Att vara tyst och lyssna.

Idag är det askonsdag. Det betyder att fastan börjar idag. Det var därför det var fettisdagen och därför man skulle äta semlor igår. För att det är fasta nu.

Innan jag blev kyrklig visste jag inte ens att nån uppmärksammade fastan. Det är ju inte som ramadan, att det finns en tydlig tradition av hur fastan ska gå till, och det är kanske inte så många som verkligen fastar. Men jag har insett nu att det är rätt många som väljer att avstå från något. Från godis, från sociala medier, från koffein. Kanske äter man bara flytande föda (smoothies och soppor tex) eller inget kött, eller så bestämmer man sig för att gå mer i kyrkan, be varje dag, eller nåt annat. Det är en tid man kan använda för ett annat fokus än man brukar ha. Det kan vara en tid för eftertanke.

Jag tycker om det nuförtiden, att fastetiden finns. Uppmaningen att vända sin uppmärksamhet mot något annat, att avstå från nåt, en inbjudan till att inte ta allt för självklart och bara fortsätta som man brukar.

I år passar det kanske mig bättre än förut, för jag har sysslat så mycket med att tänka på vem jag är, vad jag kan göra, vilken roll jag kan spela. Vilka mina förmågor är och hur jag vill välja att använda dem. Vad känns viktigt för mig, och vad vill jag välja bort? Var är mina gränser och var är mina möjligheter? Vad är saker jag tror att jag ska göra för att det är sånt som förväntas av mig, och vad vill jag egentligen?

Vill jag föreläsa om hur det är att ha en problematik som min, eller skriva en bok om min historia, eller är det faktiskt inte alls min längtan, min önskan, det sätt jag bäst kan använda mina förmågor på, utan bara nåt som ingår i normen för hur man ska göra om man ska göra något konstruktivt av sitt lidande?

Vissa saker vet jag, vissa är jag osäker på. Vissa grubblar jag mycket på, och kanske börjar något klarna. Det är en sån period i alla fall, en sån fas i mitt liv, när jag behöver låta frågorna ta plats. Och låta svaren ta tid. När jag kanske vill försöka lyssna mer på min inre röst än någon annan, och hellre tar ett steg tillbaka och hinner ifatt mig själv, än försöker orka med att höras, synas, säga saker andra kan reagera på, diskutera, försöka vara konstruktiv.

Så jag gör det nu. När det är fasta. Jag tystnar nu, för jag behöver det. Behöver tiden för eftertänksamhet, och även om jag ofta skriver inlägg i förväg och publicerar nåt i taget, så behöver jag att också det tystnar för ett tag. Jag vill inte öppna för tankar, diskussion, samtal. Jag vill inte göra min röst hörd. Inte nu. Jag vill tystna ett tag.

Och jag vill lyssna.

Jag vill lyssna på mig själv, och jag har bestämt mig för att åtminstone nu under fastan finnas för andra på det sättet, genom att vara en lyssnare.

Kanske för att jag vet hur svårt det kan vara att hitta någon som lyssnar, och som vet vad dissociation är. Behöver du en sån person kan du kan du hitta mig på 7cupsoftea nu.

Har du koll på vad dissociation är, och också vill bli en lyssnare, så kan du också registrera dig som lyssnare där. Man får gå igenom en mycket liten introduktionskurs, och när man klarat den kan man börja ge stöd till dem som söker ens hjälp.

Du kan förstås bli en lyssnare där även om du inte har koll på eller bryr dig om dissociation. Men om du blir lyssnare där och skriver något om dissociation i din presentation hos dem, och om du vill att jag ska länka till dig så att folk kan hitta dig, så gör jag mycket gärna det.

Jag tror det behövs fler som lyssnar. Jag tror att ensamheten är en av de svåraste sakerna. Och ibland orkar man ju inte forum där det finns likasinnade, eller att vända sig till vänner. Ibland orkar man inte något som handlar om ömsesidighet, ibland finns det ingen att vända sig till, och det finns ju tyvärr inget journummer man kan ringa och där man kan lita på att de som svarar vet vad dissociation är.

Ibland behöver man få. Det är ok. Det är mänskligt. Och då behövs det några som ger.

Så du behövs. Jag tror verkligen det. Tror att någon som lyssnar på en kan vara en bra början på det mesta. Och bristen som blir när ingen på allvar hör vad man säger, eller förstår vad det betyder, är en av de saker som kan göra att man faktiskt inte står ut med livet.

Jag finns där nu i alla fall. Mestadels onsdagar mellan 19 och 21 (fast ja.. typiskt nog blir det nog senare just idag).

Just nu är det på det sättet jag vill ge, vi ses här på bloggen när fastan är slut. Vi ses på påskdagen.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

DID som en funktionsvariation? (Är integration ett självklart mål?)

I normkritiska kretsar har man börjat använda ordet funktionsvariation. Detta istället för funktionsnedsättning, funktionsstörning eller liknande, helt enkelt för att funktionsvariation är ett ord som inte rangordnar vilken variation som är den "korrekta", och inte heller har utrymme för att genom att klassa någon som funktionsnedsatt nästan automatiskt göra personen till problemet, istället för omgivningen som är anpassad för bara en viss typ av funktion. Gillar tänkandet, fast det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Tänkte bara att jag måste definiera ordet, eftersom det inte är helt vanligt och eftersom jag nu använder det. Du kan läsa lite mer om det tex här.

Det jag tänkte skriva om var DID. Måste man se det som en störning, nåt sjukt, ett problem? Något man bör lösa, bota, behandla?

