28 juni 2015

Makten i utsattheten och maktlösheten (är det bara patienter som har den?)

Jag håller på att läsa Etik i arbete med människor av Jan-Olav Henriksen och Arne Johan Vetlesen. I ett kapitel utgår man från situationen på en psykiatrisk avdelning och beskriver hur patienter projicerar saker på behandlare, och hur patienter kan ha behov av att iscensätta något där det finns en bestämd fördelning av rollerna, tex kanske en sjuksköterska kan vara "den hemska", "den räddande", "den snälla" eller någon annan roll. De menar att en behandlare kan fungera som container, att en patient kan vilja göra sig av med sina känslor som om de var sopor, och då lägger över dem hos behandlaren.

De tycker inte att det är något helt negativt, tvärtom kan det vara viktigt att finnas i en sån funktion, att det är hjälpande sålänge det inte blir gränslöst. Som de själva formulerar det ska behandlaren ”kunna ta emot det som patienten projicerar och samtidigt bevara och uttrycka distans till det. 'Det är inte jag, men jag kan hjälpa dig att bära det en bit – en etapp eller två, men inte hela vägen.'”. Och såklart kan det vara obehagligt och tungt att hamna i manipulationer, trängas in i roller man inte vill ha. Det är inte svårt att tänka sig att det kan vara hemskt att spela rollen av "den hemska" oavsett om man kan tänka att en viss patient kan behöva lägga ut de känslorna hos någon.

De lyfter också frågor om autonomi och gränssättning, att man ska kunna klara att fungera som en container, men att man samtidigt inte ska gå med på att smälta ihop med patienten och reduceras till att bara vara de roller som hen spelar ut. Behandlaren måste vara en egen individ, ett subjekt som har en viss distans, för att kunna vara till hjälp. De menar att påtryckningarna från en patient som mår mycket dåligt kan vara väldigt starka, att man direkt eller indirekt kan försöka tvinga in någon i den roll som man behöver, och att utsattheten, smärtan och den upplevda maktlösheten kan förstärka detta, och göra det svårt för behandlaren att värja sig från det.

De tar upp ämnet för att de vill visa att det inte alltid är så tydligt vem som har mest makt, att det i patientens till synes maktlösa och underordnade situation kan finnas en annan maktordning som är upp och ner, där patienten är ett subjekt och behandlaren ett objekt, och att det kan finnas en makt i att vara den sjuka, den plågade, den som måste få hjälp för att klara att finnas.

Det märkliga är att kapitlet leder till en massa aha-upplevelser för mig. Jag betvivlar inte alls det de skriver, att det kan vara så. Jag ser logiken, förstår vad de vill säga. Men det som skapar mina aha är att jag känner igen behandlare i detta. Men inte som de beskriver det. Utan efter ännu en kullerbytta av maktförhållandena.

Den tydligaste indelningen i makt är att behandlare har makt och att patienter är underordnade. Det har jag skrivit om förut. I psykiatrin finns dessutom starka maktmedel som behandlarna förfogar över, som tex tvångsvård.

Behandlare upplever sig nog ändå rätt ofta som att de inte har särskilt mycket makt. Det verkar finnas många som är överbelastade, som har massor av patienter, inte får arbeta som de skulle önska eftersom ekonomiska prioriteringar eller andra bestämmelser förhindrar det. Många verkar känna sig inklämda på nåt sätt, som att de hamnar i kläm mellan systemets omänsklighet och patienternas enorma smärta. Jag är inte behandlare, så det är inte min sak att formulera detta, det är nånslags förenklad hypotes. Det verkar som att många behandlare känner sig maktlösa, och som att det finns olika delar i den upplevelsen av maktlöshet, och som att patienternas plågor är en av delarna.

Jag kan förstå om det blir för mycket, för många patienter, om man inte orkar finnas där, klarar att ge utrymme i sig själv för någon annans smärta, om det sliter för mycket på en, framförallt efter många år. Det blir kanske inte så bra vård om man hamnar där, det är inte det jag menar, men jag kan förstå att det kan bli så. Att man inte är i närheten av att klara av att nån använder en som container ens tillfälligt.

Och kanske att man då går lite för långt i det som handlar om autonomi och gränssättning, att det man visar är att patienter inte är välkomna in i en, att man inte tänker bära deras smärta eller släppa in den. Jag förstår om det kan vara ett sätt att överleva om man som behandlare känner sig maktlös och som att varje önskan från en patient om att få hjälp att bära känslorna blir som något invaderande. Ja. Jag förstår det då, om jag tänker så, att det enda sättet att orka kan vara att stänga sina gränser och inte släppa in någon annans känslor där.

Och nu är vi nästan runt i kullerbyttan, för jag känner igen detta som handlar om att få givna roller, att tvingas in i dem, att någon projicerar över känslomässigt innehåll på en och använder en som container. Men jag känner igen det från behandlare, som kan använda sina patienter som papperskorgar. Kanske inte för hela behandlarens inre konflikter, men allt som mötet med patienter drar upp kan jag bli papperskorg för, även sånt som inte har ett dugg med just mig att göra.

När det är patienter som gör det finns det något försvarbart. Behandlare ska klara att orka sånt, att få projicera kan vara enda sättet att överleva, och visst, det ska inte vara i vilka former som helst, inte upphäva behandlares autonomi eller vara gränslöst på något annat sätt. Men i grunden är det en del av en behandlares roll. Och behandlare kan sätta gränser, bestämma ramarna, eftersom den yttersta maktstrukturen är att behandlarna har makt så kan de göra det, och patienter har inget annat val än att gå med på det. Ok, man kan spotta och fräsa, försöka manipulera eller vara asjobbig på nåt annat sätt. Men man kan inte sätta ramarna, för den makten ligger inte hos en patient. Den makten har behandlarna, och den organisation de företräder.

När behandlare på ett liknande sätt använder sin maktlöshet för att projicera, spela ut, tvinga in patienten i en bestämd roll, eller använda hen som papperskorg, finns det inget som är bra med det. Det är inte en del av en läkande process där det kan vara en nödvändig del av vägen. Det är inte en del av patientens roll att vara avlastande för behandlaren.

Det blir så väldigt lätt mycket destruktivt. Framförallt om det handlar om slutenvården. För patienten kan inte komma och gå som hen vill. Patienten har inte rätt till sin autonomi på samma sätt som behandlaren har, och har inte alls lika starka sätt att hävda den, sätta gränser, säga stopp. Har en behandlare bestämt sig för vilken roll man ska befinna sig i, och inte ger en några utvägar för att få vara i en annan roll, då kommer man inte ur den. Man är instängd i den. Man kommer bedömas, medicineras, bemötas utifrån denna roll. Det spelar ingen roll ifall det är en projicering från en behandlare som trängt in en i den, den räknas som verklighet, eftersom behandlarna har tolkningsföreträde. (Ens enda chans är att det finns andra behandlare som ser vad som händer och jobbar för att hindra det, vilket inte händer jätteofta eftersom det brukar finnas en lojalitet mellan behandlare.)

Det kan skada patienter när behandlare bara är sådär avvisande, när de stängt sina gränser och inte släpper in något känslomässigt, men att som behandlare använda sin maktlöshet för att spela ut saker på patienter eller använda dem som känslomässig container, det är verkligen inte acceptabelt, och väldigt illa när det händer. Och det händer. Mig har det hänt massor av gånger, framförallt papperskorgsfunktionen är vanlig. Det har inte alltid fått allvarliga konsekvenser, eftersom jag inte alltid varit inlåst på en avdelning. Och vissa gånger har de där färdiga rollerna nog snarare handlat om en fördomsbaserad vård, att i nån form av effektivisering utgått från hur man "vet" att såna som jag är, istället för att undersöka hur jag faktiskt är. Det är ett olyssnande som också gör mycket illa, men en annan sak.

