Trauman är ingenting.

Faktum har skrivit om ett fall när psykiatrin misslyckats. Igen. Det gör så ont att läsa det. Och jag reagerar så väldigt på okunskapen om trauma. Eller kanske rör det sig inte om okunskap, utan om ointresse. Som att det inte är nåt viktigt. Som att man kan ha en miserabel brand där flera patienter dör, helt enkelt för att de är inlåsta, helt enkelt för att psykiatrin bestämt att det var enda möjligheten. Och som att man kan strunta i att hjälpa de överlevande att bearbeta händelsen. Som att det var utan vikt, att vara inlåst när branden härjade, inte veta om man kommer bli räddad, att vara utelämnad till personal som kanske redan svikit ens förtroende, och väldigt tydligt och bokstavligt ha sitt liv i deras händer. Att några dör, att man vet att det egentligen bara är slump att det inte var man själv.

Och sen. Ingenting. Lämnas på en parkering till en förälder. Ingen hjälp, ingen förståelse. Inget.

Ok, jag kanske läser in saker mellan raderna, men det är vad jag hör. Trauman är ingenting. Trauman skapade av psykiatrin, i psykiatrin, är inte heller någonting, och ingens ansvar att hjälpa någon att bearbeta. Inte ens när det varit en så tydlig dödsfara, en så tydlig krissituation. Det är så illa.

Och jag kan inte låta bli att tänka på hur man gjorde med personalen. Visst verkar det som att man ger för lite stöd och har för lite plats för att handskas med det som händer på avdelningarna. Men efter en såpass allvarlig händelse måste man ha haft nån stödjande åtgärd? Det är helt orimligt att tänka att det var på ett annat sätt. Fast å andra sidan är det helt orimligt att tänka sig att man skadar patienter, och sen lämnar dem med öppna sår och beter sig som att de är utan betydelse, och det verkar ju vara det normala.

"Det är mycket Tage och Karin är kritiska till. Varför insåg man inte att placeringen av Klara på Sahlgrenska ökade självmordsrisken? Varför transporterades hon till Sahlgrenska på ett så brutalt och inhumant sätt?"

Hur kan psykiatrin vara så oförstående till trauman som skapats i psykiatrin? Hur kan man bara fortsätta bete sig som att de är utan betydelse? Människor dör av sånt. Tex människan i den här artikeln. Det kan man såklart som vård bortförklara, för utan några problem i grunden hade hon aldrig haft kontakt med psykiatrin, och då kan man alltid skylla på dem. Problemen som fanns i grunden. Att det var pga dem någon dog.

Men frågan kvarstår ändå. Hur kan vården vara så medicinskt och biologiskt centrerad, och ha noll förståelse för trauman? Det är inte en konstig eller svår sak att föreställa sig, att om man blivit skadad och riskerat att dö, då är det läskigt att behöva söka vård inom samma psykiatri. Det är inte svårt att räkna ut att man som vård då ska vara försiktig och lyhörd, försöka skapa förtroende, trygghet i den mån det är möjligt.

Men det är som att det är ingenting, inte har något värde alls. Patienter ska klara vilka bemötanden som helst, utan att påverkas. Vi ska också klara om medpatienter skadas eller dör. Inget ska sätta spår. Vi ska vara avhumaniserade medicinska objekt. Bärare av symptom, som ska läggas i vårdens händer. Sen är det inte mer med det. All den här mänskligheten ses som nåt störande. Som provokationer, manipulationer, sånt personalen inte ska "spela med i", ta hänsyn till, bry sig om.

Som att mänskligheten inte var något alls. Som att det inte är där nyckeln till förbättring ligger. Att först mötas, skapa förtroende, och sen.. ja, sen kan kanske mediciner vara bra. Men inte utan mänskligheten, mötet, respekten.

Och när vården redan skadat så svårt, man måste vara så väldigt mån om att försöka återupprätta människovärdet då, förmedla värme, göra allt man kan för att reparera det som gått sönder, för att göra vården möjlig. Alla andra alternativ är faktiskt vidriga. Ja, om man då utgår ifrån att patienter nu faktiskt är människor, vilket jag är helt säker på.