Det ligger ju nära till hands att tänka så. Att ha bilden av vad det är att vara människa klar för sig själv. En människa är en person, ett medvetande, ett sinne, i en kropp. Som att det var något självklart, och som att det också var självklart att hamna så nära den bilden som möjligt.

Det finns inte så många saker som faktiskt är självklara. När nåt känns självklart kanske man bör stanna upp och fråga sig själv varför man tänker så. Vad det är man missat.

Vad gäller detta med DID, så tror jag att det man missat kanske är att DID kan vara ett sätt att ha förmåga till en hög funktion, trots att man skadats svårt. Att dela upp saker inuti är faktiskt väldigt funktionellt på många sätt, när det handlar om sånt som trauman. Att kunna växla över till en annan del som inte minns det som hänt och inte påverkas av det, kan vara ett sätt att klara av att ha ett jobb, en familj, fritidsintressen, engagemang, annat som brukar ses som sånt som gör ett liv innehållsrikt och bra.

Jag har lyssnat på några avsnitt av podden Multiplicity 101 som drivs (drevs? vet inte om det kommer komma fler avsnitt) av en aktivist-rörelse som hävdar att det inte är nåt sjukt med att vara multipel (alltså det motsvarar att ha DID, men i DID som begrepp ingår ju att det är en "disorder"/störning). Även om de inte använder ordet så ser de det som en funktionsvariation, inte en störning. Inte ett problem. Inte något man måste lösa. Bara ett sätt man kan vara. Och de tänker att det kan vara så av olika anledningar. Att det kan bero på att man splittrats pga tidig traumatisering, men att det också kan ha andra förklaringar. Kanske kan man födas så.

Jag vet inte om de har rätt i det. Fast jag tror de har rätt i att man inte tvunget behöver se det som sjukt. Inte på det sättet att man måste ha behandling om man har DID, försöka få det att sluta. Om någon inte mår dåligt av det kan det väl vara rimligt att tycka att omgivningen ska sluta med sina fördomar och bara låta personen (inklusive alla delar) vara som den är. Det kan som sagt ge tillgång till en hög funktionsnivå att vara flera inuti, och det är inte alls säkert att man kan behålla så hög funktion att börja bearbeta och försöka integrera någon med DID. Och även om det var så, även om man kunde garantera att någon kunde bibehålla sin funktionsnivå, så är det väl något djupt problematiskt just i det. Att försöka integrera någon med DID. Om inte viljan kommer från personen/systemet, varför ska man då försöka uppnå det? För vems skull sker då vården? För det normativa samhällets nerver, som inte klarar för stor funktionsavvikelse?

Ett samhälle har inte nerver, ett samhälle har människor, och varför ska någon bestämma över någon annan vad som blir bäst för den? Varför tro att det är bättre för alla att leva enligt principen att en person ska vara en kropp och ett medvetande?

Jag känner mig skeptisk till en del i den där podden, och till annat jag tidigare kommit i kontakt med som handlat om grupper som strider för rätten att inte integreras. Det jag tidigare kommit i kontakt med har mest känts som att integration setts som ett hot, som att delar varit rädda och inte förstått vad det betyder. Har läst sånt som att integration skulle vara att mörda delar, och att man inte vill att någon del av en ska dödas. Bygger man sin kamp för rätten till DID som funktionsvariation på den sortens rädslor kanske det skulle vara vettigare att skaffa mer kunskap och förståelse för integration, vad det är och vilka fördelar det kan ha, än att tillsammans föra en kamp mot dem som man tror är mördare.

I podden är det mycket det här med att det inte behöver bero på traumatisering som jag känner mig skeptisk till. Det kanske är sant, de kanske har rätt. Jag har bara svårt att tänka mig det, eftersom jag upplever det som att DID är en mycket stor påfrestning på det system en människa är. Det är mycket mer ansträngande att leva som flera inuti än som en enda. Kroppen är liksom byggd för en person. Alltså ett medvetande. En del. Att vara flera som trängs är att utsätta kroppen för en stor stress, och åtminstone för mig var det något som slet mycket på mig som helhet. Därför har jag svårt att tänka mig att splittring skulle skapas spontant, att man skulle kunna födas så, att det fullt ut kan vara en funktionsvariation, inte en form av skada. Men som sagt, det finns inte så mycket som är självklart, och jag bygger mycket av den skepsisen på min kunskap om mig själv och några få jag känner. Kanske kan det vara så, trots belastningen det innebär.

Just detta med belastning för systemet/personen som helhet kan faktiskt också vara ett argument mot integration. Att vara en inuti är en mindre belastning än att vara flera. Därmed är det inte sagt att det skulle vara en mindre belastning att fortsätta vara flera, än att göra det jobb som krävs för att integreras. Det kan vara ett väldigt massivt, tungt, djupt stressande, livsfarligt och ibland helt omöjligt jobb. Det är en mycket stor belastning.

Och förutom att jag tycker att man ska respektera varje människas vilja, och att det är en konstig idé att försöka leda någon som inte vill det till integration, så tänker jag att det där med belastningen kan vara något helt avgörande. Kanske orkar man helt enkelt inte göra det jobbet. Kanske bär man på för tunga saker, har skadats för svårt, klarar med nöd och näppe överleva, utan tyngden av ett sånt jobb. Jag tror det är viktigt att förstå att det kan vara så. Och att förstå att det ändå inte behöver vara omöjligt att få ett bättre liv. Med hjälp går det att hitta strategier för bättre samarbete, bättre ångesthantering, och annat som kan behövas för att nivån av kaos ska bli lägre.