Detta. När man blir en papperskorg, ett yta för projektioner, och inte har något att sätta emot, när det sjukdomsförklaras om man försöker sätta gränser, när maktmissbruket bara ökar om man försöker ta sig ur den roll man tvingats in i. När någons oförmåga att handskas med mig och att jag är en patient och att jag har en smärta, gör att jag blir intrasslad i hens reaktioner på sin maktlöshet, när hen plockar av mig rätten till mina gränser och överför sitt på mig på ett gränslöst sätt. Det är förödande, destruktivt och surrealistiskt att finnas i. Och jag tror inte att personen alltid förstår vad hen sysslar med, ser vad som händer. Så det finns ingen enkel lösning på det. Om jag skriver "ni måste ju sluta göra så" kommer förmodligen alla som läser tycka att det handlar om nån annan, om de alls känner igen det.

När det hänt mig i slutenvården har det oftast funnits någon annan i personalen som sett det sjuka i beteendet och hur illa det gjort mig. Som kunnat ta mig avsides och säga att det inte var ok. Att det inte är bra. Att de inte tycker att det borde få vara såhär. När personen som beter sig så är i samma rum är de tysta. När utspelen sker säger ingen emot. När jag skadas finns det ingen där som hindrar det. Kanske är det det jag önskar. Att människor ska börja säga ifrån när det händer, försöka skydda mig, eller den det rör. Det är ju inte ok att det händer. Och visst, det spelar roll när nån kommer och säger det i efterhand. Men om jag fick välja så skulle det vara bättre om man försökte hindra att det sker, medan det sker.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

21 juni 2015

Men.. mår män sämre av att bli våldtagna?

Häromdagen kom nyheten att det ska öppna en mottagning i Stockholm för våldtagna män. Det är som jag förstår det den första mottagningen av den typen i Sverige, och det känns väl lite futtigt med en enda mottagning, men jag väljer ändå att bli glad över det och att se det som ett ganska stort steg i rätt riktning, även om det finns många steg kvar att ta.

Det var lite olika versioner av samma nyhet beroende på var man läste eller lyssnade, jag vet inte om det var en intervju som klipptes eller refererades olika, eller om det var flera intervjuer med ungefär samma innehåll. I vilket fall var det som verkade gå fram i alla olika versioner att ansvarig överläkare på mottagningen sagt att män mår sämre än kvinnor efter våldtäkter.

I mina sociala medier-flöden var folk rätt arga på detta, för så är det minsann inte, och vad är det ens för mening med att jämföra, förresten är skillnaderna nog större på individnivå än på gruppnivå, och dessutom är det absurt att tro att det är värre för män än för kvinnor att våldtas.

Jag förstår upprördheten, men samtidigt är den kanske lite förhastad. Förstår magkänslan som vill skrika att det är ju hemskt vem man än är när man blir våldtagen, för våldtäkter är hemskt och man går sönder och vem ska då komma och säga att det är värre för nån än för nån annan? Jag tror magkänslan är sann, på ett sätt. Och att det också finns annat som är sant.

Låt oss bromsa lite. Och tänka efter lite. Om vi nu tror att man behöver vård, hjälp och stöd om man utsatts för våldtäkt eller något annat övergrepp, så borde det rimligen vara för att man tänker sig att man får större chanser att må bättre om man får hjälp. Om vården för våldtagna är mycket ojämlik, om det finns ett mycket större utbud av vård för kvinnor än för män, borde det kanske innebära att kvinnor faktiskt får större chanser att läka efter våldtäkter, och då mår lite mindre dåligt? (På gruppnivå, på individnivå går det ju inte att generalisera.) Om det bara är själva upplevelsen av våldtäkten som avgör hur dåligt man sen kommer må så vore det helt onödigt med vård, men så tänker väl inte så många? Om man tänker att vård spelar roll, så borde också bristen på vård till våldtagna män spela roll?

Förra året gjorde RFSU en granskning kring landstingens förmåga att erbjuda vård till män som utsatts för sexuella övergrepp. I 11 av de 21 landstingen kunde man inte vara säker på att få något akut psykologiskt stöd. På 11 av 21 akutmottagningar saknades rutiner för hur man ska ta hand om män som utsatts för övergrepp. I 8 av 21 landsting saknades kunskap om vart en våldtagen man ska vända sig akut, och hur en undersökning ska gå till. Det är rätt skrämmande siffror.

Söker man på "Sexuella övergrepp" på 1177.se får man information att man ska vända sig till sin vårdcentral eller till en akutmottagning. Gott så långt, informationsmässigt. Texten är också utformad könsneutralt, utgår inte från att offret är en kvinna, till skillnad från de flesta informationstexter om övergrepp. Men ungefär där tar det väl slut. Till höger på sidan finns en länk för att söka mottagning; "Akutmottagning för våldtagna kvinnor", och en länk till Kvinnofridslinjen. Kvinnofridslinjen ger inte bara stöd till kvinnor, men om man inte läser så noga är det lätt att ändå tro det. Namnet antyder det, och tex innehåller tre av sex flikar under sidhuvudet, där man kan klicka för information, orden kvinno- eller kvinna. Ingen innehåller ord som man/män.

Om man scrollar längre ner på sidan hos 1177.se hittar man länkar till Brottsofferportalen (vänder sig till brottsoffer oberoende av kön), Sveriges Kvinnojourers Riksförbund (ger bara stöd till kvinnor), Kvinnofridslinjen (se ovan), Terrafem (vänder sig till kvinnor), PrevenTell (vänder sig till den som riskerar att begå övergrepp), Riksföreningen stödcentrum mot incest (ger bara stöd till kvinnor).

Varför jag gör en detaljgranskning av detta? För att det är ett exempel på hur det ser ut. Man har ansträngt sig för att formulera sig könsneutralt, men den hjälp man hänvisar till är i stort sett bara inriktad på kvinnor som utsatts, och än värre blir det ju om man tar med bilden av hur dåligt det verkar vara på akutmottagningarna.

Så.. det är inte alls säkert att det finns någonstans man kan gå om man vill söka hjälp, åtminstone inte nånstans där man vet att de har kunskap om den typ av övergrepp man som man blivit utsatt för. Dessutom är män överlag sämre på att söka hjälp, vilket man tar upp tex i den här artikeln om suicidprevention.

Hjälpsökandet försvåras dessutom för att övergrepp mot män fortfarande i större utsträckning är något man inte pratar om, och för att det i synen på män ingår att de inte kan bli våldtagna.

Utdrag ur texten Män som våldtäktsoffer, från kunskapsbanken hos Nationellt centrum för kvinnofrid:

Synen på män som starka, sexuellt aktiva/dominerande och ständigt intresserade försvårar möjligheten att betrakta män som möjliga offer för sexuellt våld. I ljuset av detta dominerande manlighetsideal förväntas män vara kapabla att försvara sig mot våldtäkt. De flesta män som utsätts för sexuella övergrepp uppger dock att de inte har kunnat försvara sig, något som innebär att många våldtäktsoffer skuldbelägger sig själva och betraktar sig som medansvariga för övergreppet.
/.../

Ytterligare en betydande faktor är den sociala stigmatisering och misstro som manliga våldtäktsoffer utsätts för efter en våldtäkt, vilket inverkar starkt negativt på viljan att söka hjälp och stöd eller att anmäla våldtäkten. Om offret också är en hbt-person kan osynliggörandet i samhället av hbt-personer som grupp och det våld som hbt-personer utsätts för leda till att den utsatte inte kan formulera sina erfarenheter som just våldsutsatthet. Detta kan i sin tur leda till att öka känslan av utanförskap och negativt påverka förmågan att bearbeta övergreppet. Väldigt få män som utsätts för sexuellt våld polisanmäler övergreppet eller söker hjälp hos sociala instanser; detta sker oftast bara om de fysiska skadorna efter övergreppet varit grava. Avsaknaden av stödinsatser som särskilt vänder sig specifikt till män, liksom rädsla för homofobiskt och kränkande bemötande, är också faktorer som måste tas i beaktande då man ser till anmälningsbenägenhet och vilja att söka stöd och hjälp inom denna grupp.


