Agentskap. Del 2. Så mycket utrymme som möjligt åt självbestämmande, i alla situationer.

I förra inlägget kunde vi läsa att

”Agentskap omfattar vilja, självbestämmande, handlingsfrihet och valfrihet. När du uppträder som agent får du saker att hända; motsatsen till agentskap är passivitet, att du låter saker hända med dig”
/MBT Sverige

Agentskap är väl nåt nytt och lite modernt att tänka på. Det låter bra med agentskap. Men finns det utrymme i psykiatrin för patienter som utövar agentskap? Finns det ens en vilja att uppmuntra det? Är det inte lite så att agentskap krockar med de invanda strukturerna och de väl inarbetade fördomarna om vad en patient är?

Jag har tänkt mycket på slutenvården. De perioder jag tillbringade där har påverkat mig mycket. En av de saker som påverkade mig mest negativt var detta att någon annan bestämde så mycket. När man ska äta, vad man ska äta, när det är ok att duscha, när det är ok att man går ut, för att nämna några av sakerna. Mycket där handlar om kontroll. Och så som vården är uppbyggd och med den funktion slutenvården har tror jag det är omöjligt att komma ifrån det, och kanske inte heller önskvärt. Kontrollen har också kunnat hjälpa mig, den har varit ett skydd i perioder av totalt kaos. Det har varit att någon annan tar över när jag inte klarar mig. Och det har varit en lättnad.

Men jag tror det blir kan bli destruktivt om man inte lämnar så mycket utrymme som möjligt åt självbestämmande, i alla situationer. Det behöver inte betyda att det är mycket, bara så mycket som möjligt.

Läste nyligen den här texten av Anneli Jäderholm där hon bla skriver om hur hon försökte peka och visa var hon ville att de ska ge henne den lugnande sprutan, när hon var i kris och i kaos, när hon skulle bältas och inte kunde kommunicera med ord.

Det är en situation när jag tror det är lätt att glömma att det kan finnas utrymme för självbestämmande, att det inte behöver handla om att kontrollera och ta makten över patienten helt och hållet. En situation där jag just därför tror att det verkligen skulle kunna spela roll att få känna att man fick åtminstone den makt som var möjlig, eftersom andras kontroll över en är i det närmaste fullständig.

De flesta situationer är inte lika extrema, men jag önskar att man hela tiden försökte tänka på det, att det var viktigt att ge människor så mycket självbestämmande som det är möjligt att ge. Jag tror det finns en öppning där, att man kan skapa en känsla av agentskap, en känsla av att det är möjligt att påverka, att man inte är helt utelämnad, inte till andra och inte till symptomen. Man kanske är i stort sett maktlös, men det att det finns nåt område där man faktiskt kan påverka på ett sätt som leder till något positivt för en. Att få känna att det är möjligt att göra saker så det blir bättre för en. Jag tror det är så viktigt. Att just det, att få bestämma något, är så grundläggande för en människa.

Jag vet att det påverkat mig mycket när någon bestämt över mig i onödan. När jag varit på en avdelning där man måste be om att de ska låsa upp duschrummet, och att jag inte fått det upplåst när jag bad om det. Utan nån rimlig anledning. Det kan låta som att det inte spelar nån roll om en patient får duscha en timme senare eller inte, och det kan nog också låta som att det är helt utan betydelse om man ger en spruta på ett visst ställe, eller på ett annat. För sprutan funkar ju ändå. Och duschen gör ju en ren även en timme senare. Men det är inte bara det det handlar om. Det handlar om makt, och vem som ges makten att bestämma. Och det handlar om vad det gör med en när nån bara plockar ifrån en den makten, även om det inte finns en rimlig och begriplig anledning.

Om vi nu tänker oss att agentskap är en av de viktigaste faktorerna för tillfrisknande, eller förmåga att skapa ett så fungerande liv som möjligt, då borde makten över dessa små saker tillskrivas betydelse. För det var ju så de skrev, på MBT Sverige-sidan. Att agentskap kan påverkas av sjukdom. ”Generellt gäller dock att agentskapet inte reduceras till noll; vanligtvis har du någon grad av agentskap kvar.”