Många som har DID plågas väldigt av det, har svårt att klara sin vardag, relationer, är inte i närheten av att klara ett jobb. Många balanserar hela tiden på gränsen till döden. Det är inte det jag vill säga med detta inlägget, att det inte finns den typen av problem, att det inte är värt att tas på allvar. Men jag brukar skriva om dem, om oss, om behovet av hjälp och sveket när de som skulle hjälpa istället är upptagna med att diskutera om problematiken ens finns.

Men jag vill också säga att det finns människor med DID som har hög funktion. Som faktiskt fungerar bra just pga att de är splittrade. Min uppfattning är att många faktiskt kan ha hög funktion under rätt många år, och då inte bara klara ett vardagsliv, utan verkligen vara engagerade, högpresterande och sociala. Och att systemet kan hamna i kaos och allt hemskt bubbla upp efter en kris av något slag. Ett dödsfall, en separation, att föda ett barn. Nåt sånt. För andra kommer kanske aldrig den där punkten när ens jag hamnar i kaos. Det finns säkert de som kan leva med DID och hög funktion hela sina liv.

Varför då se det som ett problem? Varför då definiera det som sjukt? Om någon faktiskt fungerar helt ok, är nöjd med sitt liv och inte lider, varför ska då någons förutfattade meningar döma hen som sjuk, försöka pressa hen till uppfattningen att hen borde sträva efter integration? Varför inte bara se det som en funktionsvaration?

För de flesta är det nåt mer kaosartat än så, något man behöver hjälp med, vård i, vård för. Men inte för alla. Och dessa som funkar helt ok, varför ska de tolkas utifrån problem som de inte har?



Är du mer intresserad av detta med personer med DID och hög funktionsnivå kan jag rekommendera boken I Am More Than One: How Women with Dissociative Identity Disorder Have Found Success in Life and Work av Jane Hyman.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att sluta se patienter som manipulativa.

Gick och tänkte mer på det där, att se patienter som manipulativa, och varför det blir så. Jag tror att nyckeln till den förståelsen ligger i det jag skrev om i ett tidigare inlägg, det som handlar om att läkare som aldrig träffat en patient förut gör en snabb bedömning av vad det är för sorts patient, vad hen har för problem, hur hen agerar och sånt. På kanske en kvart. Kanske utan att lyssna på nån bedömning nån annan gjort tidigare.

Jag har så svårt att se hur man kan tro att det är möjligt, men jag kan se hur det är inbyggt i strukturen. Att det inte handlar om läkare som värnar sin egen maktfullkomlighet och rätt att vara den som vet bäst. Inte särskilt ofta i alla fall, och kanske aldrig särskilt medvetet.

Det är nåt med hierarkin. Vem som har makt och vem som har ansvar. Vems kunskap man kan luta sig mot. Egentligen handlar det inte om att läkare bara ser läkarkunskap som värd nåt, ibland känns det så, som att läkare egentligen bara tycker att det är de som tillhör den egna kåren som fattat nåt alls. Fast så kan det ju vara med andra yrkesgrupper med. Psykologer kan väl se på läkare på ett liknande sätt tex. Så nåt särskilt bra svar är det väl inte, det som handlar om att läkare bara tror på läkare. För sanningen är att de situationer jag reagerat mest på, handlar om att läkare bara tror på sig själva.

Och kanske är det ändå logiskt så, om man sitter som behandlingsansvarig över nån man knappt träffat, som har öppenvårdskontakter man heller aldrig träffat, eller knappt. Och de där öppenvårdsbehandlarna skickar patienten vidare till en i slutenvården för att hen säger sig vara självmordsbenägen, och det är för många som säger att de är det, och alla kan inte få plats och om man är den som har ansvaret som blir av att låta nån stanna lite längre på en avdelning, eller låta den gå hem och ge plats för nån annan, och om det hela tiden så mycket handlar om liv och död. Och att aldrig riktigt ha tid att hinna förstå sig på patienterna och lära känna dem, för de är för många och det går för snabbt och..

Jag kan se att det finns en del problem där. I situationen. Och jag har ibland hört läkare som blir arga när man säger att de har makt, för själva ser de sig som maktlösa, som att de bara blir en kugge i det här maskineriet som vi alla kanske är kuggar av. Alla som jobbar i det, som behandlas i det eller är anhöriga i det. Jag kan förstå också det.

Men formellt är det läkare som har mest makt, och eftersom de har minst tid med patienter, så kanske det lätt råkar bli så att man får ta till de förutfattade meningarna för att klassificera, tolka, bedöma de patienter man möter. För att man ändå har det där formella ansvaret, den där uppgiften av att vara den som avgör.

Det är egentligen inte hos läkarna problemet ligger, tänker jag. Även om jag på ett sätt tycker att det är totalt obegripligt att nån alls kan tänka sig att använda fördomar som bedömningsinstrument, och vänta sig att alla andra sen ska finnas sig i och underordna sig de bedömningar och beslut man tagit. Men man ser väl inte det så, som att man lutar sig mot sina fördomar, även när det är det man gör.

Jag tänker att problemet kanske ligger i systemet. I det där att den som har minst kontakt med patienter har mest (formell) makt. Den som har avgörandet i sina händer.

Och det blir såklart värre när det är läkarbrist, när det är stor omsättning, när fler patienter hamnar hos samma läkare, för att alla måste ha en läkare.

Och det blir såklart värre av den historia hierarkin har, en historia formad av synen att vården är byggd som en tydlig pyramid med läkaren överst. Ordning och reda, och läkaren är överst och vet mest och är den man ska lyssna på.