Det verkar alltså finnas flera faktorer som gör att det är svårt för våldtagna män att söka hjälp; att kunskapen i vården och utbudet av vård är dåligt, att stigmatiseringen av våldtagna män är mycket stark, och att män överlag är rätt dåliga på att söka hjälp.

Jag tänker att det också finns ytterligare en svårighet genom att det finns en uppfattning om att förövare själva varit offer för övergrepp, och att då framförallt män som utsatts i barndomen kan misstänkliggöras och bli bemötta som att de kanske är förövare också. Hittar dock ingen bra källa på detta, för jag orkar inte googla tillräckligt ihärdigt nu, men eftersom de flesta förövare är män så tror jag att risken att som manligt offer bli sedd som misstänkt förövare är större än risken som kvinnligt offer är. (Kunskapen om kvinnliga förövare verkar dessutom vara relativt liten.) Det borde kunna vara en faktor som gör det ännu svårare för män att söka hjälp, och öka stigmatiseringen ytterligare.

Efter våldtäkter och andra övergrepp kan man må dåligt på många olika sätt, både fysiskt och psykiskt. Om vi håller oss till det psykiska så är PTSD en vanlig följd. Blir man våldtagen är risken att utveckla PTSD enligt Sidrans översikt 49%. Detta kan jämföras med andra svåra händelser som de har med i sin översikt:
  • Rape (49 percent)
  • Severe beating or physical assault (31.9 percent)
  • Other sexual assault (23.7 percent)
  • Serious accident or injury, for example, car or train accident (16.8 percent)
  • Shooting or stabbing (15.4 percent)
  • Sudden, unexpected death of family member or friend (14.3 percent)
  • Child’s life-threatening illness (10.4 percent)
  • Witness to killing or serious injury (7.3 percent)
  • Natural disaster (3.8 percent)

Hos Sidran kan man också läsa följande förklaring om vad ett psykologiskt trauma är:

Psychological trauma is the unique individual experience of an event or enduring conditions, in which:

  • The individual’s ability to integrate his/her emotional experience is overwhelmed, or
  • The individual experiences (subjectively) a threat to life, bodily integrity, or sanity. /.../
Thus, a traumatic event or situation creates psychological trauma when it overwhelms the individual’s ability to cope, and leaves that person fearing death, annihilation, mutilation, or psychosis. The individual may feel emotionally, cognitively, and physically overwhelmed. The circumstances of the event commonly include abuse of power, betrayal of trust, entrapment, helplessness, pain, confusion, and/or loss.


Och på sidan Psykiatristöd, Stockholm läns landsting kan man läsa att följande faktorer ökar risken för PTSD efter svåra händelser:
  1. Personlighetsrelaterad sårbarhet (t ex annan, tidigare eller pågående, psykiatrisk sjuklighet)
  2. Traumats allvarlighetsgrad
  3. Graden av hot som individen upplever under traumat
  4. Sociala faktorer (t ex brist på psykosocialt stöd, kulturell stigmatisering som ger upphov till skam och skuldkänslor)
  5. Dysfunktionella copingstrategier (t ex undertryckande av de traumatiska minnena, socialt tillbakadragande och utvecklande av missbruk)

Varför jag rabblar allt detta? Jo, för att jag vill visa att de faktorer som gör att män har mindre chanser att få den vård de behöver, ökar riskerna för att de ska utveckla tex PTSD efter en våldtäkt. Våldtäkt är alltså en av de händelser med störst risk att det ska leda till PTSD, detta för att det är en kraftfull form av utsatthet som kan innehålla allt av "abuse of power, betrayal of trust, entrapment, helplessness, pain, confusion, and/or loss."

Och bristen på vård, och mäns sämre förmåga att söka hjälp, kan leda till att både sociala faktorer och dysfunktionella copingstrategier ger ökad risk för PTSD. Vilket är ett exempel på hur män kan må sämre efter våldtäkter än kvinnor. Verkligheten är mer komplex än så, man kan inte bara ta hänsyn till PTSD eller inte. Och hela resonemanget handlar om gruppnivå, det handlar inte om att jämföra en individs lidande med en annan, eller att säga att alla våldtagna män mår sämre än alla kvinnor som våldtas, självfallet kan våldtäkter vara av olika art, där vissa leder till värre skador både fysiskt och psykiskt, och olika individer har väldigt olika stöd kring sig, och förmåga att använda det stödet, helt oavsett hur vårdutbudet ser ut.

Men det finns anledning att tro att bristen på vård till våldtagna män gör att de faktiskt mår sämre. För att det finns anledning att tro att vård, hjälp och stöd faktiskt hjälper, lindrar skadorna.

Det handlar inte om att förringa eller vifta bort kvinnors upplevelser av eller skador av sexuellt våld. Det handlar inte om att det är värre om män våldtas än om kvinnor gör det. Det handlar om att det är dags att ta också våldtagna män på allvar, att släppa in berättelserna om våldtagna män i det offentliga rummet, justera vår bild av verkligheten så att också de ryms, och att äntligen skapa vård och stöd för dem, göra det möjligt för dem att få en chans att läka.

Den första mottagningen för våldtagna kvinnor öppnade 1977. Den första för män öppnar alltså i höst, 38 år senare. Det finns fortfarande mycket kvar att göra som rör våldtäkter på kvinnor. Få förövare blir anmälda, mycket få blir fällda. Det finns stora brister i skyddsnäten och tillgången till vård. Också kvinnor blir mycket stigmatiserade efter att ha blivit utsatta, och många blir inte trodda. Det är inte bra, läget för kvinnliga offer. Men när det handlar om våldtäkter på män ligger det mesta mer än 30 år efter; kunskap, vård, synliggörande, medvetandegörande. För mig låter det osannolikt att det inte skulle ha några effekter på måendet.


Uppdatering 150622: Oavsett vilken statistik man tittar på och hur man förhåller sig till mörkertalet (de som faller ur statistiken eftersom de tex inte anmält eller inte vill uppge att de utsatts) så är det många fler kvinnor än män som blir utsatta för sexualbrott. Tex i de här siffrorna från Brå angav 2,4 procent av kvinnorna och 0,2 procent av männen att de hade blivit utsatta för sexualbrott under 2013 (inte bara våldtäkter utan sexualbrott i stort). Om man utgår från den statistiken är det helt rimligt och logiskt att det ska finnas mer vård, stöd och hjälp för utsatta kvinnor, eftersom de är så många fler. Ska det vara en jämlik vård ska det finnas 12 gånger mer vård för utsatta kvinnor. Tyvärr är det inte så förhållandena ser ut, även om man tar hänsyn till statistiken över hur många som utsatts så är vårdutbudet för utsatta män mycket litet.



