Tre lästips utan större tyngd, men med stor skärpa.

Det är lite tungt nu. Debatten och så. Man kan ju bli helt sänkt för mindre. Jag tycker det är bra när svåra saker kommer upp, men efter att ha lyssnat på Patienten och tystnaden blev jag mätt på bilder av katastroferna och systemets oförmåga att ta utsattas parti. Jag behöver något annat ett tag. Tänkte att det kanske är fler som är som jag, som också behöver det. Så här kommer tre tips som inte alls har den sortens tyngd.

→ Illustrationer som enkelt gestaltar psykiska symptom, hos rubyetc.tumblr.com.
  

→ Recensionen hos Dagens bok av David Eberhards bok "Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser" som är en njutning i sin skärpa och sitt språk. (Kanske lite extra njutning om du är som jag och mår ganska illa så fort Eberhard ges utrymme i media för att framföra onyanserade utspel eller rätt konstiga bedömningar, tex nu senast om ett rättsfall som gäller sexuella kränkningar. Vid närmare eftertanke är nog faktiskt det utspelet en av anledningarna till denna känsla av uppgiven tyngd rörande debatten, så inte mer än rättvist att den då lättas upp lite av en sågning av hans bok?)

→  Bingo från pinsandprocrastination.com.

→ Bonustips: om du känner för att göra nåt konstruktivt av känslan av hopplöshet kan jag rekommendera #158tips till psykiatrin på facebook, som startats som en reaktion på det uppmärksammade fallet när en självmordsbenägen patient fått en lista med 158 glada saker. (Hmm.. ja, även den listan är en faktor som bidragit till hopplöshetskänslorna för mig.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Den medicinska modellen.

Ibland har jag hamnat i ett samtal med en läkare som varit ny för mig och som frågat ut mig mycket ingående om de symptom jag hade under perioden när jag först hade kontakt med psykiatrin, och hur det var perioden före.

Jag brukar bli trött och tänka att shit, ska vi gå igenom allt såhär detaljerat, det är ändå 14 år sen jag började ha kontakt med psykiatrin, det är rätt mycket som hänt på den tiden och jag har mått på en hel massa olika sätt. Men det brukar inte bli så. Det detaljerade brukar stanna av, bara röra första perioden, kanske första året av psykiatrikontakt. Sen hoppar man till nuet. Då reagerar jag istället med att bli frustrerad och förvirrad och tänka på alla de där åren, det var rätt mycket som hände då, är det helt utan betydelse?

För mig brukar det bli relativt surrealistiskt och obegripligt. I bästa fall. I sämsta fall blir det som sist när närgångna och detaljerade frågor om ett självmordsförsök för 13 år sen drog upp en massa känslor och minnen som jag mådde dåligt av, och såklart lämnades ensam med. (Det som dras upp av läkarsamtal brukar man för det mesta lämnas ensam med.)

Jag brukar inte få nån ordning på det, vad som hände, förrän jag är hemma igen och kan pussla ihop det som för mig blivit en fragmentarisk berättelse om mina problem, med oproportionerligt stort fokus på något som var för mycket längesen, medan annat som kanske har större vikt i nuet inte tillskrevs någon betydelse. Det är lite som med såna där speglar som är buckliga. Vissa saker blir stora och andra jättesmå och man känner inte alls igen sig och den bild de ger av en.

Sen när jag landat lite och försöker pussla ihop det till begriplighet kommer jag ihåg. Den medicinska modellen. Det är ju så att det är upp till behandlarna att bestämma utifrån vilken modell jag ska frågas ut, tolkas, förstås. Och den medicinska modellen. Den handlar om att psykiska problem alltså är psykiska sjukdomar.

Alltså: att psykiska problem är sjukdomar på det sättet som deras modell säger. Alltså: att man får en sjukdom, sen antingen blir man frisk eller så har man den kvar. Den kan komma och gå i skov. Men är samma. En sjukdom. En. Kanske flera, man kan ju ha en samsjuklighet, men då är det flera som förväntas bete sig enligt samma modell. Den gör entré, presenterar sig liksom, det gör den vid ett insjuknande. Sen kan den komma och gå, och är sig själv, samma, bara att det kan vara med olika styrka den kommer tillbaka olika gånger. Men samma är det.

