiken kunna vara vilka symptom som helst, och man borde kunna manipulera på en mängd olika sätt.

Men. I praktiken verkar det som att man redan bestämt sig för att en rad symptom är manipulativa. Att de i sig är att betrakta som manipulationer. Självskadebeteende är väl det vanligaste. Det ses som nånslags sanning att självskadande är manipulativt. Och sen agerar man utifrån det. Tex kan man agera genom att inte ge någon uppmärksamhet om hen har såna symptom, eller så kör man rentutav med bestraffningar. Eller.. ja.. från behandlarhåll vill man väl hellre kalla det "konsekvenser". Man har bestämt sig för att symptomen är manipulationer, något personen styr med sin vilja, och att hen skulle kunna sluta. Det rimliga då vore väl att tänka att hen kunde sluta om hen gavs chansen att bli hörd om hen kommunicerade på något annat sätt. Och att man skulle ge såna chanser. Men tvärtom verkar det som att det är vanligt att man gör vad man kan för att stänga alla möjligheter för patienten att bli hörd, om hen nu haft detta "manipulativa beteende".

Även om det nu var ett manipulativt sätt att kommunicera, detta att skada sig, hur tänker man sig då att det skulle bli bättre av att strypa alla chanser till att bli hörd, trodd och tagen på allvar? Jag förstår inte.

Men det jag egentligen tänkte vända mig mot i detta inlägget är just att klassificera ett visst symptom som manipulativt. Finns det verkligen evidens för en sån syn, att det går att dela in symptom i manipulativa och riktiga, just utifrån vilka symptom det rör sig om? Och om nu manipulation betyder att man förstärker sina symptom, hur kan då symptomen i grunden vara manipulativt? Då handlar det ju inte om att förstärka något, utan att medvetet hitta på, skapa, agera ut, något som inte fanns där egentligen. Något som inte är ett riktigt symptom (och kanske inte heller tecken på en äkta problematik).

Det finns mycket konstiga uppfattningar om självskadebeteende, och jag tror lite hänger ihop med att man slentrianmässigt diagnostiserat alla som skadat sig med EIPS/borderline. I den diagnosen ingår också kriterierna att man ska vara impulsiv och manipulativ. Och då sker på nåt sätt en sammanblandning och en fördumning som jag faktiskt inte förstår är möjlig bland människor som tex har läkarutbildning. För visst måste man som läkare veta att man inte måste uppfylla exakt alla kriterier för att uppfylla en diagnos? Och framförallt: visst måste man vet att det handlar om olika symptom, att det inte går att gröta ihop kriterierna som om de var samma, liksom synonymer man radar upp i texten? Jag tror det är det som hänt med självskadandet, att åtminstone en bit av förklaringen finns där. Att man trycker ihop det, gör det till samma. Skadar man sig har man borderline, har man borderline är man impulsiv och manipulativ. Därför är självskadande impulsivt och manipulativt. Därför kan man se allt självskadande som manipulationer. Ungefär så tror jag att logiken ser ut, om man hårddrar det och gör det tydligt. Jag tror alltså inte att nån medvetet tänkt så, jag tror bara att det är det som hänt. Och så missar man sånt som nyanser, att se personen som sitter framför en. Man missar att det är rätt många som skadar sig som inte alls uppfyller kriterierna för EIPS, och man missar att se att även om någon gör det, betyder det inte att varje enskild handling personen gör, uppfyller alla EIPS-kriterierna. Det är alltså möjligt att skada sig utan att det är ett uttryck för impulsivitet eller manipulation. Det borde vi veta vid det här laget. Ändå verkar det inte så, som att vi vet det, som att vi har det med oss i den kollektiva förståelsen, varken av självskadande eller av manipulationer i vården.

Det är inte bara självskadande som automatiskt klassas som manipulativt. Många dissociativa symptom ses också som manipulativa. Det framstår också som lite märkligt, om nu manipulationer i vården handlar om att försöka få vårdinsatser. Tror vi är rätt många dissociativa som upplever det som ett relativt hopplöst projekt att försöka få vård för dissociation. Fast ja, jag tänker ju på mitt sätt då, eftersom jag har det med mig, i upplevelser, minnen, i kroppen. Vetskapen om att dissociation är på riktigt, inte bara ett skådespel för att få uppmärksamhet eller nånslags rop på hjälp. Det där att klassa symptom som manipulationer innebär väl att man i praktiken räknar bort dem som att de inte är på riktigt. Och då behövs ju ingen vård för dem, eftersom de inte finns. Skulle jag vilja manipulera till mig vård låter det ändå som att det skulle vara smartare att visa upp symptom som inte tyder på dissociation, eftersom dissociation nu så ofta räknas bort som ingenting. (Jag har till och med träffat läkare som helt enkelt bemött det som att jag inte sa något alls, när jag sa något om dissociation. Alltså som att jag bara suttit tyst. De svarade inte ens, låtsades inte ens om att det hänt, att jag sagt nåt.)

Ibland tänker jag mig att den korrekta definitionen på manipulation i psykiatrin egentligen skulle vara "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik".

Och även om det finns några symptom som är vanligare än andra i det, tex för att det finns vissa områden där man har mindre kunskap, färre inarbetade behandlingsmetoder eller mer fördomar, så kan det tillämpas på lite av varje, beroende på hur trött, frustrerad eller stressad en behandlare är. För det är ju smidigt, det där. Att göra symptom till ingenting och något patienten själv styr över. Speciellt med så besvärliga saker som dissociation, eller så potentiellt livshotande saker som självskadande. Men ibland orkar man väl inte med vanligare saker heller. Ätstörningar, ångest, självmordstankar, det kan också klassas som manipulativt, om man hamnar med en behandlare som tycker att man bara borde skärpa sig. Och alla beteenden kan klassas som det. Att visa sin ångest, att inte visa tecken på ångest, att sätta ord på det som händer, att inte prata, att hålla ihop så att det vardagliga livet kan fungera, att inte hålla ihop tillräckligt, så att det rasar, att söka hjälp, att inte söka hjälp.