Det pratas rätt mycket om personcentrerad vård nu. Och kanske skulle det vara en bra lösning, att lyssna mer på varje patient. Men jag vet inte, för mig räcker det inte riktigt. Om man i övrigt har kvar makt- och ansvarsfördelningen, hur ska man kunna skapa en personcentrerad vård på allvar? Jag kanske bara är negativ, jag vet inte. Men jag ser det som att det inte bara är patienternas kunskap som inte tas på allvar. Det handlar också om andra behandlare. Att inte lyssna på dem, att inte läsa vad som står i journalen, att inte tillskriva deras uppfattning nåt värde. Även om det är de som träffar patienterna mest. Och nej, alla kan inte göra en läkares bedömning, men sanningen är väl att en läkare inte heller har alla de kompetenser som finns inom psykiatrin. Inte den psykologiska kompetens som finns hos psykologer, inte den psykosociala kompetens som finns hos socionomer, inte kunskapen om omvårdnad som finns hos sjuksköterskorna, inte förmåga att behandla kroppen på det sättet sjukgymnaster har, inte den förmåga att se hur mycket hjälpmedel, anpassningar och liknande kan spela roll, som arbetsterapeuter har, och inte heller den kunskap som man kan få av att träffa patienten väldigt mycket, som skötare kan ha.

Jag har ofta upplevt det som att läkarens uppgifter tas över av nån annan när hen inte hinner med eller kan träffa patienter så ofta som det skulle vara möjligt. Alla sätter tex sina egna diagnoser på en, utifrån sin egen tro eller kunskap, och sen diskuterar de med läkaren, så tar läkaren sina fördomsglasögon på, och det är med dem det avgörs vilken diagnos man behandlas utifrån. Det är inte alltid det är så, men jag har varit med om det rätt ofta.

Och jag tänker att det på nåt sätt har hamnat ur led. Som att det är läkarnas kompetens som värderas högst och lyssnas mest på, och det är den sortens tolkningar andra grupper kan få för sig att försöka göra, för att det är som att det är det som är psykiatri "på riktigt". Som att det "egentligen" handlar om en läkarkunskap. Och det kan väl vara till en bra hjälp med de iakttagelser tex en skötare kan göra när man är inlagd, men jag vill verkligen inte att den som i praktiken diagnostiserar mig är skötare, och det är inte av förakt för någon skötare alls, men det är av respekt både för diagnoser och för utbildning.

Och kanske att man borde respektera varandras olika kunskaper mer? Se vad de andra och man själv har för roller, uppgifter, kunskaper? Allas uppgift är inte densamma, då skulle det ju vara dumt att ha nån annan yrkesgrupp än läkare alls i vården. Det handlar inte bara om kostnader att det finns olika yrkesgrupper. Det finns olika kunskap där. Hos de olika.

Och jag antar att ni vet det redan, det känns som att idiotförklara att skriva detta. Men jag upplever inte riktigt att man tar tillvara på det. Var och en använder sina kunskaper och sin kompetens i sitt möte med en patient, men samtidigt kan en annan behandlare helt avvisa, förakta och inte ta den kunskapen och kompetensen på allvar. Hur jag vet det? Det händer att man gör det inför patienter. Visar hur man föraktar allt utom det som är ens eget område.

Det finns så mycket vi och dom-ande i psykiatrin. Det är inte bara patienter vs behandlare. Det går kors och tvärs och hit och dit och allt är ett sånt jävla trassel att jag inte kan redogöra för det. Det är som att det viktigaste är att hålla sig till att det är ens egen grupp som har rätt och de andra som har fel.

Och det kan sluta med maktkamper som blir mellan patienter och läkare. Det är ett vi och dom. Och att sätta patienten i centrum kanske skulle kunna rubba på den obalansen. Eller så vänder den bara upp och ner på den. Jag vet inte. Men jag ser detta myller av vi och dom-ande, och eftersom det är överallt och på alla håll och kanter, förstår jag inte hur patienten som står mitt i alla dessa tilltrasslade förakt, hierarkiska uttryck och annat, på allvar ska kunna vara i centrum. För det är inte bara patientens kunskaper om sig själv som ses som mindre värda. Det kan vara alla andras, alla andra behandlares, anhörigas, allas. Alla som inte är just man själv. Och om man ska sätta patienten som person i centrum, vad blir då hens roll? Att samordna alla dessa personer som är behandlare med olika kunskaper, att få dem att lyssna på varandra och förstå poängen med de olika perspektiven? Att stå i denna sörja av interna konflikter och försöka nyansera bilden såpass mycket att alla tas på allvar?

Nej, så är det förstås inte tänkt. Men hur är det tänkt? Tänker man sig att alla redan respekterar de andra yrkesgrupperna, tror på de olika kunskapsområdenas värde, och tar hänsyn till detta i sina egna bedömningar, behandlingar och möten med patienter? Tänker man sig att man lyssnar på varandra, tar till sig varandras tolkningar och tillskriver dem och det perspektiv de bär på värde?

Den verklighet jag varit i ser inte ut så, mer än undantagsvis. För mig låter det där som ett luftslott. Och visst, personcentrerad vård i ett luftslott låter väl ganska trevligt, men jag är sån där jobbig typ som lever i verkligheten, och det är svårt då, att tro på en vård som bygger på ett luftslott.

Jag tror nog på en vård där det finns ett samarbete. Som att man är ett team, även om inte alla tvunget måste träffas samtidigt. Jag vet, man jobbar redan i team. Men jag menar att uppdatera detta, att se över hur man värderar olika yrkesgruppers kunskaper, om man tar alla på lika stort allvar, om alla ges samma tyngd. Och jag menar att man skulle lyfta in även patienten och anhöriga (när patienten vill det och det är möjligt) och ta också deras kunskaper på allvar. Och inte automatiskt placera kunskaperna enligt den rådande hierarkin, utan mer se det som att allas är lika mycket värda, bara har olika perspektiv och därför är kunskaper som kan fylla olika roller.

