28 december 2015

Ny forskning: psykiskt friska är oftare terrorister än andra.

Hörde på ekot om ny forskning som visar att ensamma terrorister har en historia med psykisk ohälsa eller sjukdom som är många gånger högre än de organiserade terrorister som agerar i grupp. De ensamma terroristerna har enligt denna forskning en historia med psykisk ohälsa i en tredjedel av fallen.

Jag vet att det är komplicerat med psykisk ohälsa, att göra nån definition av hur många som har det, för att det är ett stort begrepp som inte alls definieras på samma sätt av alla. Vad ska inkluderas och vad ska inte inkluderas? Och hur gör man med dem som inte söker vård, om man ska göra en uppskattning av hur många som lever med psykisk ohälsa?

Enligt hjärnkoll är Socialstyrelsens bedömning att 20-40% i Sverige lever med psykisk ohälsa just nu. Kan man då jämföra dessa siffrorna rakt av? Nej, såklart inte. Dels för att jag inte orkat kolla upp vilka definitioner som används, och för att siffrorna inte rör samma grupp (Socialstyrelsens siffror är begränsade till Sverige, det är inte denna terrorforsknings siffror) och dels för att Socialstyrelsens siffror handlar om vem som lever med psykisk ohälsa nu, medan terroristforskningen rör hur många som har en historia med psykisk ohälsa, det är ju inte samma sak. Som man resonerar i reportaget verkar det handla om att den psykiska ohälsan satt igång en kedja av saker som lett någon in på en extrem väg, som så småningom lett till terrorism. De behöver alltså inte vara psykiskt sjuka eller ha psykisk ohälsa när de begår själva terrorhandlingen. Det behöver inte ens vara så att den psykiska ohälsan är den viktigaste faktorn vad gäller att terrorhandlingen blir av. I en sån kedja kan ju många saker hända på vägen, som kanske väger tyngre, är mer avgörande.

Ja. Det är komplicerat med siffror. Hur många i normalbefolkningen har en historia av psykisk ohälsa? Om de som lever med det nu är 20-40% låter inte 33% som en väldigt hög siffra om man ser till sån historia? Det låter rätt normalt? Som att de ensamma terroristerna kanske har en normalhög grad av psykisk ohälsa, i jämförelse med resten av befolkningen? Åtminstone ungefär.

Däremot har de organiserade terroristerna en många gånger lägre grad av psykisk ohälsa. Det låter som att det är det som är det som egentligen avviker, att den typen av terrorister är friskare psykiskt än andra. Fast man valde att inte dra upp det som rubrik. Irriterade mig nåt oerhört, så nu gjorde jag detta inlägget bara för att kunna skapa en sån rubrik. Inte så moget av mig kanske, men nåt måste man ju göra med sin irritation. Är rätt trött på att terrorism och psykisk ohälsa så ofta kopplas ihop. Att ondska, våld och psykisk sjukdom ligger så nära varandra i människors och medias uppfattningar av världen. Man kunde ju anstränga sig lite för att inte stigmatisera, fast verkar sällan prioriteras. Tycker det är mycket beklagligt.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

20 december 2015

God jul & kreativitet och läkande & vi hörs på andra sidan tentandet.

Den här hösten har det inte funnits så bra med plats för mina egna tankar. Det har varit tråkigt, för att det blivit så fullt av andra saker i mitt huvud och för att det på nåt vis känns ensamt när jag inte får plats där. Och tråkigt för att vissa saker inte gått, som att hålla igång den här bloggen på allvar.

De goda nyheterna är att det kommer bli annorlunda när denna terminen väl är över. Jag har fått ett stipendium så jag kan ägna delar av våren åt att skriva. Är mycket tacksam för det, för jag har saknat att ha plats för mina tankar och ord.

Fast nu ska jag först ha lite jullov. Och sen ska jag klara några veckor med för mycket uppgifter och tentor. Men sen. Sen ska allt bli annorlunda. Eller ok, inte allt. Men nåt.

Tills dess får ni klara er med ännu en repris, nämligen av förra årets julspecial om kreativitet och läkande. Kanske blev den aldrig läst då, eller så vill du läsa den igen? Här är den iaf. Var en text om dagen då, men nu kan man göra som man vill, såklart.

Och jag önskar er alla en god jul, att det ska bli så bra som möjligt, vad ni än gör, att det ska gå att stå ut med det som egentligen är för svårt, och att värme och ljus ska nå er.