Därför blir det så viktigt att fråga ut mig om den första tiden, för det är den som räknas som insjuknandet, presentationen. Passande också att jag började ha kontakt med psykiatrin när jag var 20. Den medicinska modellen vet mycket väl att många psykiska sjukdomar gör entré just i 20-årsåldern, där på tröskeln till vuxenlivet.

Det är bara det.. att sen passar modellen inte längre så bra på mig. Alltså jag hade symptom och jag mådde dåligt och jag kraschade helt i 20-årsåldern. Men förutom de sakerna passar inte den sortens sjukdomssyn på mig.

Mina problem, mitt sjukdomsförlopp, om vi nu ska använda en så medicinsk term fast det inte riktigt är min grej, har varit mer som ryska dockor. Olika lager. Jag har tagit mig igenom en sak, kunnat befria mig, men inte blivit fri från symptom, istället har andra kommit. Det har haft sin logik, de olika lagren har varit begripliga. Men för att se begripligheten och rörelsen, för att se nåt av helheten kan man inte använda den medicinska modellen, för det har inte varit så. Det har handlat om lager.

När jag skalat bort de djupa depressionerna (som var återkommande, men faktiskt slutade vara det) blossade ptsd- och dissociationssymptom upp. När jag slagit mig igenom den värsta kampen och de flesta ptsd-symptomen försvunnit kunde jag integreras, och symptombilden i det dissociativa förändrades. När jag kört helt slut på mig av all denna stress blossade utmattning upp. För att nämna några av lagren.

Det är inte så enkelt att det går att lägga dem i en rad och säga exakt vilken period som varit vilken sak. De har överlappat varandra, flutit ihop, och något som lämnat mig för längesen kan ibland komma tillbaka för en period. Det är inte att det är helt förutsägbart. Men begripligt tycker jag nog ändå att det är.

Det är bara att sjukdomsmodellen utgår från nåt annat. Inte dessa lager på lager, inte att det ena utvecklas till det andra, och att det faktiskt är en utveckling, inte ett nyinsjuknande till en samsjuklighet som innefattar ännu fler sjukdomar.

Jag känner mig så instängd i den där modellen. För att det liksom inte finns något utrymme för rörelse och förändring, för att det inte finns något utrymme för hur det varit för mig. Inte när man träffar någon som tar den på största allvar, som att det är en sanning att det är så sjukdomar beter sig, ska bete sig, måste bete sig, och att problem bara kan vara av allvarlig art om de uppfyller kriterierna för sjukdom, och eftersom mina symptom nu gör det så måste de också vara sjukdom, och då måste de fungera så.

Jag förstår att det finns en massa sorters sjukdomar som det fungerar så med. Insjuknande, sen tillfrisknande eller kanske så tillfrisknar man inte. Kanske skov av att de kommer åter. Att det gäller även psykiska sjukdomar. Att det kan vara så. Men det är just detta: att det kan vara så som är det centrala. För det kan vara så, men det kan också vara på andra sätt. Som för mig. Som dessa lager på lager, denna rörelse, detta att gå vidare från det ena till det andra.

Den medicinska sjukdomsmodellen säger inte att det kan vara så. Den säger att det är så sjukdomar fungerar.

Och kanske har den rätt, att symptom och olika former av psykiska problem ska bete sig på det sättet för att räknas som sjukdomar. Kanske är det inte modellen som är vilse, bara människorna som använder den, som tror att psykisk problematik är synonymt med psykisk sjukdom, och som stänger in sig i sin egen fyrkantighet. Överlag är det väl inte modellers fel hur de används, överlag är det väl människor som bär ansvaret för både det ena och det andra.