Det gör så ont. Att tänka på all denna kyla, hårdhet, allt det kliniska och omänskliga. All rädsla och att ingen finns där och försöker trygga. Alla sår, och ingen som finns där och försöker lägga förband. Alla som går sönder i den vård som skulle hjälpa, som blir svårt skadade, och där vårdens inställning är att det är ingenting, luft, utan betydelse. Den enda betydelsen som ibland förs fram är den som handlar om att man inte ska svartmåla vården, för då kanske ingen vågar söka vård, och då riskerar man människors liv.

Men dessa liv då, som redan riskerats, dessa människor som redan skadats, varför är de inte viktiga? Varför är det ingens ansvar att ta hand om vårdskadorna när de är psykiska trauman?

Jag vet att jag skrivit det förut, nästan samma saker. Men det är liksom ett ordlöst skrik i mig, som aldrig vill tystna. Det kan inte vara såhär mer. Det går faktiskt inte. Vi måste sluta nu, måste sätta mänsklighet och medmänsklighet i centrum. Och det är dags nu, att göra vården anpassad för traumatiserade, både dem som traumatiserats innan de sökte vård, och dem som traumatiserats av vården. Vi är människor. Vi är det. Det är inte ok att bortse från det, aldrig någonsin.



Vill länka till det här inlägget om PTSD orsakad av psykiatrisk vård igen.

Och några av mina texter när jag tagit upp ämnet tidigare:

• Och när ni reder upp de här katastroferna så kommer ni ihåg att patienterna också finns?
• "Att bemöta dessa patienter med något annat än ödmjukhet och respekt är oss främmande."
• Vem är det som ska våga söka vård? Vems liv är viktiga att rädda?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

När det inte går ihop och aldrig kommer gå ihop, för att det inte finns någon lösning.

Det finns saker som liksom är oavslutade grubbel i mitt huvud. Inte som att jag tänker på dem hela tiden, eller ens ofta, men de ligger där nånstans och skaver, just för att de inte är avslutade. Och de är inte avslutade eftersom de inte går att avsluta.

Det är som ekvationer utan lösning. Det är lustigt, med tanke på hur ofta jag känt mig som en ekvation i vården, som att psykiatrins uppgift är att behandla mig som ett matematiskt problem där det går att räkna ut lösningen, och som att problemet måste ligga hos mig om det inte är möjligt. Som att jag undanhållit ett x eller y eller nån liten siffra, som saboterar alltihop.

Så är det förstås inte, jag är inte bara x och y och siffror, jag är en människa, det är nåt annat, med en annan typ av logik. Men det är lustigt, med en organisation där så mycket handlar om att behandla patienter som objekt av den typen, och samtidigt verkar tycka det är helt ok att själva lämna ut olösliga ekvationer.

Det jag tänker på idag är detta: de första gångerna jag var inlagd, när jag var rädd och hade svårt att be om hjälp, så var det så många som blev irriterade på mig för att jag inte bad om behovsmedicin förrän det var riktigt katastrof (eller lite senare), mest för att det var så jobbigt att be om det, och jobbigt att tro på att jag fick lov att få hjälp, fick lov att behöva. De berättade för mig många gånger med sådär uppfostrande röst som var ganska sträng att jag inte skulle göra så. För medicinen har inte lika mycket effekt då, man skulle ta den i början när man kände ångesten komma, då hjälpte den bäst.

Sen gick det några månader. Den enda lösning jag fick var medicin. Och ECT, men den hjälpte inte mig alls. Så den räknade jag bort som lösning. Medicin var väl inte perfekt, men det var det enda jag hade, det var den lösning jag erbjöds och den lösning de tjatade in i mig, medan de med alla maktmedel de hade förklarade för mig att det inte hjälpte att prata. Och jag blev utskriven och skulle handskas med medicinerna själv, och det blev lättare då att göra som de sagt, att ta dem när ångesten började komma. För då var det bara att ta en, då behövde jag inte be om en, jag hade ju dem själv.