Några tips som rör män som utsatts för sexuella övergrepp:

Info

Berättelser

Jourhjälp
  • 1000 möjligheter har en chatt för dig som varit eller är utsatt, och en särskild chatt för dig som sålt eller säljer sex. Har även mottagning.
  • Föreningen Storasyster erbjuder chattbror eller -syster och andra former av stöd. I deras chatt finns det manliga volontärer vissa tider.
  • Novahuset erbjuder bland annat jourhjälp via telefon, mail- och skype. Har mottagning också.
  • killfragor.se, har en stödchatt för killar mellan 10 och 18 år.
  • RFSL:s brottsofferjour kan ge stöd till dig som är hbtq och utsatts. Stöd via telefon, mail, eller på mottagning i Stockholm.
  • På rikskriscentrum.se finns organisationer på olika håll i landet samlade, som ger stöd och hjälp vid våld i nära relationer.
  • Mikamottagningarna vänder sig till dig som säljer sex, och/eller skadar dig med sex, och/eller utsatts för människohandel. Finns i Malmö, Göteborg och Stockholm. Åtminstone i Malmö erbjuds även stöd via chatt och mail.


(Jag har medvetet valt att inte nämna transpersoner eller ickebinära i detta inlägget eftersom polariseringen i just detta fallet handlade om utsatta män och utsatta kvinnor. Jag har inte heller kunskap om läget för de grupperna, men jag gissar att vårdutbudet där om möjligt har ännu större brister, och att kunskapen där är ännu lägre.)


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

17 juni 2015

Gästbloggare: D. "Jag brukade beskriva mitt system som en militärdiktatur i krig." Om livet med DID och om att integreras.

Jag skriver detta från ett efter-perspektiv. Många år av terapi och trygga, nära vuxenrelationer har gjort att jag inte längre är uppdelad i flera personer i samma kropp. Jag har kvar tendensen att dissociera som första reaktion på stress och problem men jag vet att jag är samma person. Oftast kan jag ta mig ur mina dissociativa tillstånd genom kontakt med andra och genom att ta hand om mig själv. Men jag minns hur det var och jag vill berätta. Hur det var för mig.

Jag minns det som att jag aldrig var hel men det var inte förrän i tonåren jag började förstå att andra var det. Att det var något som var fel. Mina personligheter skiftade sömlöst när jag var barn. Jag växlade beroende på situation. Rätt personlighet för situationen kom fram utan att jag reflekterade eller såg något helhetsperspektiv och jag tänkte inte på det.  Trodde att alla hade det så. Minnesluckorna dolde jag för andra och för mig själv genom att låtsas komma ihåg saker som jag inte hade en aning om. Jag utgick från andras verklighetsuppfattning och förändrade min efter den. Om någon frågade hur det hade varit hos farmor i lördags och jag inte hade något minne av att ha varit där svarade jag att det var bra och trodde på det själv.

Då tror jag att det var ett fungerande system. Det mest fungerande jag kunde åstadkomma i en tillvaro där jag tvingades leva helt olika liv som inte gick ihop. Olika erfarenheter, förväntningar, normsystem som krävde helt olika handlingar och reaktionsmönster från mig. Jag hade inte kunnat vara bara en då. Jag blev splittrad för att min värld var det. Vad jag minns var alla delar isolerade i sig själva då. Ingen hade kontakt med någon annan del och jag överlevde på det viset, ovetande om olika sidor av mig och olika delar min tillvaro beroende på situation. Mådde dåligt nästan hela tiden utan att förstå varför men det var nog ändå bättre.

Sedan förändrades livssituationen och vissa delar hade inte längre någon självklar arena i mitt liv där det passade att de kom fram. Delar som tagit hand om övergreppen. De försvann ju inte för det utan kom fram vid olämpliga tillfällen istället. Jag var tonåring då, läste i skolans psykologibok om schizofreni och var så rädd för att bli psykotisk. Jag blev inte psykotisk. Jag bara upplevde det som om jag var på väg att bli det när olika delar av mig som alltid varit säkert åtskilda började se varandra och utbyta livserfarenheter.

Min läkningsprocess började på riktigt när jag förstod att det inte var psykos det handlade om utan mina egna livserfarenheter, mitt liv som jag har levt men i olika delar av mig så att det kändes som helt olika människor. Det var inte olika människor, det var jag, men det kändes så. Som flera olika liv. Eftersom jag inte levde olika liv som inte passade ihop längre som jag gjort när jag var barn och hade ett normalt liv och ett övergreppsliv, kom nu en tid när alla delar trängdes i samma tillvaro.

Jag tror inte att någon märkte utanpå att jag växlade för jag var bra på att läsa av situationen och göra det jag borde. Jag fick sällan direkta minnesluckor som ung vuxen men det som hände var att jag plötsligt upplevde det som att jag vaknade upp i någon annans liv. Mitt i en situation kunde jag växla från en del till en annan och se mig omkring, känna mig som en inkräktare i en livssituation som inte var min. Jag hade framför allt tre personligheter som jag växlade mellan. Det var den normala personen, den som överlevt övergreppen och så var det barnet.

När barnet kom fram var det oftast bra, för barnet kom bara fram när det var tryggt. Barnet var den del av mig som inte hade behövt vara med om något jobbigt, som bara var liten och glad och ville leka.

Den normala personen var den som hade gått i skolan och gjort normala saker, planerat tillvaron och blivit vuxen, gjort mitt yrkesval och lärt känna mina vänner. Det var också den som tyckte att alla andra delar förmodligen var psykostendenser och att den var det riktiga jaget medan allt annat skulle bort.

Den som överlevt övergreppen stannade i utvecklingen någonstans i tonåren, antagligen för att övergreppen tog slut då och den inte hade något eget liv att utvecklas i längre. När den kom fram gick ingenting bra. Jag fick overklighetskänslor, kände att jag trillat ner i fel värld, levde (och förstörde) den normala personens liv. Den delen saknade övergreppen och ville helst bara fortsätta utsättas eller dö.

Någon beskrev sitt system som the Borg i Star Trek. Det är ganska träffande. Jag brukade beskriva mitt system som en militärdiktatur i krig. Diktatorn, armén, civilbefolkningen. Hur länder i krig vänder förtrycksapparaten mot den egna befolkningen. För att skydda, för att hålla gränserna. Interna övergrepp, ingen får vara svag, alla aktiviteter som kan öppna gränserna, som kan ge fienden en
ingång, slås ner med brutalt våld. Mitt system var anpassat för att skydda mig, för att överleva i en övermäktig fientlig värld, men diktaturens grymhet förstörde det som den velat skydda. Fienden invaderar, bränn alla åkrar, förstör allt av värde så att ingenting finns kvar att ta. Det var ett utdraget själsligt självmord.

Det som först hände när jag integrerades var att alla små fragment av den normala, överlevaren och barnet smälte ihop så att det bara var de tre stora enheterna kvar. Inte hundratals avdelade minnessekvenser, jagupplevelser som uppstått i specifika situationer och stannat kvar i dem. Inte den normala personen för jobbet, den normala personen för varje vänskapskontakt, den normala personen för att bråka eller för att städa. Bara en normal person, en överlevare och ett barn. Sedan växte barnet upp och tröttnade på att leka, eller, den normala personen blev mer lekfull och barnet var inte en egen del längre. Att inse att det inte fanns något normalt barn, att det inte fanns någon frisk, oskadad del av mig som inte utsatts för övergrepp var en stor sorg. Att inse att det bara var jag. Alla delar var bara jag och ingen var hel eller skonad. Men det var bra också. Lek och glädje fick en del i mitt vuxna liv istället för att hänvisas till stunder då en barnpersonlighet tog över. Sedan var det bara den normala och överlevaren kvar.

Det blev flera år av inbördeskrig.  Jag satt i min terapi och sa att det var ett problem att jag inte kunde bli av med överlevaren eftersom han förstörde mitt liv. Min terapeut sa att det var ett problem att jag uppfattade det som att den ena delen var normal och den andra skulle bort, eftersom det som hänt överlevaren också hade hänt mig, och överlevarens känslor och tankar också var mina eftersom jag bara var en. En hel. Det bråket varade i år, ibland bara inuti mig, ibland mellan mig och terapeuten.