Vi hörs.


Julspecial från förra året:



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

13 december 2015

Vissa saker är ömtåliga. (Vissa rum behöver få vara bara mina.)

Alla dessa frågor. Ibland känner jag mig dissekerad. Om och om igen. Alla dessa människor som med självklarhet haft rätt att bli insläppta i min inre värld. De som försiktigt bett om lov, de som klampat in, de som petat på allt möjligt med sina ord, tankar, diagnoser, bedömningar. De som traskat runt i det jag berättat om med likgiltighet och som handskats med mig utifrån auktoritär makt, och de som sett på mig med värme och tagit det lugnt när jag behövt, de som följt mig en bit på vägen.

Och alla de som bara kort var en del av något, de jag träffade en gång, eller två, de som försökte hjälpa. Alla dessa människor. Vi snackar hundratals. Och alla dessa frågor. Vi snackar: det är inte ens möjligt att veta hur många de varit. Oändligt många, tillräckligt många för att det ska kännas som att de trasslat sig in nästan överallt i mig. De ligger glömda här och var, de har rört vid allt möjligt, hakat sig fast vid vissa saker, bara nuddat vid andra. Men de har varit där, typ överallt i mig. Frågorna. Människorna.

Det kliniska perspektivet. Det behöver inte vara hårt och elakt. Men det är något annat, något som handlar om att ni är behandlare och jag behövande, att ni har måste få ha rätt till saker som finns i mig, och jag måste ge er dem. Maktobalansen. Ska jag få hjälp måste jag lämna ut saker till er, även om jag inte känner tillit.

Ibland frågar ni om min framtid. Vad jag tänker om den. Jag låter svaren sträcka sig en liten bit in i framtiden, jag vet att också det har ni rätt till. Att få en bild av vad jag tror om mitt tillfrisknande, min rehabilitering, vilka vägar jag tänker är möjliga, och hur.

Ibland är ni inte nöjda ändå, vill veta mer, fråga vidare. Och jag vet, det kan handla om sånt som att bedöma om jag egentligen tror på en framtid, eller om jag inte kan föreställa mig den. Jag kanske är deprimerad och bara ser död framför mig? Ni vill ha tillgång till också det, peta även i det med era kliniska verktyg.

Jag svarar alltmer sällan på det. Förut var jag snäll och svarade så gott jag kunde. När jag var deprimerad i långa perioder såg jag ju inte så mycket framtid, men jag svarade det jag såg, det jag tänkte, ville, drömde, önskade. Det ni frågade om.

Jag gör inte det längre. Det kanske är något med hur många ni varit. Hur mycket ni frågat. Något som handlar om att ni varit nästan överallt i mig.

Jag skapar mig rum som bara är till för mig nu. Rum där mina drömmar och mitt sköra hopp om en framtid jag inte vet hur den kommer att bli får bo. Det finns ett ljus där som jag försiktigt stänger dörren om, och jag öppnar den inte för er även om ni ber mig. Jag öppnar den när jag har lust, släpper in dem jag känner för, eller ingen alls.

Emellanåt har det konkreta skäl. Varför skulle jag berätta om det ljusa och ömtåliga i mitt inre för någon som inte varit rädd om mig, som inte visat att hen är intresserad av vem jag är? Varför skulle jag riskera något genom att hålla fram drömmen om någon att leva mitt liv tillsammans med, till någon jag inte vet om jag kommer få bra reaktioner från eftersom det är en homorelation jag vill ha?

Nej, varför skulle jag? Ni är inte så neutrala som ni tror, ni är aldrig som ett tomt ark papper, även om ni ibland verkar tro det. Jag gör mina bedömningar, jag också. Av vad ni kan tänkas göra med det jag visar. Vad jag berättar påverkas självfallet av det.

Men det där med framtiden. Det handlar mest om något annat nuförtiden. Om behovet att ha platser där ni inte är välkomna, som är fredade och inte ska analyseras, bedömas, diagnostiseras. Jag vill inte veta om ni tycker det är friskt eller sjukt, om ni tycker att mina drömmar bär på defekter eller är rimliga. Jag vill få lov att ha något ifred. Det där ljusa. Ömtåliga. Det som mitt hopp strävar mot.