Låter det komplicerat och omständligt? Kanske att det är det. Fast.. Eftersom ni redan jobbar i team för det mesta borde ni väl inte se det som en omöjlighet att på allvar jobba som ett team? Det borde ligga nära till hands? Och patienten borde man väl egentligen redan lyssna på? Så i såna fall borde det ju inte vara nästan några förändringar alls som krävs för att nå dit? Vi borde i stort sett redan vara där.

Jag vet, jag var lite spydig nu. Men i teorin kanske vi redan är där, åtminstone nästan, men det kan finnas ett sånt väldigt glapp mellan den verklighet där patienter vårdas och behandlare jobbar, och det luftslott bilden av verksamheten är.

Jag tror i alla fall att det är där lösningen finns. I det med att samarbeta mer på allvar, jämställa allas kunskaper mer, och att även ta in patienten i samarbetet. Och i att dela upp även det formella ansvaret. Jag tror tex inte det är rimligt att läkare alltid ska vara behandlingsansvariga. Delvis för att det blir en överbelastning av läkare, det blir helt orimligt som det är nu, och delvis för att det inte alls är alla patienter som behöver läkarkunskapen mest i sin problematik. Kanske är psykologisk kunskap viktigare, eller det psykosociala mer centralt? Då borde någon med den kompetensen också kunna bli behandlingsansvarig, tycker jag.

Ja. Jag vill bryta upp hierarkin, och jag tror inte det räcker med personcentrad vård där allt ska utgå från patienten. Jag tror man måste bryta upp saker på allvar, inte bara ändra synen på patienten.

Varför jag kallat detta inlägget "Att sluta se patienter som manipulativa"? För att jag tror att lösningen kan ligga här, att ge utrymme för olika perspektiv och olika förståelser, och inte ha ett system som i så stor utsträckning skapar förutsättningar för fördomsbaserad vård. Jag tror att manipulerandet ofta ligger i betraktarens ögon när hen inte förstår vad som händer, och när det faktiskt sker manipulationer, tror jag det är ett uttryck för att ingen finns där och lyssnar på en och tar en på allvar. Om vården är byggd som ett team där också patienten ingår, ska hens kunskaper om sig själv värderas lika högt som nån annans kunskaper eller perspektiv. Hen kanske inte behöver skrika på samma sätt då, om hen redan tas på allvar och blir hörd.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Tips.

Vill tipsa om att psykotraumaföreningen ska ha en konferens med rubriken "Tidiga interventioner vid traumatiska händelser", vilket kanske kan vara av intresse om nån vill öka sin traumakompetens. Info om den hittar du här.

Några andra som regelbundet organiserar konferenser eller utbildningar har jag länkat till här.

Och när jag ändå är i tipstagen vill jag tipsa om en ny blogg om psykiatri som jag tycker verkar lovande: vivecaspsykiatriska.weebly.com.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Världen gör så ont (och jag måste ju förstå att jag inte kan göra allting bra).

"Du ska inte göra mer än du orkar." "Du ska inte göra det om du mår dåligt av det." "Tänk på dig själv i första hand." 

Jag har ett problem. Världen plågar mig. Alltså inte sådär som att jag på ett rent teoretiskt plan kan känna mig bekymrad över världens tillstånd och utveckling. Nej, liksom. Jag kan ligga i fosterställning och hyperventilera för att jag verkligen inte står ut. Tex står jag inte ut med det här att det är helt ok att inte tro på dissociation, berättelser om övergrepp. Jag står inte ut med hur dålig vården är för traumatiserade, hur lite information det finns om hur man ska göra för att ens ha en chans att få vård. Jag står inte ut med att tänka på alla tvångsinläggningar, bältesläggningar, tvångsmedicineringar, självmordsförsök som retraumatiserar och skadar, istället för att hjälpa någon att bli tryggare, att läka, att se att det kan vara tryggt att finnas till och att människor inte vill en illa.

Jag vill inte kritisera nån särskild vårdform eller lägga ansvaret på enskilda behandlare. Det är strukturer. Det är tillståndet i allmänhet. Okunskapen, och att det är helt ok enligt systemet att stanna i okunskap. Maktstrukturer, hierarkier, allt det där. Som kan göra att man helt enkelt kan vägra att tro på någons berättelser om trauman, eller uttrycken för de skador de skapat. Som kan göra att man gör illa istället.

Vi är så många som görs illa istället, som gjorts illa, som kommer göras illa. Det är något pågående. Det går inte att slå upp det på en kvällstidninglöpsedel, svartmåla en särskild person, få bort hen, och sen har något förändrats. Hade det varit så enkelt så hade det ju varit skönt. Det är inte så enkelt.

Ingenting i världen är särskilt enkelt, verkar det som. Och det plågar mig på djupet att det är som det är. Att människor dör. Det kanske är för att jag vet att det lika gärna hade kunnat vara jag. Det blir som att var och en lika gärna skulle ha kunnat vara jag. Det blir som att bara se saker upprepas, och försöka skrika att det måste sluta, och så fortsätter det ändå. En del dör. Andra överlever. Som jag. Enligt systemet är det helt ok. Man säger saker om nollvisioner för självmord, fast egentligen gör man inte så mycket för att försöka förverkliga det. Egentligen tror man nog inte på det, att det ens är en vision man kan ha. Människor kommer alltid att ta livet av sig och det kan inte bli vårdens fel.