Egentligen kan allt räknas som manipulationer. Det enda som inte kan klassas som manipulativt, är att må bra, alltså inte dölja problemen under ytan, utan att på riktigt må bra, fungera, inte ha behov av vård.

Det är ju mycket märkligt, med en psykiatrisk vård där det enda som säkert är helt ok är att vara frisk och inte vara där. För att återkomma till min formulering från förra inlägget så är det ju helt vrickat.

(Jag tror att hallucinationer är undanräknat här, att det faktiskt alltid tas på allvar, ses som nåt äkta, aldrig manipulativt eller trams, aldrig nåt man kan ta sig i kragen och slippa ifrån. Kan inte låta bli att tänka att det till viss del handlar om att det är behandlaren som har makten att avgöra vad som är normalt och vad som är hallucinationer, att det blir tydligt där vem som har tolkningsföreträde, och ska ha det. Det är smidigt på nåt sätt, när man kan räkna bort patientens egna uppfattningar om sig själv och världen. Såklart är det inte bara därför, såklart vet man att hallucinationer är tecken på att någon har en problematik, men jag uppfattar det som att hallucinationer har en sån extrem särställning jämfört med allt annat. Visst vet vi väl att ångest och självmordstankar också är tecken på problem? Varför tas inte det lika självklart på samma allvar? Kanske är det lite jobbigt ändå, att inte självklart få ha tolkningsföreträdet?)

(Såklart borde man kunna manipulera även med hallucinationer, säga att de är värre än de är, låta bli att berätta om dem, såklart borde alla symptom gå att använda manipulativt, om man nu vill manipulera?)

Men ja. Om vi struntar i det där med hallucinationerna. Det är märkligt med en psykiatrisk vård där det enda som helt säkert är ok, är att inte behöva vården. Och jag tror inte det handlar om patienterna, att det är som det är. Åtminstone inte mest. För vi kan inte välja att vara friska, vi kan inte välja lycka, sånt är reserverat för folk som mår väldigt mycket bättre. Mår man bra nog att kunna välja lycka så har man inte i psykiatrin att göra.

Jag har så ofta önskat mig en instruktionsbok, där det står hur det är ok att bete sig, kommunicera sina behov och vilka symptom man får låtsas om att man har. Så att det skulle vara möjligt att låta bli att göra sånt som kan klassas som manipulativt. Så det skulle vara möjligt att nå det där som handlar om att prata och bli hörd. Som det är nu är det ju helt godtyckligt, slumpartat och ibland surrealistiskt. Vad som helst kan när som helst bli klassat som att jag hittar på, låtsas, försöker lura till mig nåt jag egentligen inte har behov av. Jag tror inte det handlar om mig, faktiskt. Jag vet att jag i stort sett alltid gör vad jag kan för att inte manipulera någon. Min kontakt med psykiatrin har åtminstone lett till det, att jag är helt skräckslagen för att bli tolkad som manipulativ. Samtidigt är jag rädd för att inte förstå spelreglerna, så jag kan undvika att manipulera utan att mena det. För vad jag än gör kan ju ses som manipulationer. Om jag bara råkar hamna hos en behandlare som inte har tid, orkar, kan eller vill förstå sig på mig. Då kan alla mina symptom tyda på manipulation. Att jag söker hjälp, att jag haft vård i så många år, att jag inte lyckats bli fri från problemen. Allt blir sett som ett skådespel. Hur ärlig jag än försöker vara.

Ja. Jag tror mer på min egen definition än Dr Albinssons. Att det som ses som manipulation är "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik".

I den definitionen ryms åtminstone nåt som gör vården begriplig för mig. Hur vården kan vara så, är däremot inte alls begripligt för mig.



Orkade inte skriva så mycket om dissociation idag, ta fram exempel eller så, men vill rekommendera Mikaela Javingers text Spela död, som anknyter lite till detta.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

18 januari 2015

Att vara en manipulativ patient.

Jag återkommer till detta att bli tolkad som manipulativ. Helt enkelt för att jag har svårt att göra mig fri från de tolkningarna. De följer med mig in i nya relationer, framförallt när jag söker vård, men även i andra typer av relationer. De säger mig att om jag behöver något är jag manipulativ. De säger att om jag är rak, tydlig och ärlig med vad jag vill, behöver, eller hur jag mår, är det ungefär som att ljuga. De säger mig att jag hela tiden försöker få mer än jag förtjänar och är värd, och att jag nog inte är värd något alls.

Jag googlar på det, tänker att jag vill förstå från den andra sidan. För inte kan kriterierna för att vara en manipulativ patient vara så, att man behöver, att man är rak, tydlig och ärlig?

Jag hittar bla en text på bloggen dralbinsson. Där finns bland annat definitionen "Med manipulation inom vården brukar vi mena: en patient som förstärker sina egna symtom i syfte att uppnå en åtgärd, som inte är medicinskt adekvat." Det står en massa annat där med, en del saker som jag känner mig tveksam till. Och även om han vänder och vrider lite på det där med manipulativa patienter, så är utgångspunkten att de som tolkas som manipulativa är det. Man kan se det som att de bara kämpar för att få vård, och att de inte ser någon annan väg än manipulation. Men man kan tydligen inte se det som att de faktiskt inte manipulerar, att det kan hända att manipulationen bara finns i tolkarens ögon.