Jag tänker: när det är en så extrem miljö som slutenvården, handlar det också om tillåtelse. Att tillåtas ha någon grad av agentskap kvar. Man kan få hjälp att ta tillvara på det agentskap som finns, men jag tänker också att man kan bli fråntagen det sista. När det handlar om tvångsvård och tvångsåtgärder måste det vara så, att man kan bli berövad den sista gnuttan agentskap. Och jag tänker att det borde ju vara självklart att vi försöker förhindra att det sker.

Det borde ju vara självklart att det finns ett medvetet arbete som handlar om hur man kan göra för att patienterna ska ha en chans till agentskap, även i slutenvården. (Och det här med att tvinga patienter att skriva kontrakt hit och dit är jag skeptisk till, och jag tror att det sällan handlar om att stärka någons känsla av agentskap.)

Det har spelat stor roll för mig när jag fått lov att bestämma saker. När det varit möjligt att välja bort en viss middagsrätt för att istället få gröt. När någon på riktigt frågat mig vad jag tror blir bäst och brytt sig om mina svar. För att inte tala om när jag var på en avdelning där duschrummen inte var låsta, så jag kunde bestämma själv när jag ville duscha. Det låter som så banala saker. Du kanske aldrig har tänkt på att du har makten att bestämma över ditt duschande. Men slutenvården är präglad av oändligt många små saker där man fråntagits makten. Ibland har det goda skäl. Och ibland har det inte det, ibland tror jag att man kväver de chanser till agentskap som hade kunnat finnas, utan att ens märka det. För att man är så van vid att det är uppdelat. Behandlare som har makt, patienter som är fråntagna makt. Och så glömmer man. Hur stor roll det kan spela att lämna lite utrymme kvar så någon kan ha makten över åtminstone något som rör dem.

Det spelar roll. Det spelar så väldigt stor roll. Jag lovar, den där gröten var sällan särskilt god. Men jag gillade att jag fick välja den, att jag fick välja bort något annat. Och att det låg hos mig, att bestämma. Och att det låg hos mig att avgöra vilka dagar jag orkade göra ett aktivt val. Läsa matsedeln i förväg eller inte. Jag tänker att det också kan vara en del av ett agentskap, att få bestämma att idag orkar jag bry mig. Alla de stora sakerna, som permissioner, utskrivning, medicinering, låg i stor utsträckning i någon annans makt. Det var någon annan som avgjorde "att jag åtminstone borde försöka gå ut" även om jag inte kände att det var möjligt. Den där matsedeln, det där valet som fanns i det. Det var mitt att göra eller inte göra. Mitt att bestämma när jag orkade eller inte orkade. Mitt att styra över.

Det spelade roll, när det fanns ett sånt utrymme. Något som var lämnat till mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Agentskap. Del 1. Kamp i sjukdom och kamp mot sjukdom.

Jag tänker mycket på agentskap just nu. Lite grundläggande info om vad det är kan man läsa på mbtsverige.se/agentskap Där står bland annat:

”Agentskap är förmågan att initiera aktivitet i ett visst syfte. Agentskap omfattar vilja, självbestämmande, handlingsfrihet och valfrihet. När du uppträder som agent får du saker att hända; motsatsen till agentskap är passivitet, att du låter saker hända med dig.”

Man tar också upp hur agentskapet kan begränsas av sjukdom, men att man tänker sig att det aldrig blir noll, att det alltid finns utrymme för att göra val.

Jag tänker mycket på det, för jag tänker på hur man gör för att formulera saker som handlar om detta. Hur gör man för att säga till någon att det finns val inbyggda när man mår dåligt, att det finns en makt man kan ta, utan att få det att låta som att personen väljer att ha det så dåligt som hen har det? Hur gör man för att hjälpa någon att se möjligheterna till agentskap istället för uppleva att man skuldbelägger dem?

Ska kanske läsa lite mer om detta vid tillfälle, det intresserar mig och det känns som att det finns något helt centralt och viktigt där. Och jag kan inte mycket om det, även om jag tänker mycket på det. Tänker på kraften i det, och tänker på kommunikationen, tillfällen när jag tror att någon egentligen velat väl, men ramlat in i skuldbeläggande istället.