Fast då blev de arga på mig och irriterade på mig för att jag gjorde så, för jag blev beroende och det var ju inte meningen. Fast så var det aldrig nån som formulerade sig. De formulerade alltid sig som att jag var ovarsam och på nåt vis hade önskat eller i alla fall skapat beroendet. Det var inte jag som ordinerat en viss medicin, det var inte jag som bestämt maxdos per dygn. Det var inte jag som hade medicinsk utbildning. Jag hade inte ens fått särskilt mycket information mer än det där att det är livsviktigt att underordna sig och ta de tabletter man får, och absolut inte sluta. Och behovsmedicinen var också viktig och jag skulle inte vänta tills det blivit för hemskt, för då hjälpte den inte lika bra.

Det var inte jag som kunde ha koll på nåt, eller ansvar för nåt, men helt plötsligt var det självklart fel och destruktivt att jag lyssnat på vad de sagt, som att det var jag själv som hitta på det, ordinerat doser, skapat mediciner som man blir beroende av. Så då skulle man blockera tillgången till mediciner så jag inte kunde få bete mig så. Eller i alla fall vara arg på mig för att jag inte var mer restriktiv, väntade lite längre, klarade lite mer innan jag sträckte mig efter dem.

Det är det här som inte går ihop. Att ha blivit tillsagd när jag inte tagit medicin i tid, inte tillräckligt ofta, tillräckligt snabbt, och sen få negativa konsekvenser när jag började göra som de sa.

Att få höra att det bara finns en lösning, och här, varsågod, här har du den, och du ska inte vara rädd för att ta den, och shit vad du är fånig som är rädd för den och nu måste du skärpa dig och använda den lösning som finns, som du får. Och sen få det patologiserat när jag väl gjorde som de sa.

Hur skulle jag ha gjort? Jag skulle ta medicinen, men jag skulle inte ta den? Jag skulle ta den tidigare, snabbare och oftare, så det inte blev så stark ångest, men jag skulle inte ta den så ofta, och helst inte alls?

Jag önskar att det fanns en bruksanvisning. Att det fanns nåt som kunde göra det begripligt, detta och annat. Jag hade behövt den då, när allt var nytt och skrämmande och konstigt, men om den inte fanns för mig då, så hade jag behövt den nu. För att göra det begripligt i efterhand. Våra psyken är så inställda på att hitta mönster, logik, begriplighet. Så dåliga på att acceptera det obegripliga, att det ens finns sånt som är obegripligt. Det hade varit skönt med en upplösning, att slippa från det som skaver, för att det inte går ihop. Och jag vet ju att det inte kommer bli så, det finns ingen bruksanvisning, det finns ingen upplösning, det är inte begripligt.

Jag bara hoppas att man slutat bete sig så nu, att man försöker skapa en sammanhängande vård, en begriplig vård. Fast jag gissar att det är en önskedröm. Det är ju läkarbrist nu, kontinuiteten är nog inte bättre. Och av nån anledning verkar det inte så prioriterat, att vården ska vara sammanhängande, begriplig och greppbar för den som vårdas. Så om situationen i stort inte är bättre än då, finns det kanske inte så mycket hopp om att det ska se annorlunda ut nu.

Och det är inte som att detta är nån av de värsta sakerna. Det finns annat som gjort mig mycket mer illa. Det har varit skadligt för mig att det varit så surrealistiskt och obegripligt så ofta. Och i vissa fall känns det bara onödigt, liksom som att slarva med mitt liv. Det hade inte ens varit svårt att ha en bättre sammanhållen inställning till medicin i mitt liv, att kommunicera tex via journalen. Det har gått 15 år sen dess, och nån liten del av min hjärna är fortfarande upptagen av att försöka lösa problemet om hur jag skulle gjort. Jag skulle ta medicinen, men jag skulle inte ta den. Det är som ett gruskorn som ligger och skaver i bakhuvudet, och det är inget stort sår, och det är ingen stor katastrof, och det är inget stort trauma som behöver tas omhand. Men ibland blir jag så arg på just det. Alla gruskornen som skaver. Allt det där som bara var onödigt, som faktiskt hade gått att undvika om man bara ansträngt sig. Ja, det hade kostat några minuter vid några olika tillfällen. Men det hade det väl varit värt, att bespara mig detta skavande i så många år?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Gästbloggare: Vad skiljer mig/oss från någon annan?