Och ja, jag vet. Alla tankar ryms inte i en enda bloggtext, varken min eller hans, men det är som att man alltid utgår från detta, att de patienter som klassats som manipulativa också är det. En av anledningarna till att jag inte kan göra mig fri från dessa tolkningar, är just att det är när jag varit som rakast, ärligast och minst manipulativ, som jag tolkats som manipulativ. Var jag då det utan att fatta det själv? Eller kan det kanske ha varit en förhastad tolkning av mig?

När jag googlar hittar jag också en text av Thérèse Eriksson. Där finns detta resonemanget:

"Grundförutsättningen är att patienter som manipulerar inte ska lyssnas på. De bedöms ofta vara impulsiva och bemöts paternalistiskt och gränssättande; patienten vet inte vad som är bäst för hen. Att bli negligerad i sin egen vård, att ständigt ifrågasättas och aldrig få sina åsikter hörsammade kan, grovt indelat, ge en av två vitt skilda reaktioner. Antingen slutar patienten att försöka uttrycka sina önskemål. Patienten bli lugn, följsam och tyst. Detta uppfattas ofta som att patienten har tagit sitt förnuft till fånga och blivit samarbetsvillig. I själva verket är det bara en variant av Seligmans teori om inlärd hjälplöshet. Det andra alternativet är att patienten skriker ännu högre. Försöker bli ännu tydligare med sina önskemål. Hen uttrycker dem oftare, starkare och till fler personer. Detta uppfattas ofta som att patienten blivit sjukare, kräver kortare tyglar och ännu mer gränssättning. Patienten manipulerar. "

Jag blir ändå yr av alltihop. Hur kan det vara manipulation att skrika på hjälp när man behöver hjälp? Att skrika högre om ingen lyssnar? Det låter inte sjukt?

På många sätt tycker jag att systemet är sjukt, och bygger på en patientroll som inte är särskilt mänsklig. Åtminstone rymmer den inte acceptans för särskilt många olika sätt att vara människa med problem. För det mesta har jag upplevt det som att det finns ett sätt man får vara, det finns alltså en patientroll. I singular. Om man inte går in i den rollen, är man då manipulativ?

Låt mig ge nånslags exempel. Om man vill ha hjälp, och ska skapa stora chanser att få den hjälp man vill, är det normala och förväntade detta: man försöker läsa av läkaren och se vad hen önskar av en. Hur hen förväntar sig att man ska vara, hur mycket hen vill lyssna, hur intresserad hen är av mig som person. Man anpassar sitt språk efter detta. Man framställer sina problem på ett nedtonat sätt, som att man har svårt att hitta orden eller skäms för att säga hur det är. Det är bra att slänga in några väl valda ord som ledtrådar så läkaren hamnar i rätt riktning i sina tankar. Om man tänker att man kanske vill ha kbt för att se om det kan hjälpa vid depressionen, så mumlar man något om hur man känner igen sina depressiva symptom men är maktlös inför dem när de förvärras, att man inte har några verktyg och inte vet vad man ska göra. Verktyg, det är bra, det förknippas i allmänhet med kbt. Vill man bli inlagd tar man fasta på det självmordsbenägna, och hur man inte vet om man ska klara sig. Men man måste göra det med vaga ord, och helst ska läkaren behöva dra saker ur en. Annars är det misstänkt. Vill man ha hjälp för ångestdämpning pratar man om sina ångestattacker, hur de ser ut, hur långa de är, hur man mår i dem. Man skiter i att ta upp sånt som orsaker, sammanhang, tankar kring varför man har ångest som ett fenomen i sitt liv. Om man får frågor om sånt mumlar man och vet inte riktigt.

För man ska inte veta. Man ska kanske skämmas. Man ska vara tillbakadragen, hjälpsökande, men se hjälpsökandet som en börda. Man ska förminska sig och lämna över sina problem till nån som vet bättre. Som kan dra slutsatserna, se mönstren, förstå.

Det är detta som är det normala. Det ses inte som manipulativt, ses inte som infantilt, ses inte som utspel. Det ses som att man söker hjälp.

Och det låter mycket utstuderat och beräknande när jag beskriver det sådär. Men faktiskt insåg jag inte fullt ut att det var sådär spelet går till, förrän jag slutade delta i det. När jag var deprimerad, övermedicinerad och i stort sett alltid ångestfylld, när jag var jagad av skam och hatade mig själv, då gick det där av sig själv. Dessutom vågade jag inte stå för mina behov, så när jag väl hade nån tanke om vad som kunde hjälpa mig vågade jag bara framföra dem i inlindad form. Som att prata om verktyg när jag ville prova kbt. Och alla vet väl att man måste vara akut självmordsbenägen för att bli inlagd, och vet man inte det så ges massor av signaler om det, så att ta fasta på det när man är där var inte komplicerat att förstå. Dessutom var jag ju det, självmordsbenägen. Och det var akut att inte förstå hur jag skulle klara att låta bli att döda mig. Annars hade jag aldrig suttit där, på psykakut med en främmande läkare och försökt få stanna.

Jag tycker att mycket i detta kan ses som manipulativt, men det är det alltså inte, enligt psykiatrin. Det är att inordna sig i patientrollen och bete sig som förväntat. Det som istället tolkas som manipulativt är motsatsen. När jag slutat skämmas, vågade formulera mina tankar om mig själv, mina problem och vad de berodde på, och mina behov, och trodde jag hade rätt till hjälp, blev det värre.

Det är där nånstans jag har svårt att förstå vad det är som händer. Hur kan det vara manipulativt att framföra sitt behov av hjälp så tydligt och ärligt man kan? Jag tänker på det där jag läste när jag googlade, om att det handlar om att försöka få hjälpinsatser som man egentligen inte behöver. Men jag behövde ju hjälp. Att säga det, hur kan det vara en manipulation? Varför är det i sig misstänkt, varför blir man så lätt betraktad som manipulativ då?