Jag reagerar ofta när det formuleras som att någon ”förlorat kampen mot sjukdomen” i betydelsen att hen dött. Jag hör det som att man säger att personen misslyckades. Inte är det väl så, att en sjukdom är ett misslyckande? Tror inte man formulerar sig på det sättet om någon dött till följd av psykiska problem, åtminstone inte lika ofta. Det brukar oftast vara någon som dött av cancer, tror jag. Som förlorat kampen mot sjukdomen.

Jag tänker att man missar vilket utrymme för agentskap som fanns då, om man formulerar det som att döden är att förlora kampen. För jag tror inte att personen kunde göra val där, i det som handlar om ifall hen skulle få en cancer som gick att bota, eller inte. Om cellgifterna fungerade eller inte. Där är vi väl maktlösa, tänker jag. Det finns saker som är bortom vår förmåga att styra, som ligger bortom vår makt. Om man söker så mycket hjälp man kan, om man tar emot de behandlingar som finns, om man följer ordinationer, gör allt sånt, då kunde man nog inte göra mer? Då är kanske kampen mot sjukdomens inte ens egen längre? Kanske var det cellgifterna som förlorade kampen mot cancern, kanske var det därför personen dog? Inte något som var följden av ens val, ens kamp (ens bristande agentskap).

Nu är det inte cancer jag har, men jag tänker på skillnaden mellan att kämpa mot sjukdom och att kämpa i sjukdom. För det kan vara ett ändlöst kämpande att må dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Ändå är det en skillnad där, att kämpa i sjukdomen, eller att kämpa mot den. För all del, att kämpa i sjukdomen kan vara ett sätt att kämpa mot den. När jag gör övningar för att stärka min kropp fast det gör så ont att jag vill gråta, så är det något jag gör efter ett medvetet val och en väl grundad tanke som handlar om att det kommer leda till att jag blir starkare, och att smärtan då överlag kommer minska. Då kämpar jag i sjukdomen, mot sjukdomen.

Men att kämpa i sjukdomen behöver inte vara något konstruktivt, välövervägt eller läkande. Jag kan kämpa mot insikten om att saker är som de är, och att jag är maktlös inför en del av dem, jag kan vägra det med hela min person, så till den milda grad att jag försämras av det. Tro mig, jag har testat. Jag kan förvärra alla mina symptom om jag envist och hårt kämpar för att låtsas att de inte existerar. Också det är en sorts kamp, i sjukdom. Och det kan vara en kamp bara att leva med symptomen på sjukdom, även om man varken gör nåt som försämrar eller förbättrar dem. För att det helt enkelt kan vara ett helvete att ha de symptom man har. Allt i ens liv kan bli en kamp pga vissa sjukdomar.

Och man kan kämpa mot sjukdom utan att det behöver vara så väldigt plågsamt eller ens det kämpigaste alternativet. Att kämpa mot sjukdom kan vara att ta mediciner, att inse att man inte klarar sig själv och att söka hjälp. Att hitta någon som kan avlasta en, hjälpa en, finnas där och ta över tills man klarar sig bättre själv. Att kämpa mot sjukdomen kan vara att låta hemtjänst städa till en, eller strunta i att göra saker som är för stora belastningar. Att vara snäll mot sig när man mår dåligt, eller låta någon annan vara det.

Nu blev exemplen mest från det utmattade i min sjukdomsbild. Men jag tänker att det är lite så, oavsett. Att det finns en skillnad mellan att kämpa i sjukdom och att kämpa mot sjukdom. Att vi kan behöva hjälp att se vilka sätt man kan kämpa mot det sjuka. Och hjälp att förstå att det finns val att göra. För ska man ändå må dåligt och kämpa så väldigt mycket i sjukdomen, är det ju klart bättre om det går att välja kamper som leder en framåt.