Här kommer ett gästblogginlägg från en person som vill vara anonym, och som sedan ungefär ett år tillbaka har diagnosen DID.

Inlägg från tidigare gästbloggare hittar du via en flik under bloggens rubrik.

Vill du också gästblogga kring något som rör dissociation kan du maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com, och/eller läsa lite här: Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)


***

Det som skiljer mig/oss från andra som inte har detta system, det är inte att jag är flera. Alla har delidentiteter. Inte är du likadan överallt? Du är på ett sätt hemma, på ett sätt som kollega, på ett sätt med dina vänner och på ett annat sätt med din partner. Det är därför det kan vara svårt att hitta en roll som passar in när du länkar samman olika människor du känner. Hur bör jag vara nu?

Skillnaden mellan mig/oss och de andra är att jag tvingats överleva outhärdliga situationer sedan jag var barn. Överleva och samtidigt kunna fortsätta vardagen som kommer, finnas i bra stunder utan att behöva minnas det outhärdliga. Skillnaden mellan mig/oss och de andra är barriärerna. Barriärerna mellan dessa roller, delpersonligheter. Mina jag går inte hand i hand, vi kan inte relatera till varandra. Därför blir tiden diffus och jag föds på nytt hela tiden.

Jag kan födas in i ett samtal och inte förstå hur jag hamnade där och behöver lyssna till min röst för att förstå var jag ska fortsätta. Ofta säger jag att jag är tankspridd och inte minns vad jag nyss sa, att jag tappade bort mig. Jag kan säga det med en röst som inte känns som min. Ibland försvinner minnet av det iväg.

Jag (min kropp) gråter andras tårar och känner andras rädsla. För jag klarade inte av att vara jag när jag blev rädd för många år sedan, någon annan fick min rädsla och den delen har frusit i tiden.  När den delen kommer fram är den precis som den var då, den blev aldrig vuxen. Och det finns många delar inom mig som aldrig blev det.

Detta har varit en överlevnadsstrategi. När ett barn växer upp behöver barnet skapa sig en identitet. När jag växte upp störde något den utvecklingen, hemska trauman, och därför var jag tvungen att separera delar av min identitet ifrån varandra. Det var livsavgörande då. Men det är ett mönster som inte längre fyller samma funktion. Delarna som frusit i tiden är ständigt närvarande. Jag vet inte varför någon triggas igång av ett ord, en rörelse, en plats. Varför en skräck kan väckas eller en undertryckt ilska. Och när min kropp uttrycker dessa känslor finns inte min/mina vuxna del/delar närvarande och kan ta hand om det.

Vissa delar av mig har utvecklats och andra inte. Beroende på vad som behövts. Vissa delar har enstaka funktioner, som att ta sig ifrån stressiga situationer åt oss andra. Eller att få i oss mat. Andra delar har fler funktioner, kan vara lekfulla eller blyga. De delar som inte är lekfulla brukar förakta de lekfulla delarna. Jag mår inte bra när jag ser på Disney eller håller i en nostalgisk leksak från förr. Jag blir inte barn på nytt. För de barn som finns inom mig är jag rädd för, de bär på så mycket sorg, skräck och skam. De är frusna i tiden.