Jag tänker på det där med hjälpinsatser man egentligen inte behöver. Och att jag aldrig förstått liksom varför de trott att jag försökt manipulera mig till en plats i slutenvården tex. När det handlat om narkotikaklassade mediciner kan jag förstå det, där ser jag att det kan finnas skäl att försöka manipulera till sig dem. Men slutenvård? Jag har alltid tyckt att den synen vilar på en helt sjukt förvriden bild av vad slutenvård är, och hur det är att vara inlagd. Slutenvård är en pina. Det är tusen stillastående sekunder av total händelselöshet. Det är att bli fråntagen sin integritet, att ofta hamna i maktmissbruk. Att ha andra som bestämmer över en. Det är att alltför ofta bli frånplockad sin mänsklighet och alltför sällan bli lyssnad på. Jag tycker att slutenvård är ett helvete för det mesta. Jag har varit på nån avdelning där det känts annorlunda, men de flesta undviker jag in i det längsta. Enda anledningen till att jag har velat vara där, är att jag upplevt det som enda alternativet ibland. När jag inte klarat mig med öppenvård, inte klarat alla timmar ensam hemma. Inte förstått hur jag ska överleva. Hade det funnits fler alternativ hade jag förmodligen hellre tagit något annat, för slutenvård är så hemskt. Men det finns ju inte fler alternativ. Det är ju det som funnits. Så det är dit jag sökt mig. Fast helt ärligt har jag för det mesta valt bort att söka mig dit. Men när jag varit inlagd är det så det varit. Slutenvården känns som ett dåligt alternativ, men att dö kändes trots allt som ett sämre.

När det känns så, som att det är slutenvård eller död, och man blir tolkad som manipulativ, sedd som att man försöker lura till sig hjälp man inte har rätt till eller behöver. Hur gör man då för att inte höra det som att ens liv är utan värde, att man inte har rätt att få hjälp att överleva, att ens liv inte är något som man behöver vara rädd om?

Och om du undrar, reagerar man på en sån sak med att bli mer depressiv, mer självmordsbenägen, få ökad ångest, så finns det stor risk att också det ses som manipulation. Jag vet inte hur man tänker, också detta har jag så svårt att förstå. Om jag känner att mitt liv hänger på om jag får hjälp, och jag inte får hjälp, då är det normala att ta det med jämnmod? Allt detta slutar liksom med att de signaler jag får är att jag inte har något värde, mitt liv inte har nåt värde, och att det är överreaktioner om jag reagerar som om det hade det.

Det kan inte vara tänkt så. Jag kommer tillbaka dit hela tiden, när jag försöker minnas hur det var och förstå hur det egentligen var tänkt. Kommer tillbaka till att bara se hur det förmedlas att mitt liv inte har något värde, och kommer tillbaka till att tänka att det inte kan vara så det var tänkt, detta bemötande som handlar om att se mig som manipulativ. Och kommer också tillbaka till att tänka på hur man ska framföra sina behov, och att man måste manipulera för att inte framstå som manipulativ. Att man måste låtsas att man inte behöver något för att bli mött som att man kan få sina behov tillfredsställda. Att man måste hata och förakta sitt liv och inte tillskriva det värde, för att få en hjälp som visar att man visst har ett värde.

Jag blir sjösjuk. Jag kan inte trassla mig ur det. Jag trasslar mig bara längre in i det, blir mer fast.

Jag försöker hitta andra ingångar. Tänker på makt. Att det är ett maktspel. Att man rubbar på de givna rollerna om man tror att man vet vad man behöver. Men hur kan det vara ett svar på någonting? Att man inte får tro att man förtjänar hjälp när man söker hjälp? Det är ju helt vrickat.

Försöker tänka vem det handlat om, vem som varit värst. Och det är ingen slump att det är läkare jag skrivit om i detta inlägget. Det är med dem det är värst. Kanske att de har en annan inlärning av vad deras roll ska vara, men framförallt tror jag att det handlar om att man träffar läkare minst av alla, de känner en minst. Och det har varit värst med läkare i slutenvården, dem brukar jag få träffa kanske en kvart. Så. Läkaren har ingen tid att bygga upp ett förtroende för eller en bild av mig som person, om man kan lita på vad jag säger, att det är rimligt att tolka det som att jag faktiskt vet något om mig själv. Så därför litar hen på.. vad? Jag förstår inte. Jag förstår bara att det är ett övertramp att inte bete sig enligt de roller som givits, och ju mindre tid nån har att förstå sig på mig, desto mindre är min förståelse av mig själv värd. Men vad är det som är värt nåt? Om min förståelse inte är värd nåt och den andre inte har tid att förstå sig på mig, vad utgår vården från?

Jag förstår inte. Bara att det är nåt som är vrickat i det, i att man väljer att bygga vården på ingenting eller fördomar hellre än att lyssna på mig, hur kan det vara rimligt? Jag hittar ingen utgång i det här.

Det enda jag kan tänka som innebär en viss lättnad är det här att jag är dissociativ, och att det ställer till problem. För att jag ofta är inkonsekvent på olika sätt. En viss del har kunnat berätta om mina problem, för att den av oss som plågades aldrig skulle klara det, just eftersom hon plågades så svårt. Det kan ha funnits en känslomässig avstängdhet, det brukar vara svårt att läsa av mig om man inte känner mig. Framförallt förut visade jag väldigt lite om jag inte litade på någon. Och ju sämre jag mådde, desto mindre visade jag, desto större blev glappet mellan hur jag mådde och vad andra fick se. I öppenvården visste de det, där lärde de känna mig och ibland lät jag det hemska ta sig igenom och finnas uppe vid ytan, synas tydligare. För jag kände dem och var inte lika rädd för dem. Och visste att det fanns några där som trodde på hur jag mådde och ville hjälpa mig, även när det inte syntes. De visste att det var allvar om jag sa att det var allvar. De visste att jag för det mesta tonade ner och förminskade hur dåligt det var, att jag höll ihop. Och när jag mådde som sämst var det som att jag höll ihop mig med all min kraft, som att jag inte fick släppa ytan, den fick inte spricka, jag fick inte tappa kontrollen, för det var livsfarligt då. Men man kanske måste känna mig för att förstå det.