Kanske behöver vi också hjälp att se var viljans och valens makt tar slut. Var gränserna finns och vad som ligger utanför vår makt. Det går inte alltid att välja. Det kan vara en svår kamp, och kanske en av de viktigaste, att gå med på att saker är som de är. Även om det betyder att man måste gå med på att man drabbats av en sjukdom man inte kan styra över. Att det inte spelar någon roll vilka val man gör, att det finns saker i den man är fullständigt maktlös inför.

Det kan vara så att sjukdomen kan ta ens liv, eller ta ifrån en det liv man önskar att man hade, som man kanske en gång haft. Och att det då inte handlade om att man förlorade kampen. Bara att den tog det. Sjukdomen. För att det var den som hade makten, inte man själv.

Kanske svävade iväg från agentskapet nu, men kändes som att jag ville börja där, i ganska lösa tankar om kamp. Det kommer en fortsättning.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Orden ni använder om mig: lättkränkt.

Läste för ett tag sen Vård av självmordsnära patienter – en kunskapsöversikt, en skrift som getts ut av Socialstyrelsen. Det är ett mycket formellt och korrekt dokument där forskningsläget kring självmord och självmordsrisk redovisas, och där man går igenom rätt mycket av det som rör vård av självmordsnära patienter. Det är inget revolutionerande eller nyskapande som presenteras, i stort stämmer det överens med den syn på vård av självmordsnära som man har i vården idag, om än med lite mer optimistisk syn på vad som är möjligt angående tex kontinuitet, att skapa relation till en behandlare o dyl, än vad jag mött i slutenvården. Synen på anhöriga är också enkel, de är en resurs man borde ta tillvara, de mår dåligt av självmordsförsök från sin närstående, och borde erbjudas stöd pga detta. Inget av det komplexa finns med, det som rör att anhöriga kan vara en belastning, eller att deras känslomässiga reaktioner på patientens handlingar och/eller mående kan få negativa konsekvenser för patienten, även om de egentligen menar och vill väl. Det är inte den sortens text, som vänder och vrider på saker, lyfter fram nya perspektiv eller tankar. Nej, det är en mycket korrekt och formell text, som sammanfattar forskningsläget, gällande praxis och syn på vård av självmordsnära.

Och det är väl gott att det är så, olika texter har olika syften, och denna texten är sån. Är till för att vara detta. Just därför reagerar jag desto mer när det plötsligt dyker upp en beskrivning kring att många av patienterna är lättkränkta.

Lättkränkta, alltså. Fanns det verkligen inget annat ord att använda? Och vad betyder ens lättkränkt? Betyder det inte att man blir stött för ingenting? Av de förslag de radar upp kring hur man ska undvika att utlösa lättkränktheten låter det i mina öron som att man faktiskt reagerar på något.

Låt oss måla upp en bild av en situation. En patient har efter en krisartad händelse där människor hen litade på svikit, känt det som att den enda vägen som finns är att ta livet av sig. Hen överlever trots allt, och hamnar på en slutenvårdsavdelning. Där är grundläget att i stort sett all personlig integritet plockas ifrån hen. Hen delar rum med någon, det finns inte ens ett draperi mellan sängarna för att skapa en känsla av att det finns ett privat utrymme. Det finns ett skåp där hen kan ha sina saker, men det går inte att låsa, så det går inte att lita på att ingen bara öppnar det om de får lust, och rotar runt som de känner för. Någon annan har makten över när man ska äta, när man får gå ut, (om man alls får gå ut), vilka tider man får träffa vänner. Någon annan bestämmer när man ska gå upp och när det är lämpligt att gå och lägga sig.

Dessutom kommer personal och tittar till en hela tiden. Det finns inget utrymme för att vara ifred, slappna av, hitta något lugn. All övervakning och kontroll stressar, förutom kaoset med alla motstridiga känslor som självmordsförsöket rivit upp. Det finns vårdpersonal hen aldrig förut träffat, som med ihärdiga frågor utifrån färdiga formulär (på papper eller i behandlarens huvud) försöker kartlägga hens problem. Hen förväntas öppna sig och känna tillit till dessa främmande människor, och berätta allt om sitt liv, sina känslor, tankar, vad helst de frågar om.