Vi växlade. Den normala gick hem till en vän men när vi var framme tog överlevaren över. Som att umgås med någon annans vän. Jag mindes fakta, vem personen var, vad vi skulle göra, men det var som om jag sett filmen från någon annans liv. Överlevaren spelade den normala så gott det gick för att det inte skulle märkas att någon annan var där och alienationen var total. Så var det dagligen. Jag kunde växla inom samma dag eller vara i samma del någon vecka i sträck. Jag spelade mig själv.

Problemet som den normala såg det var att den normala fungerade hur bra som helst medan överlevaren orsakade att allt gick åt helvete så fort han var framme. Problemet som överlevaren såg det var att han inte kunde ta livet av sig utan att döda hela systemet. Absurda situationer uppstod. Överlevaren kom till terapin och satt av tiden eftersom han inte hade några problem, inte hade skadats av övergreppen och helst borde dö. Nästa gång kom den normala till terapin och beklagade sig över allt överlevaren ställde till med. Så höll vi på. Vi var överens om att det enda riktiga vore om vi kunde flytta isär. Det var orimligt att två så olika människor skulle dela samma kropp.

Och helt är det inte över. Jag är integrerad nu, många år av läkningsarbete senare, och upplever mig inte längre som två olika personer i samma kropp. Men jag har en sida som förnekar att jag har problem, som mår bra och helst håller sig på ytan. Och jag har en annan sida som är självdestruktiv och hatisk och förstör både för mig och för mina nära. Och så har jag en mjukare sida av mig som vill må bra och vill att andra ska må bra, som vill leva och integrera och finnas i varma nära relationer.

Det svåra nu, efter integrationen, är att jag aldrig vet vilken sida av mig som agerar eftersom alla är jag. Tankarna och känslorna är mina, uttrycken är de samma, känslorna sitter på samma ställen om jag är destruktiv eller kall eller varm och livsbejakande. Det gör att jag ofta upptäcker alldeles för sent att någon jag gjort som jag tänkt var bra för min läkning egentligen kommer från en destruktiv inställning och inte alls är bra. Eller att något jag sagt som jag tänkte skulle föra mig och min vän närmare egentligen kom från ett behov av att stöta bort utan att jag märkte att det var så.

Men det kanske är normalt. Kanske är det så för alla, att man inte helt kan veta sina egna syften och motivationer i varje läge. Jag vet ju inte eftersom jag aldrig har varit integrerad förr. Kanske är det så, att lyxen i att vara flera personer med viss gemensam överblick är att varje mognadsnivå och varje känslokluster har sitt eget språk och sin egen värld, sitt jagperspektiv, på ett sådant sätt att jag snabbt kunde se att nu är jag ett barn, det här tänker jag för att jag är ett barn. Eller en känslomässigt förstörd tonåring. Då kunde jag navigera lättare, veta hur jag skulle tolka mig själv och ta hand om mig. Jag kunde medla ibland, låta olika behov ta plats och känna igen vilka tankar som var destruktiva och vilka som var konstruktiva eftersom det var så uppenbart vem som tänkte dem. Kanske är det en efterkonstruktion att det var enklare.

Trots att livet på vissa sätt är mer komplicerat som integrerad, trots sorgen i att inte ha någon ren och oskadad del och ensamheten i att den inre hjälparen, omhändertagaren, bara är jag, ångrar jag inte att jag integrerats. Jag hade inget val eftersom överlevaren blev så självdestruktiv men det är inte bara det. Jag är så mycket lugnare nu. Kan sova om nätterna. Allt jag gör drivs inte av ångest längre. Och ensamheten inuti, den som kommer av att bara vara en och att ingen kan trösta någon annan eller ordna svåra saker när allt är övermäktigt, den kan jag bryta nu genom att vara nära människor som finns utanför mig. Jag ser dem och jag ser mitt liv och upptäcker att kriget är över. Nedrustningen kan börja. Alla resurser som har gått åt till gränsskydd och intern repression kan användas för uppbyggande, kulturskapande, nytt liv. Det är svårt att släppa in någon. Det är svårt att anpassa ett själsliv som utvecklats i krig till att fungera och leva i fred. Till att tycka att livet är viktigt, att glädjen och värmen viktig. Lära mig se min natur som en värld att leva och växa i och ta hand om, inte bara som råmaterial för vapenproduktion. Det är svårt. Men det går. Och det är värt det.

/D



*

Vill du också gästblogga om något som rör dissociation? Maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.

Läs också:



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

16 juni 2015

Gästbloggare: Fallen. Om att leva med dissociation (DDNOS/DID).

Idag efter väldigt många år är det bättre – Vi är sams och vi kan samarbeta som en person. Det gäller att jag lyhörd, lyssnar på alla så allas villkor får uppfyllas. Fast vägen hit har varit väldigt lång och mycket kunskap har fått söka på andra håll och funnit egna vägar att gå. Största hjälpen har varit andra som är som jag är.

Vet inte hur många gånger jag får säga till mitt lilla jag. Det är inte dig vi skrattar åt utan för situationen som blev. När hon tittar fram är jag inte alltid helt förberedd. Tror inte att det går och är möjligt. Förra sommaren mitt under valrörelsen. Det var lite sömn och mycket stress. En kväll där det blev middag hemma och inte på språng någonstans. Satt hon sa ledsen, upprörd ”Vill ha mer cola” närmare en halvtimme. När colan tog slut. Här slutade det med att någon kastade sig i väg till affären just för att köpa henne mer cola.  Mitt lilla jags värld föll i bitar för hon fick inte den sista colan. På samma sätt som ett litet barn på tre år. Hon kan titta fram, som jag sa lite nu som då. Något som är skönt att ingen riktigt runt mig reagerar över att talar som jag vore ett barn, eller försöker trycker in tårarna från där de kom. Ja, jag kan skratta och gråta samtidigt, alltså pendla så snabbt mellan två olika känslor. Mitt lilla jag gråter och jag skrattar utåt för att skydda mitt lilla jag.

En annan del är min tonåring. Hon är rebelliskt och faktiskt enormt destruktiv. När tonåringen tittar fram så handlar det mycket om att förgöra någon annan som har varit taskig emot mig, på så sätt inte respekterat mig. Förgör och förstör. Som den gång en tjej hamnade på psykakuten just för min tonåring sa att hon hade krossat denna bombade brud som inte fattade något. Polisen var inkopplad och de sa mer de kan inte göra något med denna polisanmälan för att jag var ju schizad när jag sa som det var och de la ner hela anmälan.

Värsta eller vet inte alls vad jag ska säga om denna situation överhuvudtaget. Jag minns den inte, men mina närmaste minns den så väl. Vi kan kalla henne tanten. Det var, när tanten toga över mig helt. Har en blackouts på flera timmar. När jag vaknade stod mina närmaste med varsin skur hink, trasa och tandborste. Hela mitt kök glänste och luktade allrent. Det som triggade detta var när romburken som ramlade ur kylskåpet och skvätte gammal rom över nästan hela köket. Tanten kan jag faktiskt be om hjälp av, när det är något som är super jobbigt jag ska göra och behöver någon som kan tala omkull något helt och på så sätt få sin vilja igenom.

Har nog väldigt många fler av dessa situationer men en del av detta är att jag faktiskt inte minns dem. Utan det jag minns är att jag hamnat i soffan och stirrat på väggen och vaknat till på nästan samma sätt, någon annanstans hemma flera timmar senare. Vad som skett vet jag inte riktigt alls eller vem som tittat fram. Vet inte heller om det är just det som skett då.