Det yttrar sig inte så dramatisk som många tror. Det är inte som på film. De flesta märker nog ingenting alls på mig. Just för att de träffar en fullt fungerande del. Och vi vill hålla oss hemliga för de flesta, de delar som tar över försöker spela med. Du har kanske bara träffat en del av mig. Eller så har du mött fler utan att veta om det. Märker bara att jag är tystare än vanligt, är lite disträ eller skrattar mer än vanligt. Och så är ju de flesta människor. Men deras jag går kanske hand i hand.  Kan relatera, vill relatera. Mina jag kan känna empati för varandra men också hata och vara rädda för varandra. Vissa delar är arga på mig då jag skriver nu, andra uppmuntrar mig. En del kan slå mig för att en annan del ber om mat.

Kliniskt sätt heter rehabiliteringens sista steg: integrering. Med andra ord, mina delar behöver ta varandra i hand och samarbeta, vilja lära känna varandra. Våga vara nyfikna på varandra.

Det syns inte lika mycket utanpå, som det känns inuti. Det är ständigt ett krig när vi ofta vill olika. I alla mina val (apelsinjuice eller äppeljuice? Ta bussen eller gå?) behöver jag ta hänsyn till många andra individer. Vi samtalar ibland med varandra via skrift. Det kan se lustigt ut, kan förstå att det kan låta lustigt också. Våra handstilar skiljer sig och likaså våra ordval.

Det som kan vara jobbigt är omgivningens ovetskap om hur det kan vara. När en myndighet eller vårdperson tror att jag mår bra för att delen den träffar gör det. Det är ju det som får mig att fungera, det som i alla fall gjorde att jag fungerade tidigare trots den ständiga stressen och anspänningen. Eftersom jag inte kan forcera fram en del som bättre kan förklara hur det känns, måste jag i princip manipulera fram en känsla för att bli trodd. Jag måste manipulera för att inte verka manipulativ. Ironiskt helt klart. Det räcker inte med att jag berättar hur det kan vara. Och dessutom är vardagen och tiden så diffus att det är svårt att beskriva.

Och kroppen är densamma. Kroppen upplever samma ständiga anspänning då den får bära på väldigt många individer med många olika starka känslor och upplevelser av vår historia. Mitt psyke klarar sig betydligt bättre för att den är splittrad, än vad min kropp orkar bära på en hel familj.

/Anonym

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Alla orden.

Jag fick ett stipendium, så jag ska skriva på deltid i vår. Är onyanserat upplivad över detta och har förberett mig bla genom att starta en ny blogg. Den ska handla om skrivande och såna processer och tankar, och om böcker (och annat) jag läser.

Kommer vara lite friare form än de inlägg jag brukar skriva här, denna bloggen ska finnas kvar, och vara ungefär som den brukar. Och min nya blogg kommer vara lite mer ostrukturerad och babblig, och kommer inte bara handla om psykiatri eller psykologi, men jag är ju trots alls jag, så en del sånt tror jag det blir. Jag vet inte riktigt än. Får se lite efterhand. I vilket fall är ni välkomna om ni har lust.

regnlunds.blogspot.se

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Vad är en diagnos?

Ibland läser jag, eller hör någon säga något i stil med "Jag kan ha ett bra liv trots min diagnos" eller "Man kan ha ett bra liv trots en diagnos". Och min spontana reaktion blir då att tänka "Va? Kan man ha ett bra liv trots att ens funktionsnedsättning/ sjukdom/ funktionsvariation/ skada klassificerats och namngetts av vården?" Och sen grubblar jag på att detta "trots" antyder att det normala skulle vara att det är omöjligt att ha ett bra liv om man fått denna typen av etikett på sin funktionsvariation eller vad det nu är, och tänker på att det borde vara mer rimligt att det normala är att man blir hjälpt av diagnosen, namnet, klassificerandet, att det kan vara lättare att förstå sig själv, hitta andra som funkar likadant, lättare att få hjälpmedel, vård, stöd, som utgår från det man behöver. För det är ju det diagnoser är till för. Inte för att göra människors liv svåra.

Och sen tänker jag att jag är så himla petig med ord. Jag fattar ju att de inte syftar på diagnosen så, etiketten, namnet, utan på det som etiketterats, namngetts, definierats. Och så tänker jag att jag får skärpa mig. Sluta hålla på såhär.