Om hen inte gör det bemöts det med maktspel, härskartekniker, olika sätt att med utpressning försöka få patienten att trots allt öppna sig. Om hen reagerar på det, är det då lättkränkthet vi pratar om?

Hela tiden säger personalen att det bara är att komma och säga till om man behöver prata, och trots att det är så svårt vågar patienten det ibland. Hen har suttit i timmar i dagrummet och fått ökad ångest av att försöka tro på att hen får ta det steget, får behöva, ta plats, ta uppmärksamhet. Att tro på att hen är värd det, att inte nån annan behöver personalen bättre. Men ändå. Hen gjorde det. Reste sig upp, gick bort till expeditionen och knackade på glasrutan i dörren.. Och så satt hen där och försökte säga något om det outhärdliga och omöjliga i sin situation, och det kändes inte som att den där skötaren ens lyssnade på allvar. Hen ställde inga vettiga följdfrågor, utan verkade snarast tycka att det var lustigt att patienten ville prata om de här sakerna, eller såg dem som så stora problem. När patienten tystnar för en stund börjar behandlaren förklara hur hen kan göra för att må bättre. Kanske kan hen ta en promenad varje dag? Känner hen sig ful och tjock så kan hen kanske gå med i viktväktarna? Och det är många som inte vet vad de ska göra med sina liv, så det är inget att bekymra sig för, och dessutom så är inte relationsproblem något som man kan få slutenvård för, så att det känns ohanterbart att bli utskriven till samma sociala sammanhang som var när hen försökte dö, så är det inte precis psykiatrins problem. Det kan inte de behandla.

Om patienten då reagerar, tex med att hata sig själv ännu mer, bli ännu sämre på att söka hjälp, förvärras i ångest och självmordstankar, är det då lättkränkthet vi pratar om? Eller uppstår definitionen lättkränkt bara om hen visar att det som hände gjorde illa?

När överläkaren hånskrattar åt självmordsplanerna, och tvingar iväg någon på permission trots att hen är orolig för att hen ska göra sig illa. När någon helt enkelt förklarar att vissa patienter ju dör vad psykiatrin än gör. När personal använder små saker hela tiden för att visa sin makt, sin överlägsenhet, och visa att hen ser patienten som nåt annat än sig själv, inte riktigt en människa. Nästan, men inte riktigt. När läkare inte bemödar sig om att berätta för patienten om medicinändringar utan det bara ligger nya tabletter i medicinkoppen en dag. När man inte orkar vara ordentlig utan skriver fel personnummer på patienten i medicinlistan. När man inte bryr sig om sånt som i praktiken skulle kunna visa att patientens liv är av värde, tex om hen får mat eller om nån annan råkar ta specialkosten hen skulle ha innan hen kommer till matsalen. När en patient för en gångs skull är glad, för att hen köpt nya skor, och en skötare skämtar om det och undrar vad hen ska med nya skor om hen ändå ska dö.

När nåt av det, eller av tusen andra saker som kan hända på en slutenvårdsavdelning händer. Om man reagerar då, handlar det då om lättkränkthet? Ja, då är åtminstone jag lättkränkt. Förmodligen skulle de flesta av oss vara det i en sån situation, om vi inte blivit helt apatiska eller världsfrånvända på annat sätt.

Att man reagerar tänker jag är i sin ordning. Och det är klart att man i dokument om behandling måste ta upp sånt som rör vanliga reaktioner i vården. Men just detta ord, lättkränkt, vad säger det, vad ger det för budskap?

Jag hör det som att reaktionerna inte alls är rimliga. Och dessutom hör jag något nedvärderande och nästan förlöjligande i det. Vad gör det med behandlare om man tycker att det är helt normalt att se patienter som lättkränkta? Så ok att till och med Socialstyrelsen definierar det så? Ruckar det inte lite på människosynen, ökar det inte risken för att man i sina möten med patienter har med sig detta som är lite nedvärderande? Och vad gör det med bemötandet, med mötet, med relationen, om det hela tiden finns en nyans av nedvärderande och att nedvärderandet är det normala, det rimliga?