Den medicinska modellen hjälper säkert många, och det är absolut inget fel i det, om den förståelsen och det sättet att tolka är något som ger tydlighet och begriplighet i det som förut kändes som kaos. Problemet är när den inte hjälper, inte stämmer, och man försöker trycka in människor och deras problem i den ändå. Sånt blir aldrig särskilt bra.

För min del har det mest blivit surrealistiskt. Det har blivit att min dissociation omtolkas till ångest och min utmattning till depression. Det har blivit att man gjort en bild av något som varit för snart 15 år sen, och sen ignorerar allt som handlar om att det är en annan bild nu. Det har blivit att osynliggöra, missförstå, konsekvent misstro min kunskap om mig själv och hur jag fungerar. Och det finns ett massivt omyndigförklarande i att inte tro att jag känner skillnad på olika saker, att jag tex inte vet om det är ångest eller dissociation (eller båda).

Och det har blivit maktmissbruk. Förtryckande. För det vet ni väl, hur man gör när en patient inte passar in i ens modell? Man trycker. Och om patienten gör motstånd mot att bli intryckt i ens modell? Då trycker man hårdare.

Som att det är viktigare att lyckas trycka in någon där man bestämt att hen ska vara, än ifall man råkar göra hen illa under tiden.

Det är så djupt sorgligt. All denna fyrkantighet, maktfullkomlighet och blinda tro på modeller. Det spelar ingen roll om det är en bra modell som passar in på många. Det är en modell. Människor är en del av verkligheten, verkligheten är aldrig lika enkel som modellerna påstår. Och om de krockar, modellerna och verkligheten? Jag önskar så mycket att man använde andra sätt då, än att försöka trycka. Jag önskar så mycket att det i alla fall spelade roll om man gjorde någon illa på vägen.

(Jag önskar så mycket att jag hade fått spela roll, och vad saker gjorde med mig. Det var ju att hjälpa mig det skulle handla om. Hur kunde det gå så vilse att det viktigaste var att ha makten över mig, oavsett allt annat?)



Jag har tidigare skrivit ett inlägg som angränsar till detta:
Orden ni använder om mig. Psykiskt sjuk.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Det är bara att stå ut nu, resten av livet.

Det blir inget fjärde inlägg om agentskap idag heller. Kanske blir det inte skrivet alls, eller nån gång senare. Jag tror jag behöver släppa det nu, för ett tag. Även om det blev så att jag satte punkt innan jag egentligen var färdig. Ibland är det så det får vara. Ibland är det liv som kommer mellan mig och skrivandet, och då får livet vara det som är viktigast.

En annan text:


**


Vad är det som gör att vi tror att vi har rätt att stämpla människor som hopplösa fall? Vilket mandat har vi att ge upp en annan människa? Det händer i psykiatrin, att saker sägs som betyder att det inte finns något mer att göra. Att problematiken inte går att behandla. Det sägs till människor som befinner sig i outhärdligt dåligt mående. Jag har hört det, och jag känner faktiskt hur många som helst som också fått höra det. Att det är kört.

Vad är det som gör att vi tror att det är ok att göra så? Att släcka hopp istället för att varsamt skydda det som kanske finns där?

Även om det skulle vara sant att det inte finns något att göra, tror jag inte att det finns något gott i att uttala det. För det mesta är det inte sant. För det mesta finns det något mer att göra. Man kan testa andra mediciner, bearbeta svåra händelser djupare eller från ett annat perspektiv, man kan jobba på strategier för att kunna handskas med sin vardag, man kan hitta sätt att avlasta och stödja, man kan ha ett annat sorts boende, bygga upp meningsfulla aktiviteter, man kan vara på behandlingshem eller få dagvård med mycket stöd. Man kan testa samtalsbehandlingar utifrån en annan skola, eller med en annan behandlare, man kan testa skapande terapi för att öka kontakten med det som är levande inuti en. För att nämna några saker.