Jag vet att ni ibland tror att ni självklart ska ha rätt till allt, att också det borde vara ert att titta på. Men helt ärligt så har ni väl egentligen aldrig rätt till någonting. Ni kan ha rätt att behandla mig på olika sätt, vidta åtgärder, sånt. Men vad jag visar er eller inte visar er har alltid byggt på ett utbyte. Jag ger er det jag tror jag kan få något ut av att ge er. Jag har släppt in er för att jag hoppats på hjälp. När ni hade en massa maktmissbruk för er, släppte jag in er på ställen där det inte var tryggt att ha er, jag hade inte tillräckligt tydliga gränser för att hindra det från att ske, inte tillräckligt mycket kraft att sätta emot. Och ni hade så mycket makt.

Men det är historia. Nu ger jag er det jag vill ge er, det jag tror jag måste för att kunna få det jag önskar. Ska ni bedöma mig kan jag tänka ut ungefär vad ni behöver få tillgång till. Ska rehabilitering planeras kan jag också tänka ut vad jag tycker är rimligt att visa.

Jag kan bestämma lite mer nu, vilka rum i mig ni ska bli insläppta i, och också på vilket sätt.

Och det där rummet. Det där ljuset i framtiden bor. Där har ni inte att göra. Det är inte en plats som är er att titta på, bedöma. Helt enkelt för att jag inte kan se något jag kan få ut av det. Mina drömmar bär jag hellre odiagnostiserade, min framtid vill jag bära på som något ömtåligt, och något som bara är mitt.




Detta är en repris av ett inlägg som tidigare publicerats på bloggen.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

6 december 2015

Varför skrämmer personcentrerad vård mig?

Jag har inte läst jättemycket om personcentrerad vård, men de som engagerat sig i det verkar så väldigt kloka och sympatiska, de verkar vilja skapa en vård som motsvarar mycket av det jag önskar mig av vården. Mer mänsklighet, mindre trångsynt tänkande, och i största allmänhet en sundare syn på vad vårdrelationen är och kan vara.

Varför blir jag då ändå så rädd? Varför blundar jag som reflex när jag ser nån rubrik om hur det personcentrerade ska spridas, vägrar klicka? Varför vill jag inte ens veta detaljer om hur man ska göra för att försöka sprida det personcentrerade synsättet så det ska finnas typ överallt?

Jag tror det handlar om att jag inte förstår en del saker. Det kan vara för att jag inte läst tillräckligt mycket, inte är tillräckligt insatt. Jag har haft mycket annat för mig de senaste åren, jag har inte hunnit med att snöa in på det.

Jag förstår inte hur man tänker att det ska gå ihop med hur situationen är på många håll. Det är väl lätt hänt, att teorier och modeller funkar bra när vårdsituationerna är bra, så som de förväntas vara. Men när de inte är det.

Jag tänker tex på problemet med läkare, att det finns en sån brist, att det kanske inte finns någon fast anställd, att det kanske är stafettläkare så man träffar varje läkare en gång bara. Eller att man kan vara i en situation där man av andra anledningar inte får träffa samma behandlare under lång tid. Tex kanske man flyttas runt mellan olika mottagningar eller avdelningar, av en eller annan anledning. Det är inte en speciellt ovanlig situation, att man får byta ansvarig läkare gång på gång.

Hur blir det då med det personcentrerade? Om jag har 20 minuter med en helt ny person, hur ska vi då hinna gå igenom alla relevanta områden av mitt liv? Och även om vi skulle hinna det, förväntas jag göra det vid varje nytt möte då? Och vem ska samordna mellan de olika kontakterna? Min erfarenhet av samordning är att den i normalläget inte sker. Att det i normalläget är jag som måste samordna. Ju fler områden av mitt liv som ska blandas in, desto mer blir det att hålla ordning på. Ju fler saker där olika behandlare och myndighetspersoner ska ha åsikter, där det kan finnas insatser, tankar om vad som behövs, desto mer jobb för mig som patient.

Jag vet, ni som jobbar inom vård och myndigheter brukar inte se möten som jobb för patienter, brukar inte se åtgärder som jobb, inte erbjudanden, inget av det ni sysslar med, för det ni gör är att hjälpa. Och det brukar finnas en uppfattning om att hjälp är hjälpande, inte belastande.