Det är en lättnad att tänka att det blev som det blev för att läkare tänkt att de ska kunna se på mig hur jag mår, och det har inte alltid gått. Och då ses mina ord inte som ledtrådar och hjälp att tolka vad som händer i min inre värld, utan som manipulationer. Det är en lättnad, för att det är en förklaring som är begriplig.

Samtidigt innehåller den också ett ganska rågat mått av idioti. Hur kan man tro att man ska kunna se på en patient hur hen har det, och kunna tolka det rätt på sådär tio minuter eller en kvart? Hur kan den tolkningen bli viktigare än allt som står i journaler, allt som de i öppenvården förstått innan de sett till att man pallrade sig till psykakut, viktigare än vad man själv än säger? Tänker man sig att människor är så enkla och lätta att läsa av? Att man tänker sig att patienter har förtroende för en och ärligt visar allt från första sekunden har jag förstått, även om det är obegripligt, men även om jag gick att läsa som en bok, hur tänker man sig att ett helt mående ska kunna rymmas på denna lilla kvart? Tänk om den inte ens är representativ?

Och ja.. tänk om det finns sånt som inte syns eller sånt man inte förstår, och därför misstolkar tecknen på? Som dissociation, en kontrollerad yta, (det måste finnas andra såna saker som leder en fel).

En kvart är ju ingenting. Men allt hänger på den där kvarten. Vad som syns. Ju mindre tid en läkare har att bygga förtroende för en, desto större risk är det för maktkamper kring hur man faktiskt mår, och att det blir tolkat som manipulationer om man behöver hjälp.

Det är vrickat.

Det som är allra mest vrickat är att det visat sig att patienter överlag inte alls försöker lura till sig en massa hjälp de inte skulle ha nytta av. Tvärtom verkar det vara så att om patienter ges makten så ökar insatserna till en början, men sen förlikar de sig med verkligheten. Jag orkar inte leta upp referenser just nu, så ni får nöja er med att jag hänvisar till dralbinssons blogginlägg igen. Jag tänker mig att det att insatserna först ökar handlar om att det är svårt att släppa en bild av att det faktiskt finns tillräckligt med vård att få. Och att maktkamperna med läkare som klassar en som manipulativ om man tror det, gör att det blir som att läkaren försöker undanhålla den hjälp man kunde fått. Sen inser man hur lite det finns att få, oavsett vem som har makt, och att det inte är så lönt att kämpa. Vet inte om det är så, men jag tänker så. Det är ju iofs sorgligt om det är så, men det mest konstruktiva kan ibland vara att ge upp att vården ska ge vård, eftersom den ofta är så väldigt oförmögen att ge det som behövs.

Kanske är mitt inre kaos i detta orsakat av att jag blivit tolkad som manipulativ när jag inte varit det. Kanske är det därför allt framstår som en surrealistisk sörja som jag har svårt att ta mig ur. Men om inte ens de som manipulerat blir hjälpta av att tolkas som manipulerade, verkar det som att det skulle vara en mycket bättre idé att lägga bort den där tolkningen som handlar om manipulationer helt. Att försöka sätta sig ner och lyssna, och sen resonera lite tillsammans. Och om man inte kan ge den hjälp någon önskar, då kanske man i vilket fall kan hitta ett sätt att förmedla det, utan att på samma gång förmedla att det är fel att ha behov, att man är en lögnare om man framför dem, och att man är helt orimlig om man upplever det som att ens liv har ett värde och att man borde vara rädd om det.

Det har skadat mig så väldigt mycket att ha det i mig. Jag vet inte hur jag ska hitta ut ur det. Detta är en av de saker jag aldrig kommer klara att förlåta psykiatrin. Att man med en sån ihärdighet, stor auktoritet och med hela sin kraft gång på gång visat mig att mitt liv inte är något värt.

Vi borde ha en helt annan psykiatri. Oavsett vilken hjälp eller hur mycket hjälp man kan erbjuda, så borde man kunna erbjuda ett möte där det ryms medmänsklighet. Det behöver inte kosta mer, det behöver inte ta mer tid. Det behöver inte ens vara svårare. Jag tror de där maktkamperna är helveten för alla inblandade, som inte är helt känslomässigt avtrubbade.

Det är möjligt att se patienter som människor. Jag tror verkligen att det är det. Kanske är jag naiv, men jag tror så helt enkelt för att vi är det. Människor. Och våra liv har ett värde. Det spelar roll om vi dör. Ni borde veta det. Och när vi själva inte klarar att tro på det, så borde ni hjälpa oss, ni borde vara dem som tror i vårt ställe tills vi själva kan. Ni borde aldrig nånsin vara de som tar ifrån oss tron.

Det är så svårt att återta den. Tron på att man är en människa. Om det bara var man själv som vacklade i tro är det väl en sak, men när det blivit förstärkt av människa efter människa med utbildning, auktoritet och makt? Det är så svårt. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man gör.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

11 januari 2015

Skadar du dig? Har eips? Eller är ett komplicerat fall? Då är du nog ung och kvinna.

Ibland används nåt jag skrivit i nåt sammanhang som handlar om självskadebeteende och/eller eips (borderline). Då presenteras jag som en av dessa unga kvinnor som kämpar med såna problem.