Jag tror inte det är bra att ha det där, det ständiga nedvärderandet mellan raderna. Jag tror inte att det finns nåt gott i att använda den typen av ord när man ska definiera patienter, deras känslor och reaktioner.

Inte skulle det vara så svårt att formulera det på ett annat sätt? Det rör människor som är i akut kris, som i detta är mycket sårbara, väldigt vårdbehövande men kanske också väldigt kluvna både till att leva och att få hjälp för att klara att fortsätta göra det. Det är människor som det är rimligt att vara rädd om, som behöver respekt och omsorg, som behöver hjälp att se sitt värde och livets värde. Som är mycket känsliga för dåligt bemötande, dålig behandling, allt som förstärker det i dem som redan är så starkt, och som gör att livet och att finnas i världen och med andra människor kan kännas fullständigt omöjligt.

Man skulle helt enkelt kunna formulera det som att patienter i denna gruppen överlag reagerar starkt på att bli dåligt behandlade eller bemötta. Det är väl det ändå man menar? Fast kanske känns en sån formulering jobbig att ta till, för det lägger mer ansvar på behandlarna? Om det rör sig om lättkränkthet, så är väl undertexten att man reagerar på sånt som man inte borde reagera på. Om man är känslig för att bli dåligt behandlad eller dålig bemött, så finns det förvisso en ökad känslighet, men ordvalet säger att reaktionerna faktiskt beror på något. Att reaktionerna kanske är större än vanligt, men att de utgår från något som det egentligen är friskt att reagera på.

Ansvaret för att dålig behandling eller dåligt bemötande inte ska uppstå, ligger hos behandlarna. Om de exempel som tas upp på vad man kan göra för att undvika lättkränktheten faktiskt stämmer, tycker jag det är fult att definiera det som lättkränkthet och därmed placera problemet hos patienterna. Om man inte bemöter patienter med respekt är det kanske inte bara patienterna som är problemet?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Det finns en evidens som bara omfattar mig.

Jag vill bara säga detta igen. Det finns en sån fixering vid evidens inom vården. Och inte för att det är något fel på evidens i sig. Men ändå. Fixeringen.

Den går hand i hand med fixeringen vid diagnoser. Jag tänker mig det som att vården inom psykiatrin ofta är diagnoscentrerad och fördomsbaserad. Inte patient- eller personcentrerad, hur mycket jag än önskar att det ska ändras, att det ska bli mer så. Inte bara i debattartiklar och värdegrunder, utan i praktiken, på var och en av alla avdelningar, mottagningar, överallt där vård finns.

Det är inte så nu.

Diagnoscentreringen. Det blir lätt att en patient är synonymt med en bärare av symptom. Att symptomen är det som är viktigt, och de ska klassificeras och ordnas i prydliga små högar så man kan sätta en eller flera diagnosetiketter på hen. Sen kan man lägga över alla sina fördomar om hur personer med den/de diagnoserna är, och effektivt blockera alla chanser för att personen ska få plats att vara just sig själv.

Fixeringen vid det evidensbaserade passar bra ihop med detta. För varje diagnos bör det finnas evidensbaserade behandlingsmetoder, kanske är de till och med rekommenderade av socialstyrelsen. Puh, då är ju problemet löst, när ansamlingen av symptom har klassificerats är det bara att tilldela dem billigast möjliga evidensbaserade behandling, så blir det ju så bra som det kan bli.

Och om patienten inte upplever sig som hjälpt är det såklart detta störande, att hen är en person som är mer än själva diagnosen, som står i vägen. Då får man försöka trycka ner det eller motarbeta det på andra sätt. För evidensbaserade behandlingar hjälper, det finns det ju vetenskapliga belägg för, det är inget som handlar om att tro eller inte tro på en metod, och inte om upplevelser.

Ungefär så ser jag evidensfixeringen. När det evidensbaserade blir onyanserad sanning som kör över alla andra sanningar. För helt ärligt, det finns många andra sanningar. Tex den som handlar om att en del är svåra att trycka in i ett diagnosfack, och att det inte är säkert att diagnosen faktiskt stämmer helt med problemen. Eller så har någon flera diagnoser, där evidensen säger helt olika saker beroende vilken av dem man tittar på.