Det är sällan allt är testat. För det mesta betyder stämpeln med orden "hopplöst fall" som trycks i pannan på en patient något helt annat än att patienten faktiskt är ett hopplöst fall. Jag skulle gissa på att de vanligaste sakerna det faktiskt betyder är "Jag kan inte hjälpa dig mer än såhär" "Det finns inte ekonomiskt utrymme för att ge dig mer hjälp än den du fått" "Jag har inte tillräcklig kompetens för den sortens problematik som du har, så jag kan inte se möjligheterna" eller "I det här landstinget tillhandahåller vi inte den sortens hjälp som kanske skulle kunna vara något för dig".

Varför är det inte det som sägs? Varför läggs bristerna och oförmågorna över på patienten, istället för att tillskriva patienten förmågan att vara en vuxen människa som kan handskas med verkligheten? Vad är det som gör att vi tror att det är ok att säga till en annan människa att det inte finns något mer att göra? Att förmedla att det inte finns något slut på det outhärdliga, att det enda som finns att göra är att lära sig att leva med det. Att stå ut, lite i taget, och sen fortsätta med det. Resten av livet.



(Detta är en repris av ett inlägg som publicerats tidigare.)

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Ibland tänker jag på små saker. Som att ha hål i strumporna.

Tänkte skriva en text till om agentskap. Men pga sjukdom (sån där vanlig okomplicerad som man får för att det är höst och för att nån smittar en) får det vänta lite. Blir en annan liten text idag istället, som jag hade liggande.

*

Det fanns en sjukgymnast jag gick hos länge. En sån i psykiatrin. Hon skrev mycket ordentliga och utförliga journalanteckningar, insåg jag flera år senare.

Det fanns så mycket i den kontakten som inte rymdes i journalanteckningarna. Så är det väl alltid. Men så mycket av det som påverkade hur väl jag klarade att göra övningarna. Det var så många saker jag skämdes för och som jag försökte parera. Det kunde vara att jag var svettig under armarna och var rädd att det skulle synas. Eller att jag hade en tröja som var kort nog för att man skulle kunna se magen om jag drog upp armarna så långt jag kunde.

Eller strumporna. Det kan finnas så mycket skam. Det fanns så väldigt mycket skam i mig då. Och jag hade inte så mycket pengar och inte så många strumpor som var hela, och för det mesta brydde jag inte mig om det. Jag var ändå rätt deprimerad, det fanns inte så mycket kraft till det då.

Men där. Hos henne. Jag skämdes så mycket för hålen, för att jag inte tvättat så jag hade några hela strumpor att ta på mig. Och för svettfläckar, naken hud. Jag skämdes så mycket för mig, för min oförmåga, min operfektion. Min mänsklighet. För hennes blickar på min kropp. Det var inte som att hon såg ner på mig. Nej, jag menar inte så. Men hon tittade på mig, hon var sjukgymnast. Och jag blev mer medveten om mig då. Om alltihop jag var, hade med mig. Hade på mig. Visade och inte visade.

Jag försökte hela tiden parera. Så hon inte skulle se. Hål i strumporna eller annat. Ibland la jag mer kraft och koncentration på den sortens parerande, att inte fel saker blev synliga, än på själva övningarna.

Det stod inget om det i journalen. Jag undrar om hon tänkte på det, såg sambandet. Såg att det fanns mycket där som handlade om vem jag kände mig som inför henne. Hur min kropp kändes när jag tänkte på vad den var i hennes ögon. I journalen låter det som att mina framsteg eller tillbakagångar handlar helt om mitt mående, hur jag förhåller mig till mig själv och min kropp. På vilket sätt jag är i mig.

För mig handlade det minst lika mycket på vilket sätt jag fanns i hennes ögon. Hur jag tänkte mig det. Vad som fanns där. Ibland väldigt konkret. Strumporna, hålen. Glipan vid tröjan.

Ibland tänker jag på hur journalanteckningarna sett ut om jag haft samma kläder på mig varje gång. Om förutsättningarna på det sättet varit samma. Om jag aldrig haft svettfläckar att vilja dölja.