Jag gillar inte att bli ett exempel på något som rör eips, för jag har aldrig känt det som att den diagnosen stämt på mig. Jag har upplevt det som en diagnos man spekulerat i om jag har pga att jag skadat mig, och som man tagit till så fort jag blivit arg på hur jag blir behandlad inom psykiatrin. För har någon eips ska man inte ta dem på allvar, har nån bestämt, så det är ju smidigt då, att se det som att det är eips som är problemet, inte det jag reagerar på.

Och vad gäller självskadebeteende känner jag inte mig som nåt typiskt fall och vill inte vara någon talesperson. Jag tror att andra passar bättre i den rollen.

Men.. om vi lägger de detaljerna åt sidan för en stund, och fokuserar på det andra. Detta om "dessa unga kvinnor".

Jag har tänkt mycket på det. Det är alltid unga kvinnor man pratar om i dessa sammanhangen. Jag tycker det är konstigt. Det finns män som skadar sig också. Och har eips. Och trans- och queerpersoner med, för den delen.

Och vuxna. Eller? Vad är det att vara vuxen?

Hos statistiska centralbyrån brukar man räknas som ungdom tills man fyller 25 eller till och med 25 (har sett båda). När man fyller 26 övergår man i vilket fall till att vara vuxen. Ibland lägger man till kategorin "ung vuxen", som då är 25-29 år. Då är man väl helt vanligt vuxen från 30.

Jag tar siffrorna från SCB för att det känns som den mest officiella definition av ungdom jag kan hitta. Fast kanske tänker jag helt fel, för SCB utgår ju från ålder. När det gäller självskadande / eips och komplexa problem kanske man utgår från nåt annat? Jag fyller 35 i år. All den tid jag haft denna bloggen har jag varit över 30. Alla texter som finns här är alltså skrivna av en vuxen person. Om man använder de där definitionerna. De som handlar om ålder.

Men kan man bli vuxen så länge man skadar sig och/eller har eips och/eller är ett komplicerat svårlöst fall för psykiatrin? Eller om man haft den sortens problem tidigare? Kanske har man på nåt vis diskvalificerats då, och kommer aldrig räknas som vuxen?

Kanske kommer man inte det, räknas som vuxen. Jag har en misstanke att när det börjar kännas pinsamt att definiera mig som ung (när kan det vara, vid 40?) så finns det en risk att man istället definierar mig som att jag varit en av dessa unga kvinnor. Att man byter är till varit. Så man slipper byta ut det där med ung. För det sitter så hårt. Det där om unga kvinnor. Det där om att inte få bli definierad som vuxen. Om man har såna problem. Eller har haft såna problem. Om man hamnar i patientkategorin när man uttalar sig om nåt som rör problemen. Man kan lyssna på det jag säger, jag kan ha något att säga. Men räknas som vuxen? Nja.. det verkar vara att gå för långt?

Jag kan inte tro att det är en slump att ung kvinna råkar vara någonslags motpol till medelålders man, som vi alla vet anses ha makt, auktoritet, trovärdighet, kunskap om saker, sånt där. Att vara kvinna är automatiskt att ha mindre trovärdighet. Att vara ung är ytterligare en och väldigt mycket mer kraftfull sänkning av auktoriteten. Och även om man inte säger det rent ut, så ingår det ju i att vara "en av dessa unga kvinnor" att dessutom hamna i kategorin av människor med psykiska problem, vilket också det är en auktoritetssänkare av ganska hög rang.

Så egentligen. Egentligen behöver man ju inte ta mig på så stort allvar. Det är det jag hör. Jag är ung, kvinna och psyksjuk. Och jag sitter här med dåligt samvete, när jag skriver detta. För de som hittat till min blogg och använder den, de är ju såna som tycker att man ska försöka förstå dessa unga kvinnor, som vill ge deras röster chans att höra. Som inte vill tysta, förminska, vifta bort. Som inte vill köra med maktspel och omyndigförklarande.

Ändå. Varför är det så viktigt med kategoriserandet, förminskandet? Att inte bara förstärka de kategorier jag tillhör (kvinna, med psykiska problem) utan till och med göra mig till något jag inte är, framställa mig som yngre? Hade man varit intresserad av min ålder kunde man kollat upp den. Det skulle inte vara så svårt. Men det handlar om nåt annat. Nån form av slentrianmässigt förminskande av alla som har dessa problem. Som att inte eips i sig är en kategori som är tillräckligt förminskande. Som om inte självskadebeteende är tyngt nog av fördomar och missuppfattningar, utan måste kompletteras med annan förminskning.

Jag tänker på det. Och tror kanske inte att människor märker vad de gör. Hur de klassificerar människor, och vad de klassifikationerna gör med hur man tänker kring den grupp av människor det handlar om.

Och jag tror det spelar roll för vården man utformar. Att den vård man utformar för kategorin "unga kvinnor" inte ser likadan ut som den man skulle utforma för kategorin "medelålders män". Trots att detta ska vara ett jämlikt land med vård som utgår från behov. Och trots att det inte är dessa saker som ska behandlas. Varken att vara ung eller kvinna är en psykisk problematik, man borde utforma vården utifrån det som ska behandlas, kan man ju tycka. Och försöka låta bli de där kategorierna som bara ökar förminskandet, och egentligen inte förbättrar vården eller förståelsen för problemen.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

8 januari 2015

Bok! (Vill du ha en gratis?)

Nu finns min bok! Man kan tjuvläsa lite om man vill, genom smakprov.se, amazon eller google books. Sen när man har insett att den verkar bra kan man köpa den. Har samlat länkar till ställen som säljer den, du kommer till dem om du klickar här. Rekommenderar dock att köpa den direkt från mig, genom min etsy-affär.

Den kommer också finnas som e-bok väldigt snart. Jag hoppas att konverteringen blir ok och att även den versionen av boken blir fin, men finast kommer den ändå vara som helt vanlig tryckt bok, eftersom den är utformad för det formatet.