Men kanske är det därför jag blundar. För att jag bara ser hur arbetsbördan för mig som patient växer. Ju mer som ska blandas in, desto mer jobb. Och jag orkar inte. Jag är så jävla trött. Jag orkar inte ens söka den vård som egentligen är nödvändig nu. Tex är det med samordningsansvaret för tungt. Och om det växer?

Det kanske inte är så, det kanske inte blir så, det kanske finns nån bra plan för hur man ska handskas med att hela personen ska rymmas, alltså en plan så det inte blir belastande för patienten att samordna alla behandlares goda ambitioner. Även om behandlarna inte finns där under lång tid, även om de har olika åsikter, tankar, även om de inte skriver tydligt i journalen, även om de inte har fungerande kommunikation i överlämningarna, även om allt inte fungerar helt ultimat. Det skulle ju vara bra, eftersom verkligheten ofta är så, eftersom allting rätt sällan fungerar helt ultimat.

En annan sak jag inte har greppat är det här om maktstrukturer. Tänker man att maktstrukturerna automatiskt ska falla om man introducerar personcentrerad vård? Jag tror inte det är så enkelt. Jo, om man på djupet lyckades introducera det så kanske det skulle förändra maktstrukturerna, men det är optimistiskt att tro att alla behandlare är pigga på ett raserande av maktförhållande, oavsett vilken modell man presenterar för dem. Det finns en skillnad där, mellan dem som är engagerade, med och utvecklar, och tänker alla de där fina och kloka tankarna, de som skriver artiklarna, och dem som står långt ifrån det, inte alls är engagerade eller egentligen har lust att ändra på nåt.

Vad händer med personcentreringen om man placerar den i nuvarande maktstrukturer? Är det inte som upplagt för maktmissbruk? I och för sig är det redan ganska mycket så i psykiatrin att man förväntas lämna ut information om alla områden i sitt liv, för att sjukdomen eller symptomen ska kunna bedömas, för att behandlaren ska få en så helhetlig bild som möjligt. Måste man med personcentreringen låta alla peta i allting i ens liv, inte bara för att bedöma symptombilden, utan för att allt ska blandas in? Det är inte tänkt så, jag förstår ju det, det ska inte vara mot ens vilja, då faller hela tanken med personcentreringen. Men om man hamnar i en situation med en behandlare som är kvar i de maktstrukturer som säger att hen är den som vet, den som löser saker, den som sitter med kunskap, och jag är ett objekt som ska behandlas, ett problem som ska lösas. Och så har hen hört om hur viktigt det är att ta med mer, inte bara sjukdomssymptomen. Är det inte då risk att det blir en väldig gränslöshet i att behandlaren ska ha tillgång till allt, blanda sig i allt, att det inte ska finnas några gränser utan att jag ska vara helt öppen, lämna ut allt, att behandlaren tror sig kunna lösa allt i mitt liv? Och att man hamnar i ännu konstigare maktspel då, om det liv jag har eller vill ha inte överensstämmer med vad behandlaren tycker är vettig? Vem ska ha rätten att bestämma om mitt liv, utanför det sjuka? Låter sjukt att ens fråga det, men finns det en garanti för att ingen annan tycker att hen ska ha den rätten?

Ok, det är en tanke som bygger på ett extremfall. Men ett mildare fall då. Tänk om jag inte vill. Tänk om jag inte orkar med det personcentrerade, tänk om jag inte orkar med nån helhetsbild, nån grundläggande genomgång, att ge nån tillgång till en massa information om mig, diskutera allt i mitt liv med den personen, just den gången. Tänk om jag bara vill söka vård för en specifik sak och tycker att behandlaren ska hålla fingrarna borta från resten. Tänk om jag vill ha makt att bestämma det, och rätt till den integriteten. Skulle det vara ok? Och skulle det vara ok även om man inte river maktstrukturer, utan inför personcentrering i de rådande maktstrukturerna?