Fast nu har jag ägnat lite tid åt mer seriös eftertanke kring detta och kommit fram till att jag kanske inte behöver skärpa mig, för det finns faktiskt problem med sammanblandningen av etikett och innehåll, diagnos och tillstånd. Kanske inte om någon som har en diagnos formulerar sig så, men när det tex används i media, i politik eller inom vården är det faktiskt problematiskt på riktigt.

Varför? För att det är risk att sammanblandandet gör att man blandar ihop även annat. Som att man lätt kan tro att antalet människor som diagnostiserats med något stämmer överens med antalet människor som har den problematiken/ funktionsvariationen/ dyl. Så kan det ju mycket sällan vara, det måste nästan alltid finnas människor som inte diagnostiserats, helt enkelt för att de inte sökt vård eller upptäckt sin avvikelse, och det kommer nog alltid finnas människor som klassificerats fel, hamnat med fel etikett, fel diagnos.

Det finns också anledning att tro att vissa diagnoser överanvänts (som när man nästan per automatik klassats som bordeline/eips om man skadat sig, även om man inte uppfyllt övriga diagnoskriterier) medan andra mycket sällan används (hur många som har did har överhuvudtaget träffat någon inom vården som har kompetens nog att veta att det är något som kan utredas, och hur man gör en sådan diagnosutredning?), och då måste ju risken för att det finns en skillnad mellan antalet människor som har en viss problematik och antalet människor som har motsvarande diagnos öka.

Varför det spelar roll då? För att det är viktigt att vårdens roll är tydlig. Vården kan klassificera och sätta namn på olika tillstånd, men tillstånden finns oavsett om de diagnostiseras. Det vården gör är inte att ha makten över vilka tillstånd som existerar, utan den makt man har handlar om att kunna hjälpa till att begripliggöra olika tillstånd, och förhoppningsvis också tillgängliggöra den hjälp och det stöd som kan behövas.

Och varför det spelar så stor roll? För att det behövs en ödmjukhet inför att vården inte klarar att klassificera och definiera allt, inte har kunskap om allt. En ödmjukhet inför att diagnossystemen alltid är skisser, modeller, inte sanningar. På vissa områden är de mer precisa och vården kan säkrare klassificera och hjälpa, på andra områden är det sämre, finns rätt mycket som hamnar utanför, mittemellan, inte passar in.

Och det spelar också roll i debatten, rätt ofta finns högljudda röster om det problematiska i att fler får diagnoser. När senaste DSM släpptes fanns mycket upprördhet om att det finns för många diagnoser. Kan det finnas för många diagnoser? Om alla är etiketter på tillstånd som är funktionsnedsättningar, funktionsvariationer, skador, sjukdomar och liknande, som kan hjälpa individer och vården att handskas med avvikelsen i liv och i en värld som är byggd utifrån att man ska vara normativ, var är då det problematiska? Det kan inte vara antalet diagnoser som är problemet, eller antalet människor med diagnoser, utan snarare sånt som ifall det sker överdiagnostisering, och om man sjukdomsförklarar tillstånd som inte är sjuka.

Sånt är lätt att missa, om man blandar ihop diagnosen, etiketten, och det diagnosen sätter namn på. Och jag tror det är särskilt viktigt att minnas skillnaden nu, när hela systemet är byggt utifrån att man anses ha problem först när man har en motsvarande diagnos med en kod som passar in i systemet. När vården blir allt snävare och oftare utgår helt utifrån speciella diagnoser. Det är viktigt att minnas att hela diagnossystemen är skisser, modeller, som har sina brister, och det är viktigt att minnas att allt och alla inte passar in i systemet, och att alla inte haft möjlighet att få hjälpen att få en korrekt etikett. Det är viktigt att minnas vad vårdens roll är och kan vara, och att inte drabbas av nåt hybristänkande där man tror att antalet diagnoser som ges på något sätt styr hur många sjukdomar eller funktionsvariationer som finns. Att inte tro att etiketterna bestämmer innehållet, att det som inte ges namn inte heller finns eller behöver vård.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.