Och när man försöker göra nåt handlar det ofta om att öka de akuta insatserna. Ja, visst. Det är jättebra om det finns nånstans att vända sig när det är akut risk för självmord. Men för att man ska känna att det är möjligt att finnas till, så behövs det nog mer än så. Om man nu har en komplex problematik. Man behöver liksom hjälp på sikt. På allvar. Det verkar inte som att man har en parallell vision till denna teoretiska nollvision som rör att det ska finnas adekvat vård för alla som är svårt traumatiserade. Det hade ju varit rimligt, kan jag tycka. Men såklart enklare att luta sig mot att människor alltid kommer ta livet av sig, och visioner är ju bara visioner och inte verklighet, och kanske man inte måste förändra nåt ändå?

Jag har uppfattat att det är onormalt att bry sig om världen, annat än på ett rent teoretiskt plan, som man liksom kan ta upp nån gång ibland om man har tid över. Som om det var en tidning att bläddra lite förstrött i. Visst kan man bekymras, men man ska kunna lägga det åt sidan sen. Det är det normala. Att vara avtrubbad, oengagerad, att inte låta det nå en.

Psykiatrin sjukdomsförklarade detta att världen plågar mig, i stort sett meddetsamma. Samtidigt var det inget att behandla, det var liksom bara nåt jag skulle sluta med. Detta att tro att världens allmänna outhärdlighet hade nåt med mig att göra. Och att jag kunde ha ett ansvar i det, att försöka förändra något.

Jag tror fortfarande det, att jag har ett ansvar. Att jag kan göra något som gör skillnad. Och ibland känns det ok, ibland känns det som att det går, utan att det blir övermäktigt. Och ibland går det inte alls. Ibland är jag den där klumpen på min säng som inte klarar att andas, för att detta är en värld det inte känns som att det går att finnas i. För att jag inte orkar göra tillräckligt, inte orkar täcka upp för allt ingen annan gör. Inte ens på detta lilla område som handlar om dissociation och hur vården är bristfällig för de tillstånden. (Och det finns ju så mycket mer i världen, som inte är ok.)

Jag vet att jag kan göra skillnad, spela roll, påverka. Jag tror på det. Och samtidigt kan jag inte. Inte så mycket som jag skulle önska. För jag bara är jag. Och jag är skadad och sårbar och väldigt trött. Vissa saker blir omöjliga att orka göra då, för att jag inte har kraften, eller för att jag är sårbar på ett sätt så vissa saker skulle bli alldeles för destruktiva för mig. Och även om det inte var så, med sårbarheten och tröttheten, så är jag bara jag. Jag är bara en person, det kan liksom inte hänga på mig. Om det gör det så är det ett tecken på att det inte kommer funka, för jag är ju bara en. Inte nåt enda i världen kan hänga på en person, för det kommer rasa då, eftersom en person aldrig är nog.

Det är nog svårare nu för att jag är i en ny fas av mitt liv. Jag börjar orka saker igen, jag gör val. Det är svårt att göra valen, vad som är viktigt, vad som faktiskt är och kan vara min uppgift, och vad jag kan klara. Men jag försöker. Jag inser att jag inte orkar så mycket alls på min fritid, för egentligen har jag inte någon fritid överhuvudtaget med någon kraft alls, så det går inte. Jag formulerar tankar och låter känslorna av vad som blir en för tung börda spela roll, bli tydliga i mig. Jag försöker se hur det är behandlares ansvar att utbilda och informera andra behandlare om hur man behandlar. Försöker se att det faktiskt borde vara behandlingsvärldens ansvar att informera om hur man hittar behandlingar. Försöker se vilka styrkor och kunskaper jag har, vilka förmågor och hur de bäst kan göra nytta. Försöker hitta vägar för att frigöra tid och kraft. Ta det på allvar, att det krävs tid och kraft.

Jag försöker se mig i allt det här. Och att det måste vara så att det finns saker som inte blir av, åtminstone inte genom att jag ska göra dem. Det finns människor som aldrig kommer bli övertygade om att dissociation är på allvar, inte av mig. Och det kommer finnas människor som dör av felaktig eller icke existerande vård. Jag kan inte ändra på det. Det kan inte vara mitt ansvar, eftersom det är omöjligt för mig att klara att ändra på det, det är bortom min makt, även om det nu finns en möjlighet att förändra det.

Jag måste se gränserna där. Skillnaden mellan vad som är möjligt, och vad som är möjligt för mig. Vad som är möjligt är en så mycket större sak än vad som är möjligt för mig, och jag måste släppa det. Måste antingen lita på att nån annan tar över där, eller leva med att det inte kommer bli, att det i praktiken inte är möjligt, eftersom det inte räcker med mig.

Och vad gäller det som är möjligt för mig får jag försöka göra så kloka val jag kan.

"Du ska inte göra mer än du orkar." Av alla råd tycker jag detta är det svåraste. Det jag inte orkar, mest av allt, är ju att handskas med vetskapen om allt som inte görs. Det jag inte orkar är att det inte finns nånstans att hänvisa folk när de mailar mig och frågar hur man får hjälp, när jag får lust att säga att de kanske kunde råna en bank så de har råd att skaffa privat terapi. Det jag inte orkar är smärtan i att veta vad det här systematiska blundandet för övergrepp och följderna av dem får för konsekvenser, och att det så ofta blir att de som en gång blivit offer igen och igen kommer skadas, skuldbeläggas, misstros, förnekas, avplockas sin mänsklighet.

Och det jag inte orkar är det plågsamma i att se hur mycket som skulle kunna göras, och hur lite som ändå görs.