Många av alla dessa situationer har en sak som är gemensam när jag har blivit utsatt för väldigt mycket stress, rädsla och de som är runt mig inte kan respektera mitt nej och kör över mig helt utan att lyssna på mig.  Följer jag idag rådet, att lyssna på alla delar och då ta med deras viktigaste villkor när jag försöker överleva situationen som är för mig totalt ohanterbar. En situation som många omkring mig kan se som helt obetydlig och något som en vuxen ska klara av.

Jag lever idag ett rätt intrigerat liv med ett jag. Inga blackouts. Ett väldigt ostressat och okomplicerat liv. Måste leva med så lite stress och mest helst ingen press mot mig som person alls. Just för att skydda mig så jag inte faller i bitar. När någon del börjar visas sig så vet jag efter alla år- det är okej ta time out och säga ”jag har migrän och kan inte”. Samhället kan inte ta endast orden ”kan inte” utan många gånger kräver en förklaring till varför jag inte kan. Så de får ta att jag får migrän, magsjuka, råkat dubbelboka mig, etc… Helt vad som ses som vuxet och passande för situationen.

På allt detta så har jag kommit dit där jag faktiskt säger upp vänskapen. Utan att direkt förklara varför. Jag vet att de inte förstår och kommer heller aldrig förstå. Då det jag har med mig, så litet förhandlingsutrymme som möjligt är det bättre att låta vänskapen få rinna ut i sanden än förklara varför. Det jag mötts av är att man inte kan ha fler jag än ett jag. Det är ett psykologiskt påhitt eller att jag inte ”ser ut att vara en sådan”. Varför ska jag ha dem i mitt liv när de inte respekterar mig och mina delar, så ja bättre att gå vidare i mitt liv än behålla den vänskapen som är för mig destruktiv.

Har inte heller alltid blivit taget på allvar inom psykiatrin. Bland de första mötena när detta bubblade upp till ytan blev jag mer förhörd än utfrågad kring schizofreni. Så var det så långt borta från schizofreni som det gick att komma. Här har jag vad jag har förstått vilken tur att de som jag mötte inom psykiatrin hade någon form av kunskap kring dissociation, så de kunde acceptera detta fast de inte riktigt trodde på just multipla personligheter.  Min psykiatriker jag har idag, accepterar, tror på detta, har kunskap kring detta och ger mig hjälp, ger alla min delar stöd. Kommer med bra råd, tankar och tips. Hen säger att jag har varit med om så mycket i mitt liv och att det inte är något konstigt att jag inte minns och att jag dissocierar istället för att minnas.

Jag har haft fuges, alltså när jaget stänger ner helt och försvinner ovanför mig själv. När jag lättat helt är det svårt att hålla kontakten med kroppen. Idag efter många år i terapi så vet jag när detta kommer att ske. Däremot har jag stått på mediciner som har triggat detta, men då har jag kunnat ha kontakt med min kropp och kunnat titta igenom ögonen och styra kroppen.

Innan när jag försökte leva mitt liv som ”normal”, så trodde jag genom att det var vardag för mig, att alla såg livet som de tittade på teve som de inte fick vara med i. Idag lever jag så att jag är med i teve och strävar inte heller efter vara ”normal”.

Är så tacksam över att jag faktiskt inte minns vad jag har varit med om. Ser mig som jag har någon gång i livet fått dra vinstlotten. För jag vet vilket liv det medför om man minns. Det kallas för att jag har dissociativa minnen, det lilla jag minns eller när jag berättar om något, så får jag allt detta andra som är kring minnen, rörelser, tonfall och känslor men jag vet att jag har varit med om det. Men samtidigt som minns jag inget, utan bättre beskriva det som minnet jag har när min mamma blev medvetslös när jag var kring tre år. Ser minnet som svartvita foton där jag inte är med på fotot samtidigt som jag vet att skulle ha varit med. Tänker inte gå in mer på varför mina delar finns men jag respekterar dem och är tacksam över att de håller i minnena åt mig. För om jag mindes allt skulle det bli ohanterbart för mig att leva med.  Även de jag har kommit i kontakt med inom psykiatrin och vad de har sagt håller jag hårt i, att inte försöka pressa fram minnena.

De finns inte, mina minnen för en enkel anledning – handlar om att överleva. Det är vad just mina delar finns, för att jag ska överleva. Idag får jag äntligen leva. Något som jag inte hade fått uppleva om jag inte haft dissociationen som ventil och som jag ser det idag när jag splittar – mina delar har kommit till räddning när jag inte har klarat av ta mig från A till B.

Kanske ska förklara det som se det hela som Borg kollektivet i Star Trek. We are Borg. We are one.  När detta kollektiv rasar samman så blir det ett destruktivt kaos med många individuella personer som har många egna viljor. Då förgörs Borg kollektivet.

/We are Fallen. We are one.


*


Vill du också gästblogga om något som rör dissociation? Maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.

Läs också:


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

14 juni 2015

Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

När jag startade denna bloggen för några år sen var min tanke att skriva om psykiatri. Om maktstrukturer, behandlingsmetoder, saker jag tycker är problematiska, uppfattar att behandlare helt enkelt missar, eller brister i systemet. Det var ett väl övervägt beslut att skriva om det, och också att ta avstamp i mina egna upplevelser. Berättelser från mitt liv har framförallt varit hämtade från tidigare perioder, det har varit sånt som inte längre är öppna sår. Det har gått att skriva åtminstone hyfsat balanserat, och jag har inte varit lika sårbar.

Så långt är det inte problematiskt, den sortens inlägg känner jag mig lugn med, de är av olika karaktär beroende på var jag befinner mig med mig själv och mina tankar, men inte heller det känns konstigt för mig. Det är ju en blogg.

Att skriva om dissociation har inte varit lika genomtänkt. Det är något som oftast bottnat i en desperation som föds när jag av olika anledningar konfronteras med hur värdelös vården är på att handskas med att dissociation alls existerar. Anledningarna kan vara situationer i mitt liv i nuet, handla om minnen eller tankar, handla om människor som jag bryr mig om som håller på att gå under i systemet, eller bara den allmänna vetskapen om hur läget är. Jag går sönder av det. Att det är så dåligt. Att det finns så lite kunskap. Att så många får vård som gör illa, som skadar, eller inte hjälper alls.

Det är inte något som ligger långt tillbaka i tiden, det är inte bearbetat, det är inte genomtänkt. Jag har ingen aning om hur jag ska handskas med vetskapen om att människor offras. Jag kan inte handskas med det mycket hårda och onda i världen, som gör att människor som skadats svårt skadas igen. Jag kan inte leva med att människor dör för att vården så ofta är så väldigt mån om att utgå från sitt eget system och förutfattade meningar, istället för att möta skadade människor där de är. Att kunskapsnivån är så låg. Att allt är som det är.

Så vad gör jag? Jag skriver. För det är det jag hittar som jag kan göra. Det är den platsen jag har, den möjligheten jag har att göra någon skillnad. Och det jag skrivit om dissociation här kan väl delas in i tre kategorier. Allmänt frustrerade skrik som handlar om att vården inte kan vara såhär, inlägg skrivna med en önskan att dämpa ensamheten för andra som också är dissociativa, och texter som mer handlar om att förklara något, utifrån saker jag läst. En del texter har väl varit en blandning.

Till skillnad från det som handlar mer allmänt om psykiatri har inläggen om dissociation skapat en massa frågor hos mig. Vem vill jag vara i detta, vem kan jag vara? Vad orkar jag och vad kan jag ge? (Skrev lite om det förut, tex här Världen gör så ont (och jag måste ju förstå att jag inte kan göra allting bra).)