Min vilja att dölja det jag tyckte var skamfyllt var konstant. I och för sig konstant förstorad för att jag inte mådde bra, men ändå konstant. Och vilka saker jag tyckte var det var också relativt konstant. Lite skiftade det, men inte mycket. Däremot skiftade det mycket vad jag hade med mig in i rummet till henne. Vilka spruckna sömmar, trasigheter, skampunkter som jag glömt att städa undan inför besöket.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Agentskap. Del 3. Är det ok med patienter som aktivt utövar agentskap?

Även om det inte är så jag formulerat det för mig själv, så har jag jobbat aktivt och mycket medvetet med det här att utöva agentskap i det som varit problem och sjukdom i mitt liv de senaste typ 6 åren. Delvis före dess också, men dessa åren har det varit ett mycket hårt och medvetet jobb för det allra mesta. Det blev så, för att det var tvunget att bli så. Det var tvunget att bli så för att jag haft mycket mindre hjälp än jag behövt, och mitt tillfrisknande har legat i mina händer. Om jag inte tagit hand om det har det inte funnits någon annan som gjort det, och jag var så utmattad att felaktiga, slarviga val, eller avsaknaden av att ha gjort val, kunde göra mig dålig i veckor. Även val kring sånt som för andra är små saker.

Det fanns liksom inget alternativ, eftersom jag nu inte hade nån lust att ge upp och ta livet av mig. Jag har misströstat ibland, det är svårt att låta bli, men jag har längtat efter liv, önskat mig levande. Jag har verkligen velat få fungera igen. Så det fanns inget annat val. Jag har lärt mig allt jag kunnat om mina problem, genom att försöka se mönstren, höra signalerna och hitta begriplighet i det som sker. Jag har läst när jag orkat, och när jag hittat något som varit lämpligt att läsa. Jag har satt upp mål, gjort prioriteringar, utvärderat dem, omvärderat dem, testat på andra sätt. Lärt mig vad som funkar och inte funkar, vad som hjälper och inte. Jag har insett ungefär inför vilka saker jag är maktlös på egen hand, var jag behöver andra, och var jag inte har någon aning om vad som kan hjälpa, om det ens finns något. Jag har lärt mig höra mina gränser och hur man gör för att försöka respektera dem. Och jag har gjort medvetna val, som ibland handlat om sånt jag blivit försämrad av, men då har jag vetat att jag gjorde så, valde med en uppenbar risk för försämring, och det har varit lättare att handskas med försämringen då, när den varit efter ett val, efter något jag trots allt bestämt mig för var värt risken.

Det har varit ett helvete att bli lämnad så ensam, och jag ska inte sticka under stol med att jag är arg på det. Jag tycker inte att det är ok att vården släpper någon sådär bara. Men det var inte det jag skulle skriva om idag.

Det jag ville skriva om var det här med agentskap. I några år har min kontakt med psykiatrin i stort sett uteslutande bestått av att träffa läkare som ska bedöma mitt behov av sjukskrivning. Förutom det har jag haft kontakt med försäkringskassan, och i nån period med soc. Fokus har alltså varit arbetsförmåga.

Då borde väl det här med agentskap och vad jag gör för att tillfriskna vara ytterst relevanta frågor som man ägnar utrymme och uppmärksamhet åt? Man borde kolla om man kan hitta tecken på agentskap, eftersom det nuförtiden är rätt välkänt att det är en av de viktigaste faktorerna om någon ska förbättras.

Men nej. Nej. För det mesta har de faktiskt varit helt ointresserade av det, framförallt inom psykiatrin. Försäkringskassan har varit lite bättre i det. Men i psykiatrin. Inga frågor som rör det. Om det alls fått ta plats så har jag fått se till att uppmärksamma det själv, eller så har vissa delar av det kommit fram när det egentligen frågats om något annat (tex om jag har någon hobby). Det brukar inte göras något seriöst försök att fråga mig om vad jag gör för att bli bättre, och om jag försöker förklara hur medvetet jag jobbar på det, får jag vara glad om jag alls får tala till punkt. Det brukar inte tillskrivas något särskilt värde när jag tar upp det.