Uppdatering: de gratis-ex jag ville ge bort för recensioner är nu paxade allihop. Kan fortfarande tänka mig att ge bort böcker för recensioner, men det får vara för nåt seriöst sammanhang, nån större blogg, tidning eller liknande. Så.. om du lyckas ge mig några bra skäl kanske du kan få en bok. Är inte helt omöjlig. Testa, du kanske lyckas övertyga mig.

Om du inte orkar hålla reda på detta inlägget, så kommer du lätt till info om boken genom menyn till höger här på bloggen. Du kan också hitta info om den och annat jag sysslar med genom min hemsida: regnlund.se.

Ni får gärna sprida info om boken, dela inlägget, tipsa om den, sånt. Har inte så väldigt stora möjligheter att göra reklam. Så blir glad för all hjälp att sprida den.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

4 januari 2015

På vilka sätt är det egentligen ok att rehabilitera sig?

Nytt år, och jag återgår till det där att publicera ett inlägg i veckan, på söndagen. Men vill återknyta lite till serien med inlägg som var i jul.

För jag tycker att frågan om hur det är ok att rehabilitera sig glöms bort lite. Jag har tidigare, i serien om agentskap, tagit upp hur sånt som rör rehabilitering och åtgärder för att bli friskare, är något man ofta ser som något patienter ska få. Som ska organiseras av andra, tilldelas. Vara åtgärder. Och i det ogiltigförklarar man ju patienters egna förmåga att hitta saker som är bra för dem, och missar kanske att ta tillvara på det som ligger närmast och kunde vara enklast att använda (och möjligen också mest kraftfullt).

Det har skrivits mycket om förändringarna i sjukförsäkringssystemet, om hur många som hamnar i kläm, om utförsäkringar och försörjningsstöd. En sak jag mycket sällan hör om, är det här med att det faktiskt finns mindre utrymme för att själv göra saker man blir bättre av. Man kan ju alltid göra dem i smyg, det är ju inte som att försäkringskassan har spioner som följer en vart man går. Men i systemet har det hårdnat.

När jag hade aktivitetsersättning fick jag jobba några timmar i veckan utan att behöva be om lov. Jag tror det var fem timmar i veckan, jag fick ha dem till vad jag ville. Det var ok om jag tjänade pengar på det, och det var ok om jag inte gjorde det. Jag tror att det var samma regler när jag hade tidsbegränsad sjukersättning, men sanningen är ju att det var få gånger jag klarade att jobba nån timmar alls när jag hade aktivitetsersättning, och med den tidsbegränsade sjukersättningen orkade jag absolut inte nåt sånt. Jag var för sjuk. Sen avskaffade man den ersättningen, jag utförsäkrades. Fick efter ett tag möjlighet till sjukpenning istället. Innan det hade jag försörjningsstöd ett tag.

Med försörjningsstöd är min erfarenhet att i stort sett allting beror på vilken handläggare man har. Och med sjukpenning finns det inget sånt utrymme. Ingen plats för mig att göra det som är mitt. Jag frågade förra året om jag fick starta en liten affär på etsy, som inte skulle innebära några timmars jobb i veckan, utan några i månaden. Och förklarade varför det skulle vara rehabiliterande för mig. Det var inte tillåtet. Men jag kunde ju ändra och bara bli deltidssjukskriven om jag ville. (Nej, det ville jag inte, att deltidsjobba är en helt annan sak än att orka några timmar i månaden i rehabiliterande syfte.)

Det var inte en särskilt bra handläggare, inte alls mån om att hitta lösningar. Senare har jag frågat en annan handläggare om ifall det var ok att hålla en föreläsning mot betalning, det var en engångsgrej och jag visste inte om jag skulle orka, men kunde ju sluta tänka på det om det inte var ok. Den handläggaren var mycket bättre och verkligen mån om att hitta alla lösningar som finns. Och jag fick beskedet att det var ok, men att jag då måste ta paus från sjukpenningen det antal dagar som motsvarade jobbet för föreläsningen (inkl förberedelser då).

Jag orkade mycket sällan använda de där fem timmarna, men de var värdefulla. Den där platsen, känslan av att den fanns, att jag fick göra vad jag ville med den. Små saker som var valda utifrån mig, vad som kunde funka för mig, och i former som fungerade trots mitt sjuka. Att inte behöva få det godkänt, att inte nån annan skulle ha åsikter, värdera, lägga sig i. Att det fick vara mitt. Och att jag inte behövde orka en massa kringarbete, blanketter, ansökningar, det var inte nåt som stod emellan.

Det kan kanske låta som en dålig idé att alls få lov att jobba om man är sjuk, samtidigt är det ju en helt bärande värdering i samhället nu, att det är jobbande som ska ta en från sjukdomen. Aktivitetsersättning (som fortfarande finns och bara är för människor upp till 30) och tidsbegränsad sjukersättning var ersättningsformer som var utformade för långtidssjukskrivna. Har man länge varit sjuk och inte arbetat kan det vara en bra idé att få ha några timmar att prova saker på. Göra vad man vill, på sitt sätt. Jag tror verkligen att det utrymmet är en bra idé. Ett bra steg att ha, för dem som vill, innan man kan klara en mer organiserad rehabilitering.

Sjukpenning är en ersättning som är utformad för kortare sjukskrivningar, där vägen tillbaka antas vara relativt kort. Vilket såklart krockar med verkligheten när man trycker in långtidssjukskrivna i ersättningsformen.

Man kan få göra saker om man inte tjänar pengar på dem. Det där föredraget kunde jag fått hålla utan att fylla i några blanketter eller strula med ersättningsdagar, om jag bara inte ville ta betalt för det. Jag har svårt för det, det där som säger att eftersom jag är sjuk så ska det jobb jag kan klara att göra, göras gratis. Om det är samma jobb, varför ska jag då inte ha betalt för det jag klarar?