Att göra något, det är en lätt sak i jämförelse med det. Samtidigt måste jag minnas: jag är bara jag. Jag måste hitta mina gränser, göra mina val. Och försöka lägga ansvaret för det som inte görs nån annanstans. Allt ansvar kan inte vara mitt. Jag är bara en person, har så lite kraft, så lite makt. Jag är bara jag. Jag kan spela roll. Det är viktigt. Men den roll jag kan spela är begränsad. Jag måste minnas också det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Att skapa en tolkning där bara manipulation eller passivisering ses som möjliga förklaringar.

Ibland tänker jag att det finns problem som handlar om att det är öppet för olika tolkningar av vad psykisk problematik / psykisk sjukdom / psykisk ohälsa / saker psykiatrin bör behandla egentligen är. Det kan ju finnas nåt gott i det, öppenheten där olika tolkningsmodeller ger olika perspektiv som innehåller olika sorters förståelse, kan ligga till grund för olika former av hjälp, och bredda perspektiven så mycket mer än en enda modell nånsin skulle kunna göra. Jag är inte för likriktning, det är inte det. Jag tror det är gott med olika perspektiv. En del behöver medicinska modeller, och för deras problem passar de bäst. Andra behöver psykologiska modeller. För andra är det i det socialpsykologiska som nånslags klarhet går att hitta. Och för en del behövs lite av allt. Jag tycker det är bra, om det kan få vara så, om de olika perspektiven kan få finnas. Jag tycker att man snarare har en tendens åt att likrikta sig för mycket, och att det handlar om mode i vilken riktning likriktningen sker. Man kan vara så ivrig att slänga ut de gamla modellerna när de kommer nån ny som verkar bra. Det blir ett väldigt slängande hit och dit, och jag tror inte det är så lyckat. Jag tror mycket går förlorat i det, denna strävan efter "den sanna modellen", "den rätta lösningen" eller vad det nu är man tänker sig att det är.

Ändå. Öppenheten i definierandet är problematisk. För man kan använda den öppenheten på sätt som inte alls är till hjälp för patienterna. När jag läser om manipulation, när jag tänker på manipulativa patienter, när jag tänker på vården när den är som mest surrealistisk, då hamnar jag där. Inte bara, men bland annat där hamnar jag, med mina tankar. I detta som handlar om att det kan vara upp till varje person att göra sin egen definition av psykiatri, psykisk problematik, och också av mig och mina problem, och om de nu alls är problem.

Det är ju inte så väldigt svårt att använda några retoriska trick, maktmedel och en stor dos av teoretiserande, för att helt enkelt trolla bort problem. Man kan göra såhär, till exempel:

Steg ett. Man börjar med att bestämma sig för en strikt medicinsk modell, då sållar man bort alla teman som handlar om uppväxt, hur sammanhanget påverkar en, anknytning, andra psykologiska teman. Det blir irrelevant. Egentligen är orsakerna till tillståndet irrelevanta, även de orsaker som rör arv, gener, sånt. För det kan man ju inte påverka ändå. Så allt det där som handlar om orsak, det räknas bort. Det som är viktigt är att definiera symptom, och klassificera dem i olika diagnoser.

Steg ett är avklarat. Problematiken har förminskats till en samling symptom, snyggt och prydligt uppradade, klassificerade och etiketterade.

Ganska många sysslar med det steget, för enkelhetens skull. För det är så vården är uppbyggd, systemets ram vilar på detta, att utgå från dessa klassifikationer, denna medicinska modell. Kanske kan orsaker nån gång få plats, men det centrala är samlingen av symptom.

Men varför stanna där? Nästa steg kan vara att definiera symptomen som beteenden. Så. Steg två. Då sorterar man bort sånt som känslor, upplevelser, personliga tolkningar av det som händer som irrelevant. Det viktiga är hur man beter sig. Om man fokuserar på att bete sig normalt, kommer man må bra.

Mycket behandlingar nu är beteendeinriktade. Och det kan vara bra. Jag har gått i kbt, jag vet mycket väl hur mycket ens beteende påverkar tankarna och känslorna, och hur man kan påverka på alla håll mellan de tre, och att det kan ge resultat. Att bete sig på ett annat sätt kan onekligen få en att må på ett annat sätt. Det är i sig inget fel i det. Om man nu inte fokuserar på att det kanske inte är tillräckligt för alla, i alla lägen, alltid. Den likriktning som är nu ligger farligt nära det ganska ofta. Att tro att beteendeinriktade behandlingar är det rätta. I singular.

Det som blir riktigt problematiskt är när man hoppar över kbt-behandlingarna, där man sysslar med att hjälpa människor att hitta alternativa beteenden, och jobba med känslor och tankar också. För.. vi kan gå vidare till steg tre.

Steg tre är att definiera beteenden som något som är viljestyrt, och då mena att man alltid kan styra sitt beteende. Att det bara handlar om att bestämma sig, och att understryka att människor är ansvariga för sina handlingar. Vill man ha vård, så kan man låta bli att skada sig tex. Eller dissociera. Eller uppvisa något annat beteende som inte är önskvärt. Med den synen är det högst rimligt att skriva kontrakt som villkorar vård för självmordsbenägenhet med att man inte får uppvisa självmordsbeteende o dyl. Beteende är val, det handlar om att ta ansvar för sin situation, och då kan man välja ett annat beteende. Helt utan hjälp att hitta alternativen, bara med hjälp av sin vilja.

Det jag tycker är mycket märkligt i denna synen är varför man alls erbjuder vård för problematik som handlar om symptom som klassas som beteenden, som man klassar som nåt man kan styra över om man bara bestämmer sig för att försöka. Det verkar ju som bortslösade pengar utifrån den synen? Att lägga vårdresurser på nåt som bara handlar om att försöka uppfostra den som inte förstår vad som är rätt beteende.