En del av tvivlen och frågorna är för att jag inte tog besluten i förväg. Jag skrev för att jag var så frustrerad, och för att det gjorde så ont. Jag ångrar inte det. Men frågorna kommer nu istället, och de är svårare eftersom jag redan fått min röst hörd, innan jag bestämt vad jag vill, kan, orkar.

En del av tvivlen och frågorna kommer för att jag blivit en viktigare röst än jag önskar i saker som rör dissociation. Jag har blivit en representant för något. Är det bra? Är jag en bra representant? Jag vet inte det. Jag vet en massa saker om mig, och ganska mycket om dissociation. Jag har läst en massa och vet att jag kan skriva på ett sätt så det kan nå fram. Men resten, de där frågorna som handlar om ifall det är bra att just min röst hörs, att just jag blir ett exempel? Jag vet inte det. Jag känner mig ofta fel, jag läser många teorier och känner aldrig att jag passar in. Jag har definierat min splittring som DID när jag skrivit här, men jag vet mycket väl att jag är lindrigt skadad i förhållande till andra med DID, att jag befunnit mig vid gränsen mellan DDNOS och DID. Som med allt annat inom dissociation är man inte överens om definitionerna, och vilken sida av gränsen min splittring skulle placeras beror nog på vem som skulle göra bedömningen.

Och ja.. såklart skulle de allra flesta klassat mig som nåt helt annat, varken diagnostiserat det som DDNOS eller DID, för kunskapsnivån är så väldigt låg. Men om vi bortser från den detaljen.

Många har varit så mycket värre skadade än jag varit, och är det fortfarande. Många har varit med om så grymma saker att det är svårt att handskas med att det ens existerar, och har en splittring som är mycket mer komplex och svårare än den jag haft. Och många har utvecklat andra problem på vägen.

Jag vet att jag haft tur på vissa sätt, jag är så ofta tacksam för att det inte finns någon hotbild mot mig, för att jag inte har en sårbarhet för anorexi eller missbruk. Det var illa nog med perioden med för mycket benso och beroendet som blev, jag handskades inte helt bra med de medicinerna, och min kropp blir mycket lätt beroende, men jag blev aldrig missbrukare. Det hade kunnat bli så, med bara lite större sårbarhet. Jag är så glad att mitt självskadebeteende varit så lindrigt, att jag haft så bra impulskontroll, att jag aldrig blivit bältad eller riskerat att skickas till rättspsyk. Jag är så glad att jag är introvert nog för att gömma mig inne i mig själv istället för att agera ut saker, att det funnits skyddande mekanismer i mig som gjort att jag tex aldrig sålt mig. Jag är så tacksam för de saker jag fått, för de förmågor som aldrig krossades, för att mina delar hade såpass lätt att närma sig varandra och börja kommunicera, när vi väl började försöka.

Jag kanske är lyckligt lottad. Jag vet inte. Min tilläggsproblematik handlar om den här massiva tröttheten som är obegriplig i allas ögon och som handikappat mig på alla områden av mitt liv i många år nu, och som det är i stort sett omöjligt att få vård för. Är det en lättare sak än ett missbruk, en ätstörning? Kan man jämföra? Jag vet inte.

Jag vet i vilket fall att jag sitter med mina frågor om ifall jag är en bra representant, för jag var ju inte så väldigt splittrad ändå. Jag passar ju inte in i modellerna, teorierna, jag är aldrig som man ska.

Problemet är att jag aldrig ville bli en representant, jag vill fortfarande inte vara det. När jag skriver om psykiatri är det möjligt att slippa vara det, då kan jag representera mig själv, utgå från mina upplevelser, och skriva från mitt perspektiv. Men när jag skriver om dissociation blir det något större. För att det är så få som skriver, som blir hörda, som har ett sånt utrymme.

Det finns ett ansvar där som jag kanske inte orkar eller vill ha. Jag har aldrig sökt det. Jag skrev texter som var skrik av frustration och utsträckta händer till nån vars ensamhet jag trodde jag kunde minska. Och nu har jag det, ansvaret. Vad ska jag göra med det?

Just nu har jag lust att tystna. För att jag vill att andra ska höras istället. Men det är inte så det funkar. Det är ingen annan som automatiskt får plats för att min röst slutar höras. Kanske tvärtom. Jag vill ändå tro att mitt skrivande om dissociation ökad medvetenheten lite, att det kan leda till att fler blir sedda, tagna på allvar och hörda. Jag tror det är större chans att det blir så om jag inte tystnar. Att en röst kan ge utrymme för fler.

Och det finns ett ansvar här som är för stort för mig. Som jag inte klarar att bära, aldrig bett om, och faktiskt inte vill ha. Nu när jag hamnat med det försöker jag ta hand om det, men jag önskade aldrig det.

Jag vet att det blev en lång text nu, och att jag skriver den mest för min egen skull. Det är saker jag behöver låta finnas, inte bara i mitt huvud. Jag behöver att det finns här. Bland de andra inläggen.

Jag har tänkt mycket på detta vem jag kan, orkar och vill vara i förhållande till dissociation det senaste halvåret. Jag vet inte om jag är färdig än med tänkandet. Men jag har ett erbjudande idag.

Tillhör du dem som önskar att fler berättelser om dissociation fick finnas, blev hörda och tagna på allvar? Har du något du skulle vilja berätta om hur det kan vara att leva med dissociation? Om du vill skriva en text om det publicerar jag gärna den här, för jag skulle så gärna önska att fler bilder kom fram, och den enda berättelse jag kan berätta är min. Men jag kan ge dig lite plats om du vill.

Jag vill inte publicera skildringar av övergrepp eller våld, även om jag vet att det kan vara viktigt att sätta ord på det. Jag behöver att min blogg är fri från de delarna. Jag vill inte heller publicera några namn på personer som varit förövare. I övrigt är det i stort sett fritt fram.

Bara skriv. Och om du vill att det ska publiceras här på bloggen så maila mig:
regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com




Orkar du inte vänta tills det kanske dyker upp berättelser från andra så finns det en länklista här, med texter och böcker med olika perspektiv på dissociation. (Du kan också hitta listan via en av flikarna under bloggens rubrik.)


Text om att jag inte passar in i dissociationsteorierna:




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

9 juni 2015

Rea på sommarlovsläsning och 7 cups of tea.


Har bara tre ex kvar av min bok hemma. Sänkte priset på dem i min etsyaffär nu alldeles nyss, som sommarlovsrea. När de är slut där går de att köpa från vanliga nätaffärer, men där är de lite dyrare, och tar längre tid att få hem. Och jag köper väl hem lite fler ex så småningom också, men man vet inte när. Och i vilket fall är det inte rea då, så mitt råd är att passa på nu.


Vill också meddela att jag kommer vara på 7 cups of tea på onsdagar mellan 18 och 20 hela sommaren. Tror att jag är där på kvällen på midsommarafton med. Så vet ni det. Och går alltid att skicka meddelande där även om jag inte är online.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

7 juni 2015

Låt mig berätta om en av de modigaste jag känner (som vet hur det är när rädslan alltid är nära under huden och ändå vågar låta tilliten bryta igenom).

Jag har en katt. Hon var vildkatt förut. När de tog hand om henne skulle hon ha ungar, och när jag först träffade henne var hon så smal så man såg revbenen, helt uttröttad av ungarna och hon fräste när hon såg mig, sen gömde hon sig under en soffa. Men det fanns nåt där, i henne, i hennes blick och i hennes sätt att vara som jag föll för. Som en tillit som ändå gick att skymta, under allt det rädda.