Det finns också en sanning som verkar glömmas bort rätt ofta. Den som handlar om att evidens rör grupper med en viss problematik, inte individer. Även om det finns god evidens brukar det i undersökningarna finnas patienter som faktiskt inte blir hjälpta. Eller kanske till och med blir sämre. Det evidensbegreppet står för handlar om att det är säkerställt att för den grupp individer man undersökt har behandlingsmetoden bättre effekt än om de inte fått någon behandling alls. Om 90% blir bättre är det mycket god evidens. Men de andra 10% existerar fortfarande. De som inte blir hjälpta. De är också verkliga, också på riktigt.

Och ja, det finns ytterligare sanningar. Tex denna: att jag som patient också är en person. Att jag efter många år i vården skapat mig en egen evidens som kanske inte är vetenskapligt hållbar, men ändå det mest hållbara. När det är mig det gäller. Jag har hunnit träffa olika behandlare, märka vilka bemötanden och behandlingsformer som gör mig illa. Jag vet ungefär vilka strategier som funkar när jag kaosar, jag har min verktygslåda från kbt:n, jag kan andas i fyrkant och allt det där. Jag vet hur jag fungerar och ungefär vilka stödinsatser som kan hjälpa eller riskerar att bara göra illa. Jag har hunnit testa mediciner och vet vilka negativa effekter det brukar medföra. Vet vad det inte längre är lönt att hoppas på. Som att få antidepressiv effekt av antidepressiva mediciner. Oavsett vad den där allmängiltiga evidensen säger så säger min egen att det är testat nog, det finns inga skäl att tro att den metoden kan medföra något positivt för mig.

Och jag vet också vem jag är. Vad jag vill, vad jag drömmer, längtar, önskar. Vilka styrkor som finns och hur envis jag är och hur långt jag kan bära mig själv på ren vilja. Jag vet vad jag har klarat och vad mitt liv gjort med mig, och hur saker hänger ihop. Jag har hunnit tänka på det mesta, testa en massa olika saker. Jag har kraschat när jag eller någon annan gjort så jag valt en galen väg.

Den evidensen, som rör kunskapen om mig själv, den borde värderas högre. Högt. Ses som det viktigaste, om det nu finns en sån att tillgå. Såklart gör det inte alltid det. Men ibland gör det ju det. Som med mig. Jag har tillgång till den, evidensen som bara omfattar mig, och som är det som innehåller viktiga nycklar för hur jag ska kunna komma vidare, vad som kan hjälpa, hur jag ska kunna resa mig igen.

Så länge vården är diagnoscentrerad och fördomsbaserad värderas det som ingenting, som utan värde. För i diagnossystemen är det så mycket som inte ryms, allt det som inte är symptom. Och i fördomarna om vem jag ska vara brukar det tvärtom rymmas massor av saker som jag inte är.

Det finns mycket gott i att utveckla evidensbaserade metoder för olika tillstånd. Men låt oss inte stirra oss blinda på det. Köpa ett eller annat vetenskapligt resultat som en orubblig sanning. Det brukar alltid komma nya senare, som säger något annat. Och dessutom rör det ju aldrig alla, det finns alltid de som metoden inte har önskad effekt på. Låt oss inte göra evidensbaseringen till allt som har betydelse, och glömma det andra, det som kanske är viktigare. Att varje människa måste hitta sin egen kunskap om sig själv och sitt mående, och vad som kan hjälpa hen i olika tillstånd.

Varje människa är sin egen, funkar på sitt eget sätt. Det är så det är, så det ska vara. Och hur hårt man än jobbar med diagnoscentrerad och fördomsbaserad vård så ändras inte det. Det kvarstår. Du kan välja att blunda för det eller inte. Det ändrar inte grunden, att det är så det är. Det som kan ändras är om du ser eller inte. Och om patienten blir sedd som den hen är, eller inte. Vilket har visat sig vara en av de viktigaste komponenterna tex i terapi, om jag förstått det rätt. Kanske är det till och med evidensbaserat. Det skulle inte förvåna mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.