Allt jobb jag skulle ha gjort som handlade om etsyaffären (som inte blev av) är jag helt säker på att det varit ok att jag gjorde, om jag bara gjorde det i en organiserad rehabiliteringsåtgärd. Om jag orkat ta mig till en särskild lokal på särskilda tider, så kunde jag nog fått sitta och virka eller göra annat hantverk, och det skulle nog vara ok om det blev sålt med. Men i såna fall skulle ju rehabiliteringsstället få pengarna, och det skulle ingå att jag skulle vara tacksam för möjligheten till aktivitet. Det är nåt som skär sig där i mig. Att det liksom inte är ok med självbestämmande, egna initiativ, att ta tillvara på min förmåga att skapa aktivitet, rehabiliterande åtgärder, verkställa dem på ett sätt som är ok för mig, som stimulerar, hjälper mig vidare, tar mig närmare ett friskare liv.

(Jag hade aldrig klarat att ta mig till en lokal flera timmar i veckan, inte orkat virka och handskas med flera människor i samma rum samtidigt, allt det där som ingick i den hypotetiska rehabiliteringsåtgärden, jag klarade bara att göra saker på mitt sätt, helt utifrån mig. Det är fortfarande så. Jag klarar väldigt lite av det som anses normalt.)

Och även när det är saker man inte tjänar pengar på, så är det lite godtyckligt vad som är ok. Med jämna mellanrum hör jag om nån som fått sin sjukpenning indragen pga att de bloggat. Den här bloggen har varit en av de absolut viktigaste rehabiliterande åtgärderna jag har skapat till mig själv. Den har handlat om att träna koncentrationsförmåga, öva på att resonera. Att våga möta människors reaktioner, liksom förhålla mig till andra. Jag har tränat på hur man kan sprida budskap, hur sociala medier kan fungera i opinionsbildande syfte. Jag har förstått och lärt mig massor av saker. Och hela tiden har det varit ett bra sätt för mig att mäta hur långt ifrån studier jag är. Hur svårt det varit att formulera ett inlägg, hur trött jag blivit av det. Hur tungt det är att läsa artiklar på engelska. Sånt har jag använt för att värdera min arbetsförmåga.

Det har varit viktigt. Och också detta att göra nåt som känns meningsfullt, som att det spelar roll, som gör att jag känt det som att jag är en del av världen, sånt man brukar tillskriva arbete och aktiviteter man vill att sjukskrivna ska ha. Sånt har jag kunnat ge mig genom denna bloggen.

Och jag har inte tjänat några pengar alls på den. Det har aldrig varit en drivkraft. Det har aldrig funnits med i bilden. Tvärtom, jag vill inte ens ha annonser.

Det blir så absurt, detta att jag lyckats skapa en fungerande rehabiliteringsåtgärd. Och samtidigt med jämna mellanrum varit rädd för att bli påkommen. Att handläggare ska googla på mitt namn, och att det ska vara en oresonlig handläggare som tycker att bloggande är jobbande, och att jag då ska bli ifråntagen min ersättning.

Alltså: jag skulle kunna bli fråntagen min ersättning för att jag på egen hand jobbar medvetet med att rehabilitera mig.

Det är nåt som är sjukt där. Det är nåt som gått vilse. Det finns så många strukturer som faktiskt inte bara försvårar, utan också förbjuder människor att utöva agentskap. Agentskap, det som ska vara så bra, en av de viktigaste sakerna för tillfrisknande.

Jag tror inte att man är medveten om det, att det man gör är att aktivt syssla med att motarbeta agentskap och försöka få människor så passiviserade som möjligt. Det är bara så det blir. Och jag tror det kan bli så, på nåt bakvänt sätt, för att man tar för givet att sjukskrivna är passiviserade. Det ingår i bilden av sjukskrivna. Och det är som att reglerna är formade utifrån det. Passivitet som behöver brytas. Och så råkade man förbjuda aktivitet som bygger på agentskap, som bygger på egna idéer och egna sätt att rehabilitera sig. En egen vilja. Man råkade förbjuda det som handlar om att inte vara passiv. För att man tror att vi är passiva.

Jag tror det är förklaringen, i alla fall en del av den. Men det som har blivit, det har blivit sjukt. Utförsäkringar har inte kunnat hjälpa mig. Men de där timmarna när det var tillåtet för mig att göra vad jag ville, de hjälpte mig. Jag hade velat få ha dem kvar. Jag hade velat slippa den här rädslan. Den som handlar om att vara rädd för att bli av med min ersättning, för att jag gör allt jag kan för att rehabilitera mig.


(Och jag är inte sjukskriven längre, så problemet är ur världen. För min del. Men systemet är ju detsamma. Det finns andra som är kvar i det.)



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 januari 2015

Men det är ju så svårt att hitta info om DID.

Är trött på det där, att det skulle vara så svårt att hitta info om DID. Jag tycker inte det är sant. Men.. tadaa! Jag löste det, du behöver inte ens googla, här är en länklista och lästipslista, och den är inte alls svår att hitta, den är här:

Liten lista med länkar, artiklar, böcker o dyl om trauma och dissociation, med fokus på DID



Vill passa på att puffa lite extra (igen) för den här intervjun med Ellert Nijenhuis, som ger svar på många av fördomarna om DID, och vill också puffa för den här studien, även om den tar lite mer kraft att ta sig igenom: Fact or Factitious? A Psychobiological Study of Authentic and Simulated Dissociative Identity States.

La även till länk till listan i menyn som finns i sidhuvudet, så kan ni hitta den lätt, även när detta inlägget försvinner ner och bort i bloggröran.


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.