Hon flyttade hit i augusti och vi har lärt känna varandra lite i taget. Lite i taget har hon gjort detta till ett hem, inte bara en plats där nån satte ner henne mot hennes vilja. Hon har hittat platser hon tycker om, och platser där hon känner sig skyddad. Efterhand har hon försiktigt börjat tro på att jag respekterar hennes behov av integritet. Lite i taget har jag vågat mig närmare, och hon vågat sig närmare.

Våra blickar möttes för längesen, och vi är bra på att blinka till varandra på det där sättet som betyder att det inte är farligt, jag vill dig inget illa. Vi måste blinka så ganska ofta, ibland många gånger på samma dag. För kanske ändå att det ändrats, kanske att världen är farlig igen nu. Eller jag. Man vet ju inte säkert. Man måste få kolla. Hon får kolla. Jag blinkar tillbaka så många gånger hon behöver det, och några till, för säkerhets skull.

Ibland tänker jag att jag önskar att dem jag mött i vården först tagit hand om en katt som hon, för hon är som jag. Inte helt, såklart, men ganska mycket. Och saker är tydligare med henne, det finns saker man inte gör mot en katt och tror att de ska fungera, som man kan få för sig att göra mot en rädd människa. Man säger inte hånfulla saker och tror att det ska resultera i att hon kommer fram om hon gömt sig längst in under sängen tex. Överhuvudtaget säger man inte hånfulla saker, för hon förstår inte dem, hon förstår bara tonfallet, och det är ett tonfall som signalerar fara.

Och om jag är stressad eller rädd så märker hon det och hennes värld blir otrygg för jag är så stor och har så mycket makt och hon är fast här med mig, så kanske ändå att det är bäst att gömma sig om jag inte är trygg. Även om jag bara skriver tenta och går runt i cirklar på mitt golv och inte alls utgör nåt hot, och även om inget av stressen eller rörelserna eller nåt alls handlar om henne. Hon vet ju inte det.

Sånt är lätt att glömma med en människa, men med en katt blir det så tydligt, för att alla ord och förklaringar är borta. Bara det andra finns kvar. Vikten av tonfall och lugn, trygghet och förutsägbarhet. Att närma sig försiktigt och ha tålamod om det ska kunna skapas förtroende, och att låta det ta tid.

Också annat som är lätt att glömma med en människa blir så tydligt med en katt. Hon hade ont i tassen nyligen, efter några dagar betedde hon sig som att det var bättre igen, och inte förrän veterinären varit här och vi fått hjälp, inte förrän jag såg lättnaden som blev med smärtlindring och sen när det nog slutat göra ont, så insåg jag hur ont hon måste ha haft, att hon bara försökte bete sig som att det inte var någon fara. Med en människa kan man bli arg och tycka att hon luras och ljuger och inte försöker, inte är delaktig i behandlingen och tar sitt ansvar om hon inte berättar. Med en katt blir det så tydligt. För varför skulle hon visa att hon har ont? Vem har hon haft som hjälpt, vem ropar en vildkatt på när smärtan kommer? Ingen. Hon gömmer den, för att visa sin smärta är att visa sin sårbarhet och sårbarhet är farligt om ingen trygghet finns runt en.

Det är så. Det är helt logiskt.

Och jag behöver inte veta allting först, hon behöver inte berätta för mig exakt vad det var som hände, jag behöver inte sitta här och ta rollen av en domare och försöka avgöra om det hon berättar är rimligt. Jag ser hur rädd hon är för händer och det räcker så. Jag tänker att någons händer gjort henne illa, och det är klart då att hon är rädd för mina. Och det är också klart att vi ska försöka ta oss förbi den där rädslan, att hon ska få en chans att se att mina händer inte är farliga, inte gör illa, inte är hemska. Vi försöker göra så händerna är förknippade med mat och trygghet, lugn och respekt av gränserna, och samtidigt närhet och beröring.

Ja. Jag tänker ibland att jag önskar att de tränat på en katt först. Eller kanske flera katter, för de har olika stilar i sin rädsla. Vissa fräser och klöser och kämpar för sitt liv meddetsamma, attackerar hellre än att fly. Andra har haft någon trygg människa men otryggt runt om, och kan vara mycket klängig och uppmärksamhetssökande. Andra är som min och gömmer sig i första hand, drar helst sig tillbaka med stora ögon och allting på spänn och börjar inte slåss förrän inget annat alternativ finns, och ingen flyktväg. Det finns nog andra typer med, jag har inte känt så många av de rädda katterna.

Men jag tänker ibland att det skulle vara bra att först möta någon katt som är rädd. Eller ett annat djur. För att det är saker som blir tydligare så, enklare att märka. Och sen tänker jag att det ju inte spelat någon roll om det var en katt eller jag, för de som inte är ute efter att lyssna kommer inte höra, de som blivit avtrubbade i sin empatiska förmåga kommer inte förstå varför katten är jobbig och inte bara visar tillit, katter ska ju visa tillit! Den som inte har något tålamod med rädsla kommer inte ha det med en katt heller. Och jag antar att det finns de som tycker att det är ok att skrika på eller sparka en katt som inte beter sig som man vill. Tex för att den är rädd. Och som tror att det är så man får ordning på den, får den att bete sig som man tycker att den ska.

Så kanske är det en meningslös tanke. Jag har ändå den, vill ändå säga, att om du träffar nån som verkar skadad och rädd, kanske kan du tänka då "hur skulle jag göra om det var en katt?". Kanske är något lättare att förstå då, de där sakerna som finns bortom orden. Kanske hjälper det, om du är en sån som är lite van vid djur, som kan se något annat om du bara ändrar sättet att se en smula, skalar bort tron på orden en stund och fokuserar på det andra.

Katten vågar mer och mer, hon vet att detta är hennes hem nu och visar att hon blir sur om jag tex flyttar på någon av hennes saker, som mattan hon brukar ligga på. Det är en form av trygghet, att tro att världen tillhör en, åtminstone en liten bit av den. Och annan trygghet växer också. Den till mig, inte bara till platsen. Hon vågar äta ut min hand, som om jag är ofarlig som en matskål, och jag har fått klappa henne för första gången. Det tog nästan nio månader, och hon är väldigt mjuk och mitt hjärta blir väldigt mjukt av den närheten, och närheten när hon nosar i min hand och tänker att kanske ändå att det finns någon mat som gömt sig och som hon missade. Det är ju orimligt, för hon kollade så noga, men kanske bäst att kolla en gång till, bara för säkerhets skull. Man vill ju inte missa någon mat.

Hon lär mig så mycket, också om mig själv. Och att hon inte är lika rädd mer är något av det finaste jag fått av någon, någonsin. Jag vill trycka "ofarlig som en matskål" på en medalj och bära den på bröstet vart jag än går. Det är en mycket fin utnämning, jag vill bära den med all stolthet jag har.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

3 juni 2015

Hjälp vid depersonalisation, har du tips?

Försöker skriva ihop ett inlägg om vad som kan hjälpa vid depersonalisation, eftersom det här inlägget om vad depersonalisation är fått rätt många läsare på rätt kort tid, och eftersom det händer att människor mailar mig och frågar. Tänkte liksom samla ihop mina tankar och skriva ett så bra svar som möjligt till de där mailen. Och till dem som inte vågar sig på att maila. Och till andra som undrar.

Har du tips på vad som kan hjälpa? Och ännu mer: har du tips på var man kan söka vård och räkna med att behandlarna alls vet att depersonalisation existerar (som ett eget problem) och vad det är?

Du får gärna höra av dig till mig då. Skriv en kommentar till inlägget här på bloggen, på facebooksidan, på twitter, eller maila mig på regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.