Tvärtom brukar det finnas färdiga mallar för vad som räknas som rehabiliterande, hjälpande och vad som ses som aktiviteter som kan förbättra mina chanser att återfå arbetsförmåga. Inga av de sakerna är sånt jag kan göra på egen hand, av egen kraft, av eget initiativ. Allt handlar om att "få" aktivitet. Att någon ska "ge" mig vård, sysselsättning, chanser att bli bättre.

Det hade väl varit gott, om jag faktiskt hade chanser att få sånt jag behövde. Men då kommer vi till den mest kritiska punkten i detta. För vem är det som kan avgöra vad jag behöver?

Där finns det ett helt solklart svar i systemet: det är läkaren. Det spelar ingen roll om det är en läkare som aldrig träffat mig förut, en läkare som har noll kompetens om dissociation, inte tror på traumans effekter för måendet. Det spelar ingen roll att ingen läkare hitintills förstått sig på att jag kan vara så trött som jag är, och vad det kan bero på, eller som orkar ta in helhetsbilden där jag faktiskt både är en kropp och ett psyke.

Ingenting kan påverka det, att det är läkaren som vet, som har svaren. Det är nämligen att betrakta som en sanning. Det är läkarens roll att avgöra vad jag behöver. Om läkaren och jag inte är överens, beror det på att jag inte förstår mitt eget bästa, och då är det av yttersta vikt att aktivt motarbeta mig och mina idéer om vad som är bra och vad som är skadligt för mig, eftersom de måste vara felaktiga och förmodligen skadliga för mig, om de nu inte överensstämmer med läkarens.

I praktiken har detta betytt att jag fått lägga massor med kraft på att skydda mig, försöka att inte bli ifråntagen möjligheten till att fortsätta göra sånt jag långsamt förbättrats av. Mitt agentskap har ofta varit hotat. Mycket sällan uppmärksammat, eller sett som något positivt. Tvärtom upplever jag det som att det för det mesta blivit tolkat som nån form av vanföreställning jag haft, att jag kan göra saker som hjälper mig, att jag kan veta nåt sånt, att jag kan använda min sjukskrivning på ett sätt som blir läkande för mig, utan att någon annan räknat ut vad jag behöver och gett mig det. Sysselsättning, rehabilitering, sånt. Och att jag klamrar mig fast vid denna min tro att jag faktiskt vårdar mitt agentskap så bra jag kan, och att jag sett hur mycket det hjälper mig, och att jag kämpat för att inte få möjligheten till det tagen ifrån mig, det har tolkats som nån form av brist på sjukdomsinsikt. För det vet ju alla, att sjukskrivning är passiviserande. Förutom att läkaren är den som vet, är det väl en av de "sanningar" som är vanligast nu.

Passivisering och agentskap är inte samma sak, det är faktiskt varandras motsatser. Och eftersom jag varit sjukskriven, och eftersom sjukskrivning i sig räknas som passiviserande, så kan detta agentskap jag påstår att jag har, bara vara nånslags sätt för mig att försöka försvara en tillvaro med en passivisering som successivt ökar. Så har jag upplevt det som att jag bedömts. Som att det vänds ut och in. Som att agentskapet inte är något verkligt, inte kan vara något verkligt.

Och jag vet inte, jag kanske har haft otur. Jag har inte problem som passar in i systemet, och de senaste åren har jag dessutom förstått mig på mig själv, vilket systemet inte är uppbyggt utifrån att man ska göra. Det finns skäl till att jag och systemet krockar.

Men som jag skrev i det förra inlägget är det här med agentskap nåt modernt nu, och räknas som en av de viktigaste faktorerna för tillfrisknande. Men är det nåt man alls bryr sig om i psykiatrin? Jag vet inte, jag tror det är i undantagsfall. Mina erfarenheter säger mig att man får vara glad om man inte blir direkt motarbetad om man vill utöva agentskap. Att de signaler som ges inte handlar om att uppmuntra det, de handlar faktiskt inte ens om att det är ok. Snarare om att jag måste vara riktigt sjuk, om jag kan få för mig nåt sånt som att jag kan vara en agent i mitt eget liv.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.