Jag vill inte tro att det är så vanligt att man ger sig på den punkten, med tanke på hur stort kbt är just nu är det väl rimligt att tro att de flesta uppfattat åtminstone något om vad den behandlingsformen går ut på. Och att man kan behöva hjälp även i beteendemässig problematik. Och att beteende är sammanflätat med tankar och känslor, och kanske också något av att det kan finnas orsaker till dem. Dessvärre möter man den synen ganska ofta om man läser om (svårt) självskadebeteende eller dissociation. Konstig slump, det där, att det är just när det handlar om problematik som vården i stort är rätt oförmögen att hjälpa människor med, som det förvandlas till nåt man skulle kunna styra med sin vilja, om man bara försökte.

Och dessvärre brukar de som går så långt som till steg tre i det här också gå till steg fyra.

Steg fyra är: definiera alla icke önskvärda beteenden som manipulationer. Tolka dem som (barnsliga) utspel som handlar om att försöka få något man inte behöver eller skulle bli hjälpt av att få.

Som bonus kan man också definiera hela personen och allt hen gör som manipulativt. Aldrig ge hen en chans att bli hörd, aldrig samarbeta med hen, aldrig diskutera med hen. Bara "vara tydlig", "sätta gränser", låta saker "få konsekvenser" och andra uppfostrande strategier.

När man har kommit så långt har liksom problematiken försvunnit. Den har ingen bakgrund, inga orsaker, och om den har det så är de irrelevanta. Det är en samling symptom, där man bestämmer sig för att bara de beteendemässiga är relevanta att bry sig om, sen definierar man beteenden som nåt man själv kan styra över.

Där finns det ju ingen problematik kvar att behandla. Så det man försöker behandla, eller uppfostra fram, detta som handlar om bristen på att vilja uppvisa friska beteenden. För det måste ju handla om brist på vilja? Det finns ju inga skäl till andra tolkningar, allt annat är ju borttrollat på vägen.

Och det enda logiska då, när det handlar om att se allt som en brist på vilja, är att tillämpa en tolkning som handlar om att det rör sig om att försöka manipulera sig till något man inte behöver. Det ligger väl rätt nära till hands också att tankarna kommer in på passivisering, speciellt om personen är sjukskriven. Passiviseringstanken är ju helt central i sjukförsäkringssystemet. Så. Kanske är bristen på vilja ett resultat av passivisering, och det man tolkar som manipulationer kan då ses som ett sätt att försöka skydda sin passivisering, för att det är en svår sak att ta sig ur passivisering.

Här kan läkare sitta med rynkade pannor och medkännande blickar, för detta är ju ett problem på riktigt, det är inte bara som patienten hittat på. Hen har tvingats till passivisering av ett system som inte förstått hur destruktivt det varit för hen, och nu är hen fast i det och mycket rädd och har mycket motstånd, och använder manipulationer för att slippa konfronteras med att det är möjligt att inte vara passiviserad.

Känner ni inte igen det? Jag gör. Ja, herregud. Men det är bara de läkare som är "medkännande" och "goda" som kostar på sig detta med rynkade pannor och liknande, de andra kan bli direkt elaka när de "avslöjat" att detta egentligen är problemet.

Avslöjat. Alltså då i betydelsen att man använt sitt tolkningsföreträde för att definiera vad i problemen som är av vikt, och systematiskt skalat bort allting, till ingenting återstår. Utom då detta som egentligen är uppvisande av ett obegripligt lidande, men då lätt kan förklaras med passivitet och manipulation.

Så kan man använda öppenheten i definitionerna av vad problem är, och vilka insatser man tycker är rimliga utgår ju från hur man definierar vad problemet är. Jag tycker det är problematiskt. Att man ens kan få för sig att använda den auktoritet man har som behandlare på det sättet. Jag tycker det är helt orimligt, på alla sätt.

Låt mig återkomma till min definition av det som klassas som manipulationer i psykiatrin, som jag skrev om i förra inlägget. Jag tror det handlar om "symptom som patienten uppvisar och som jag har svårt att handskas med, förstå mig på, eller orka med, och därför har behov av att ogiltigförklara som tecken på en verklig problematik".

Och jag tror det är där vi ska möta problemet med patienter som manipulerar. Hos den som tycker att de gör det. Jag förnekar inte att det finns patienter som manipulerar, det finns det säkert. Men ibland är lösningen ändå inte där, hos patienten. Jag tror att allt av tyngd i det här handlar om synen på patienten. Kanske också om synen på problemen. Vilka definitioner man tillåter och ser som något ok. I vilket fall tror jag man borde vända blicken mot behandlarna i detta. Och faktiskt mest läkarna, för de har störst auktoritet och är de som mest sysslar med att legitimera denna sortens tolkningar av patienter. Jag tror det är där nycklarna för att komma vidare finns, om det nu är vidare vi vill? Det finns ju fördelar också med detta, att kunna förvandla problem till luft, en problematik till en jobbig människa som behöver skärpa sig. Det avlastar ju vården ett visst behandlingsansvar. Men ska vi vara nöjda så? Ska vi låta det vara så, att man kan spela ut systembrister och kunskapsbrister på patienter lite hur som helst, bara för att man har möjlighet?




Se även tidigare inlägg jag publicerat de senaste veckorna på samma tema:

• Att vara en manipulativ patient.
• Är självskadebeteende manipulativt? Är dissociation? Är det manipulativt att alls må dåligt?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.