Jag sökte vård för ryggskott en gång. Det gjorde så sjukt ont. Det jag behövde då var vård för det akuta. Jag var inte mottaglig för nåt annat. Jag var väldigt utmattad som grundläge, det hade inte med ryggskottet att göra, och jag hade kanske en kvart med läkaren. Det var inte läge att orka förklara så mycket av min situation som helhet att han skulle kunna hjälpa mig att förstå hur jag kunde träna för att förebygga, utan att förvärra några andra av mina problem. Och det var inte alls läge att blanda in nåt av hur jag mådde psykiskt. Jag var sjukskriven då, hade varit det länge. Detta mötet var på vårdcentralen. Jag ville bara ha en bedömning av det som just då inte var hanterbart, och hjälp att komma ur det. Resten ville jag få lämna utanför. Lämna till en annan gång, när det fanns mer kraft, mer tid, andra förutsättningar. Ändå fick jag en handfull käcka råd om träning, och en snabb bedömning av att jag inte alls behövde vara sjukskriven, för jag var ju "ung och frisk". Det handlade inte om någon bedömning av de symptom som lett till sjukskrivningen, det var helt fördomsbaserat. Och träningsråden? De råd man kan ge på typ tre minuter är inte särskilt anpassade för att det kan finnas andra problem som inverkar. Hur skulle de kunna vara det? Det var inte hans fel att det inte fanns tid, men att så mycket blandades in, på ett så ytligt och nonchalant sätt.

Detta var innan personcentrering var nåt som låg på allas läppar. Men är det inte risk att det blir mycket så? Enstaka besök hos behandlare som inte har en chans att få en äkta uppfattning om nån helhet, och där det inte finns en möjlighet till kontinuitet. Patienter som ska vara beredda på en gränslöshet, att alla ska ha rätt att lägga sig i vad som helst i ens liv. Och att det blir lite på måfå, lite slumpartat vad man frågar om, annat än det som är aktuellt just den dagen, och att det ges råd, kanske standardråd, kanske ganska käcka. (Ska vi gissa på att rådet om att ta en promenad och inte grubbla för mycket kommer komma upp rätt ofta?)

Det låter harmlöst, vem har dött av ett käckt råd liksom? Och det är sant, kanske att man inte dör av det, men man kan bli rätt urholkad av dem, och det finns ett sånt förakt inbyggt i det, en sån makt. Som att jag inte kunnat tänka nåt själv, aldrig reflekterat, som att vad som helst som nån med legitimation kan tänka på ett fåtal minuter skulle kunna vara värdefullt för mig.

Jag fattar att det inte är personcentrerad vård, det jag beskriver. Att det inte är så det är tänkt. Men jag undrar om det inte är risk att det är så det blir, om äkta personcentrering är omöjlig. Om vården är så splittrad som den ofta är, om kontinuiteten inte finns. Om maktstrukturerna inte bryts ner. Är det inte risk att personcentreringen bryter ner ännu mer av det som kunnat värna min integritet, speciellt om man kombinerar det med tex gemensamma journaler som alla ska ha tillgång till?

Jag är rädd för gränslösheten. Ja. Kanske är det en av de saker jag är mest rädd för, när det gäller vården. Att så många har så höga tankar om sin egen förmåga att förstå allting och lösa det till mig på bara ett par minuter. Jag är rädd för att inte få ha någon makt över vem som ska släppas in var. Rädd för att det ska bli ännu svårare att få ha integritet.

Jag undrar om det finns inbyggt i systemet, i tankarna om personcentrering. Hur man ska göra för att det inte ska användas för maktmissbruk, hur man ska hindra att det används för att göra illa istället för att hjälpa. Jag önskar att sånt alltid fanns med i nya modeller, men jag tror tyvärr att man ofta utgår från att vården fungerar som den borde, att de vilar på en idealiserad bild. Och sen kan det bli lite hur som helst när modellerna och verkligheten möts.

Hur det blir med personcentrerad vård? Jag vet inte, det kanske blir jättebra. Jag hoppas det. Det verkar så klokt på många sätt. Jag vet ju inte, jag är för lite insatt, kanske finns det ingen anledning till oro och rädsla.

Och jag är rädd. Det kanske inte är tanken om personcentrerad vård som egentligen är det skrämmande. Det kanske är vården, det splittrade kaos av maktkamper den så ofta stått för i mitt liv, den energisugande röra där så lite som ska vara hjälp faktiskt hjälper. Kanske är det personcentrerade vägen ut ur det, vägen till nåt annat. Fast jag vet inte. Jag kanske inte klarar att tro på det förrän jag möter det på allvar. Inte förverkligat här och var bara, hos engagerade behandlare som man har kontinuerlig kontakt med, utan förverkligat som något som blir en bro som hindrar risk att drunkna i vårdkaoset, en väg som leder en framåt och inte vilse, något som gör att hjälpen oftare hjälper, och mer sällan villkoras med bördor som är för stor att bära.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.